Jag läser om barnmorskornas kamp för lön, arbetssituation och allt annat och jag håller så innerligt med. Anna Toss skriver initierat och upprört medan jag också vill … jag vill … äh, jag vill bara berätta om alla mina förlossningar.
Jag föder barn som en hel karl men fullkomligt avskyr och hatar tredjedagen när nästan alla nyblivna mammor drabbas av ”the baby blues” när allt är fel, människor i ens närhet är dumma i huvudet och livet är meningslöst. Dessutom har man till ingen glädje alls bröst som slår världens alla bystdrottningar med bröstlängder. Sexigt? Nej, oooh nej.
Nu ska jag snabbt och utan blod berätta om förlossning nummer tre. Ni behöver inte vara rädda.
Mitt i natten, sexton dagar senare än beräknat, kom vi glada och förväntansfulla till BB – på intet sätt medtagna eller nervösa. Jag pustade, flåsade, pillade på TNS-apparaten (en grej som med fasklistrade elektroder på ryggen gör känningarna i ryggen lite mindre skarpa), och berättade historier och skrattade med vårdpersonalen. Inte kunde jag då ana att den nuvarande Femtonåringen skulle vara ute femtio minuter senare.
Inne i undersökningsrummet sattes två stora ishockeypuckar fast på magen med breda gummiband. Den ena mäter barnets hjärtljud, den andra mammans sammandragningar (=värkar). Puckarna är båda två vansinnigt irriterande. Värkarna kom tätt (med två minuters mellanrum), men var fortfarande helt uthärdliga. Humdidum och trallala liksom.
Fem minuter senare fastnade jag dock inne på toaletten i en enda lång jättevärk. Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Oj, en gång till. Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Hoppsan. Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Vad är detta? Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Vad ska jag göra nu då? Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Fy fan. Flås-flås-pust-pust-puuuuh.
– Ska jag kalla på någon? sa min djefla man, som stod utanför toadörren och pratade med konstig röst, som i någon annan verklighet.
– Flås-flås-pust-pust-puuuuh. Nej. Det är okej. Flås-flås-pust-pust-puuuuh.
– Nu kallar jag på någon.
Tre vitklädda människor rusade plötsligt in på toaletten.
– Flås-flås … Men jag är ju inte färd… jag har inte tork… Flås-flås … Varför ska ni…? Aj.
– Res dig upp! beordrade någon.
– Kan inte! Jag har inga muskler! pep jag.
– Visst har du det! Res dig upp, vi vill inte att barnet kommer här inne!
– JAG HAR INGA MUSKLER! röt någon, och jag insåg senare att det kan ha varit jag.
– Nu reser du dig upp. Sätt dig i rullstolen här!
Och ser man på, visst hade jag musklerna kvar. Rullstolen var förvånansvärt liten och söt, hann jag tänka. Jag kördes av en springande barnmorska snabbt neråt korridoren (fartvinden blåste i mitt hår), in på rummet allra längst bort, och parkerades bredvid en stor och hög säng.
– Sätt dig i sängen!
– Aj. Kan inte. Har inga muskler. Flås-flås …
– Visst har du det!
Och så låg jag plötsligt där, med muskler intakta och TNS-apparaten i krampaktigt grepp.
– Jag tror vi tar bort TNS:en nu.
– Gör vad ni vill, men ta inte bort TNS:en! Flås-flås-pust-pust-puuuuh.
– Det kommer att kännas lite nu när vi tar bort klisterlapparna på ryggen.
– Skiter väl jag i! Flås-flås… Dumma människor, jag ska föda barn, hela jag håller på att slitas i stycken och så tror ni att jag bryr mig om lite klisterlappar på ryggen!
– Lägg dig på andra sidan!
– Vad ända in i glödheta! Vad är det för fel på den här sidan? Var är lustgasen? VAR ÄR LUSTGASEN?
Och så låg jag plötsligt på andra sidan. Långt, långt borta hörde jag min djefla man förklara för sjukvårdspersonalen att jag hade fött de första två barnen stående på knä, och skulle inte det kunna …
– OK, Lotta, nu kan du krysta! hördes en späd röst säga.
