Hoppa till innehåll

Etikett: tidsresa

Månadsjournalen i oktober 1989

Det var en gång ett 80-tal som hade axelvaddar. Jag hade massa axelvaddar. Till och med möblerna hade axelvaddar. Men det fanns ju annat också: jättestora brallor, fladdriga kappor, spretiga frisyrer och trianglar precis överallt. Allt var brett och högt!

Och så fanns det då en tidning som hette Månadsjournalen, som var salig Vecko-Journalen – fast en gång i månaden. I det nummer som jag har hittat, vet man att berätta att Strindbergs kanske kluddigaste tavla ”Inferno” nyligen har sålts för 13 miljoner kronor.

På nästa uppslag gör den fenomenale dansaren Niklas Ek reklam för kaffe på detta vis.

De som skriver artiklar i detta nummer är Nils Petter Sundgren, Clarence Crafoord, Alf Henrikson, Björn Nilsson, Oscar Hedlund, Göran Hägg, Jörn Donner, Per Wästberg och Fabian af Petersen. Samt Marianne Zetterström. (I rättvisans namn finns det fler skribenter, som inte nämns i innehållsförteckningen [bl.a. Kid Severin], men andelen kvinnor är med dagens ögon mycket, mycket liten.)

Det är ovant att läsa så långa meningar, så kompakt text och så bestämda åsikter. Som den banala 20-talist jag tydligen är numera, hoppar jag raskt till annonserna. Jahaja. Hm. Jaså. Man är rädd på advokatkontor, man kör inte BMW för att förflytta sig och vissa produkter behöver inte nån reklam, så de får … reklam…

Så himla konstigt.
”Ingen kör BMW bara för att förflytta sig från en punkt till en annan.” Sa alltså denne man i fiskartröja och kavaj och promenerade därefter till sin slutpunkt i fjärran medan bilen fick stå kvar? (Jag kollade registreringsnumret och vet att berätta att denna BMW är skrotad sedan länge.)
Avsändaren Blåvitt skriver: ”Våra tandborstar behöver ingen reklam.” (Vän av ordning undrar i sammanhanget varför de här tandborstarna verkar vara nedsänkta i bubbelvatten.)
En i gula strumpor klädd arkitekt gör (sittande i en Le Corbusier-stol) reklam för en svindyr liten tv. MED TEXT-TV! (Och 3 000 kr 1989 motsvarade betalning för lika lång arbetstid som 9 163 kr år 2021, mätt med löneindex.)

På ett helt uppslag får vi se vilka som kom på 4–10:e plats  i en gigantisk menytävling. De bor i Finland, Belgien, Japan – och i Västerhaninge.

Har de månne blandat samman de två pastasåserna vid monteringen?

En av vinnarna presenterar ”svensk tsatsiki”, som blott innehåller gurka, yoghurt, salt och gräslök. Jag gick ofta till skolan efter att ha ätit Boursin-mackor till frukost, och fick nästan alltid höra att jag stank av vitlök. På något sätt var det ändå värt det …

Men. Tänk ändå va, att få leva i en tid när man (iklädd axelvaddar) kan få läsa en nyskriven dikt av Alf Henrikson då och då. (Just denna bör läsas högt.)

Alf Henrikson, Månadsjournalen 1989.

Sådärja, nu har ni varit med på en liten tidsresa. Säg till om ni vill veta mer om 1989!

Share
46 kommentarer

En tidsresa rekommenderas!

Jag brukar ju stoltsera och skryta med hur jag minsann tvingade barnen att titta på gamla långfilmer när de var små. Hur jag trycker dagstidningar till deras bröst och hur jag vrålar DET ÄR KARL-BERTIL JONSSON NUUUU – när alla egentligen bara vill dra sig undan och kolla på Youtubare.

Men skadade av sin barndom som de nu är, har de fem barnen börjat revoltera. Det kan man begripa och förlåta dem för, de är i alla fall 17, 19, 22, 25  och 27 år nu.

– Kolla, kolla, den här tanten som dog på 1950-talet tränade med Andréexpeditionen för att få hänga på till Nordpolen men befanns slutligen vara ett sprött kvinnoblomster! säger jag.
– Mäh.

