Jag snubblade över en länk. Och råkade klicka. Nej, jag vet, sorry – man ska inte göra det, man blir bara besviken. (Jag klickade häromdagen på en länk till en katt som sades vara ”ett geni”. Den kissade nämligen i en toalettstol. Det gäller att inte ha höga krav när man genistämplar ett djur, så är det nog.) Hur som helst: länken som jag klickade på, ledde mig till en intressant konstnär.
När Bryan Lewis Saunders var 26 år, bestämde han sig för att rita ett självporträtt varje dag, resten av livet. Då hade han varit kriminell i 16 år, suttit i fängelse, testat allsköns droger och i faktiskt umgåtts i helt fel kretsar, som den äldre generationen plägar säga.
Om dessa självporträtt skriver han:
”Like fingerprints, snowflakes and DNA they are all different, no two of them are the same. For hundreds of years, artists have been putting themselves into representations of the world around them. With this work I am doing the exact opposite. I put the world around me into representations of myself as I find this more true to my CNS (Central Nervous System) and how I experience, process and interpet sensory phenomenon.”
År 2011 blev hans självporträtt kända eftersom de marknadsfördes som ”30 självporträtt – ett per drog”. (Liksom. Det där vara bara min formuleringstolkning.) Men inte såg jag dem då eftersom jag alltid är sist med det senaste. Nu har jag däremot tittat en bra stund, och funnit det nödvändig att blogga om just drogporträtten – sådana som Bryan gör under the influence of. (Det finns ju andra självporträtt, men de drogrelaterade var det som fick mig att fastna.)
Nu vet jag inte riktigt hur det är med rättigheterna, men jag tar mig friheten att lägga ut några av hans porträtt här och nu. För de är oerhört fascinerande; på vissa droger kan han skriva och rita alldeles utmärkt, på andra är han helt väck.
Vissa bilder är tillrättalagda och lite flower power-mässiga, känns det som – de passar alltför väl in i gemene mans bild av drogeffekterna. Andra är ruskigt skrämmande eftersom teckningarna ser ut som om de har gjorts efter att hjärnan har packat ihop och åkt hem till mormor.
Man kan alltså sniffa badsalt och datorrengöringsprylar och verkligen klunka i sig hostmedicin; det är mycket jag inte vet. Jag vet däremot att det inte är okej att vara fascinerad av drogernas verkningar utan att påtala det olämpliga i dem och att droger inte är något att skoja om – men bilderna här talar sitt tydliga språk, så jag behöver nog inte trycka extra på detta faktum.
Nedan finns även en liten videosnutt med Bryan Lewis Saunders.
Om ni är stressade eller inte vill titta, kan ni spola fram till 2:13 för att kolla på självporträttet som han gjorde den 11 september 2001.
Brasklapp här och nu: de enda droger jag vet något om av egen erfarenhet är lustgas och alkohol. Inte ens under mitt år i USA råkade jag trilla över en joint.
En gång tittade jag förresten på en brun klump i en tändsticksask. Det påstods vara hasch, men åsynen gav inget annat rus än wow-känslan.
• Bryan Lewis Saunders sajt.
• Enbart drogbilderna.
• Intervju med beskrivning av hur de olika drogerna kändes. PCP: ”I thought my brain was hemorrhaging, but it turned out it was just tomato from my sandwich.”