– Va? Krysta? Nu? Lotta? Lotta? LOTTA? Jag heter Lotten, inte Lotta!
– Ta i nu, Lotta!
– LOTTEN! Mitt namn är Lotten! Och så tog jag i för allt jag var värd – och lappade till barnmorskan som trodde att jag hette Lotta och att denna Lotta faktiskt bara skulle föda barn och inte komma med en uppercut.
– Bra, där kom huvudet ut! sa någon.
– Va? Va? Har jag klämt ut ett huvud? Varför sa ingen något? Hur kunde jag gå direkt från flås och pust till att klämma ut ett huvud?
– Nu tar du och lägger bort lustgasmasken, den behöver du inte längre, nu ska du vara klar i huvudet.
– Ska jag lägga bort tryggheten i mitt liv? Det enda som håller mig uppe? Vem säger att jag behöver vara klar i huvudet just nu? Å nä, lustgasen släpper jag inte.
– Bra, Lotten, lägg lustgasen bara på golvet, och så tar du i en sista gång. Se där, nu kom barnet ut!
Alldeles för fort hade jag plötsligt fött barn. Han lades snabbt på min mage, en helt okänd liten människa, som såg ut som en … ödla. En ovanligt ful ödla. Barnets fader grät en skvätt och klippte av navelsträngen, satt och gosade, gullade och pratade samt klädde den lille, vilade med honom i famnen och hade det mysigt.
Själv blev jag under tiden sydd.
Det påstås att det görs under bedövning och med fina instrument, men jag är övertygad om att det görs på medeltida sätt med yxor, hackor och av byns frisör. Maken till olidlig tortyr finns inte.
Barnmorskan som jag hade slagit till, hade inte alls brytt sig om min ilska och sa senare att hon hade varit med om bra mycket värre saker.
– Och dessutom var du ju färdig ganska snabbt, Lotta.
Sa barnmorskan och gick med hoppsasteg till nästa förlossning.
Den där lilla gifen med min mage som hoppar och skuttar är från 1997, strax före förlossningen.
Jag sparkade min barnmorska i magen för att hon inte sänkte benstöden (det här var på stenålden , typ 1986 då man låg på rygg och födde barn) och vrålade svordomramser . Men en fin onge fick jag 🙂
Ni ser — barnmorskorna behöver även risktillägg.
Lotta, kul just i en så pressande (eller menar jag krystad? när, den är för dålig) situation.
Ja, annars känner jag mig som en fågelunge med gapande näbb, eller som en Audrey 2 (här: Feed me!), som gnydde till och vips kom ett nytt inlägg!
Jag hade en arbetskamrat vars andra barn föddes på den rullbår de skulle skjutsa in henne i förlossningsrummet på. Hon brukade säga att hon mådde fullkomligt pyton under graviditeterna men kompenserades av förlossningar som var så snabba att de knappt hann göra ont.
När jag skulle bli sydd efter tredje förlossningen (som också gick mycket fort) frågade barnmorskan glatt: ”Ska vi strunta i bedövningen?”
Jag har en väninna som har fött sex barn, och som är döv, hon tecknade alla svordomar hon kom på mellan värkarna. Hade de vetat vad hon ”sa” så hade de kanske lämnat in en anmälan om arbetsskada :).
Och visst behöver de risktillägg när blivande mödrar och fäder bryter ihop på ett eller annat sätt.
Är det ett av de Bergmanska barnen som i stort hänger på sjukhussängen, förresten?
Det är alla fem barnen på bilden där en en tvååring (Trettonåringen idag) finner att det där krypet i akvariet där borta var välan inge att ha.
Söt mamma.
(Nuuu gick det upp en talgdank — den där ryska dockan* igår var ett hemligt förebud om vad som skulle komma idag! Personer inuti personer!
* egentligen heter den ju Matrjosjka och ingenting annat, och det var jag tvungen att slå upp för att kunna stava till.)
Trodde att det var omanligt att gråta en skvätt vid förlossning. Nu får jag veta att vi i alla fall är minst två. Gråta är det minsta man kan göra. Varför har jag ännu inte förstått.