– Den här skon, barn, har en taxklack. Den var modern på 50-ta…
– Inte nu, mamma, jag måste sticka!

– Hon som uppfann den moderna bh:n hette Mary Phel
– Jaja, och hennes morfars farfar uppfann ångbåten.

– Watergateaffären br…
– Inte mer om Trump nu!

– Jämför slutet av ”Brubaker” med slutet av t.ex. ”En kvinnas doft” så ska ni se att det långsamma klappandet av en person övergår i ett unisont applåderande som man kan se i flera andra filmer.
– Det heter tropes.

Paus. Lycklig suck. Ljuvligheters ljuvlighet! Jag fick ett svar!

– Tropes! Ja! Hurra! Vilket ju är lite synd eftersom trop är ett begrepp inom retoriken, t.ex. metaforer och ironiska … VÄNTA! Gå inte!

Jag har nyss sett ett tidsdokument som jag verkligen vill att alla ska se. Inte bara mina fem barn, utan alla. Det handlar om året 1970 och finns på SVTplay. Nu ska jag försöka locka till tittning:

• Vi får se musikartister och en renrakad Kris Kristofferson! (Lockar nog inte de unga, nej.)

• SVT har letat upp vittnen och skadade till diverse olyckor och förskräckligheter 50 år senare. De berättar sansat och klokt om det som hände.

SvD den 10 aug 1970.

• Man kan se bevis på att vi barn gjorde allt i blankslitna träskor.

”Byggleken” hette detta fenomen. Utan vuxna övervakare fick vi slå oss på tummen hur mycket som helst.

• Efter en storbrand på IKEA i Kungens kurva såldes allt ut till vrakpriser och SVT har intervjuat gamla människor som köpte halva sitt bohag just denna dag.

SvD den 6 sep 1970.

•  Vi hoppade twist på alla rasterna! Både killar och tjejer!

Kolla vad spännande! Ett gummiband kunde sysselsätta sju barn – som fick motion på köpet.

• En känd författare gjorde en dokumentär. (Jag vill inte avslöja mer.)

En av Sveriges sedermera största popartister var med i denna film, som hans författande mamma gjorde. Här tjuvröker han med sina polare … framför den filmande modern.

Man får också veta hur Roy Andersson band ihop sina unga skådespelare för att det skulle se ut som om de tyckte om varandra. Och spana in oerhört korta kjolar samt konstatera att den politiska röran av idag inte var mycket bättre 1970. Men framför allt får man se lurviga polisonger!

Detta är polispolisonger.

Se ”Året var 1970” och tala sedan om för mig att det var trist – om ni kan! (Det kan ni inte!)

Share
14 kommentarer

Ryggskottet from heaven

Den i kommentatorsbåset flitige Skogsgurra och hans fru Hyttfogden satt förra helgen och försökte kombinera en konsertbiljett och en hotellövernattning med ett ovälkommet ryggskott.

Det gick tyvärr inte alls bra. Eller … det gick tack och lov inte alls bra. För ryggskottet fick naturligtvis prioriteras och resten ges bort. Men till vem?

Till mig och min djefla man!

Alltså tog vi två in på hotell, njöt av det strålande septembervädret, gick på konsert och åt hotellfrukost. Men när man bor på hotell finns det så rysligt mycket mer att berätta om än bara just boendet. (Hårstrån, finnar och små muggar.) Och när man går på konsert så finns det så mycket mer att berätta om än själva konserten. (Köer, muddring, gropar och stolsrader.)

Förlåt? Vasa? Åhå, ni vill ha bilder, säger ni? Okej!

Först checkade vi in på hotellet och jag konstaterade snabbt att …

hair1
… det inte var Guldlock som var i rummet senast. Exhibit 1.
hair2
Exhibit 2.

Jag tog bilderna här och trampade ner till receptionen. Utan någon som helst avsikt att gnälla, skälla eller kalla städarna oprofessionella.

– Hej, jag ska bara visa … hårstr…
– SÅ FÖRFÄRLIGT! NI FÅR ETT NYTT RUM MEDDETSAMMA!
– Oj, det behövs verkligen in…
– Snicksnack!

bed1
Några minuter senare lämnade vi vårt första rum så här …
bed2
… och flyttade in i vårt nya rum, som såg ut så här.

