Hoppa till innehåll

Månad: mars 2013

Vad fan är det för bra med Strindberg?

Redan den 1 november 2012 frågade PK The Commentator mig – och alla andra:

”Vad är det som gör Strindberg stor som författare? Är han stor för att han var en Stockholmskändisprofil en gång eller är det något i sättet att skriva som gör honom stor. Är han bara stor i Sverige eller är han stor även internationellt?”

Hål i brallan!
Hål i brallan! (Gitarr-August 1886.)

Detta förträngde jag snabbt. Så PK upprepade frågan (som en förtjusande envis treåring) ett par gånger till. Den 14 december skrev han:

”Börjar nästan tro att det här med vad som är bra och dålig litteratur följer modeväxlingarnas godtycklighet. Jämför med bilbiotekens litteraturkvalitetstolkningsföreträde på den gamla goda tiden då allt var bättre än idag.”

Och idag känner jag att tiden är mogen. Men för att ha torrt på fötterna vad gäller det där med internationell storhet idag, frågade jag på Quora (ett ställe som jag varmt rekommenderar). Amerikanen Shan Kothari svarade att han som en förbålt långsam läsare inte brukar kunna läsa böcker i ett sträck, men att han inte på några som helst villkor kunde lägga ifrån sig Fröken Julie när han väl hade fått den i händerna. Och då tar vi väl ett citat?

JEAN
I kväll är fröken Julie galen igen; komplett galen!

När Fröken Julie kom ut 1888 (efter att först ha refuserats av bl.a. Bonniers), fick den bedrövliga recensioner, dramat kallades en ”sophög” och dialogen var visst både ”rå och oanständig”. Sedan gick det drygt tio år, och så blev pjäsen hyllad som ett mästerverk. Så hav tålamod, alla refuserade och nedsablade konstnärer.

Originalet hittat här.
Typiskt ledsen konstnär. (Originalbilden hittad här.)

Jag har frågat runt lite bland mina utrikiska kompisar, och fått svaret att neeej, ingen vet vem Strindberg är … om man inte är i bokstavsbranschen förstås. Om man är teaterskådespelare vet man det definitivt, för förr eller senare sätter världens alla regissörer med självaktning upp Strindberg. Om inte annat ser det ju intellektuellt och fint ut på CV:t.

En annan amerikan – Scott Priddy – svarade på Quora att han inte hade haft den blekaste aning om vem denna Strindberg var, förrän han stötte på ”Strindberg and Helium”, som gjorde honom nyfiken … Vill ni se?

Någon har alltså fastnat för August Strindberg, tagit citat och gjort … ett nytt konstverk. Det är liksom Strindberg i kortversion med en distraherande heliumbubbla – som är extremt populär. Så något gjorde han rätt, den gode Strindberg (för det är faktiskt hans ord).

Men hu, vad han (helt korrekt, väl?) utomlands anses deppig på ett Ingmar Bergmanskt sätt. Och neurotisk. Samt full av tvångstankar.

Detta är faktiskt Strindberg. På riktigt. Han kanske bara var trött på att fotograferas, men jag väljer att tolka denna ställning som ”djup skaparångest”.
Detta är faktiskt Strindberg. På riktigt. Han kanske bara var trött på att fotograferas, men jag väljer att tolka denna ställning som ”djup skaparångest”. (Uppdatering: I kommentatorsbåset finns en teori om att det handlar om att hans fina hår skulle förevigas.)

Fast nu måste jag kolla hur han uppfattades år 1904, när han var 55 år och fortfarande hade åtta år kvar att leva. Jag citerar Svensk litteraturhistoria i sammandrag, som jag har klätt i modern språkdräkt:

Strindbergs författarskap är i hög grad ojämnt – det är mäktigt i ansatsen men saknar inte sällan ihärdighetens styrka. Han besitter stora naturgåvor, känsligt natursinne, utomordentlig skildringskraft, en gäckande, stundom grovkornig kvickhet, en ursprunglig, livfull stil och sällsynt språkbildande förmåga. Stundom sänker han sig dock till slangord, men dessa gåvor motsvaras inte av konstnärlig genomarbetning eller helgjutenhet. Hans författarskap saknar karaktärsfast hållning och kastas mellan motsatta åskådningar, som ofta utmynnar i paradoxmakeri. Han är en revolutionär ande, hos vilken tvivlet och trotset kommer till uttryck tidigt, även om han på senare år ”tvivlat på sitt eget tvivel”.

