Min djefla man har gått i ide. Han och Artonåringen kisar mot solen som vore det en mördarsnigel eller inälvsmat och så går de ner i vår källare och stirrar in i datorn istället. Ibland (när jag säger till dem med rynkad panna och händerna i sidorna) reser de sig upp och gör armhävningar.
Ja, jag är oerhört irriterande. Förutom att ge order om kroppsrörelser, springer jag så lättklädd det någonsin går – utan att vara oanständig – omkring och skriker att det är så ljuvligt varmt och:
– I NOVEMBER KOMMER NI ATT SAKNA DET HÄR!
Tjugotvååringen smyger omkring och häller solskydd på oss allihop eftersom hon har lärt sig att solen är farlig. Jo, det är den förvisso; hon har ju helt rätt. Men jag är inte så bekymrad ändå. Jag tar hand om mig och äter både fibrer och fisk och när jag väl dör, så dör jag ju.
Och däääär kom vi in på ämnet. Igen. Döden. Så här är min plan:
År 2036 börjar jag bli härligt förvirrad, lite som efter två–tre glas vin. Då börjar jag äntligen slänga mina gamla sparade 1970-talskläder eftersom jag tror att det är någon annans. Detta tycker alla släktingar är på tiden och väldigt bra, men vad de inte vet är att de måste rensa ut alla mina sparade melodifestivalreportage från kvällstidningarna och alla teaterprogram samt biobiljetter. (Och 53 par högklackade skor i olika storlekar som jag har köpt på mig bara för att de var så vackra men aldrig hade på mig.)
År 2040 trillar jag av pinn. Bokstavligen, för jag dör hängande i en trädgren där jag sedan 2017 övar på att klara i alla fall en chin.
Jag kommer alltså inte att ha ”ordnat allt”. Men jag vet i alla fall att på begravningen ska de spela Här kommer Pippi Långstrump och skratta åt alla som inte läser psalmer eller minns mig, utan som bara berättar Bellmanhistorier.
På gravstenen (eller plaketten som de skruvar fast på nån basketkorg) ska det stå:
Hon hade ingen ordning på allting
och lyckades inte hitta vartenda dugg.
Kammen i smöret och putäll på er, grevar och baroner!
Eller … på gravstenen skulle man kanske kunna citera Sigrid?
FÄRDIG!
FÄÄÄRDIG!
Ursäkta, jag bara …
Helt perfekt.
Mej får eftervärlden gärna slänga i en skogsbacke, bränna på en vårdkase eller sänka i en myr, mig gör det sannerligen detsamma.
Bara de efterlevande gör det som de finner tröst i!
Sedan — om de spelar Peter Gabriel och/eller något extra bra av Wagner vid ceremonien, eller kopplar in Flamingokvintetten i stället [hostar upp spybollar] såär det fortfarande de efterlevandes bisniss.
Helt allvarligt, vad folk gör med mig och om mig efter att jag har dött, det sk*t*r jag högaktningsfullt i.
Ja, jösses, vad sommarvärme och flygturer kan få en att tanka på.
Min mor, som var den rationellaste mnniska jag stött på, visste att nu var det kört ,eftersom hon fick cancer i bukspottkörteln, och då är det sällan så mycket at orda om.
Så hon satte igång att döstäda på allvar, efter att ha ägnat sig åt det ett par år på ren amatörbasis.
-Nu har jag levt min sista sommar, sa hon och gjorde sig av med alla sommarkläder och balkongmöbler i september. Och så fortsatte hon hela hösten.
Alla överskåp i lägenheten var tömda, alla böcker hon inte tänkte läsa en sista gång bortskänkta, alla papper i ordning i en mapp på skrivbordet, där det också fanns en lista över vänner vi borde ringa. Med telefonnummer. Hon gick ur föreningar och sa upp abonnemang. Knst och möbler var sedan länge uppdelade på Starke Mannen och mig, eftersom hon inte kunde tänka sig nåt värre än att vi skulle bråka om arvegodset. Allt sånt stod i testamentet.
Det tog Starke Mannen och mig en halv dag att tömma hennes fyrarummare inför försäljningen.