Min djefla man somnade bums, medan jag gick på huppegupptäcktsfärd i storstaden.

vilsepizza
Timrås pizzabil hade kört lite vilse.
arki1
Stadshuset drunknade i modern arkitektur.
arki2
Klara kyrka försvann bakom modern arkitektur. (Also known as ”S:ta Clara kyrka”.)

När det var dags för konserten på ”Stockholm Waterfront Congress Centre”, satt vi länge och tittade bredvid en stillastående, 200 meter lång kö. Klockan gick. Och gick. Insläppet komplicerades tydligen av att alla gäster skulle muddras och deras väskor undersökas noggrant. Förmodligen hade Baader–Meinhof sagt något dumt till nån säkerhetskännande, men när det fortfarande var en lång, ringlande kö när konserten egentligen skulle börja, släppte man på säkerheten.

14408833_10153728117596644_1831665772_n
Köööööööööööööööööööööö. (Vi satt bredvid och vilade. Köer behöver man ju inte stå i om man inte måste.)

Istället för en enda flaskhalsdörr, slogs plötsligt tre portar upp på en gång och ingen av oss muddrades och alla väskor fick vara hur misstänksamma misstänkta som helst – bara vi tog oss in i byggnaden snabbt. På blott ett par minuter stod tyvärr fem människor i klackskor på näsan i en liten grop strax före entrén.

grop
Där! Grop! Se upp! (Ja, jag har jympadojor till klänning. So sue me.)

Konsertlokalen var gigantisk och fullsatt (3 000 människor), som alla irrade runt i jakt på sina platser.

inga nummer
– Rad 26? Var är rad 26? Var är radnummermarkeringarna?
radnummer2
– Hallå, ursäkta, vilken rad sitter ni på och hur vet ni att ni gör det?
radnummerx
– Förlåt, va, ska jag titta ner? Var ner? Komma närmare? Ännu närmare? Jaha, men va… Ahaaa. Så … eh … diskret …

Konserten var en formidabel tidsresa. Jag hade ingen aning om att man idag kan försörja sig på att åka runt och lira 1920- och 30-talsmusik inför enorma folkmassor. Sångaren heter Max Raabe och de som lirar heter Palast-Orchester och allt var alldeles extraordinärt skickligt och på alla sätt fantastiskt. (Men man fick inte ta bilder.)

Och så kom då morgonen och hotellfrukosten, som var extremt fullsatt av halva Finland. Jag slog mig fram till teavdelningen, men hittade inga temuggar.

– Ursäkta, har ni temuggar?
– Ja, där.
– Men det är kaffekoppar?
– Ja. Och temuggar.
– Njae, jag skulle vilja ha en större. En mugg.
– Okej, jag hämtar en inne i köket!
– Åh! Tusen tack!

mugg_kopp
Hm. Temugg till vänster. Kaffekopp till höger.
temugg
Lösningen heter ”fil- och yoghurtskålsavdelningen”. Se! En tefilskål!

Tack, oooooh tack, Skogsgurra och Hyttfogden!

Share
51 kommentarer

Lotten – the artist formerly known as basketstjärna – intervjuad på 100-årsdagen 2064

– Ja, hur känns det nu på 100-årsdagen, Lotten?
– Jag har plötsligt fått jätteont i knäna, kan du tänka dig. Begriper inte varför det skulle dyka upp plötsligt.
– Det är måhända det myckna basketspelandet på 1900-talet?
– Joooo, så skulle det ju kunna vara förstås. Sa du 1900-talet? Hm.
– Du var i USA som basketproffs säsongen 1981–82?
– Ja, så var det nog. Bedrövligt spel. Håriga ben hade jag, tror jag minsann. Spelade mot eller med Barack Obama. Jag tror att jag har en bild här nånstans … Ja, titta! Med honom var det — i ett mixed lag.

barack_lotten_1980
Obama i mitten där, Lotten till höger.

