Kolla, ser ni rubriken? Om Google nu stör sig så mycket på att varumärket syns i ogooglebart, i ett mysko svenskt ord som kan tolkas negativt (huh?), tar man och gömmer ordet lite genom att inte skriva ogooglebart utan ogooglingsbart. Eller vad säger ni om ogoogelbart? Och så letar vi efter alla möjliga oord med två oo:n så att vi kan förvirra lite. Oorganiserad, oomkullrunkelig, oomstridd goo…dwill …
Jag vill rekommendera en artikel i The Atlantic, av Megan Garber som helt har gått i spinn inför det svenska språkets finurliga finess: att vi kan skapa nya ord bara genom att tjoffa ihop två ord med varandra och skapa sammansättningar. Mycket initierat tar hon upp 15 ord med förklaringar och allt (som hon kanske skulle ha låtit en svensk korrläsa).
Någon skrev i kommentarerna att svenska ju var så himla svårt att uttala, vilket ju är helt fel. Jag kan till och med uttala Schweiz och egentligen utan problem! [plats för ett ironiskt höhöande]
Då tog jag de 15 orden och försökte på ett simplifierat och lite Hipp-Hipp-inspirerat fonetiskt vis förklara uttalen. Men så svårt det var! (Rätta mig gärna.)
1. Bloggbävning [blogbaevning]
2. Livslogga [liffslogah]
3. Ogooglebar [ooogooogelbar]
4. Nomofob [nomofob]
5. Fulparkerare [fuhlpahrkerahreh]
6. Mobildagis [moobeeldagis]
7. Appa [ahpah]
8. Padda [pahdah]
9. Terja [taerya]
10. Trädmord [traedmoord]
11. Attitydinkontinens [ahtitüdinkontinaens]
12. Flipperförälder [flippaerfearaelder]
13. Åsiktstaliban [osiktstahliban]
14. Nakenchock [nakenshok]
15. Köttrymd [sheatrümd]
Och då tänkte jag så här:
a = ”bar”
ah = a very short a, almost like if you were to say ”I” and was interrupted halfways
oo = ”too”
o = the å-sound, like in ”not”
ae = the ä, which is pronunced like in ”fair”
i = ”pit”
ee = ”keep”
u = ”rude”
ea = the ö, almost ”fur” or ”her”
Men det hör ju inte alls hit — det jag vill säga är att
- SAOL tar in etablerade ord – förutom när redaktionen stoppar in nya stavningar som inte alls är etablerade men som borde bli det (jos och kasjunöt)
- Google kan säga vad de vill om våra svenska ord – och faktum är att alla företag gör så här hela tiden (försöker påverka hur vi använder varumärket som de ”äger”)
- Språkrådets nyordslista är intressant kuriosa och ett tidsdokument – inte en normativ samling som man slaviskt ska följa
- det är jättekul, detta – och snart kommer NE att stoppa in ogooglebar med ett stort moahahahaaa efter.
Uppdatering bara några minuter senare (kl. 17:45)! I give you Nationalencyklopedin!
Vad är terja och nomofob…?
Ogooglingsbart måste det ju heta. När man utför googling, så googlar man. Korrekt svenska. Jfr töjning, böjning och höjning. Den andra verbaliseringsmetoden är via -ande. Googlande, töjande, och ”det var då ett himla böjande!” (dock inte på onda knän?)
Användning av varumärken är dock reglerat i lag (kanske konstigt, men sant): ”1 Kap
Uppgiftsskyldighet
17 § Vid utgivning av lexikon, handböcker eller andra liknande tryckta skrifter är skriftens författare, utgivare eller förläggare, på begäran av den som innehar ett registrerat varumärke, skyldig att se till att varumärket inte återges i skriften utan att det framgår att varumärket är skyddat genom registrering. Detsamma gäller om en sådan skrift görs tillgänglig elektroniskt av någon som avses i 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen.”
Ja, Griskindspatrik, men bara om man har ett kontrakt, en ekonomisk uppgörelse eller är i beroendeställning till den som kräfver att varumärket inte ska besudlas av pöbeln. Google är ett registrerat varumärke, nya sammansättningar med varumärket är det inte.