Men varför gjorde hon så?
Efter att själv ha tömt tre dödsbon, ville hon inte att nån skulle stå där med allt det där joxet man samlar under ett liv och säga;
-VARFÖR har människan sparat på det här?
Hon ville själv slänga sina snörstumpar och gem.
Åh, Ninja, den där berättelsen är så överväldigande att jag inte riktigt hittar rätt kommentar.
Hu, lät det konstigt?
Jag menar snarast att jag blir så berörd av mamman som vill sopa rent i alla vrår innan hon lämnar in, att jag önskar att jag själv vore så omtänksam om alla. Eh.
(Nä, jag kan inte sova men jag är så sliten och så trött så jag kan inte uttrycka mig heller1)
Det är för all del inte många människor som klarar att vara SÅ rationella.
Men man kan ju bespara sina efterlevande rätt mycket bråk, ibland.
Sent i natten, men sett film, med temat döden. Hela filmen, för första gången.
Tack Svt Play som visar dett mästerverk.
http://www.svtplay.se/video/9417838/det-sjunde-inseglet/det-sjunde-inseglet-avsnitt-1
Jag ligger på PLUS (=+++)!
Dvs enligt din PLAN med avgången 2040:
Då skulle jag varit död 2011
Som framgått av en del bloggar har denna insikt givit mig glädje -dvs att jag lever pigg och nyter på övertid.
OCH gagnar er efterlevande genom att dödstädningen framskrider.
Det är bara det att det går så långsamt. Jag hittar ju så mycket som jag glömt – och som får mig att återuppleva ex SOMMARvädret 1955 och 1959 – Då var det inte så här en vecka utan månadsvis!
Att flytta är att dö en smula.
När vi flyttade från ett mycket stort hus med vindsvåning och uthus till nypörtet så gjorde vi nog en dödsstädning. Men det var inte så vi tänkte.
Från 360 m2 yta plus 180 m2 vind till två plan på vardera 110 m2 – det kräver en hel del av den lokala soptippen. Och en hel del beslut som kan kännas svåra. Vi gjorde, när man ser det i retrospektiv, en undermedveten indelning i ett antal kategorier:
A Måste behållas under alla omständigheter (dit hör för min del en AVO MK IV)
B Kan inte leva utan
C Nyttigt och Nödvändigt
D Roliga grejer som vi tycker om
E Sånt som vi kommer att behöva nån gång – fast vi vet inte när
F Sånt som vi tänkt slänga men inte slängt
G Va fan är detta? Varför har vi det?
H Vicke jävla dret!
I Resten.
Detta är en efterkonstruktion. Men det verkar som om det var så vi jobbade. Allt i avdelning F och neråt åkte utan misskund. En hel del böcker fanns det allt med i de fullproppade skåpbilsturerna till soptippen. Men det satte vi oss över.
Papperen har Hyttis alltid koll på och OM vi skulle dö så finns det rutiner och lagar som är anpassade till vår tämligen normala situation (heteropar som aldrig kom sig/oss för att gå ur statskyrkan, utan särkylle och utan speciella önskemål i övrigt – hur kan vi, som är så fantastiskt originella och avvikande på alla sätt, vara så otrooligt vanliga?)
Det känns nästan som om vi faktiskt ”ordnat allt”. Så nu kan vi börja leva på riktigt. Utan en massa hindrande bråte. Och utan ett stort hus som vi aldrig fick ordning på.
HK i förras båset. Messerbisser var ett roligt ord. Jag såg för mej en pirat som ktäntrar över relingen på nån annans skepp, med en kniv mellan tänderna.
ktäntrar är också et nytt ord; sammandrag av klättrar och äntrar.
Apropå döden: https://www.theguardian.com/us-news/2016/jul/24/widow-takes-dead-husband-on-road-trip-in-alaska
Ninja: Så vackert, omtänksamt och sorgligt samtidigt-
Räknas Torbjörn Fälldin till kulturpersonligheterna?
Död är han i alla fall. Inga uppgifter finns om han hann få allt i ordning.