–  Jag har hittat ett tidningsurklipp från … låt se … Eskilstuna-Kuriren den 26 september 2009 – var det året när du, Lotten, lade skorna på hyllan?
– Nej. Här läggs inga skor på hyllan. Jag spelar fortfarande. Skorna sitter på fötterna och där ska de sitta. Jag ska dö med skorna på.
– Jaså såpass?
– Ja, men av någon konstig anledning får vi inte ha på oss shorts längre när vi spelar. Fastän vi rakar benen. Här har jag ju en bild från igår!

basket_nunnor
Lotten med bollen –bolltrollare som alltid.

– Okej, men här i artikeln från 2014 står det ju att du är en ”f.d. basketstjärna”.
– Mhm. Måste vara ett korrfel. Får jag titta?
julians_article_sep26_2014– Eh… det var då väldigt vilka små flugskitar till bokstäver.
– Förstoringsglas kanske?
– Jatack.

korrfel

– Upprörande. Tsssst. Skulle jag vara en föredetting? Nej, nu jävlar.
– Jaså? Vad händer nu?
– Nu måste jag sova middag. Dunk! Zzzzzz.

Share
43 kommentarer

En betraktelse lite von oben

Jag och pappa har ju varit på roadtrip, vilket närapå tog död på bloggandet. Inte en sekund hade jag över och somnade gjorde jag så fort jag lade mig ner och 2 170 olästa blogginlägg har jag i min rss. Visserligen har jag hunnit uppleva mer än på ett normalt halvår, men det här med skriva dagliga inlägg har skapat ett förfärligt beroendemonster: jag längtar skärmen, jag längtar tangenterna där bloggare jag knattrat.

Det känns alltså lite som när man har glömt att borsta tänderna.

På väg ner genom Sverige satte jag underligt nog näsan i vädret som en jädra storstadsbo ett par gånger – vilket förvånade mig. Jag – som ju bor i en stad med blott 100 000 invånare och som har spelat basket på norrbottniska, skånska och sörmländska landsbygden – fnissade larvigt åt sådant som inte är vanligt i min värld. (Ajabaja, kom ner på jorden!)

  • Macken användes som hak där man i orange skogshuggartröja umgicks som på puben fast utan öl.
  • Konditoripersonalen stirrade på mitt betalkort och sa ”men vi tar inte kort, vi har aldrig tagit kort, det är bara Nilsson på hörnet som tar kort!”.
  • Kommer strax-lappar satt på låsta butiksdörrar precis när som helst på dagen.
  • Barnvagnar med sovande barn stod utanför matbutiken – utan föräldrar i sikte.
  • Olåsta cyklar! Överallt!

Och ni ser – visst är det underbart? Jag som tjatar om tidsmaskiner och dito resor lovar härmed att aldrig mer tänka ”men gah, bah och fnys” utan bara ”åh, 1977”.

Och se vilket fint företagsnamn vi hittade i Bjärnum!
Se vilket fint företagsnamn vi hittade i Bjärnum!

Pappa och jag stannade igår för att äta lunch i ett samhälle där drygt 1 000 personer bor. (Jag anonymiserar och hittar på alla namn nu när jag för en stund kliver upp på mina höga hästar igen.) Alla brevlådorna längs huvudgatan hade små lappar med ”Ullis sy & stick”, ”Jompas verktyg & kraft” samt ”Persson och Olssons strumpimport”. Första pizzerian hade vinterstängt, den andra hade öppet 13–17 och den tredje hade en lapp på dörren:

”Kommer strax, är hemma hos Ralf!”

Vi klev därför in på ”Peggys café och restaurang”. Där fanns det tre rätter att välja mellan:

  1. kaffe
  2. ärtsoppa
  3. höstgryta

Den otroligt glade kocken var pensionerad bilhandlare medan den extremt otrevliga servitrisen Peggy var pensionerad banktjänsteman. Vi beställde en ärtsoppa och en höstgryta och satte oss ner vid ett bord. Då kom Peggy med arga ögonbryn:

– Nej! Ni får inte sitta där! Där får bara mina stammisar sitta! Dom kommer snart!

Vi flyttade oss snabbt medan pappa började spana efter toaletten och gick inåt i lokalen. Just då ville Peggy ha betalt.

– Det blir 150 kronor! ropade hon mot pappas håll.
– Ursäkta, har ni en toalett? svarade pappa som faktiskt hör ännu sämre nu än han gjorde i sin ungdom.
– Jaja, du ska få gå på toa om jag bara får betalt först! sa Peggy och höll ut handen.
– Toalett? sa lomhörde pappa och tittade förvånat på handen.
– Pengarna först! sa Peggy. Etthundrafemti!