Språkrådet med sin lilla lista ligger alltså utanför regeln. Huruvida NE (som liksom är ett lexikon) lyckas runda regeln utan att bli bränd, återstår att se. Och de kanske stoppar in ett ® som de ska efter Google – men nog måste NE få bestämma över hur ”ogooglingsbar” definieras.
‘Ungoogeable’ gav just 310.000 träffar, och ‘ogoogelbar’ gav mig 562.000 träffar nyssens. Igår morse var siffrorna 38′ respektive 235′
Frågan är om inte mupparna på Google har skjutit sig i fötterna med den här historien och bara skjutsat på orden i fråga. Juridik åsido.
Hihihihiiiii, jag bara sitter och njuter: nu har NE fixat artikeln!
Google krävde att ordet togs bort? Det måste ha varit den mest korkade manövern i PR-historien! Plus icke juridiskt hållbar argumentering. Många ord började som varumärken. t ex brittiska hoover, dammsuga, som ju kom av dammsugarmärket Hoover.
Eller om de kallt tog med i beräkningen att arga protester skulle exponera varumärket ytterligare? Om nu just Google behöver mer exponering? Goodwill är väl mer vad man bör eftersträva.
Håller på ogoolingsbar som är lättare att säga än ogooglebar och hejar för övrigt på NE och Peter Englund.
Och så hejar jag på Lotten förstås, för språkservice med den fonetiska transkriptionen. Jag hänger med hela vägen till sheatrümd, där jag blir lite fundersam, utan att ha något bra förslag. Det där ”sj”-ljudet… det är svårt, liksom kort ö.
Kött: ta första stavelsen från ”churning”, minus det där lilla t-ljudet som inte står där i vilket fall som helst.
Rätt många företag vill faktiskt undvika att deras varumärken blir generiska på det som exempelvis just hoover blev. Möjligen har Google väntat för länge, men det är osäkert. En kollega till mig (jag kan egentligen rätt lite om varumärken, men om ni undrar något om patentpraxis …) har skrivit lite om detta på http://prvbloggen.se/2012/05/04/sprakvard-vs-varumarkesvard/ om någon skulle vara intresserad. Det gäller alltås SAOL och inte ogglingsbar.
Jag skulle för övrigt inte bli förvånad om både ogooglebar och ogooglingsbar skulle omfattas av tidigare nämnt lagrum. Lagen ska ju tolkas också. Och syftet med just den paragrafen är så vitt jag förstått att undvika att normerande lexikon eller liknande genererar varumärkesglidningar. Men som sagt, Google kanske är för sent ute, att googla är kanske redan generiskt.
Patrik: Det blir ju rätt löjligt att inte kunna ta med i en lista över ord som folk använder, vissa ord som folk faktiskt använder. Ingen lär ju sluta använda ordet, det enda som händer (om de lyckas) blir en viss lingvistisk historieförfalskning. Jag tror inte lagrummet kan omfatta listning av vissa ord i ett lexikon. Och det spelar knappast någon roll om Google är ”sent ute”, de kan inte diktera hur folk pratar och har aldrig kunnat det. Hela deras reaktion luktar lite kinesisk överhöghet – de kanske har färgats en aning av sitt samarbeta med nämnda överhöghet?
Karin — jag är alls inte nöjd med [sheatrümd] . Fast å andra sidan är jag inte nöjd med ”köttrymd” heller. Irk, liksom.
För det första tror jag Google missbedömde situationen, förstod inte att det skulle vli en sån bävning. Med sent ute menar jag alltså att om uttrycket redan blivit generiskt. I så fall krävs inte sånt där R. Att dikta språket och vad folk säger är det alltså inte fråga om. By the way kan det ju vara tveksamt om Språkrådets lista är lexikon eller liknande.
Google bad inte heller Språkrådet ta bort ordet så vitt jag förstått, de bad dem markera att det var registrerat varumärke alternativt ändra den påstådda betydelsen. Det förra har de stöd för i lagen (se tidigare) om ogooglebar befinns rymma inom registreringen av google (möjligen tveksamt, är verkligen ingen expert, men jag skulle som sagt inte bli förvånad). Det senare är ju direkt knäppt för övrigt.