Jag läste en dödsannons häromåret där en man, född 1918, gått ur tiden. Istället för en dikt stod det med stora bokstäver ”VARFÖR”!
Jag kunde inte låta bli att tycka att ”DÄRFÖR” hade varit mer träffande.
Eller som Mark Levengood uttryckte det;
VARFÖR INTE?
Jag såg också den där piraten ÖR.
Men om han kommer alldeles för nära med sin kniv, så har jag inte ordnat något.
Inte något utom en spellista på Spotify som jag har kallat ”Min begravningsmusik”.
Om några samlas när jag dött kan de ju spela något från den, tex den här.
Nä hä! missade väl nån fnutt där, här kommer en ful-länk då.
http://open.spotify.com/track/4zBcTKTV3q4KBMZCzz5AOa
ÖR, ktäntrar såg för mig mycket snuskigare ut än så. K*täntrar liksom.
Den blyga kl 06:47 (i ottan, när jag hade sovit i blott tre timmar) fyller ju 81 år just idag. GRATTIS! TUT! FLÄRP!
Per (hej!) kl 11:23 – det där ”VARFÖR?” skrev Niklas Rådström om i ”Månen vet inte”!
Idag har det varit en tuseneurodag! Och likadant blir det imorgon. Och, kanske, övermorgon. Att gissa längre är att utmana Makterna.
Sjön sköter sig föredömligt, det är bara de där förbannade blinningarna som är lite otrevliga. Men de gör att jag kan hålla mig till ämnet: Mera Död!
BTW den blyga juli 24, 2016 kl. 06:47
Sommaren 1955 minns jag som en osedvanligt varm sommar över hela Europa. Jag sommarjobbade på en Transmarinare (Helsingborg) hela sommaren och det var hett från Toppila i Bottenviken ner till LeHavre. Sommaren 1959 jobbade jag utomhus på inkommande 130 kV linje från Trängslet. Hela gänget såg ut som afrikaner.
Grattis till fortsatt god styrfart.
Om man har särkullbarn bör man ha testamente. Likaså om man lever med någon man inte är gift med. Förresten är det bra att skriva ett i vilket fall som helst – det är något med arvsskiften som tar fram det sämsta i folk.
Och om det är mer komplicerat än ”Allt till min sambo [namn och personnummer]” bör man ta hjälp av jurist. Vi hade fleråriga svåra turer om vad en onkel egentligen hade menat, till glädje för ingen mer än ett par inkallade advokater som fick arvode.
Annars är jag kluven till det där med att städa färdigt själv av hänsyn etc. sedan en annan släkting städade bort åtskilligt som vi gärna hade velat ha kvar.
Men Niklas!!! Jag har nu en stor samlighet med champagnekorkar som jag skulle skicka men jag vet inte om jag öht vill förknippas med nån som har så snuskiga associationer.
Alldeles riktigt SG, idag var en tuseneurosdag, igår var en tvåochetthalvttuseneurosdag och det får det gärna bli både imorgon och i övermorgon.
Men förlåt då ÖR! Och Fia är helt oskyldig. Absolut inget snusk där. Just nu knaprar hon på en skvättfrukt aka passionsfrukt. Många goda kärnor att krossa och massor av kladdigt fruktkött att skvätta.
Åh, tack Lotten! ”Månen vet inte” har jag inte läst. Har beställt den nu. Jag gillar både Niklas, Pär och Anne-Marie Rådström!
Tillbringar för övrigt innevarande veckor i min trädgård på sommarstället i Småland med att läsa böcker. Kan man ha det bättre?
Sommar, sommar, somma? Nä! Sommar, sommar och sol,
havet och vinden och doft av kaprifol, däremot? Yes!
Dock tveksamt om de spelat in den låten. I synnerhet
när det gäller den svenska versionen av låten.
https://youtu.be/8IXjE4a5Tj4
Pssst, Niklas: jag förknippas som bekant gärna med folk som har snuskiga associationer. (Ökenråttan gör nog det egentligen också.)
Mitt testamente
Ingen får nåt. Sorry. Men om ni vill kan ni få ge ut mina dagböcker. (Men säg att de är romaner, för bara hälften i dem är med sanningen överensstämmande.)