När stammisarna kom, erbjöd Peggy dem backning på ärtsoppan och jag tror till och  med att de fick gå på toa utan att betala först. När pappa köpte en glass föreslog han själv att den borde kosta 15 kr.

– Femton va?
– Sexton.
– Sexton? Blodsugare där! sa pappa skrattande på pappors skojfriska vis.
– Ja. För. Det. Står. Sexton. Här.

Sa Peggy sådär sammanbitet så att man bara måste skriva punkter mellan varje ord.

Men maten smakade alldeles utmärkt!

Fast falukorven i ärtsoppan var en ny upplevelse.
Fast falukorven i ärtsoppan var förstås en ny upplevelse.
Share
29 kommentarer

En resa i tiden: 1973

Under juldagarna snubblade jag över ett gäng gamla tidningar och höll inte på att ta mig upp igen. För hur kan man låta bli att frossa i antika kaffepriser, tidstecken, mode och synnerligen upprörda texter om politik?

Men som vanligt fastnar jag för oviktigare saker än politik. Som t.ex. tv-programmen. Visserligen är det uttjatat nu, allt dravel om hur det

  • aldrig fanns något intressant på tv
  • bara fanns två (2) kanaler
  • var ovanligt med program i färg
  • inte någonsin gick tv-program på natten, morgonen eller eftermiddagen
  • bara sändes tråkprogram
  • bara sändes politiska program
  • bara sändes program med Allan Edwall.

Titta så fint! Det är den 19 september 1973, min mammas 36-årsdag och det är verkligen … dötrist. (Men kaffet, nötlevern och osten kostade alla 11 kr/kg.)

Man borde kunna klicka på bilden så att den flärpas upp i kolossalformat. Men tekniken krånglar.

Så vad handlade denna dags tv-program om? Är det som vi minns i ett rosa, politiskt skimmer bara Allan Edwall överallt?

1. Ugandaflyktingar i färg. (Och ett språkfel – det är ju det jag säger: de/dem-okunskapen är inte ny!)
2. Fröken Ensam Hemma! Ett av världens bästa barnprogram. Tänk vilket intryck detta gjorde på oss som såg den. Gunnel Linde: tack!

 

3. Ett finskt program om de politiskt förföljda. Med dikt och musik!

Vad var nu Moses Makone? Jo, en sång med musik av Carl-Axel Dominique (som bodde på samma studentkorridor som mina föräldrar) och text av – tadaaa – Lars Forssell! Jag har hittat refrängen. Koncentrera er nu.

Moses Makone var med i ett parti
som ville ge [sic] Moses Makone fri.
För sånt blir man häktad, för sånt blir man piskad,
för sånt blir man hängd i ett rep, min vän!
För friheten blir man våldtagen! För friheten blir man tagen!
Den som vill bli fri som skogarnas djur: han blir satt i bur.
Så är lagen. Hos oss. Så är lagen.

Jaha. Tänk ändå vad han kunde, Lars Forssell.

4. Ännu mer dikt! Aha, ännu en kärv höst för den svenska lyriken.
5. En pjäs om ett lärarrum – ett lärarrum som kallas ”en avskärmad värld”.
 6. Japp, Allan Edwall.

Förutom detta kunde man se på

  • en kvarts fransk följetong om  krig och kärlek
  • 90 revolutionära minuter om proletariatets kamp i 1960-talets Argentina
  • Sten Feldreich som för ”nyfikna” berättar om vatten
  • Gary Engman i Kvällsöppet – ännu mer om skola, elever och lärare.

Men ändå satt vi ju där och glodde! Jädrar vad vi tittade på tv! Till skillnad från hur det är idag, när utbudet är megalogargantuastiskt och vi i vårt hus inte har en susning om vilka bondefruarna och de ensamma mammorna som söker är. Jag måste ha fått en överdos Rapport och Aktuellt någon gång, för inte ens nyhetsprogrammen lockar mig längre. Eller, vänta. Sportspegeln! Det är ett roligt program.