Nej men Lotta! Så trevligt att du tog upp barnmorsketråden. Av mina fyra är bara den förste född på sjukhus, de tre yngsta är födda hemma. Barnmorskan har kommit hem till oss, fast hon har suttit i köket under själva födseln eftersom jag inte har varit så pigg på sällskap just då. Men barnmorskor är ändå jordens salt och bör stöttas av kvinnor, män och barn! Och politiker!
Vår nioåring var också nära att hamna i toan. Säkert inte helt ovanligt.
Mer anmärkningsvärt var när sjuttonåringen närapå tog sig ut alldeles på egen hand, medan de blivande föräldrarna sov. Leve epidural!
Annika: Det finns hemliga förebud i så gott som alla blogginlägg sedan 23 januari …
Och nu vill vi nog alla veta hur det gick: fick Översättarhelena bedövning?
Stod i duschen på BB.
– Ungen kommer, ungen kommer! Ja ja sa barnmorskan, så bråttom är det inte.
– Jo, ungen kommer!
Och det gjorde hon 30 minuter efter incheckningen på BB.
Och på söndag blir hon 44.
Hemma låg 21månaderssonen och sov och när han vaknade
på morgonen var han storebror.
Vän av ordning säger strängt att man lämnar inte ett så litet barn hemma utan någon som ser till det. Vi bodde granne med BB.
Nära till att kila hem och kolla.
Jag skulle vilja säga att det är väldigt manligt modigt att skita i konventioner, stereotyper och patriarkala diskurser och bara låta tårarna komma när de vill komma ut – försåvitt alla människor omkring en är utom fara, trygga och nöjda. Om någon annan behöver ens stadighet, får man bita ihop.
Sen är det en helt annan sak att man som man har väldigt svårt att gråta. Det är stopp i kranen, liksom.
Nej, jag svarade: ”Ja, sy du bara!” Och det kändes faktiskt inget speciellt. (Däremot tackade jag nej när hon frågade om jag ville kolla på stygnen i en spegel efteråt.)
DDM
Jag tror att det var en kombination av glädje och, framför allt, lättnad att det gick bra. Andra gången var det inte lika känslosamt. Inte så att det var gammalt och vant – det gick bara så otroligt fort.
När barn nummer två skulle ut bad barnmorskan mig att krysta. Hon hade lika gärna kunnat be mig om att böja på smalbenet. Sedan for nummer två ut som en hal tvål, precis som jag drömt innan.
Nu ska jag fråga om någon grät. Jag grät jämt när jag var liten ”det är skönt att gråta”, sa jag visst och det kan jag fortfarande känna.
Nummer två kom åtta minuter efter ettan.
Om någon funderar på att föda barn utomlands kan jag bidra med lite inside. Mina tre barn är födda i Tanzania, USA och Sverige. Tanzania var bäst när det gäller personaltäthet, humor, uppmuntrande hjälpsamhet och deltagande glädje över barnet. Lite förvånade var de dock över att jag förväntade mig att ligga kvar på BB ett dygn efter förlossningen. Sverige var jättebra på alla sätt (det var för trettio år sedan), medan USA var lite jobbigt. Inkomstmaximerande och opersonligt. Ingen barnmorska, men en läkare som var arg för att jag inte ville planera in kejsarsnitt. ”Du vill väl inte föda på julafton? Och kejsarsnitt ingår ju i din försäkring!”
Instämmer i Annas inlägg. Vi borde ha tillräckliga resurser i Sverige för att fixa trygga och lugna förlossningar, med rimliga arbetsvillkor för barnmorskorna.
Allt för konsten — jag toppar dagens tema med att sluta cirkeln och nu sätta mig ner på en stol i akutens väntrum.
[konstpaus för att ni ska dra efter andan och ta er åt hjärtat]
Förmodad propp i ena vaden! Har ni hört på maken? Svullet, varmt, ont och inte alls träningsvärk som jag trodde.
Träningsvärk? Det är väl för såna som just börjat.
Tur att du är nära läkare.
Men snälla Lotta! Vad har du nu hittat på? Säg åt dem att ta fram stora propplösaren med en gång.
Meh!!! Hur har det gått på akuten?
Barnmorskan till den födande:
– Har slemproppen gått?
– Nej, han är bara ute och parkerar bilen.
