Hoppa till innehåll

Dag: 4 mars, 2013

Vad fan är det för bra med Strindberg?

Redan den 1 november 2012 frågade PK The Commentator mig – och alla andra:

”Vad är det som gör Strindberg stor som författare? Är han stor för att han var en Stockholmskändisprofil en gång eller är det något i sättet att skriva som gör honom stor. Är han bara stor i Sverige eller är han stor även internationellt?”

Hål i brallan!
Hål i brallan! (Gitarr-August 1886.)

Detta förträngde jag snabbt. Så PK upprepade frågan (som en förtjusande envis treåring) ett par gånger till. Den 14 december skrev han:

”Börjar nästan tro att det här med vad som är bra och dålig litteratur följer modeväxlingarnas godtycklighet. Jämför med bilbiotekens litteraturkvalitetstolkningsföreträde på den gamla goda tiden då allt var bättre än idag.”

Och idag känner jag att tiden är mogen. Men för att ha torrt på fötterna vad gäller det där med internationell storhet idag, frågade jag på Quora (ett ställe som jag varmt rekommenderar). Amerikanen Shan Kothari svarade att han som en förbålt långsam läsare inte brukar kunna läsa böcker i ett sträck, men att han inte på några som helst villkor kunde lägga ifrån sig Fröken Julie när han väl hade fått den i händerna. Och då tar vi väl ett citat?

JEAN
I kväll är fröken Julie galen igen; komplett galen!

När Fröken Julie kom ut 1888 (efter att först ha refuserats av bl.a. Bonniers), fick den bedrövliga recensioner, dramat kallades en ”sophög” och dialogen var visst både ”rå och oanständig”. Sedan gick det drygt tio år, och så blev pjäsen hyllad som ett mästerverk. Så hav tålamod, alla refuserade och nedsablade konstnärer.

Originalet hittat här.
Typiskt ledsen konstnär. (Originalbilden hittad här.)

Jag har frågat runt lite bland mina utrikiska kompisar, och fått svaret att neeej, ingen vet vem Strindberg är … om man inte är i bokstavsbranschen förstås. Om man är teaterskådespelare vet man det definitivt, för förr eller senare sätter världens alla regissörer med självaktning upp Strindberg. Om inte annat ser det ju intellektuellt och fint ut på CV:t.

En annan amerikan – Scott Priddy – svarade på Quora att han inte hade haft den blekaste aning om vem denna Strindberg var, förrän han stötte på ”Strindberg and Helium”, som gjorde honom nyfiken … Vill ni se?

Någon har alltså fastnat för August Strindberg, tagit citat och gjort … ett nytt konstverk. Det är liksom Strindberg i kortversion med en distraherande heliumbubbla – som är extremt populär. Så något gjorde han rätt, den gode Strindberg (för det är faktiskt hans ord).

Men hu, vad han (helt korrekt, väl?) utomlands anses deppig på ett Ingmar Bergmanskt sätt. Och neurotisk. Samt full av tvångstankar.

Detta är faktiskt Strindberg. På riktigt. Han kanske bara var trött på att fotograferas, men jag väljer att tolka denna ställning som ”djup skaparångest”.
Detta är faktiskt Strindberg. På riktigt. Han kanske bara var trött på att fotograferas, men jag väljer att tolka denna ställning som ”djup skaparångest”. (Uppdatering: I kommentatorsbåset finns en teori om att det handlar om att hans fina hår skulle förevigas.)

Fast nu måste jag kolla hur han uppfattades år 1904, när han var 55 år och fortfarande hade åtta år kvar att leva. Jag citerar Svensk litteraturhistoria i sammandrag, som jag har klätt i modern språkdräkt:

Strindbergs författarskap är i hög grad ojämnt – det är mäktigt i ansatsen men saknar inte sällan ihärdighetens styrka. Han besitter stora naturgåvor, känsligt natursinne, utomordentlig skildringskraft, en gäckande, stundom grovkornig kvickhet, en ursprunglig, livfull stil och sällsynt språkbildande förmåga. Stundom sänker han sig dock till slangord, men dessa gåvor motsvaras inte av konstnärlig genomarbetning eller helgjutenhet. Hans författarskap saknar karaktärsfast hållning och kastas mellan motsatta åskådningar, som ofta utmynnar i paradoxmakeri. Han är en revolutionär ande, hos vilken tvivlet och trotset kommer till uttryck tidigt, även om han på senare år ”tvivlat på sitt eget tvivel”.

Kritiken är inte riktigt lika hård idag; numera säger man att han är Sveriges största författare genom tiderna, men att han ju hade stora problem med genusteorin och rasismen. Må så vara – själv är jag numera mest fascinerad av galenskapen. Karln var ju inte riktigt klok, nämligen. Maken till intrigerande, berömmelsetörstande, ond och hämndlysten människa finns nästan inte i verkligheten. Den på alla sätt och vis lugne Carl Larsson blev så förbaskad på sin före detta bästis att han åkte till Drottninggatan och med en vass rakkniv i handen irrade runt för att faktiskt skära halsen av Strindberg, när denne hade skrivit dumheter om Carl och hans hustru Karin.

I Fadren finns dock denna replik, som väl låter rätt normal (även om orden inte sägs av Strindberg själv utan av en skapad, fiktiv rollgestalt)?

Ja, jag gråter, fastän jag är en man. Men har inte en man ögon? Har inte en man händer, lemmar, sinnen, tycken och passioner? Lever han inte av samma föda, såras han inte av samma vapen, värms han inte och kyls av samma vinter och somnar som en kvinna? Om ni sticker oss, blöder vi inte? Om ni kittlar oss, kiknar vi inte? Om ni förgiftar oss, dör vi inte då? Varför skulle inte en man få klaga, en soldat få gråta? Därför att det är omanligt! Varför är det omanligt?

Strindberg hemma … lite överbelamrat kanske?
Strindberg hemma … lite överbelamrat kanske?

Sammanfattning för alla som inte orkade läsa alla bokstäver här ovan men ändå vill ha svar på frågorna och godtar mina åsikter som dagens sanning:

  • Strindberg var nyskapande och modig på sin tid; han satte ord på andras tankar och känslor – och han var mångsidig.
  • Strindberg är stor än idag för att hans verk har kunnat översättas till moderna tider och nutida åsikter och för att han fortfarande kan anses vara kontroversiell och människor vill ha kontroversiella, gärna gåtfulla verk för att kunna diskutera dem. Och låta belästa.
  • Strindberg är inte stor utomlands … om man inte är en nörd, vill säga.
  • Jaaaa, det går verkligen mode inom litteraturens värld, precis som i andra världar.
August Strindberg målad av Richard Bergh 1905. (Men det där med att sätta handen innanför kavajen begriper jag mig fortfarande inte på.)
August Strindberg målad av Richard Bergh 1905. (Men det där med att sätta handen innanför kavajen begriper jag mig fortfarande inte på.)
Share
65 kommentarer