/tant Lotten, vid sina sinnens jättefulla bruk
Även jag minns de varma somrarna 1955 och 1959. Den senare gick jag i värsta hettan en månads kurs i allmän djurvård på lantbruksskola. Att hässja hö i värmen var inte skoj.
Grattis den blyga!
Mor döstädade inte av hänsyn till oss barn, utan för att tanken på att vi skulle bråka om arvet var henne ytterligt förhatlig.
Jag tror också att ÖR gärna förknippas med såna som Niklas. Om så icke vore fallet skulle hon med tystnad ha låtit saken bero och självdö.
Men hon är en slipad en, den där råttan. Genom att avge en kraftfull strategisk protest har saken fått precis den uppmärksamhet hon eftersträvar.
Jag såg just avsnittet av Hitlåtens historia som handlade
om låten Take my breath away”. Rätt fascinerande att
personen som skrev låten var den bilmekaniker till
den låtskrivare som fått uppdraget att skriva en hitlåt till
filmen Top Gun.
Jag har en VÄLDIGT off topic-fråga:
Luktar trycksvärta fortfarande nåt? Och kladdar den av sig på händerna? (Har ingen tidning till hands och minns inte när jag senast tänkte på just detta med trycksvärtan.)
Lotten, på a) svarar jag jovars och på b) svarar jag jadå. Inte lika mycket lukt och kladd som förr, men fritt är det inte.
Vi har en vitmålad — laminerad kanske det heter — köksbänk, och ibland när jag hålls med någonting särskilt slabbigt (omplantering av krukväxter, fyllning av saft och sylt på flaskor och burkar) lägger jag gamla tidningar under.
Om det då hampar sig som så att tidningspappret blir det minsta fuktigt (mycket lätt hänt under de där sysslorna), så lämnar det svarta märken på bänkytan som är lite tuffa att tas med. Därför är jag ibland extranoga och lägger hushållspapper mellan bänken och tidningarna …
/Där var dagens lilla föreläsning i ämnet i-landsproblem
Jag skulle ju också säga att jag, som läser papperstidningar också är korsordslösare. Om jag får fatt i ett som är krångligt, och vars lösande därför kan orsaka en längre stund med pennhandssida vilande och ibland rörande sig mot trycksvärta. Då blir handen lortig.
Se där! Då är det bara jag som har vant mig och inte längre tänker på hur jag hanterar trycksvärtan.
Men Lotten och SG! Ökenråttan är jurist och då kan man väl omöjligt vara sn*skigt lagd (om man inte är väldigt högt uppsatt i Högsta Domstolen förstås)?
Att vara lite sn*sk*g emellanåt är väl inte olagligt ändå. Hoppas jag.
(Kommer osökt att tänka på limerickarna som dök upp i nåt julkalenderluckefacit … en eller tre var fabulöst sn*sk*ga, just därför minns jag tillfället med värme!)
Jag har faktiskt tvenne tidningar som i ottan ramlar in genom dörren, men inget luktsinne. Men då jag äter har jag bordsunderlägg (eller vad de nu heter) i något hårt material med möster på och de har vitt som bakgrundsfärg. Tidningarna läses vid dessa underlägg och efter ett tag måste jag göra ren dem från trycksvärta.
Tänkte inte på det, Niklas …
Vi har just nu INGEN tidning som ramlar någonstans. (Jag saknar tidningen såsom tidningen saknar innehåll.)
Jo Annika, om man köper sig snuskigheterna al fresko så att säga. Men alltså inte om man är domare i HD, då går det bra.
Annika! Här har du limericksnuskeriet:
https://lotten.se/2015/12/facit-till-julkalendern-15-december-2015.html
Åhå, du menar såååå.
Limerickar!
Haaaa! (teckengränskringgång)
Annika:
There was a young girl from Darkeeth
Who liked to chew foreskin with her teeth
It wasn’t for money
Or anything funny
It was for the cheese underneath
Jag visste väl att det skulle löna sig att titta in en gång till, sade hon med en fnissande rysning eller kanske en rysande fnissning.
(”Fnissning” ser faktiskt inte klokt ut.)