En sak som kan vara ganska uppslitande för en försiktig gentleman (och ungkarl) av min kaliber är pappor som har fotograferat sina egna barns födslar. De saknar efter BB-upplevelsen all normalmänsklig hänsyn och känsla för personlig integritet. Efter en bättre middag började en av de nyblivna papporna, jag talat om ovan, att visa intima fotografier på sin fru före, under och efter förlossningen. Det var särskilt ett foto av moderkakan som fick både min grogg och min cigarr att tappa sin lockelse. Härmed utfärdas en allmänmänsklig varning för nyblivna pappor!
Drottning Viktoria av England talade en gång med en ung kvinna som tyckte att hennes man var onödigt villig i sängen. Drottning Viktoria, vars eminenta talang som rådgiverska aldrig riktigt har belysts på ett rättvist sätt, hade svaret klart:
”Blunda och tänk på att fosterlandet behöver soldater!”
Åh! Gillar förlossningshistorier. Själv hade jag ett enda klart uttalat önskemål (krav!) inför födelsen av min förstfödda. Ingen epidural! Tryck i mig vad som helst, men inte epidural (stick mig gärna, men rota inte i min ryggrad). Senare, efter dryga 30 timmar på förlossningen, hade jag kunnat gifta mig med narkosläkaren på fläcken, när han väl stack nålen i ryggen på mig.
När Hyttis’ i båset nyss födda unge fyllde 20 var det dags för min första unge att titta ut.
Min berättelse inskränker sig här till att jag fick en värk när jag hade en halvmeter kvar till att nå ringklockan utanför dörren. Så där stod jag och glodde dumt på knappen, oförmögen att ta mig dit. (Maken parkerade bilen under tiden.)
Den förste blev kejsarsintt, stor besvikelse; jag hade sett fram mot denna intressanta upplevelse, att föda barn. Tvåan födde jag för hand, andandes i takt med Mozarts barnsängskvartett, visade det sej att det är och trean föddes raskt sedan vi tagit tunnelbanan till BB; jag hann nätt och jämnt få på mej dom värmande strumporna.
Jag kan inte rekommendera akuta kejsarsnitt. Det är ett alldeles för hastigt sätt att få barn. Ettan tog 18 timmar men med tvåan blev det lite trassel mot slutet. Modern låg inne och jag var hemma med den blivande storebrodern.
När de ringde och sa att det var dags satt jag och nattade honom. Jag förstår fortfarande inte hur jag lyckades få honom att sova, ringa min syrra som kom och barnvaktade och hinna ta mig till Södersjukhuset på trekvart. Jag kom precis när de rullade in barnens moder på operationssalen. Någon minut senare kom de rusande med en illblå unge till upplivningsrummet. Jag blir fortfarande tårögd när jag tänker på det. Det gick bra sen i alla fall även om hon bara vägde knappt två liter mjölk och hon fyller 24 om en månad.
Fyra gossar såg dagens ljus genom min medverkan. Ingen tvillingfödsel som Pysseliten, men mellan ettan och tvåan är det bara tolv månader och två veckor – och då var tvåan två veckor försenad! Dock hade han bråttom på sluttampen och föddes mindre än en timme efter att vi anlänt (gåendes!) till KK mitt i en varm juninatt. Min man blev hemskickad för det här tilldrog sig under babyboomen i mitten av sextiotalet, så jag fick dela förlossningsrum. På den tiden skulle man födda med långa tjocka vita långstrumpor på sig, men biträdet eller barnmorskan hann bara få på mig den ena långa strumpan innan de fick fånga upp den födselsnabbe gossen.
Det här inträffade kl 03.35 och snart hade jag den nyfödde och nytvättade på min arm och vi bekantade oss med varandra och jag var mycket lycklig. Det var, som sagt, en mycket varm juninatt och fönsterna till förlossningen stod på vid gavel. Samtidigt kämpade min medföderska på med sin förlossningen bakom en mindre skärm. Och nu började hon skrika – ja, riktigt vråla när värkarna kom. Till slut skrek hon även mellan värkarna och personalen stängde fönsterna eftersom de menade på att hon skrämde upp hela KK. Närmre klockan halvåtta på morgonen födde hon så en son. När de höll upp honom blev hon omåttligt besviken över att det inte var en flicka och när de sedan kom in med barnet i den lilla lådvagnen så ville hon inte ens titta på sin nyfödde – hon vände sig från honom och tittade inte på honom en enda gång under den tid vi befann oss i samma rum. Det var fullt även i salarna så vi fick vänta tills några hade blivit utskrivna innan vi fick sängplatser – dock inte i samma rum. Det var en mycket märklig upplevelse, där egen jättelycka blandades med någon annans svårigheter och olycka.
