Kommentatorsbåset går sannerligen underliga vägar. Om jag skriver om äpplen, fylls båset av mustascher. Skriver jag om liktornar, associeras det omedelbart till korkskruvar. Därför är det alls inte konstigt att Elsa Beskows läsebok avhandlades i ett inlägg om en skribent som blev ovän med kungen.
Så här tror man att det står i Elsa Beskows ofta citerade ”Vill du läsa?”:
Far ror. Mor är rar.
But nooooooooo. Magnus Andersson fick mig att börja rota, och nu ser jag att inte heller är mor en orm – i alla fall inte när far är ute och ror.
Jag frågade för säkerhets skull ”Bibblan svarar”, som gjorde just det med ett prompt näää, ”det verkar inte som det någonstans står att mor är rar”.
Förstår ni? Det är ett scoop! Däremot är det ett himla roende:
Dock ska det sägas att jag har hittat några rariteter som ligger nära mor:
Far tar mat.
– Ät Lena, sa mor.
Lena tar mat.
– Ät mer Tor, sa far.
Tor tar mer mat.
– Mor är rar, sa Tor.
– Tor är rar, sa Mor.
Mor och Lena ser far och Tor.
Tor ror.
Far lär Tor ro.
– När lär far Lena ro? sa Lena.
– Far lär Lena ro sen, sa mor.
Mor är rar mot Lena.
Såja, vad skönt att detta är utrett så att vi inte raljerar mer om hur far måste ro i sitt anletes svett medan mor sitter och slöar emedan hon är upptagen med att vara rar.
Uppdatering i kvällningen
I en av upplagorna av läseboken här hemma har jag nu sett indianer klappa igelkottar och samer (på bokstaven L, förstås) bli serverade kaffe av lucia. Far har käpp och Karo är minsann rar han också medan en prins tar ner päron. Och vad skådar mitt öga? Mor är rar! Och far också!
Dedikationen är intressant den också:
