Jag och min djefla man har klantat till det ett antal gånger i lifvet och det bästa är faktiskt att bara rycka på axlarna och gå vidare. Vi har
- glömt att adressändra
- saltat saffransdeg
- anlitat en billig flyttfirma
- krockat med bilen, fast bara lite
- klippt barnens frisyrer själva (vilket gör det nästintill outhärdligt att titta på vissa annars utmärkta barnbilder)
- föreläst under enorma förkylningsbesvär och nyst på samhällsbärare som kunde påverka BNP.
Nu har en av mina väldigt unga kompisar blivit lite vuxen, tagit banklån och köpt och flyttat in i en lägenhet med stuckatur, högt i tak och trägolv samt festlokal som man kan hyra. Men vi var med under hela processen med mäklare och visningar i blåa tossor och allt.
– Oj, vad vi ska ha party här! sa jag på första visningen och anade inte förrän en stund senare att jag kanske inte är den direkta målgruppen för party just här, bland ungdomar liksom.
Föreningen är välskött, ekonomin ser toppen ut, säljaren visade stolt upp festvåningen och alla klappade vi händer av förtjusning när vi gick på den knarrande parketten.
Men inte en enda gång tänkte vi:
– Undrar hur det ser ut i källaren där tvättstugan finns!
– Ja vad intressant förresten – tvättstugan måste vi ju kolla på!
– Ooh, ja, tvättstugor är det bästa som finns!
Den trevliga säljaren sa:
– Alla i de andra sex lägenheterna [som är större] har egna tvättmaskiner, så jag har fått ha tvättstugan heeelt för mig själv!
Och vi tänkte bara:
– Yay!
Och så berömde vi parkettgolvet en gång till. Klantigt är bara förnamnet. Men i fredags när flyttlasset äntligen gick, snubblade vi ner till källaren för att leta efter ett förråd och den där tvättstugan. Det första vi stötte på var en ganska påträngande källardoft. Well, well, i tvättstugan är det ju säkert varmt och torrt, tänkte vi. Och så hittade vi den.
– Vad kallt det är! sa jag.
– Men vad det blåser! sa jag sedan.
– Varfö… men … koll… det här var ju … mumlade jag slutligen.
Jag lyckades med stor möda stänga det vänstra fönstret, men det högra hade slagit sig så att det var stört omöjligt att få igen. Men det gjorde inte så stor skillnad.
Det sista vi gjorde denna inflyttningsdag var att inspektera de tre små torklinorna som hängde i taket, för på dem fanns det lite pynt.
Tvätten kommer kanske inte att torka i rödaste rappet, men den kommer i alla fall att lukta fräscht eftersom fönstret ju inte går att stänga.
Min kompis tycker däremot inte alls att hon var klantig som glömde att inspektera tvättstugan. Igår ryckte hon bara på axlarna och sa:
– Äsch, det går nog bra det här! Fast det där luddfiltret måste jag prata med någon om.
Det här blogginlägget publicerades redan i höstas, men var lite för ickeanonymt, så jag tog bort det så att min kompis inte skulle råka illa ut. Nu har hon vant sig vid tvättstugan och blivit bundis med alla i bostadsföreningen. Och tvättmaskinen går bra.
51 kommentarer