En gång satt jag och mejlade fram och tillbaka på chatt-vis med en person som vi kan kalla Nisse. Jag var ledsen och bedrövad för att en annan person, som vi kan kalla Orvar, var besvärlig, elak, ogin och allmänt ond. Jag var dock tvungen att samarbeta med Orvar eftersom denne satt alldeles intill mig på stället där vi satt och knattrade på datorer.
Mejlen till Nisse innehöll alls inte mordkonspirationer eller planerade hämndaktioner mot Orvar eftersom jag ju vet att man inte ska sprida sådant via mejl. Men så närmade sig Orvar min dator för att säga något (förmodligen elakt), så jag skrev snabbt i mejlet till Nisse:
”Måste sluta, han kommer mot mig!”
Och … skickade det raskt till … Orvar. Inte till Nisse. Till Orvar.
– PLIONG! sa det i Orvars dator i nästan samma sekund som jag klickade på skickaknappen.
– Ooooohuh … slapp det ur mig som vore jag ett lik som gav upp sin sista suck.
– Jah… sa Orvar med ett höjt pekfinger, men avbröt sig.
Han vände raskt på klacken och prioriterade mejlet istället för mig. Och klickade. Läste. Vände huvudet mot mig. Rynkade pannan. Vände tillbaka mot datorn. Läste igen. Och satte sig lugnt ner att jobba. Och sa aldrig någonsin något om det.
Sedan den dagen skickar jag aldrig mejl utan att dubbelkolla adressatens namn. Men det kan väl bli fel ändå?
Häromdagen skrev jag ett kort, inte särskilt välformulerat och ganska fånigt mejl som var fullt med versaler om ett fisirymden-problem till en person som snabbt såg att det inte var hans bord utan skickade vidare hela mejlet till en som var bättre skickad att hantera problemet.
Detta fåniga mejl hamnade sedan inför drygt tio personers ögon och förstorades till ett världskrigs-problem och
- några blev trampade på tårna
- en person blev utfrågad av en annan som handlade det om landsförräderi
- en stackare som inte kände mig sa ”men är hon [Lotten] helt från vettet?”
- jag blev tvungen att ringa upp tre personer och be om ursäkt för att jag lägger näsan i blöt.
Sedan ”häromdagen” skriver jag alltså inte fåniga mejl.
Men det här är ingenting mot andras mejlmisstag, har jag förstått. Det skickas snuskiga historier till alla 53 000 anställda på multinationella storföretag, den som inte ska bjudas in till hemliga överläggningar angående den döende fasterns testamente bjuds ändå in och folk kommer ut ur garderoben inte till sin kärleks nästa utan till en nyanställd kollega av helt fel kön. (Om nu kön kan vara helt fel.)
Nu vet (nästan) alla att man inte ska använda ”reply to all” om inte livet hänger på en skör tråd och att man inte ska skicka kopior ens med avsikten att någon ska bli imponerad av vilken fantastiskt duktig människa man är (”wow, kolla vilket fint mötesprotokoll … som jag inte behöver”). Men det kan också göras av rena hämndmotiv.
Richard Phillips på advokatfirman Baker & McKenzie råkade, när han stötte ihop med Jenny Amner (som jobbade på samma företag), få lite ketchup på brallorna. Självklart hade han byxor som krävde kemtvätt, vilket i andra länder måste vara bra mycket billigare än i Sverige eftersom det i källorna jag har står att tvätten kostade honom hela 4 £. Denna summa krävde Richard via mejl att Jenny skulle betala.
Jenny svarade inte meddetsamma eftersom hon var lite upptagen med annat. Men när hon gjorde det, passade hon på att skicka kopia på mejlet till alla 250 kollegerna. Hon skrev:
I must apologise for not getting back to you straight away but due to my mother’s sudden illness, death and funeral I have more pressing issues than your £4. Having already spoken to and shown your email to various partners, lawyers and trainees at Baker & McKenzie, they have kindly offered to do a collection.
Det gick inte så bra, det där. Richard Phillips sade upp sig och det sägs att Jenny Amner inte längre trivs på jobbet eftersom alla inte uppskattade hennes tilltag. Ack. Tag lärdom – var givmild, trevlig och snäll och spill inte ketchup.
Nu ska jag läsa en bok om hur man bäst skickar telegram.
Säg att ni också har skickat mejl till Orvar istället för Nisse!
För egen del mejlar jag bara i okontroversiella ämnen. I förmiddags var Lille M på vippen att mejla en lite känslig uppgift. ”Ring upp och prata om det i stället”, sa jag. Better safe than sorry och det ska ju sitta långt inne innan man får sitt telefonerande undersökt.