Bortsett från att det ges prov på obegriplig dubbelmoral och vinglande mellan puritansk upprördhet och pubertal skabrositet, vilket vi inte kan ha några synpunkter på så länge båsmor eller nätcensuren tillåter båda ytterligheterna, så finns det andra saker att påpeka i kommentarerna.
Den slappa användningen av begreppet ”trycksvärta” ger ett amatörmässigt intryck och ger anledning att undra om detta i grunden boksynta och litterärt bevandrade bås inte borde veta bättre.
Jag har sedan tämligen lång tid av och till varit engagerad i diverse tryckeriers produktionsproblem och i början använde jag ibland ordet ”trycksvärta”. Den som sett Stephen Fry’s tolkning av Jeeves förstår vad jag menar med ”stillsamt men tydligt avståndstagande” (som när Bertie ville ha den gråa kostymen eller den vita ”servitörsjackan”). Detta var vad jag upplevde när jag använde svärtordet.
Vid ett tillfälle togs jag avsides av faktorn som berättade för mig om yrkeskunnande, yrkesstolthet, professionalism och terminologi.
”Det heter tryckfärg” sade han. ”Med tryckfärg menas alltid svart sådan. Svart är regel”.
Han berättade också att smeten som överfördes från tryckplåtarna till pappersbanan kunde ha gladare färger än svart och då kallades den för ”kulör”.
Det var en vidsynt och mångkunnig man, men att en person som skulle hjälpa dem med tekniken använde ordet ”trycksvärta” kunde han inte acceptera. ”Det är lika oseriöst” sade han ” som när en allmänreporter skriver att ’Strömstyrkan var sextontusen volt'”. Jag förstod.
Tack SG. Inte kan vi låta båset slänga sig med något motsvarande ”strömstyrka i Volt”. Det är sånt som kan hända i vår tidning som, liksom tydligen Lottens, i övrigt saknar innehåll.
Fast jag följer den lite på nätet. För tillfället verkar de ha problem med mellanslagstangenterna. Det blir inte alltid särskrivet där det borde.
Annika, visst är det tur att bara den man skriver till kan läsa det man skriver. Tänk om *k*nr*tt*n kunnat läsa min limerick. Det hade ju kunnat sluta hur som helst.
Haha, fast jag är faktordotter säger jag trycksvärta, när bladet skitar ner hemma! Å andra sidan var jag aldrig bäst i klassen, fast jag är lärarbarn heller. Mina knoppar vet att C-vitamin inte är en atom, men jösses vad jag skrattade när jag såg detta (kopierat från ett forum) på fb:
« Svar #7 skrivet: 09 aug-10 kl 17:43 »
”Det behöver det inte vara. Helt säkert vet jag att C-vitamin atomen består av en kärna samt protoner som snurrar runt kärnan. En av dom verkligen lukrativa produkterna som läkemedelstillverkarna mjölkar folk på pengar.
Nu till saken: i naturlig C-vitamin atom snurrar protonerna åt olika håll runt kärnan. Det har inte läkemedelstillverkarna lyckats med trots trägna försök. Kanske det är dessa små detaljerna som spelar roll i nyttighetssammanhang?”
Snuskiga limerickar i all ära men differentialsnurrande proton er i naturligt C-vitamin slår dem med hästlängder.
Snacka om pseudovetenskap. Jag trillar i korinter och simmar i mina tårar.
En C-vitaminproton ifrån Cern
emot de andra tog spjärn
-Jag vill ej va från fabrik
hördes hans skrik
-Snurra rätt, annars slås du i järn.
Haha, snyggt Ninja.
Jag blev så telefonuppvaktad igår att jag inte hann med att kolla Lottenbloggen.
Idag kommer äldste sonen och skall hjälpa gamla mor med deponerandet! Jag noterar åter det underbara vädret
se vikeningarna.se
Tack för gratulationer!
81-åringen (för att travestera barnaskarabenämnandet)
Den var värst, Pysse. Alla kategorier.
Det tråkiga är att så många journalister och ”samhällsbyggare” har just en så förvirrad uppfattning om verkligheten. Och då blir diskussionerna och besluten därefter.
