Saven stiger! (Publ. i Sydsvenskan 2000-03-23)

Ordning och reda finns det många som prioriterar. I all välmening tror många att även jag skulle må bättre av att prioritera i alla fall lite ordning och reda. Och nu är det trädgårdsdags. Vår prudentlige, onde granne ser oss varje år slöa på gräsmattan och väser då genom hagtornshäcken:

– Saven stiger! Saven stiger i träden, ni måste skynda er med äppelträden – allt som pekar uppåt ska bort! fortsätter han.

Och då fnissar jag på grund av ekivoka associationsbanor.

Men ge mig en trädgård och jag ska bygga dig en koja! Det är nämligen den enda komponenten i trädgården som jag behärskar. Jo, klippa och hugga och kapa kan jag också, förstås. Jag klipper, klipper och klipper, jag struntar i om det är höst eller vår, om det är lämpligt nära klykor eller förgreningar. Blodvite välkomnar jag – ett skrapsår på kinden och alla frågar vad som har hänt.

– Äsch, jobbade i trädgården, vet du. Bråttom nu. Saven stiger.

Där vi bor råder totalt – men trevligt – kaos i trädgårdarna. Det står en rostig cementblandare hos Perssons, fem lådbilar hos Jonssons, tolv cyklar hos Olssons och två ofärdiga kojor hos oss. Och i gamla Astas stora tall hänger femton par skor. Alla har vildvuxna häckar och fruktträd samt tvättlinor som spricker och smular. Men så har vi ju Onde Grannen Med Ordning.

Onde grannen tvättar bort mossa från grenar, smörjer stenplattor med olja, gnuggar lökarna med trassel och tvättar spade och kratta med såpa varje dag. Och är hela tiden färdig att anmäla oss andra för Nordiska samfundet mot plågsamma växtförsök. I hans ögon lider våra trädgårdar av vanvården; äppelträden skriker på hjälp och vill begära förflyttning till andra sidan hagtornshäcken.

Igår satt jag högt uppe i det rufsigaste av våra äppelträd. Jag rev och slet och högg och knipsade. Grenarna hänger ruskigt långt utanför trädgården – på höstarna kör bilarna i äppelmos utanför endast vårt hus. De avklippta grenarna drösslade ner på trottoaren, och där kom onde grannen gående med sin fru. Han stannade framför mina stökigt tappade kvistar. Kvinnan sneglade upp mot mig, och drog sin make i rockärmen.

– Kom! Vi går! sade hon.
– Vad tror dom? sade mannen uppbragt utan att ha en aning om att jag satt alldeles ovanför honom. Det är ju alldeles förskräckligt! fortsatte han. Vem ska tala om för dagens ungdom hur man ska klippa ett plommonträd? Jag blir så…

Nu kunde jag inte stillatigande lyssna på detta, utan skrek:

– Plommon? Är det plommon? Är det inte ett äppelträd? Har vi ett plommonträd?

Mannen tittade upp mot mig och torkade bort en tår ur ena ögat. Jag kände stor respekt för hans kunskaper. Han led verkligen med sina trädvänner.

– Sitter du där och kastar mossa i ansiktet på mig? Spö skulle ni ha, hela bunten! Plommonträd ska man inte beskära på våren! Usch! Äppelträd beskärs däremot på våren, och då så glest att man ska kunna kasta en hatt mellan grenarna utan att den fastnar!
– Även i Mexiko? sade jag då och tyckte att jag var riktigt rolig.

Onde grannen tyckte inte alls som jag, utan plockade upp en av de mer hanterliga kvistarna och slängde den i vredesmod upp mot mig. Till min stora lycka hamnade den rätt i ögat och jag klättrade nöjt ner med blod forsande ner för kinden. Nu får jag stor uppmärksamhet och en giltig anledning att säga:

– Äsch, jobbade i trädgården, vet du. Bråttom nu. Saven stiger.

©Lotten Bergman 2000