Jag skällde ut min barnmorska för att hon lämnat mig till förmån för en komplicerad förlossning i rummet bredvid (som slutade med akut snitt). Obevakad låg jag och inhalerade lustgas tills jag fick hallucinationer och inte visste vad jag höll på med, vilket fick mig att rycka upp mig. Barnets fader fick order om att ringa efter hjälp; jag ville ha droppet lagt, detta skulle bli nästa logiska steg i det obegripliga jag sysslade med. Då kom en narkosläkare och beordrade mig att släppa lustgasen, så hon kunde sätta en epidural. Det var ju inte vad jag ville ha, jag ville ju ha dropp. (Oklart varför.) Epiduralen var fantastisk. Till min förvåning födde jag i klassisk gyn-position. Hade jag fått hade jag legat ihopkrupen i skyddsställning. Jag var inte den kraftkvinna jag trodde.
Detta var nummer två. Nummer ett var ett akut snitt. Lottens elefantgraviditeter slutar med att de sent omsider pallrar sig ut. Mina slutar med att man måste plocka eller tvinga ut dem.
När det var dags för nummer två åkte vi in men på BB hävdade de att det var långt kvar och det var lika bra att jag åkte hem igen. Det vägrade jag. Vilket var tur eftersom det gick väldigt snabbt på slutet och vi hade aldrig hunnit tillbaka i tid. Märkligt kommer jag inte ihåg så mycket av nummer etts förlossning mer än att det gjorde väldigt ont mest hela tiden. Jag antar att det är ett exempel på förträngning.
Hur går det med proppen? Har du fått komma hem? Man kan bli sjuk på sjukhus.
Jag var på sjukan igår för beslut om en liten operation, det slutade med att dom inte kunde bestämma sig för vad dom ska operera bort så jag måste tillbaka för mer undersökningar (det var ändå sex mil att åka). Jag kände mej lite småsjuk där på sjukhuset och när jag kom hem hade jag 39 grader.
”Småsjuk” känns förresten också som träningsvärk. Intressant. Hiriduidsalva hette något jag hade på ett finger med trassliga blodkärl när jag var liten. (Opererade ringfingret fem gånger)
Propp? Som i säkring? Varför har du en säkring i benet?
Min första blodpropp i ett ben kom då jag var 50. Fick varan (råttgift), hirudoidsalva (Hirudo medicinalis = blodigel) samt stödstrumpor. Fungerade bra, proppen löstes upp men några år senare kom en ny och dags för samma behandling. Stödstrumpor rekommenderas då och då även under proppfria perioder.
Jag är hemma och mår jättejättebra och skrattar så jag kiknar åt er alla och kanske mest åt Orangeluvans beskrivningar av våra hur vår barn pallrar sig respektive tvingas ut.
Proppen i vaden är rigoröst undersökt och degraderad till ”förmodad propp”. Ergo slempropp. Oj, nu får jag champagne.
Snälla, snälla, ge mig fler förlossningsberättelser. (Really. Jag är vansinnigt road av dem.)
Jag tycker också att berättelserna är intressanta :).
Det enda jag egentligen kan tillägga är att minnesluckor där man egentligen inte minns något mellan värkar börjar och barn anländer, är en försvarsmekanism. Man upplever den ofta när man är sjuk och jag antar att hjärnan svarar på samma sätt vid en förlossning.
Helt riktigt, Jessica!
Barn nr 4 (hon som demonstrativt hänger i sängen på andra bilden ovan) gick till så här:
1. Det kommer fan inget barn.
2. Nu har det gått nästan två veckor sedan det var dags.
3. Shiiiiit, det är dags!
4. STÅNK! STÅNK! Vaddå på tvären? Ligger ungen på tvären? STÅÅÅNK! Men förihelvete!
5. Åh, så fin hon är!