Det räcker inte att byta ut enstaka ord (molekyl i stället för atom och elektron i stället för proton etc) för det kommer fortfarande att råda ett kompakt mörker i den människans hjärna. Bohr snurrar i sin grav. Osäkert i vilken riktning. Men roterar, det gör han.
Niklas: Så rätt du har, så sant.
Pysseliten: Jag baxnar.
Ninja: Föredömligt.
den blyga: Hurra!
Skogsgurra, läbbigast är när okunskap får ett dygdeskimmer. Som i den amerikanska valkampanjen. Trump har någon sidekick som uttryckligen har sagt att fakta och kunskap är överskattade, de är saker man inte behöver bry sig om. (Detta kom i något sammanhang där en reporter påpekade att Trumps påståenden x, y och z var felaktiga, lögnaktiga och vilseledande.) Det räcker med att tycka, enligt den sidan, och vad man tycker har visst ingenting med den observerbara verkligheten att göra.
Enligt mig närstående grafiker så är svart en av de fyra
tryckfärgerna. De övriga tre är röd, gul och blå.
Sorry LL, magenta, gul och cyan. Eller är det för petigt? Röda kulörer får man av magenta och gul, blåre kulörer av cyan och magenta. Visst kan man trycka med röd tryckfärg, men då hamnar den på en ”femte” tryckplåt och det blir dyrt. (Eller så har tekniken hunnit ikapp här.) Sa inte att jag jobbat som scanneroperatör i fem år … men det har jag. /Messerbisser.
Pyss: Tack för förkaring av beteckningar på färgkasetter till skrivare.
Det vet jag åtminstone, som har en andra hälft i grafisk bransch.
(Ända från Vendelkråka eller i alla fall början av 80-talet … repromontör, datorryttare och reprochef sedan Citex skapades [ni behöver inte veta vad Citex är numera, men när det kom upptog datorcentralen med vars hjälp man kunde manipulera fotografier ett helt rum!], och sedan tidigt 90-tal undervisare.)
CMYK! Cyan, Magenta, gult (Yellow), svart (Key colour). Yep, svart är nyckeln till allt tryck.
(Sade hon fast Pysseliten egentligen hade sagt allt som behövs. Det har varit 31 ° i dag. Och plötsligt kom det ett slagregn som jag var ute i, långt ner i trädgården, och det var så sköööööönt när tischan blev genomblöt! Heh. Men min hjärna har ännu inte gått till omstart så jag är fortfarande lite dum. Blir vi äntligen av med äckelhettan nu?)
Ut i trägårn och ta skämskudden mä däj!
Blid livlig värma är det. Den som nalkas tillsammans med blomstertiden.
Titta, jag kan vara on topic också:
Vi har inte haft någe regn att tala om, men har sett översvämmade tunnelbanor och raserade trädgårdstak på Facebook. I Strängnäs (15 minuter med tåg härifrån) bor min pappa, och han fick 13 mm igår och lika mycket idag. Och det är jättemycket när det kommer på en kvart.
Blomstertiden blir ju nästan mördad när det är kring tretti varenda da’, så blommera slokar å potätera får skorv …
Tacka Gu- … Skap- … tacka den helt och hållet lokala geografien/topografien/geologien för att vi har en brunn i träggårn som visserligen har inte-helt-drickbart vatten men vars vatten går alldeles utmärkt att vattna växthus, pallkragar och krukor med.
(I större delen av närområdet är det sand och bara sand en dryg decimeter under matjorden. I just vår trädgård blir det klart varför orten heter som den gör. Vi bor på lerjord! Och vi har också en av de få trädgårdarna på mils avstånd vars gräsmatta fortfarande är grönt; här finns inte ett brunt grässtrå.)
Läs: Jag ger dig solen av Jandy Nelson, sedan kan vi alla tacka Clark Gable! Bra bok, tyckte jag som läser aldeles för lite böcker alltid.
Jag håller med Annika, nu r det inte kul längre. Lite BLID värme, men inte den här stekande, tryckande hettan.
Skäms gör jag inte, alla gillar vi inte värmen, än mindre mår bra av den.
