Detta är mest en uppdatering för alla som följer mina knäns och proppars öden och äventyr och som ännu inte har tagit ordet hypokondriker i sin mun.
Sedan knäoperationen i januari har jag tränat med en sjukgymnast som en gång i veckan med ett förtjust fniss har slagit ihop händerna och sagt att jag är jätteduktig. Tills i förra veckan, när jag
- inte hade blott ett värkande knä utan dök upp med två ballongsvullna diton
- påpekade en molande smärta och svullnad i det friska benets spända vad.
Jag hamnade med förmodad propp på akuten, men släpptes snabbt ut med blodförtunnande sprutor – som jag tar med bravur. Sjukgymnasten remitterade mig raskt till sjukhusets gymnastikbassäng, där jag hade en sak gemensam med klientelet: den knäande, vingliga, ojämna gången.
Jag sprang i bassängen i 40 minuter med en vuxenbadring runt magen och följde alla anvisningar om att inte duscha med baddräkt, inte kissa på golvet, låsa in prylarna under uppsikt och på inga villkor kliva i bassängen utan att bli tillsagd att göra just detta. Med tanke på badplejsets hjälpmedel i regnbågens alla färger och gruppdynamiken samt omyndighetskänslan, var det verkligen som att gå på dagis. (Vilket jag inte kan påstå egentligen, eftersom jag inte har gått på dagis.)
Idag åkte jag till sjukhuset igen. (Tur att jag är egenföretagare eftersom sådana inte har något för sig på dagarna.) Samma slags ultraljudsundersökning som i torsdags genomfördes.
- Man måste ta av alla randiga kläder på benen – ända upp till ljumskarna.
- Av en sköterska får man flera meter papper att ha ”till efteråt”.
- Läkaren (som var i 16-årsåldern) kommer och trycker ultraljudsverktyget (som påminner om en liten hammarhaj) på benet.
- För att det hela ska funka, kluttar han gel på verktyget och när han har hållit på en stund häller han gelen direkt ur flaskan på benet eftersom han har tröttnat på att dutta.
- Det hela är väldigt kladdigt.
När läkaren hade hållit på att klämma och kolla och förklara vad han såg ett bra tag, kom Dr House in. Han stod med korslagda armar över bröstet och hummade lite. Sedan flyttade han resolut på sin yngre kollega, rättade till mig, pruttade en liter gel över mitt ben och TRYCKTE. Med kraft. Tryckelitryck.
De båda konstaterade efter en stund helt lugnt att jag hade ovanligt många vener. Sedan sa Dr House bara hmmm och att allt var bra. Ingen propp! Inte ens en förmodad! Men vad var det då?
Jag hoppade (nåja) av britsen för att klä på mig medan jag torkade, torkade och torkade. Aliens dregel är ingenting mot detta, ska ni veta. Sedan vände jag mig mot läkarna som inte kunde svara på om jag hade några förhållningsorder, om jag skulle fortsätta med sprutorna eller vad det skulle kunna vara som gör mig så trasig. Och så avbröt jag torkningen, tittade på britsen och sa:
Förmodligen var det en lika trist och vanlig kommentar som ”nitlotten” eller ”halta Lotta”, för läkarna bara sa hmmm och gick.
81 kommentarer