Ännu mer nostalgi: sport, sport, sport!

Är vi representativa här? Eller lockar tv:n fortfarande hemma hos er?

Share
47 kommentarer

En plötslig tidsresa

Datorstapel i källaren.

Ok, vi har många datorer i huset. Framför allt har vi farligt många ickefungerande datorer. Vi har såpass många döda datorer att de små barnen ibland tar ner sina kompisar i källaren för att visa upp datortjyrkogården.

De gråa som vi har lekt med under sommarspelens gren ”kast med liten dator”.

 

Stora skattkistan med sladdar som ingen behöver.

Men på fyra ynka dagar har tre av de fem laptopparna klappat ihop, lagt sig att vila och valt att glömma allt som inte har backuppats. Plötsligt måste vi köa, kvotera in oss, ansöka om datortid och samsas som i vanliga familjer. Den enda stationära som går att sparka igång har fått dammas av och uppdateras.

Och allt är jättekrångligt. När jag hör uppmaningar om att ”kolla på www…” så börjar jag gnissla tänder och morra att det minsann inte är så himla lätt som de tror. När jag ska läsa bloggar får jag göra det i expressfart för att en tonåring ju måste få skriva en recension av Doktor Glas. När jag skulle kolla tågtider, valde jag att ringa till SJ istället för att avbryta de tillfälliga datoranvändarna – och det är fan ingen dans på rosor att prata med SJ!

(Ni ser. Jag tar till och med till svordomar. Jag är inte mig själv.)

– Men Lotten. Det här är bra för er, säger någon som påstår sig vara en vän.
– BRA? Lika bra som att leva på bröd och vatten!
– Meen. Ni är nätberoende hela bunten.
– Ja, och vi är stolta över det!
– Ta nu ett djupt andetag och titta på den vackra hösten.
– Snicksnack. Jag går ner i källaren och hyperventilerar.

Källaren är som alla förstår av bilderna ovan en källa till glädje, tankar, meditation och nostalgiska trippar. I morse hittade jag t.ex.vår allra första bärbara dator.

Detta är väskan. Observera gärna det äkta spindelnätet nertill och dammet som yr som en höstdimma.

 

Blixtlåset som inte har öppnats på minst ett decennium lät som en moppe. Krrpppbrrrrum!

Jag lyfte på väsklocket, flyttade försiktigt på musen (som var av en senare generation), greppade datorn i det ack så bekanta handtaget och drog sakta upp datorn med ett swooosch-ljud. Så vackert!

Kom alla barn och titta! Ser ni vad söt den är? Stopp, stanna, kolla!

Succén uteblev. De datorberövade barnen rusade förbi, prioriterade busstider och frukost framför att gulligulla med vår vän holken. Ljuva 1980-tal. Och när jag lyfte min simmiga blick, såg jag plötsligt mig själv i dåtiden.

Femtonåringen springer omkring i min letter jacket från Dallas 1982, klänningen från 1989 och strumpbyxorna från 1986.

Men tillbaka till nutiden. Ämrans hårddisksförbannelse som har drabbat de jämnåriga datorerna. Kan vi månne prioritera datorinköp framför bilens pajade koppling, badkarets avskavda emalj, kökets sopiga fläkt och barnens filmjölk?
_________
Uppdatering
Ny MacBook Pro med lysande tangentbord är härmed beställd. Nämnde jag att tangentbordet lyser?

Share
34 kommentarer

Jag är egentligen av fin familj, förstår ni

Nu ska vi resa lite i tiden.

Prosten i 45-årsåldern, prostinnan i 20-årsåldern.

Här ser ni min mormors farfar och farmor: prosten Jakob Albert Englund och hans maka, prostinnan Elisabeth Karolina Englund. Typ fett länge sedan. (Jag försöker verkligen att bli en patetisk mamma som slänger sig med tonårslingot.)

Prostinnan ser redan ut att vara tandlös och prosten har köpt sig ett sjangdåbelt löshår som han ibland ersatte med en käck kalott (som ses på en bild längre ner).

