– Men … jag sa ju det igår?
– Va?
– Marx’ teori om mervärde?
– Huh?
Jag bara glömde, liksom.
– Hänger du med till Polen den 16 augusti?
– Absolut!
– Bra, vi flyger med Rysliga Flygbolaget I SVINOTTAN.
– Bra! Vad kul!
Förra veckans sanslösa flygdebacle är som bortblåst.
– Kommer du ihåg vad härliga krystvärkarna var?
– Ja. Den som ändå fick föda barn igen.
Smärtminnet existerar inte.
Alltså är mina tankspridda intekommaihågfakta-situationer inte nåt att hänga upp sig på. De som t.ex. kommer ihåg minsta oförrätt är ju helt odrägliga.
– Säg nu hej till tant Fnuttan.
– Nej.
– Kom igen nu. Du är vuxen, hon är vuxen, let bygones be bygones.
– Kommer inte på fråga. Hon tvingade mig att hälla kruskakli i teet 1989 och sånt glömmer man bara inte.
Nu tror ni att det har hänt något där jag har ställts mot väggen och anklagats vara glömsk. Men nej. Inte alls. Jag har bara accepterat att min hjärna är så trevligt bedrövlig.
Jag kan inte komma ihåg
- kungalängder (även om jag som bekant vet att Karl XII var 172 cm)
- vad folk har på sig eller sagt
- namn på filmer gjorda efter 1998
- vad som står på handlingslistan som ligger kvar på köksbordet.
Men jag kan
- sjunga alla Melodifestivallåtar sedan 1975
- rabbla alla mina klasskompisars födelsedagar
- tala om vem som är gift med vem och har barn med vem i Hollywood
- citera Shakespeare
- se hur lång en lång karl är.
Hjärnan är fullt upptagen med viktigare saker än Marx’ teori om mervärde.
72 kommentarer