Och förringa inte risken att nån välmenande stackare vidarebefordrar ditt mejl till nån som DU aldrig hade tänkt blanda in i saken! Wow, vad DET kan bli fel.
Och snäs aldrig åt den jobbiga tanten på bussen; hon kanske kommer att bli din sons svärmor.
Jag har också klarat mig bra, vilket ju inte beror på egna förtjänster (nej gu’ nej, jag skulle säkerligen kunna göra mig till ett sannskyldigt spektakel om tillfälle uppstod) utan på att jag inte behöver ha någon sådan omfattande mejlkorrespondens att risken finns.
(famous last words, hoppas jag inte)
Motsvarigheten finns ju i detta med bloggandet och svar på bloggar av olika slag.
Ibland kan man vara så djupt försjunken i tankar att man inte tänker på att man växlat bås och sedan skickar iväg något som blir alldeles obegripligt i det nya båset. Det har nog hänt. Men med mitt korta minne kan jag inte erinra mig var. Här, kanske?
Återinför telegramtaxan som ett motmedel mot särskrivning!
Jag fick för många år sedan en förfrågan från Kina av typen ”please send us you full catalogue and pricelist”. Då vi av exportlicensskäl inte kunde göra affärer med Kina svarade jag lite undvikande att vi inte hade någon katalog med priser. Omedelbart fick jag då frågan om att skicka offert på alla produkter som kunde vara intressanta.
Jag tänkte då skicka en liten spydig kommentar vidare till min chef men klickade istället på ”Reply” varvid jag snabbt fick frågan tillbaka från kinesen: ”Please Sir, I don’t understand what ’ja ger man dem lillfingret så …’ means.
Detta var lyckligtvis före Google Translate.
JA!!! AndersGM. Vilken bra idé.
Googles ”ångra” knapp skall visst användas till att förebygga sådant. Fast jag använder den till att slippa skriva ett mejl till när jag kommer på att jag ju glömt skriva något i mejlet jag just skickat.
Understrykslinjer. Bra ord. Ska jag komma ihåg.
Tydligen har mina misstag inte varit så allvarliga eftersom jag inte kommer ihåg dem även om jag minns att de förekommit. Eller så är det tvärt om, de var mycket allvarliga och jag har därför förträngt dem.
Jag har aldrig skickat fel, vad jag vet. Men jag fick en gång ett jättegulligt mail med rubriken ’Darling!’ från en tjej på jobbet som siktade på sin tillblivande.
Än i dag, femton år senare, kallar vi varandra ’Darling’ när vi ses.
Det är fint, LW!
Den enda tjejen jag har här på jobbet är Hyttis. Och hon har varit Darling ända sedan hon köpte in mig till Oxelösunds järnverk på sextiotalet.
Sanna: Men tänk att understrykslinjerna kostade lika mycket som ord …
Det händer mig att e-brev går i väg till fel person, mest beroende på att mitt Mail (mitt mejlprogram) lägger in adresser av sig själv. Ska jag skriva till någon som börjar på t.ex. ’an’ så föreslår programmet snabbt en lista på 10 olika adressater, varav flera heter Anders, några Håkan och ett par Andersson. Det gäller då att se upp så att inte fel person hamnar i till-fältet. Ibland går ett mejl iväg till fel adress, men brevinnehållet har varit oförargligt. Hittills.
Jag har! Kommer säkert göra om det och glömmer alltid mina telefoner i caféterian. I mail försöker jag alltid att vara tydlig och hålla mig till problemet (eftersom mailning nästan uteslutande handlar om problemlösning), men ibland händer det att ett namn måste skrivas. Det händer, precis det som du beskriver, att mailet sprids som en skogsbrand. Värst är nog min känsla när jag ser att även namnet har fått mailet: ”Varför cc’ade jag inte namnet med en gång?” ältar jag i en hel kvart.
Snart en vecka på nya jobbet (ny avdelning och nya arbetsuppgifter på samma företag). Har belagt spårledningar, växlar, tågvägar och växlingsvägar så hjärnan blöder. Mycket nytt på en gång. Kul men jobbigt. Nu blir det snart falukorv med potatismos.
PK. Vad har du belagt dom med? Bladguld?
Så länge han inte har förlagt, så …
Här blir det förresten prinskorv med potatismos. Det känns plötsligt som någon annans idé, men den är egen, jag svär!
Laser och hårdmetall?
Ett modeuttryck under uppsegling är ”…är du VARMT välkommen att…”
Det verkar som om alla annonsförfattare har gått samma kurs nyligen.
”Och nu ska ni ge annonsen lite varm intimitet. Skriv alltid ’varmt välkommen’!”