Tydligen hade jag krystvärkar i drygt två timmar och tydligen är det länge. Well, jag har ingen aning.
Slog du till någon?
Vår äldsta kom på PK’s födelsedag. Jag vaknade vid fyra-femtiden med värkar. Passade på att gå upp och fixa frukost åt PK och gratulera med presenter. Sedan tänkte jag att ett bad skulle vara skönt (en förlossning tar nämligen jättelång tid, ergo ingen brådska). Jag hann i princip bara sätta benet över kanten så gick vattnet (slemproppen? Haha, den var bra Helena E).
Vi ringde PK’s far som bodde två våningar ovanför och kan körde enligt mig i racerfart till förlossningen 1 km bort, men i promenadsträckorna enligt honom, eftersom jag vrålade att han skulle köra försiktigt.
Väl på förlossningen hann jag varken med bubbelbad, gåstol eller TV. Jag hann be om en spegel så jag kunde se barnet komma, prick 08:00. Jag vill minnas att jag fick kylspray innan dom satte igång med yxa och spett, för fy vad det gjorde ont efter.
Klockan 8:00 skulle jag ha stigit på en buss för färd till vernissage med en målargrupp som jag var med i. Jag minns inte om jag hann ringa någon innan, eller om dom själva drog slutsatsen.
En väninna till mig hade en jobbig graviditet med båda barnen. När de föddes däremot; på sin höjd fyra fem timmar från värkar börjat till barn var fött.
Efter kejsarsnittet – som var planerat; gossen låg fel och det var lite trångt på nåt ställe – fick jag dela rum med ett annat snitt. Vi tittade på varann, skrattade och sa: ”För 100 år sen hade vi antagligen dött.” Det piggade upp oss. Sen fick vi ligga i varsitt eget rum och sucka.
Kylspray? Det låter väldigt otillräckligt får jag säga.
Jag vågar inte riktigt tro att det är sant: får man dra födselberättelser i Lottens kommentarsbås? jag passar på fort innan nån hinner dra i nödbromsen och broderar ut mina fyra som jag bara knappt nämnde ovan!
1 (1983, Nacka BB): Kom in glada i hågen, 20 år gamla, blev behandlade som oansvariga tonåringar vars alla önskemål viftades bort. Det blev ryggläge, pudendusblockad, skalpelektrod och alla var enormt otrevliga. Världens vackraste bebis född fyra timmar senare, vi lyckades åtminstone förhindra lapis i ögonen och K-vitamin.
2 (1987, hemma) Årets första (ymniga!) snöfall samma dag som bebisen kom tvingade barnmorskan att sätta på vinterdäck och bli så försenad att hon och bebisen så att säga möttes i dörren. Hela alltet tog fem timmar. Jag sjöng Björneborgarnas marsch för att lindra smärtan, det hjälpte bra men mannen (vars öra kom emellan) blev halvt döv i flera dagar efteråt.
3 (1989, hemma) Barnmorskan satt i köket och babblade med vännen som vaktade våra två äldsta som sov. Flickebarn fött efter fyra timmar, kom precis som bröderna i hög hastighet och segerhuva.
4 (1992, hemma) Trodde att jag visste allt om att föda barn och var inställd på en tvåtimmarsfödsel medan jag skulle lösa korsord förbundna ögon (so to speak). Detta barn var dock andra bullar och hade lagt sig med näsan upp, vilket gjorde feruktansvärt ont och tog fyra extra timmar. Även de följande 21 åren har hon visat var skåpet ska stå.
Och därför blev det inga fler glin heller!
Jag kan ha fel angående sprayen, betänk att jag har feber och att det är ett förlossningsminne, men jag har kopior på journalerna någonstans. Från båda förlossningar, faktiskt.
Anna, nummer fyra var intressant. Var det du som sa nej till en femte? I mitt fall blev Karlsloken förlossningsskadad, något jag tror kan bli vanligare nu när vårdpersonalen inte ens räcker till mammorna. Efter tvillingförlossningen (som gick bra) blev det dramatiskt för mej och efteråt erbjöds jag samtalsterapi. Jag bad om att få skicka dit pappan, men se det gick inte. Han var nog traumatiserad långt efter.
