Kalla mig gärna krångel- och klantkärring. Men finn då till tröst att jag nästan bara sabbar för mig själv.
Igår var jag i Stockholm och föreläste på ett hotell som heter Ariadne. Det ligger borti tjottahejti i Värtahamnen i Stockholm, men är på det hela taget ett okej ställe att föreläsa på. (Men hörni ojojoj vad Scandichotellen sparar pengar nu. Det har tyvärr dragits in mest på Jamie Olivers lyxfika, men vi svälter ju inte så man ska inte klaga.)
När jag kom dit, upptäckte jag till min fasa att ryggsäcken som jag hade haft på mig (utan att kolla) ända sedan T-centralen, var vidöppen och gapade som Kakmonstret.
– Iiiiiih, flämtade jag samtidigt som hjärtat tog ett skutt och tankarna sköt iväg en tacksamhetsprojektil till backuppen som jag gjorde igår.
Men datorn var kvar. Och i det fack som var öppet, har jag faktiskt bara datorn. Att jag blev så rädd beror på att jag har varit med om detta en gång tidigare – ett gäng killar som i rulltrappan (när man är på väg ner) faktiskt öppnade min ryggsäck och plockade ut diverse saker, men tappade plånboken rakt framför mina fötter.
Jag föreläste så det stod härliga till hela eftermiddagen, sa hejdå till alla fantastiskt roliga kursdeltagare (ibland är det faktiskt roligare än vanligt!) och begav mig från tjottahejti till T-centralen för att ta tåget hem. Men när jag skulle ta fram SJ-betalkortet ur plånboken, var … (ni har redan gissat det)
… plånboken borta …
I ett av byggnadsställningar belamrat hörn av Centralen nedanför en hysterisk skylt med HÄR ÖPPNAR SNART EN NY AFFÄR! eller liknande, tömde jag ryggsäcken på innehåll (och hittade en sedan länge saknad vigselring men ingen plånbok), samtidigt som jag insåg att biljett till Eskilstuna svårligen går att få om man inte har plånbok. Jag ringde min djefla man, som har fått sådana här samtal förut:
– Snabbt nu: beställ en biljett hem till min mobil. Plånboken är stulen och blev det förmodligen redan i morse. Jag spärrar korten nu.
Biljetten kom (men kontrollerades aldrig), jag klev på tåget och ringde, och ringde, och ringde och riiiingde. Man spärrar bankkorten här, Ica-kortet där, körkortet hos Trafikverket (men det gick inte för ”det går inte att komma fram just nu”) och bibliotekskorten på respektive bibliotek. Jag var totalt fokuserad på spärrandet, som tog en knapp timme. Då kom jag på att jag även skulle kunna ringa till hotellet.
Vet ni hur man reagerar när man är stressad och upprörd och hamnar i ”du kommer nu att få fem val, tryck en etta för bokning, tryck en tvåa för köttavdelningen och en trea för …”? Ja, det vet ni.
Under över alla under. Plånboken fanns på hotell Ariadne! Det hela är precis hur mystiskt som helst eftersom jag inte hade använt den och verkligen inte ens öppnat facket där den bor. Allt var kvar … alla sjutusen olika kort med inladdade pengar och alla kvitton som ska till redovisningen och alla kvitton som jag borde ha slängt och till och med ett visitkort som trycktes 2006.
En eskilstunabo letades upp, dyrgripen placerades i hennes hand, hon åkte hem till Eskilstuna och där på stationen hade jag placerat en budbärare iklädd hög hatt eftersom nejlikor enligt min mening är på tok för diskreta.
Nu ska jag bara överleva de närmaste dagarna med spärrade betalkort och ogiltigt körkort. Ack ja.
Lotten, ska vi starta en klubb?
Jag har nyligen också bott på hotell (dock ej Sthlm) och glömde naturligtvis laddaren till telefonen på rummet när jag åkte därifrån.
Jag har dock som tur är extra usb-kablar så jag kan ladda
telefon ändå via datorn.
Kolla här! Isaac Newton i egen hög person (han i mitten).
Har du visitkort?
Åh — puh!
Jag blev så nervös av att läsa inledningen, förmodligen för att vi alldeles för en liten stund sedan talade om den gången den vedeldade pannan bestämde sig för att haverera en iskall vinterkväll när jag eldade som f*n och den andra hälften inte var hemma. Så mitt huvud är inne på katastroooooof-läge.
Ja men du fick med dig allt från tåget! Bra gjort!
Maken blev fickplundrad på semestern i november. Kort spärrat. (Och jag hade handlat upp nästan alla mina pengar. Jetebra …)
För några veckor sen åt en bankomat upp mitt kort. Så då fick maken köpa resebiljetter till mig att bevisa med min telefon. Mat fick jag ut på Konsum pga medmerakortet. Idén att deppa hemma en vecka, i väntan på kort, fanns hos mig, men kom av sig.