Kuriosa:
Mamma har dessa två bilder hemma hos sig. ”Kan du skicka kopior till mig?” sa jag lättvindigt eftersom det är lätt som en plätt i dessa digitala dagar. Sedan gick tiden eftersom mamma

  • fotograferade bilderna
  • väntade tills kameran var full
  • gick till en framkallningsbutik
  • fick bilderna framkallade
  • gick till butiken och hämtade ut bilderna
  • skickade bilderna till mig i ett kuvert.

The times they are a-changin’.

Prostinnan Elisabeth Karolina var enda barnet till häradsskrivare Kristian Westén, som dog när Elisabeth Karolina bara var 12 år. Hennes mamma hette Hedvig Maria Klockhoff – som enligt släktpappren dog knall och fall av syndigt leverne. ”Död av åskan på Själevads marknadsplats.”

Min mammas släkt är full av dessa häftiga namn – Klockhoff, Wattrangius, Sternelius, Trankil, von Essen, Terserus, Hernodius, Futhie, Plantin, Gyllenspets, Hornaeus, Rålamb, Bryngelsson, Klefberg, Krapp, Renhorn, Steuch [stök], Blanch och Eurenius. Släktbanden är borta nu, liksom pengarna som hängde på namnen. Ah well. (Förbaskade Kreuger.)

Men (det gäller att hänga upp sig på viktiga detaljer) vad är då en häradsskrivare? Jo ”den som var ansvarig för den lokala skatteuppbörden”. Nämen se på fan! Jag har i min släkt inte bara haft fina namn och pengar utan även folk med ordningssinne.

The times they are really a-changin’.

Prostgården i Nederluleås församling i Gammelstad. Lägg märke till buskarna som skymmer halva huset – jag tror att det är ett medvetet, stilistiskt drag.

De tu där uppe – Jakob Albert (1823–1914) och Elisabeth Karolina (1831–1921) – fick sex barn i prostgården i Gammelstad, varav fem dog före sina föräldrar. Någon dog nästan nyfödd, andra drabbades av tuberkulos före tioårsåldern, åter andra blev schizofrena och dog på hospital i strax efter tonåren. Min mamma berättar:

”Efter allt detta trodde nog inte prästfrun på den gode Guden och stal utan att tveka ur kyrkkassan.”

För det var vad som hände. Kollekten och kyrkkassan sinade och skyldig var ingen annan än prostinnan. Man tror att det var ett av barnen som hade ”råkat i olycka” och behövde penningar. Efter att detta uppdagats, bodde Jakob Albert och Elisabeth Karolina i varsin ände av prästgården resten av livet.

Det var ju trist, för de blev båda två 90 år.

(Fina gener jag har, jag som gärna ser att min snarkande djefla man ibland sover i en annan ände av huset. The times they are maybe not a-changinso much.)

Prosten i kalott håller här – utan sin tjuv till hustru – litterär soaré för domprosten Wester (stående), pastor Lundblad (sittande bakom kakfatet), deras hustrur och två av von Essen-kusinerna. Lägg gärna märke till kaffebordet som skymmer halva församlingen – jag tror att det är ett medvetet, stilistiskt drag.
Inte Krösa-Maja, nej.

Här på bilden står prostinnan 1908 som blott 77-åring. Ja, tandlös i huckle (låter ju som en maträtt), med en åbroddsbukett i handen. Att jag vet att det är just åbrodd beror på att det står så antecknat i fotoalbumet där alla bilder är hisnande gamla.

Tydligen användes åbrodd som skydd mot löss, ormar och onda makter, som alltså sorterades in i samma kategori. Växten ingick ofta i kyrkbuketten eller ”kryddkvasten”, som man hade med sig till kyrkan. Inte som prydnad eller gåva utan som uppåttjack: för att sniffa på under alla tråkiga predikningar. Som ju prostinnans malande man – min mormors farfar – höll .

Den som tog de tre nedre bilderna var det enda barnet som hann bli gammalt: Ade, min mammas morfar – och mamma har fortfarande kvar kameran, en jättestor bälgkamera! (Ade har jag skrivit om tidigare.)

Det är här, längst ner, som man brukar reflektera över tidens tand och flykt samt jämföra devabättreförr med devakanskeannorlundaförr och dra paralleller mellan industriella och tekniska revolutioner.

Jag nöjer mig med: Tack, tack, tack för medicinsk forskning!

Share
36 kommentarer