Det där med ”darling” väcker uråldriga minnen till liv. I forntiden, när e-post var ovant och intranätet just installerat i riksdagen, jobbade jag där. En morgon hittade jag ett förbryllande e-brev, där jag under stigande förvåning läste hur en trevlig riksdagsledamot tackade för en underbar natt och så beskrev hon för säkerhets skull några av höjdpunkterna. Men, menade hon verkligen mig? Jag kollade till-listan och såg att mejlet hade skickats inte bara till hela hennes utskottsgrupp utan också till rätt många på riksdagskansliet. Jag alerterade henne och datafolket och det var rätt få som hann läsa. (Jag var morgonpigg på den tiden.) Men jag undrar fortfarande vem som var det tilltänkta mottagaren, för det vågade jag aldrig fråga.
Tänk att vilsna brev med nattliga äventyrsbeskrivningar aldrig råkar hamna hos mig.
Åh vad jag önskar, ÖNSKAR att jag hade kopierat och sparat! Jag har absolut ingenting kvar från den tiden. Inte minsta megabit. Annars hade det varit en given highlight (en? ett?) i mina memoarer. Som nog förblir oskrivna.
En del e-postsystem tillåter att man kan ångra icke öppnade försändelser, som Karin berättade. Än fler användare är tacksamma för detta. (Riksdagen hade –eller har?– GroupWise med denna egenskap. Huruvida detta gäller även Kökkenmöddingen Outlook vet jag faktiskt inte, blygsam e-postare som jag är).
Mejlmissar man finns.
Mejlmissar man skrivna
Mejlmissar man försvinns.
Åh, huuuur har vi kunnat glömma vår båsmeter? Bravo, PK!
Åh, Karin – så vansinnigt hysteriskt roligt! Och gulligt, fast helfel.
Jag håller fingrarna rätt i munnen för övrigt eftersom jag just nu bollar två arga män i min mejlbox. De tillhör samma grupp, vill inte prata med varandra så jag försöker hålla alla glada och det går ännu så länge … bra, tror jag. Heh.
Kulturchefens ”två arga män i min mejlbox” låter som något jag skulle vilja skriva en schlager om. Uj … Sjungen av Bobbysocks.
LarsW: Var det Groupwise eller Outlook som hade de där ögonen? När någon hade läst mejlet markerades det med två klarblå öppna ögon intill dens namn, vilket indikerade att mejlet var läst. Såg väldigt konstigt ut intill mycket brunögda arbetskamrater som Amir, Mohini, Achmed och Alisha.
Annika, skriv, jag ställer upp i mellon om du bara frågar!
Jomenvisst har det ibland blivit fel. Allra senast förrgår när jag för att vara effektiv svarade på ett mejl via telefonen och det blev svara alla istället för svara. Då gick min interna kommunikation även till en utomstående person. Men det var ganska oförargligt.
Värre var när jag skickade en lite skämtsam påminnelse till en kollega på förra jobbet som i sin tur skickade vidare till sin arbetsledare som uppfattade det som kritik. Han skickade ett mejl till mig (cc ett antal andra chefer) som gav mig insikt i vad ett ”flame mail” var. Det var bara att mea culpa med kopior till inblandade. Gissa om jag vägde orden i det svaret! Det löste problemet.
Karin
Såg det naturligare ut bredvid brunögda arbetskamrater som Christina och Per?
Inga mejlmissar här inte.
Förresten LarsW i ditt fall så handlar det ju verkligen
om en ”mejlmiss”. 😉
Aja lite musik kanske så här på nattkvisten?
Musikstycke numero 1.
Musikstycke numero 2.
Musikstycke numero 3
Åkej, Kulturchefen, av ren princip har jag hastigt slängt ihop en text som jag kräver att alla läsare kan räkna ut melodin till. Varsågod och sjung …
Män i min mejlbox
Jag har två män i min mejlbox
Män i min mejlbox
Jag har två män i min mejlbox.
De är så sura och tvära
Hur ska man på de-em sära
De är så sura och tvära
Hur ska man påååå de-em sära
Jag måste få dem att trivas
Men de vill bara-a kivas
Män i min mejlbox
Jag har två män i min mejlbox
Män i min mejlbox
Jag har två män i min mejlbox.
Hur kan jag fixa konflikten
När ilskan skymme-er sikten
Hur kan jag fixa konflikten
När ilskan skyyymme-er sikten
Jag vill ju se dem bli sa-ams
och slippa lida mer tra-ams
Män i min mejlbox
Jag har två män i min mejlbox
Män i min mejlbox
Jag har två män i min mejlbox.
(etc.)
Här skulle jag påpeka att rubriken verkligen borde inbringa åtminstone en liten båsmeter. Så har PK redan fixat!