Kritiken är inte riktigt lika hård idag; numera säger man att han är Sveriges största författare genom tiderna, men att han ju hade stora problem med genusteorin och rasismen. Må så vara – själv är jag numera mest fascinerad av galenskapen. Karln var ju inte riktigt klok, nämligen. Maken till intrigerande, berömmelsetörstande, ond och hämndlysten människa finns nästan inte i verkligheten. Den på alla sätt och vis lugne Carl Larsson blev så förbaskad på sin före detta bästis att han åkte till Drottninggatan och med en vass rakkniv i handen irrade runt för att faktiskt skära halsen av Strindberg, när denne hade skrivit dumheter om Carl och hans hustru Karin.

I Fadren finns dock denna replik, som väl låter rätt normal (även om orden inte sägs av Strindberg själv utan av en skapad, fiktiv rollgestalt)?

Ja, jag gråter, fastän jag är en man. Men har inte en man ögon? Har inte en man händer, lemmar, sinnen, tycken och passioner? Lever han inte av samma föda, såras han inte av samma vapen, värms han inte och kyls av samma vinter och somnar som en kvinna? Om ni sticker oss, blöder vi inte? Om ni kittlar oss, kiknar vi inte? Om ni förgiftar oss, dör vi inte då? Varför skulle inte en man få klaga, en soldat få gråta? Därför att det är omanligt! Varför är det omanligt?

Strindberg hemma … lite överbelamrat kanske?
Strindberg hemma … lite överbelamrat kanske?

Sammanfattning för alla som inte orkade läsa alla bokstäver här ovan men ändå vill ha svar på frågorna och godtar mina åsikter som dagens sanning:

  • Strindberg var nyskapande och modig på sin tid; han satte ord på andras tankar och känslor – och han var mångsidig.
  • Strindberg är stor än idag för att hans verk har kunnat översättas till moderna tider och nutida åsikter och för att han fortfarande kan anses vara kontroversiell och människor vill ha kontroversiella, gärna gåtfulla verk för att kunna diskutera dem. Och låta belästa.
  • Strindberg är inte stor utomlands … om man inte är en nörd, vill säga.
  • Jaaaa, det går verkligen mode inom litteraturens värld, precis som i andra världar.
August Strindberg målad av Richard Bergh 1905. (Men det där med att sätta handen innanför kavajen begriper jag mig fortfarande inte på.)
August Strindberg målad av Richard Bergh 1905. (Men det där med att sätta handen innanför kavajen begriper jag mig fortfarande inte på.)
Share
65 kommentarer

Jag har en hemlis

Japp, jag sitter på en hemlighet. Sedan 1985. Det handlar om en som jag känner som träffade en som är en kändis och denna person visade sig inte bara vara en tjuv och bedragare utan även en … nej, jag får inte säga mer.

top_secret

Nu hör det till hemligheternas konstruktion att de faktiskt inte får avslöjas, men jag är ändå nyfiken på konstruktionen.

Du vet att du vet nåt som ingen annan bör veta för att _________.

Du sitter på hemligheten för att om någon annan får veta, bryter helvetet lös. (Helvetet symboliseras oftast av en sjujävla utskällning, vilket de facto inte är så himla farligt egentligen.)

Du vill (oftast) väldigt gärna berätta sagda hemlighet för just de personer som inte får veta det för att ________.

Men om du berättar hemligheten som du ju inte får berätta för att det är just en hemlighet (do’h), kommer du att hamna i någon annans hemlighet som har rubriken ”hon är en skvallerbytta”.

Så. Er tur: berätta gärna i kommentatorsbåset i oerhört hemliga ordalag om en hemlighet! Jag lovar att inte föra det vidare!

Share
34 kommentarer

Från kioskvältare till bästsäljarlistan på Itunes

En av mina NE-kolleger har liksom jag författardrömmar. Han vill bli en etablerad och respekterad författare – jag vill bara bli ekonomiskt oberoende och alls inte skapa odödlig poesi som analyseras och förändrar livet för människor. Nu trippar han omkring på lätta fjät i ett bästsäljarrus som inte riktigt vill gå över. Han är alltså publicerad. Efter nästan 25 års romanskrivande (och ett hederligt jobb vid sidan av, han är gubevars civilingenjör) har proppen gått ur. Det är inte forna tiders kioskvältarstuk på det hela utan moderna och tidse… Äsch, vi frågar honom!

