Hoppa till innehåll

Dag: 6 december, 2019

Facit till lucka 5 heter lucka 6 (Lilla Julkalendern 2019)

Nämen hu, så svårt jag hade gjort det i lucka 5! Halva båset analyserade små siffror, andra halvan letade efter färgsymboler. Jag var ute och flängde och hängde inte i båset!

• Rosman var helt obegriplig (och hade förmodligen fel), men jag gillar formuleringen:
”Jag ber natt och dag att en stjärna ska födas. Dons vita sydväst är i stora mordfloden. ”

• Aku var på bra humör, bara:
”Fantastisk lucka idag! Jag har inte en susning dock så det blir läktarhäng och hoppas på ledtrådar.”

• Men … Ökenråttan hade kommit på nåt.
”För att hitta HB började jag i slutet. Den Blyga rekommenderade mej den här HB en gång.”

• Pysseliten var extremt (o)tydlig – man vet ju att när man vet, vet man:
”Miami minus vice, blir bara Miami. Hjääälp! Släpp ut mig ur kaleidoskopet!”

• Pigga Kristina ska ha en allmän eloge för sin första kommentar till denna underliga lucka:
”Godmorgon! Idag är det bildning, höhö.”

•  PK:
”Jag får lite vibbar av en skurk i Tintin. Och en skurk i the Simpsons. Mycket skurkigt det här, måste vara Dan Brown.”

•  Stackars Magganini:
”Nä. På hotellet efter diverse föredrag, mingel, trollkarl, mat, musikquiz, nattduell och dancing har jag nu läst ikapp ca åttio båsinlägg. Det var ingen idé. Gonatt.”

Ack! Jag måste få tacka för ert tålamod, ni som satt med förstoringsglas och försökte färganalysera. Håll ut! Det kommer enklare gåtor! (Kanske.)

Här  har ni titlarna som luckan byggde på!

Run, River (1963) – Lagt kort (1970) – South and West (1979) – The White Album (1979) – En stjärna föds (1976) – Blue Nights (2011) – A Book of Common Prayer (1984).

Svaret på luckans gåta är Joan Didion (f. 1934), som är en amerikansk författare med ett livsöde som inte liknar någon annans. Men jag återkommer till det, först tar vi det skrivna: tidningsartiklar, essäer, böcker, pjäser och mycket annat. Hon sitter just nu, mager som en liten kyckling, i en stor våning i N.Y. och mår sisådär. Men hej, vad hon har skrivit mycket i sitt liv.

“Grammar is a piano I play by ear.”
― Joan Didion

Joan Didion 2008. (Foto: David Shankbone CC BY-SA 3.0)

Under en barn- och ungdom med trasslig skolgång, fann Joan Didion (eller ”Didelido” som Zkop skrev i båset) att skrivandet var passionen som fick henne att stå ut med livet. Hon jobbade heltid på Vogue i N.Y. och skrev en roman hemma på kvällarna med hjälp och stöd av en polare som hette John. Som hon raskt gifte sig med – och med vilken hon flyttade till Los Angeles. De annonserade efter en hyreslägenhet som ”Writer and wife looking for house” och hittade något som kostade blott 400 dollar i månaden. (Vilket låter hiskligt mycket 1964! Jag kollar … 400 dollar dåförtiden är 3 200 dollar nu, vilket i dagens penningvärde motsvarar 30 000 kr! I månaden! Okej, petitess, petitess, fortsätt nu med Joans liv nu.)

Först var hon fokuserad på att berätta om hippiekulturen i USA, och då särskilt på västkusten. Resten av världen häpnade av hennes rapporter eftersom den inte hade kommit så långt vad gäller nakenhet, droger och lite mer droger.

Joan Didion lagar sallad 1972. Den vackra grytan fyller ingen funktion. (Foto: Henry Clarke.)

Hon och hennes författarmake John Gregory Dunne satt i ett gigantiskt hus och skrev, redigerade varandras artiklar, skrev, skrev och skrev och fann någonstans på vägen att de inte kunde göra barn. En kväll ringde en sjuksköterska och berättade att de hade en nyfödd, föräldralös unge som behövde ett hem.

– Ska vi åka till sjukhuset och kolla? sa John.
– Va? sa Joan som stod i duschen  och hade schampo i öronen.

Men de åkte. De

  • tog hem den lilla bebisen som fick heta Quintana Roo efter ett plejs i Mexiko
  • blev strax vräkta eftersom man inte fick ha små barn i det stora (dyra?) huset
  • flyttade
  • fick adoptera den lilla
  • fortsatte att skriva.