Och häromdagen blev en annan nätkompis bestulen på sitt bankomatkort och det plundrades med pin-kod på typ alla pengar, flera tusen.
Tycker inte om det du berättar om rulltrappeplundrare. Men tack för varningen.
Å dessa plånböcker som jag blivit bestulen på, i Rom, på Danmarksfärjan (före Öresundsbron) och i t-banan. De två senare fick jag tillbaka med allt innehåll utom pengar. Men det allra knäppaste äventyret stod jag själv för. Jag svängde in till Södertälje för att fylla på spolarvätska och därefter ut igen på motorvägen. Då får jag se hur min plånbok, som jag lagt ifrån mig på motorhuven (!), flyger upp i luften och hamnar på vägbanan. Då kör jag åt sidan, stannar och springer hela vägen tillbaka mot körriktningen och hämtar plånboken när det blir en lucka i trafiken. Den var överkörd av åtskilliga bilar och flera kontokort blev knäckta. Det trasiga konsumkortet som fortfarande fungerar har jag kvar av nostalgiska skäl.
Bättre tur denna gång jämfört med när kamera mm blev stulen på Bollhuset https://www.lotten.se/2008/11/jag-r-bestulen.html Undran- redan spärrade kort mm. Kan du nu o-spärra dessa, eller krävs nya (med eventuellt hithörande kostnader)?
Jag har råkat ut för något nästan värre. Jag fick alla mina kort raderade vid ett jobb på Finnslätten i Västerås. När jag skulle tanka hände inget. Jag provade en annan pump, ingenting.
Då gick jag in på stationen där en tjej drog kortet i sin slits och sedan tittade nästan skräckslaget på mig: ”Vad har du gjort? Det är ju alldeles rent!”
”Ingenting” svarade jag vresigt (ursäkta, alla stilistspecialister) ”men jag tycker att ni borde fixa alla era kortläsare”. Inga applåder från personalen.
Jag tog mig ner till centrum och provade på en uttagsautomat. Funkade inte. Fortfarande skitförbannad över den låga nivån på apparaterna i teknologins högborg i Sverige klev jag in på banken och bad dem dels fixa ATMen, dels ge mig penningar.
Jag fick inga penningar. Men en oklädsam rodnad ända från tårna upp till hårfästet (jo, det är längst upp på knoppen) när jag insåg att jag vistats i höga magnetfält hela dagen och att de raderat alla kort jag hade. Jobbit då och jobbit när jag skulle restaurera korten. Jobbiast var det att få Örebro Läns Landsting att acceptera min förklaring. Dom verkade tro att jag sålt mitt patientkort på nån illegal marknad.
Borttappat vi chagrins
Kvarglömt vi afasins
Ryggsäcktjuvar vi adrenalins
Bestulen i Paris på ”allt”, som jag uttryckte det, spärrade hemmavarande make verkligen allt, alltså även mitt pass. Resten får ni gissa.
Musikdags!
Mäh! Svettigt!
Erkänn att det känns lite lätt töntigt och från landet att ha ryggsäcken framåt på magen… men säkert säkrare. Själv har jag en rejält tilltagen byst som inte tillåter något att trilla ur behån, så den som ska råna mig får gräva rejält! Jag har blivit himla skicklig att snabbt få fram pengar när jag ska betala, utan att nån märker var min skattgömma är.
Som av en händelse skrev Peter Rosdahl – just idag – om en lösning på detta problem:
http://rosdahl.me/2013/03/tappat-betalkortet-pausa-istallet-for-att-sparra/
Spärrat körkort levde jag, av ren och skär lathet, med i tre år. Funkade oroväckande bra. Plockade ut paket, betalade med visa och var t om i trafikkontroll utan att det någonstans larmade att mitt spärrade (men återfunna) körkort borde varit ogiltigt. Den biten överlever du alltså säkert. Betalkorten är värre.
Mer musik kommer här.
Låt 1. Låt 2. Låt 3.
@frick: Pausa kortet är ju en lysande idé. Den kommer jag att använda. Ofta.
😉
Jisses, det är lätt att bli nervös runt dig.
LL99 har blivit spelmanstokig!
Anders Fricks tips om att pausa betalkort är alldeles underbart bra. Morgondagen kommer jag dock att ägna åt att ringa runt till alla instanser som måste engagera sig i mitt nya kortfixande.
Karin! Ryggsäckstjuvar vi adrenalins … lysande!
Nu ska jag tänka som Cecilia N: Jamen så himla bra att jag fick med mig allt från tåget i alla fall.