– Vad hände, Jonas Hansson?

– Jag kom på att eftersom jag så starkt tror på Den Perfekta Backupen och Värdet av en Optimal Datamigrering, satt jag med ganska god koll på drygt tjugo års skrivande.

– Tjugo? Du är ju bara liksom tjutre år! Kolla på den här bilden!JHN

– Jag är numera nästan lika gammal som du, Lotten.

– Skit. Gah. Okej, du skrev och skrev och plötsligt kom du på att du hade sparat allt? (Som normalt funtade människor ju gör, tänker jag men säger det inte utan sänder en tacksamhetens tanke till min egen källare.)

– Ja. Vänta, Lotten, vänta – här är en nyare bild på mig.

Skärmavbild 2013-03-01 kl. 12.30.06– Åhå, vad du ser jättejättegammal ut. Verkligen mogen. Eh. Fast akta dig för de suddiga, gestikulerande männen som talar bakom din rygg! Men nu tillbaka till dina sparade bokstäver.

– Okej. Allt var kvar – både romaninledningar och författarfantasier, oavsett ursprung, märkliga ordbehandlingsprogram och udda operativsystem från 80-talet. Alla idéer och korta klipp finns där, allt skrivet enligt teorin att om jag bara hittade den perfekta inledningen på romanen skulle resten skriva sig själv.

– Gjorde den det?

– Mäh. Jag menar, även ett storverk på 900 sidor ska inledas på något sätt. Jag satt helt enkelt på en soppa som jag kallade ”76 inledda romaner”.

– Aha. En titel som börjar på en siffra. Själv hade jag nog in… (Svårt att alfabetisera ju. Som gammal redakt… )

– Tssssst. Just därför kontaktade jag inte ett bokförlag med en redaktör som ska ha massa åsikter om allt och dessutom refusera mig gång på gång. Jag skaffade amerikanskt skattenummer (tar tio minuter), bad om ISBN-nummer (tog fem minuter) och registrerade sedan ett konto på Itunes. Jag kan väl bli förläggare själv! tänkte jag, och laddade upp mot episka epos i Apples version av internetrymden.

– Hur … hur … alltså ”ladda upp” är ju så luddigt. Layoutade du, korrläste, ritade omslaget och paginerade alldeles på egen hand?

– Ja. Och det gick bra! Första tiden gav jag bort boken till vem som helst som ville ladda ner den – 200 exemplar gick till gratisläslystna Ipad-användare som bara vill testa plattan. En gratisgrej med text. Gott så.

Matton Images KW10078.JPG

– Wow, 200 läsare. Men. Tänk om boken hade kostat tusen spänn stycket. Du hade varit rik!

– Mhm. Sedan kände jag att det nog var dags att kapitalisera på denna flod av läsvilliga svenskar. Och 76 inledda romaner är värda mindre än en cheeseburgare, kom jag fram till – och bestämde mig för genren ”lågprislitteratur för en global marknad i en ny tid”. För 9 kr per bok!

– Men Jonas. För billigt!

– Sedan blev det sommar och jag glömde alltihop. Tills jag en dag slösurfade på Itunes.

Glömma sin bok? Slösurfa på Itunes? Kan man ens det?

– Ja … Var slösurfar du?

– På basket.se.

– Say no more. I alla fall. Mitt i listan med bästsäljare såg jag plötsligt min bok! Där! I topp!

– Men hur många?

– Va?

jhn_omslag– Huuuur mååånga? Du ligger i topp på en bästsäljarlista och tar 9 kronor per bok och jag känner dig och du måste ju börja dela ut givmilda gåvor till alla som har känt dig längst. Hur många ex hade du sålt?

– Mummel.

– Jonas …?

– Den bistra sanningen är 23. Tjugotre sålda ex krävs för att hamna i topp. Men förra veckan var jag uppe i 100 sålda böcker efter sammanlagt åtta månader i topp!

– Oj. Och Apple ska ha en bit av kakan?

– Japp, 30 %. Låt oss konstatera att de traditionella förlagen inte behöver oroa sig. Men det är fantastiskt roligt ändå! Ska inte du? Hallå? Lotten? Lotten? Hallå? Vaff…

Skärmavbild 2013-03-01 kl. 12.53.35

Fotnot
Jag är lite upptagen. Har inte tid att prata. Måste skriva 76 romanavslut. NU.

Share
45 kommentarer