(Förmodligen hade de berättat om barnlösheten eller ansökt om att få vara fosterhem, men si det förtäljer icke historien.)

Joan blev med tiden lite intresserad av amerikansk utrikespolitik och reste till samt skrev om El Salvador, Cuba, Vietnam och kalla kriget. (Hm. Nej, den där formuleringen borde jag ha jobbat mer med. Hon reste ju inte till kalla kriget.) Samtidigt konstaterade hon krasst att politikerna ju lever i en fantasivärld med abstrakta termer och att de sällan kan relatera till människor.

Den lilla familjen hade ofta stora fester och lärde känna dåtidens coolaste kulturcoolingar, som gick som barn i huset. Under en fest kikade Joan in i rummet där lilla Quintana låg och sov, och upptäckte då piller och sprutor som låg på golvet bredvid sängen. Från den stunden blev festerna färre och mindre samt lugnare.

När de ville bygga om lite i sitt hus, anlitades en snickarfirma där Harrison Ford råkade jobba. Han berättade:

– Ja, jag byggde ett helt extrarum där. Vi blev vänner efter att jag och min arbetsgivare hade dragit ut på jobbet i en halv evighet för att kunna fakturera mer och mer … Ah, ni vet hur snickare funkar.

Joan Didion och John Gregory Dunne 1977.

Så fortsatte livet. Joans make John hade en rolig släkt som de umgicks mycket med – dottern Quintana Roo (som bara kallades ”Q”) hade några Dunne-kusiner som hon tyckte mycket om. Men 1982 ströps en av dem – Dominique Dunne som nyss hade fått något av ett genombrott i ”Poltergeist” – av sin pojkvän.

Dominique längst till höger i Poltergeist.

För alla, inklusive Joan och John, var detta en vändpunkt när det gällde engagemanget i våldsbrott i USA eftersom pojkvännen inte blev dömd för mord utan ”vållande till annans död”. När fem oskyldiga killar 1989 befanns vara skyldiga till en våldtäkt och misshandel i Central Park, skrev Joan Didion meddetsamma att hon fann rättegången mysko. Killarna frikändes helt 2001, när den riktiga förövaren erkände …

“I don’t know what I think until I write it down.”
― Joan Didion

Vi rasslar vidare till 2003, när den nygifta dottern Quintana plötsligt blev sjuk i lunginflammation och massa annat förfärligt – såpass att man befarade att hon skulle dö. Hon försattes i koma och hela släkten och alla vänner led vid hennes sjuksäng. En kväll satt den oerhört bekymrade John hemma i lägenheten och pratade med Joan om hur han aldrig hade känt sig så bekymrad, orolig och ledsen och … och … och så tvärdog han.

Joan trodde att han hade satt i halsen och försökte göra Heimlich-manövern på honom. Men han var död.

“A single person is missing for you, and the whole world is empty.”
― Joan Didion, The Year of Magical Thinking

Alldeles efter begravningen (tre månader senare eftersom Joan väntade tills dottern var tillräckligt frisk för att kunna vara med), frågade Quintana om det var okej att ta en sväng till värmen på västkusten. Joan slog ut med armarna och sa:

– Javisst, det är bara bra för dig! Off you go!

So off she went. I flygplanstrappan snubblade Quintana, föll handlöst och slog huvudet i betongen på marken – och 18 månader senare dog hon 39 år gammal i sviterna efter detta fall.

Den lilla, lilla Joan Didion i sin stora, stora lägenhet skrev sedan vad som sägs vara ”den enda sorgebok som har skrivits av en ickereligiös person”, vilket ju måste vara en amerikansk överdrift. Boken blev även en pjäs som sattes upp med Vanessa Redgrave i huvudrollen – hon, vars dotter Natasha dog av ett fall i en skidbacke.

Livet är då bara oro och vånda samt sorg!

Om ni vill lära er mer om Joan Didion, kan jag rekommendera dokumentären ”The Center Will Not Hold” på Netflix. Den är gjord av Johns brorson Griffin Dunne (alltså brodern till den mördade Dominique).

PLOMMONSTOPET! KOMSI KOMSI!

Rörarörarööööra! Inte dra ut på det! Jag drar … Kråkan!

Såja! Hurra!

Lucka 7 kommer vid nio–tiotiden på lördag förmiddag!

Psssst!
Om ni undrar om det fanns några dolda ledtrådar, så kan ni kolla vad de åtta bilderna heter. (Till exempel om man öppnar bilden i en ny flik.) Sista bokstaven i de åtta bildnamnen är: j-o-a-n-1-9-3-4.

Share
37 kommentarer