Ett varningens ord nu: på fredag ska jag till Stockholm och dels jobba, dels gå på Melodifestivalgenrepet i Globen. Fatta hur mycket som under en sådan dag kan gå åt pepparn när man inte har några betalkort …
Lotten. Du som ibland är med i radio, du får härmed ett
uppdrag av mig. Uppdraget går ut på att nästa gång
du är med i radio så ska du ta reda på hur många skivor
som fanns i Sveriges Radios skivarkiv innan det såldes ut.
Gällande min musiksmak Lotten så är den så bred att
man skulle kunna använda den som bro över Atlanten.
Dock med vissa hål här och var för sånt jag inte gillar. 😉
Och förutom tjyvar finns såna som jag som ofta hittar saker men har ett sjå att hitta ägarna. Ringde minst ett tjog samtal innan jag fick fatt på senaste plånkatapparen. Då hade han hunnit spärra allt fast det inte behövts alls.
Sveriges Radios skivarkiv har inte sålts ut till någon, LL99. Det är, och förblir, det tredje största i världen. Allt snack om utförsäljning är nys och handlar om administrationen av arkivet i fråga.
Fråga ett: Hur många titlar har GRARK, som det förkortades internt?
Fråga två: Vilka två är oförskämda nog att ha fler titlar än Sveriges Radio och dess licensbetalare (för du betalar väl licensen)?
Sov på saken och skaka av dig lite fördomar innan du svarar.
En fråga återstår. Vår härskarinna (donna domina) — jag menar Lotten — skrev:
”En eskilstunabo letades upp, dyrgripen placerades i hennes hand, hon åkte hem till Eskilstuna och där på stationen hade jag placerat en budbärare iklädd hög hatt eftersom nejlikor enligt min mening är på tok för diskreta.”
Nå. Jag bryr mig inte om vare sig nejlikor eller höga hattar, det jag verkligen undrar över är eskilstunabo-identifiering-och-lokalisering.
SÅ lätt kan det väl inte vara?
LL99: Hål kan vara farliga! Vissa kan sluka en!
LarsW: LL99 har ju inte fördomar! Här handlar det ju bara om ett illasinnat rykte och en missuppfattning — de lokala arkiven ute i landet säljs väl ut lite pö om pö?
Skivarkiv de finns
Jag ska försöka blogga om skivarkiv idag, LL99 och LarsW!
Bloggblad: Jag får knappt plats med visitkorten i min bh.
Oj, glömde! Eskilstunabon som letades upp i Stockholm var en av kursdeltagarna — de kursade även dagen efter jag var där och jag ringde kors och tvärs och hit och dit för att be någon leta upp henne. Hon heter numera i min telefon ”Carina Plånbok”, men jag känner henne inte alls.
De lokala arkiven avskaffades till förmån för det digitala centrala. Material (’verk’) som inte redan fanns centralt överfördes dit. Sedan såldes skivorna buntvis. På den station jag vet hur det gick till, lade man en eller två intressanta skivor tillsammans med ett tiotal andra. Allt för att locka samlare.
Kan du inte sätta namnetiketter på dina kort och sedlar? Då borde dom väl komma tillbaka till dej när du tappar bort dom?
Ficktjuvar kan vara snabba. Blev av med en plånbok för några år sen, uppsnappad ur min väska, efter att tjyven kollat min kod när jag betalade (min numera absolut dyraste kaffemugg). På 17 minuter hann de tanka 13.4 liter bensin och länsa kontot. Det tog 19 minuter för mig att upptäcka att plånkan var borta och spärra korten. Det enda trevliga med den historien (förutom den otroligt trevliga, och dyra, kaffemuggen) är att jag på det nya körkortet ser så fantastiskt snygg ut.
Vad skickligt att pricka just 13,4 liter! (Eller … är det månne en moppe?)
Eller så fick dom bara tanka för 200kr med ett stulet kort.
Moppe, det har jag inte tänkt på! Gissade på att de snabbt ville kolla om de kom ihåg koden, och inte tog sig tid att fylla tanken. Fast enligt övervakningskameran i butiken var det två fullvuxna karlar och inga 15-åringar.
Konstigt ändå att man inte märker att nån stryker så nära, att de kan plocka saker ur ens väska, i ett nästan folktomt centrum? Hade nån frågat mig, hade jag trott att jag var ensam kund i butiken. Men bevisligen stod det ju nån och gluttade över axeln.
13,4 är inte vad min moppe tog på sin tid. Men jag kan tänka mig en 10-litersdunk och en moppe-(MC?)tank.
Skogsgurra: när det gäller landstingsmänniskor är det väl bara att be dem ringa MR-personalen och få saken förklarad? Där raderas förmodligen glömska patienters och närståendes kort med jämna mellanrum.