Bekrätar Ninja Ttorrt i skogen. Brytt mig inte omatt gå till ”kantarellställen” sedan två veckor.
Men konstigt nog.
Hittat massor av stora och välmogna/-matade blåbär detta år.
Vi tillbringade den hittills varmaste dagen (idag) med att fara in till samhället och handla. For tio, åter halv fyra, men då hade vi hälsat på faster och ätit lunch också. Sen slängde vi oss i sjön.
Man blir slö av värmen, det stör mej en smula. Jag är dålig på att slöa. Glömde också att kommentera Ninjas fina limmerick ovan – den var ju huvudet på spiken precis!
Det är just det – att slänga sig i sjön utan att behöva skotta snö och hugga upp en vak – som är grejen. Ursäkta Pysse. Jag vet att du gillar hårdfruset vatten. Där skiljer sig våra uppfattningar.
Jag ber härmed om att få citera Skogsgurra resten av mitt liv:
”Det är just det – att slänga sig i sjön utan att behöva skotta snö och hugga upp en vak – som är grejen.”
Man blir slö av värmen, javisst. En perfekt ursäkt för att slippa göra nånting. Värmen räcker som förklaring till att diverse sysslor hopar sej medan jag själv ligger uppå soffan och läser roliga böcker med en sval drink inom räckhåll. Hurra!
Jamen jag har ju inte sågat upp någon vak än! Måste lära mig hur man gör, det verkar inte helt trivialt. Men visst, det är ju skönt i vattnet nu med.
Hyr in ett gäng proffs!
Slänga sig i en sjö kan man göra när det är arton i luften och fjorton i vattnet, det har jag gjort mången gång genom åren.
(Dock inte på länge numera … att hoppa i spa’t blev svårare sedan jag började bära kontaktlinser. Med linser i ögona törs man absolut inte doppa huvvet [av ursköljningsrädsla], och då blir ju badet nästan meningslöst. Men utan linser hittar man inte tillbaka till sina vänner när man kommer upp på land, om man är så närsynt som jag är, så bada törs man bara göra på ställen där de människor man kan urskilja är just de som man hör ihop med … och jag skojar inte, jag har i yngre år råkat ut för att verkligen inte hitta tillbaka till vännerna förrän flera personer fattade vad mitt problem var och började vifta och vråla!)
Hur som helst, jag bara avskyr när det blir så varmt att jag inte vill röra vid min egen kropp, så att säga. När armarna kommer emot midjan och jag inte vet vilken del av min lekamen som är varmast. När det rinner i ansiktet och jag inte vet om det är svett eller snor eller tårvätska eller alla tre. När det inte finns något sätt att fly! Kyla kan man skydda sig emot genom att sätta på sig fler tröjor. Värme kan man inte komma undan och jag hatar det!
Samt blir jag inte bara slö utan retlig och korkad när det är för varmt. Hu!
Men icke desto mindre blir jag jähätteglad av SG:s bild! Den är både elegant och svalkande.
Eller så här:
– Det rinner i nacken. Hihi. Det rinner mellan bröna. Hihi. Kolla, min tröja är fläckig som en giraff. Hihi. Ååååh. Jag tar ett djuuupt andetag och … nä, det var inte alls uppfriskande. Hihi. Bara varmt. Oj, nu måste ja kiiiiiiiisa ordentligt för att kunna se. Kiselikiiis. Tänk, den som ändå hade ett stort glas kallt vatten. Äsch. Hihi. Aj, där stekte jag sönder näsan. Hihi.
Har ni talat med er terapeut?
Nä, förlåt!!!
Annika, är du jag? Eller tvärtutimot? Jag är du?
Kylan kan man sticka varma, goa, vackra plagg att skyla sin lekamen med, men värme?
Skogsgurras bild väckte en djup längtan efter rimligare väder.
Ninja, vi är kanske på det stora hela vi! Samma varandra, eller nånting sånt.
(Det gläder mig såååå när jag träffar människor som i likhet med mig visserligen gillar teveserien 30 grader i februari men tycker att titeln är en helvetesbeskrivning. Usch!)