Språktidningen
Peter Englund
Lingvistbloggen
Mejlen till Språkrådet
Jag läste flera liknande liknande artiklar för ett tag
sedan på the Local.se
”Ten Swedish words you won’t find in English”
Ten more Swedish words you won’t find in English
Top ten words you didn’t know came from Sweden
Sedan i varje artikel, klicka på länken som heter
”RELATED PHOTO GALLERY: *”
Det här är stor humor. Det är så dumt så det är roligt.
Glömde ju ”Video: Swedes untangle the untranslatable”
Arrrrgh! Kan någon se i sitt hjärta att kopiera de där tio plus tio plus tio svenska orden som inte finns i engelska? Jag såg ”orka”, sedan somnade datorn.
Bara listan alltså – inte länken… vore sååå tacksam! Skulle avvärja svår stress vid skrivbordet och risk för datorkastande in i vägg.
Ogooglingsbar känns i alla fall enklast att stava till, jämfört med ogooglebar och då finns inte ens varumärket med i sin helhet. (Såg jag nu är redan påpekat, men ok jag repricerar)
OK, jag hittade den energiska Local-artikelskrivaren på youtube, så nu har jag hela listan. Han kallar sig TheSwedishLad.
Ok, i alla fall …
Orka
This verb is a tremendously common word in the Swedish language meaning “to have the energy”, and has nothing to do with Orcs. Eg: Do you orka to watch The Lord of The Rings trilogy this weekend? No, Sven, I do not orkar.
Harkla
Ok, we can admit, this one’s not so common, but it is great. It’s used to describe that little coughing noise one makes, often before giving a speech or dislodging cinnamon bun pieces from their throat. Eg: Gollum crouched on the rock and harkled, again and again.
Hinna
This is an enormously common verb in Swedish, meaning “to find the time” or “to be on time”. Eg: Will you hinna to the cinema? We won’t hinna to catch the train if you don’t turn up the heat on those jävla meatballs.
Blunda
To cover your eyes, or to turn a blind eye. Eg: My ex-girlfriend walked into the room and I blundared. I don’t know if she saw me, my eyes were closed. Has she gone?
Mysa
We almost have this in English with the word snuggle, but if you’re gonna be mysering in Swedish, you can do it with someone, alone, or even in a café – perhaps “to cosy up” fits the bill. Eg: After my wife left me, I did a lot of solo myser-ing. It wasn’t the best of times. It wasn’t the worse of times either…
Vabba
This is becoming increasingly popular in Sweden, and is short for Vård Av Barn (meaning “to be at home because the children need taking care of, but you get paid for it from the government”). In fact, Swedes have even taken to calling February “Vabruary” due to such common child sicknesses. Eg: Olof’s desk is empty again – what’s going on? Oh, he’s vaba-ing today. What a responsible father.
Duktig
Anyone who has learnt Swedish will have heard this one by encouraging Swedes, who I suspect don’t always mean it. It means “good at it”, or “talented at it”. Utter one half-formed sentence in Swedish and a Swede will say “How duktig you are!” and then probably switch back to English to remind you that they have been fluent since birth.
Jobbig
In terms of common words, you can’t spend a day in Sweden without coming across this word. It can mean troublesome or trying, annoying or difficult, about people, things, events – almost anything. It’s a real all-encompassing word. Eg: I thought the train system in Sweden was so jobbigt until I cycled to work, and that, my friend, was even jobbigare. You’re so jobbig when you complain.
Gubbe/Gumma
Here is a two-for-one package meaning “old man/old lady” and rather endearingly – that is, if you’re saying them in an affectionate voice. In fact, they can be coupled with “lillegubben” to mean “little guy” for a boy, or lillagumman for a girl. However, I am assured that it’s rather rude to call a strange old man a gubbe, even if he’s yelling at you for cycling on the footpath… Eg: Hey lillagumman, come would you like some candy? No, gubben, my mother told me never to take candy from gubbes
Mormor/farmor/morfar/farfar
As well as being a tongue twister for the rookie Swedish learner, this combination is a brilliant selection of words we desperately need in English. These are the words for your grandparents – (Mothermother, fathermother, motherfather, fatherfather). Incidentally, the word for grandchild is childchild, but let’s take this one step at a time. Eg. I want to see more of mormor and less of farfar. I also want to see farmor far less.
wow pyss, vilket jobb!