Varför droppade man lapis i barnets ögon? Lapis är väl frätande?
Pysseliten, nej det var nog en allmän matthet, orsakade av den arga lilla bebisen. Eller hon var inte så mycket arg som motvalls! Med allt! Och fick mig att inse att jag inte visste halv sju om att vara förälder.
Jessica det var helt galet. Wikipedia säger ”Den tyske läkaren Carl Siegmund Franz Credé införde 1881 metoden att droppa en lösning av silvernitrat (inledningsvis 2%, senare användes huvudsakligen en 1% lösning) i ögonen på nyfödda spädbarn för att förhindra blindhet hos de som smittats med gonokocker vid födelsen” och det gjorde man alltså hejvilt fortfarande mer än 100 år senare.
Jessika, menar jag förstås!
Jamen verkligen, Anna! Låt oss droppa en lösning av silvernitrat i ögonen på barnen och hoppas att dropparna inte gör barnen blinda…
Jessika/Jessica, same thing 🙂
Vilka korta förlossningar ni verkar ha haft allihop! Här har det varit 37 timmar från att vattnet gick med ett floff i badrummet tills att nummer 1 var född (med epidural). Med tvåan gick det fortare – 30 timmar från start till mål – i stort sett på enbart lustgas. Paracervikalen, som jag fick på slutet, gick rakt ut i vänsterbenet, vilket jag upptäckte först när jag glatt tänkte trava ut i badrummet för att duscha.
Hå, här händer det allt möjligt! Då passar jag väl på:
Ettan föddes på Irland efter lååång tid, tyckte jag. Jag var på förlossningen i hela 14 timmar innan han behagade komma ut och det var inte så roligt. Det vill säga inte alls modernt. Kalt rum, hög smal brits, inga moderniteter i form av fluffiga kuddar, trapetser, mjuka mattor, låga sängar… eller vad man nu tycker att man förväntar sig. Det var nog lite som i Sverige på 60-talet – vården bestämde, jag skulle anpassa mig efter Rutinen. Det var lite stretigt. Men ut kom han, frisk och fin och lite gul i nyllet. Vi var hemskt malliga och våra vänner utnämnde sig själva till fastrar och farbröder och tog liksom släktens plats. Det var fint och härligt.
När det var dags för tvåan var vi i Sverige och det var aldrig någon tvekan om att den bebisen skulle födas på ABC. Jag kunde bara tänka på att jag skulle få vara i fred och få göra som jag ville utan nålar och bälten och procedurer. Och så blev det också. Tror vi var där i tre timmar innan han föddes den lille. Barnmorskan hade varit på nymodig kurs och sade käckt att hon nog inte behövde sy något; det skulle läka ändå. Och det gjorde det ju. Tack för det. Den där grapefrukten som satt i rumpan på grund av stygn och elände första gången var skön att slippa.
Trean var störst av dem alla och när vi kom till ABC var jag nära nog i det läge som Lotten beskrev när hon fastnade på toa. Det hände nästan mig också, men jag lyckades flåsa till mig en lucka och hasa mig tillbaka till mitt rum. Där tog jag plats på pallen (liksom med tvåan) och det är ju ett gudasänt sätt att avsluta det hela på! Inte behöver man hålla balansen på huk och inte behöver man få något tryck på magen som när man står på knä mot en kudde.
Jag hade gärna fått fler och då skulle jag ha fött dem hemma. Men nu blev det inte så.
Vad roligt det är att läsa om andras erfarenheter! Och jag ställer helhjärtat upp på barnmorskornas krav om att inte behöva springa mellan kvinnor som behöver dem nu-nu-nu – man kan vilja ha en som sitter i hörnet två meter bort och viskar uppmuntrande ord och det ska man få. Tycker jag.
Jag håller helt med – det här är jätteroligt att läsa!
Relaterade berättelser ang mormor Signe och morfar Isak.
1. De var inne i stan (Eskilstuna) för att handla.
Mormor- Kör till BB, det är dags
Morfar- Nej det är ju för tidigt.
Mormor- Jag känner igen det. Kör till BB.