Det här känner inte många till: En legendar på Sveriges Radio försökte för kanske trettio år sen lansera ordet ’sambo’ för amerikaner utan att inse att ett sådant tvåsatvigt, lättstavat och lättutalat ord redan var intecknat av andra krafter. Det misslyckades.
Tack ändå, Pysse. Tänk att vi har så många originella ord! Har aldrig slagit mig. Orka! Blunda! Harkla (sig)!
LarsW: Legendar…? LEGENDAR…?!
Kan tänka mig att der inte blev succé med sambo. Förresten försökte svenska officiella språklkrafter övertala oss att uttala ordet ”sam-bo” när det först kom, med tryck på båda stavelserna. De lyckades med sin usla tjugohundratalet-kupp, men inte med sambo. De misslyckades med ”dopning” och ”mobbning” också. (Väl? Nu blev jag osker. Säger någon dopning och mobbning?)
LL99 — tack, jag har haft jätteroligt åt både filmerna och listorna.
Sambomannen och jag brukar kindpussas när vi ses.
Lotten: Här slog du mej i överanvändning av ordet ”ju”. Va gla ja blir; ja e inte ensam.
LL99. Även jag vill tacka dig för filmlänken.
Den plus Pysselitens komplettering.
Språk är fascinerande.
LarsW: ”Sambo” fanns, som jag minns, som beteckning på afrikansk pojke i min barndoms sagoböcker. Böcker som nu bara finns i KB.s arkiv.
Tydligen inspirerat från amerikanska, där det fortfarande har en viktig betydelse.
Visst, måste ju tacka ursprungslänkgivaren!
Vi har fler svenska specialiteter. Vi skiljer på leva och bo, och vi kan säga jaha och joho och nähä (yehes och noho). och vi säger ja’a! med full gluttal stop, eller vad det heter. Ja, och så har vi verbet heta!
Dopning och mobbning? (hah — får rödmarkering under dopning, får jag) Bägge används i tidningstext, har jag sett. Hur mycket de har slagit igenom i vardagstal vet jag inte, och jag vet knappt vad jag själv säger heller men jag trooor att jag faktiskt säger ”mobbning” med N för det mesta. När jag nu säger det, det blir ju inte varje dag, precis. Det är nog vanligare att tala i aktiva verb (dopa och mobba — ”det är så man undrar om hon dopar sig”, ”han blev lite mobbad på jobbet” osv).
Och tänk att vi kan säga ett ganska definitivt ”ja” med två M — men det är svårt i skrift för ”mm” ser inte jakande ut. (Och mhm kan man inte skriva för det är inte samma ljud, icke heller m-m)
Tråkis
”De lyckades med sin usla tjugohundratalet-kupp” – Nu blev du automatiskt medlem i MM-akademin!
Örjan, jag håller med dig om att språk är fascinerande.
En slags lightversion av språk är ju dialekter
så vad säger ni om Norrköpingsdialekten?
tråkmåns: Det finns gränser, det finns integritet och det finns respekt för de avlidna. Särskilt för de jag höll högt.
LarsW: Nu hänger jag inte med. Har jag på något sätt visat bristande respekt för avlidna genom att inte tycka att legendar är ett ord? Jag förstår ingenting. Jag menade alltså att det heter legend, cést tout. Ifrågasatte inte att personen var legendarisk – och vet ju inte ens vem du talade om. Visste inte att jag gett intryck av att vara en känslokall typ?
Personen i fråga var tveklöst en legendar på SR, och väl känd även för lyssnarna. Jag har bara ingen lust att droppa namn och småskvaller från det företag jag har 35 dagar kvar på. Särskilt inte när det gäller avlidna. Det känns småttigt.
Det behöver du ju inte heller, men då får du väl också förstå att det var ORDET legendar jag reagerade på? Så du kanske kan gå med på att jag inte har överskridit några gränser och inte stört någons integritet? Jag kan ju inte gärna ha angripit en för mig totalt okänd person – och varför skulle jag det, för övrigt? Det är väl inte det vi håller på med här, vi pratar om språk. Så du tog miste.
Här ser vi ett alldeles utomordentligt tydligt exempel på varför det är vanskligt att utnämna vissa ord till modeord och därmed göra dem omöjliga att använda.
Jag har sagt det tidigare och det förtjänar att upprepas: Låt bli småpetigheter. Det är som en skock småungar som ivrigt försöker slå varandra i huvudet med vad de just snappat upp. Det är inte språkvård. Det är bara dumt.
Jarome Iginla är väl känd för alla? Enligt en sportskribent i dagens upplaga av en kvällblaska är han en legendar.
Ja, jag undrar vilken sportskribent i urtiden som hörde ordet legendarisk, kapade -isk och fick legendar? Det blev en egen subkultur!
Hävdar envist att kampen mot legendar är lika viktig som kampen mot tjugohundratalet! Och mot ”mena på”!
Ett sätt att uttrycka sig som tycks ha sjunkit under tidshorisonten är ”då ra”. Användes mest av kvinnor för att markera ”jag tror minsann inte att jag är så märkvärdig”. Exempel: ”Ja, där blev jag iknuffad i Amazonas liksom, och det stod fem rånare på stranden kan man väl säga, så då fick jag väl simma över då ra. Den är väl nån kilometer bred just där” (Obs! Används ibland här av båsvärdinnan i humoristiska syften!)
God morgon förresten, och varning – detta denna blogg kan var farlig för ditt badrum! Mitt badkar svämmade just över ffg under alla de år jag bott här.
PK, Iginla är känd för de som är insatta i ishockey
men knappast en legendar eller någon som alla känner till.
”Dårå”, om jag får be.
Och här förs inte kamper, varken mot tjugohundratalet eller legend**** eller annat.
Jo, möjligtvis mot handboll. Dårå.
OK, vi slåss inte för eller emot nånting, vi bara liksom nämner det i förbigående medan vi visslar…. 😉 Got it!
Och då anklagar vi ju inte heller varann för integritetskränkning och gränsöverskridande och småpetighet, ju. Det glömmer vi. Vad då, jag emot legendar?
Fast lite nånting får man vara på Google, då ra? Rå? Eller mest road, faktiskt. Och nu skiner solen, och jag hann stänga av badkarskranen innan floden nådde övriga huset!
Moving on…
Google mår inte så bra. Är lite sjukt, faktiskt. Kanske är det rena rama dödsångesten vi bevittnar? För som jag nyss läste på nätet efter lite yahooande är det så att ett varumärke kan vara friskt, sjukt eller dött. Varumärket grammofon är väldigt dött. Liksom termos.
I min arbetsmiljö är ’legendar’ vanligt. Så har jag också hjälpt Radiosporten att höras genom åren. Det trodde jag var ett vanligt ord, men det kanske bara används i idrottssfären.
Det förklarar missförståndet och att du eldade upp dig, LarsW.
Nu blir ju alla ord som används mycket till sist accepterade, och säkert 3/4 av alla ord vi använder är felhörningar, tokstavningar och missförstånd, vars ursprung fallit i glömska. I sportvärlden är legendar helt godkänt och de flesta känner förmodligen inte till debatten om ordet. Men från början kunde man alltså kalla någon en legend, eller en levande legend, och den personen var alltså legendarisk.
Sedan kapade någon -isk och trodde att det som var kvar var det ursprungliga substantivet, vilket på sätt och vis ju följer grammatiska regler men inte stämde.
Så jag borde inte ha utgått ifrån att du var inblandad i legendarkampen – jag menar -debatten – utan förklarat vad jag menade. Och du borde inte ha dömt mig ohörd!
Friends?
Har jag framstått som sur, så var det inte meningen. Så har jag lärt mig något även denna dag.
Jag för en envis kamp mot legendarmissbruk. Jag har inget emot ordet i sig, så länge det används om personer som är legendarer.
Till historien hör väl då att Google är ett verb bildat från Googol = lite snott.
http://en.wikipedia.org/wiki/Googol
Första gången jag fått en spontankommentar om ”ogoolebar”: Så det verkar ha spritt (språngande) sig över världen:
http://www.eng-tips.com/viewthread.cfm?qid=342037