Självklart hade hon rätt. 7:an (?) föddes.
2. Morfars 50-årsfest. 5. Mars. Herrmiddag för minst tjogtalet herrar. Faster Olga hjälper mormor med matlagningen. Första svärdottern hjälpte till med serveringen. Angav trötthet pga sin graviditet. (Ingen hade berättat att även mormor var gravid).
Veckan efteråt 11.mars föddes morbror Göte. Nr 11. Kusin BrittLis föddes i Juli.
3. Dagen efteråt är det auktion på granngård där morfars svärföräldrar bor. Han dricker kaffe med dem och andra gäster. Går sedan hem. Senare kommer annan bekant till gården och berättar att mormor Signe fött sitt elfte barn.
Gammelmormor Hulda: ”Och Isak (dvs morfar) var just här och sade ingenting!”
OK- har man redan 10, kanske det inte är lika mycket att prata om.
4. Två år senare föddes den tolfte. Moster Viola.
Svar ja- Mormor var relativt liten och rund.
När min nyfödda trea, en stor och fin gosse 56 cm lång med lite sneda ögon (som min danska släkt ser till att vi får) och gul fin ton i hyn av gulsot, kom den unge läkaren in för en sista koll innan hemgång.
-Jaha här är pappan asiat ser jag.
-Nä, norrman men det är väl något liknande, sa jag.
Hoppsan så var vi klara för hemgång.
Vi hade kanske snuddat vid tanken att föda hemma, men det blev inte så. Och tur var det, för det hade inte hustrun överlevt. Läskigt.
Jag hade också dött – i alla fall om förlossning nr 2 (1994) hade ägt rum för 100 år sedan. Då fastnade en bit av moderkakan och fick lirkas ut under narkos.
Precis som när Anne Onedin dog!
Här är en till som älskar förlossningsberättelser! Mest mina egna. Anna, jag har också fött en unge på fel håll! I mitt fall var det dock nummer ett som kom ut med fötterna först. Det var lite tufft. Så pass att jag inte fattade att nummer två också var en så kallad ”jobbig förlossning” förrän barnmorskan sa det två år senare när det var dags för nummer tre. (Samma barnmorska, jajamän.) Nummer tre var lätt som en plätt.
Många säger att de skulle ha dött om de födde hemma. Då glömmer de att mycket av det som händer på sjukhus händer just för att man har åkt till sjukhus. Men jag är ändå glad för er skull som trivdes med att vara där ni var, det är huvudsaken!
Ö-Helena: fötterna först är MYCKET värre än näsan uppåt. Bra jobbat.
Anna: ja, det har blivit alltmer tydligt, särskilt inom amerikansk förlossningsvård. Man börjar, t ex, med pitocin-dropp och det kan ge en så stressad unge att man måste snitta. Det beskrivs i en intressant dokumentär; The Business of Being Born (men den har jag nog nämnt förut).
I övrigt. Jag har inga barn. Däremot har jag en kronisk sjukdom och sjukhusvistelser där man talar med andra patienter urartar inte sällan i ”en spik i foten”-historier.
Lite i samma anda kan det här med förlossningshistorier vara. Nervös höggravid förstagångsföderska vill veta vad man har att förvänta sig och såsom här i kommentarsbåset så verkar upplevelserna variera mycket. Stackars förstagångsföderska som helt plötsligt får höra allt om hur det tog 3 dygn och pitocin-dropp och hur allting egentligen inte var mer än en studie i förfärligheter. Eller motsatsen om att det var enkelt. Ett två tre barn liksom.
Så jag tror verkligen på att visa hur stora skillnaderna kan vara.
Ettan (akuta snittet): undersökning kö 11, igångsättning, övervakning, stoppa värkarna, fostervätskan absorberad av kroppen, bebis hjärtslag inte bra, ryggmärgsbedövning, snitt, barnet ute 17.
Tvåan: värkar kl 5:30 på morgonen, steka pannkakor, bada, kunde inte ta mig ur badkaret, in till Sös 23, barn ute 06:45.
Var det inte besvärligt att få med sig badkaret in på förlossningen, Orangeluvan?
Alla BB-kliniker borde ha ett badkarsintag.