Kudden under kinds (men nu är det hög tid att stiga upp)
Vilken luring Annika! Jag är bättre på att känna igen röster och melodier än tvärtom. Lill Lindfors ”En man i byrån”?
Annika
Som tämligen omusikalisk låter jag ”första tanken” leda mig.
Och då blir det Lindfors låt om mannen i byrålådan. Vad som slår mig är att texten är föredömligt textuell. Nästan en ballad.
Nej, hittar inte melodin.
Annika: Det där med ögonen har vare sig Groupwise eller Outlook, de två klienter jag känner till.
Min häfla platta behagar bråka med mej ser jag. Det ska naturligt vis inte vara ”Mejlmissar man skrivna” utan något annat som jag nu efter en natts god sömn har glömt.
Sömnar jag glömts.
Nu är det förvisso inte nattkvist längre — men tack för musiken, LL99! (Särskilt för ”The Gael”.)
Annika: Jag tycker det känns som ”trallala … humdidum … i min uuubåt” med Helt apropå-gänget. (Kan inte hitta den. Youtube vet vad jag egentligen vill lyssna på och envisas med att servera träffar på ”Yellow Submarine”.)
För tjock för min ubåt? Vill minas att upprinnelsen till det numret var en artikel i en tidning om att maten var så bra ombord på ubåtarna att personalen gick upp i vikt.
Var det inte till och med så illa att dom inte tog sig ut ur båten efter en längre tids undervattensläge? Fick ligga vid kaj i bergrummet i Utö tills dom magrat så dom kom ut.
Där nynnar bäcken min visa,
där mumlar vindarna orden …
Skulle kunna gå med att sjunga så,
dvs »Guantanamera«.
Kabyss på ubåt. Tyvärr hittar jag bara trailern.
http://www.svtplay.se/klipp/272949/anne-lundberg-besoker-ett-ubatskok
Agneta vinner virtuell medalj.
Guantanamera var det, ja (huh, jag trodde att det syntes jätteväl men det var väl för att jag visste …).
Man tackar! Den blänker så tjusigt i det skånska solskenet.
Vad fint allt är här! Kreativitet, beröm och medaljer!
Själv är jag på väg mot Stockholm för att kidnappa två barn utanför Naturhistoriska. Ett av dem har öronsprång eller trumhinneklistertrassel.
Då tycker jag at ni kan ta omvägen förbi Knivsta när ni åker hem. Vi bor ju bara ett stenkast från Naturhistoriska. Sedan får ni en jätterolig och krokig hemresa!
Oj, vad konstiga saker man kan hitta. Undrar om det här är världens längsta mellannamn. Det får i all Björn-Ture-Sven med bindestreck att likna t.ex. Bo.
Om jag använde en skriv-och-läs-platta eller en smartfån kunde jag skylla på den. Men — suck — så är nu inte fallet. Jag har alldeles av mig själv vibblat bort ett helt ord samt en bokstav i det föregående ordet. Vad jag trodde att jag skrev kan jag ju överlåta åt båset* att gissa.
* Och där skrev jag först ”böset”. Jösses då. Vad är det med mig i dag?
@Annika: genomskådade inte Guantanamera men konstaterar nu att min smartphone hellre stavar till Guantanamo. Se där ett tecken i tiden.
Den gode Nicholas Barbon skulle haft ett elände om han rest till USA idag; jag har svårt med TVÅ mellaninitialer. Fast han kanske bara skrev U.?
Men Annika, fantastiskt! Tack – jag går här och sjunger … underbart!
Kulturchefen — du kanske kan smita in på vad heter det uppsamlingsrejset i mellon i kväll och liksom tjyvsjunga den. Närmare lär jag ändå aldrig komma som schlagerkompositör … äsch, schlagertextförfattare menar jag (så jag ska aldrig lägga till Pling, Plong eller något annat liknande som mellannamn).
Jag fick höra om nåns kompis som hade en pågående mailväxling med sin man, det var en ganska het fantasi de hade fantiserat ihop tillsammans där de låtsades vara två andra erotiskt intresserade personer. Det sas mig att det hade börjat som ett litet skämt som bara fortsatte. Dessutom hade de lagt till ännu en låtsasperson vid namn Bertil i sin fantasi, de brukade ha honom på CC-raden i mailet. Hursomhelst: en dag när hon stod vid kaffemaskinen på jobbet kom en kollega fram, nån hon inte kände så väl. Han presenterade sig som Bertil Berglund och tackade för de intressanta breven han fått ta del, mellan henne och hennes man trodde han, och sa att det kanske inte hade varit meningen att han skulle läsa dem så om hon ville ta bort honom från CC-raden hade han all förståelse för det.
Inte vet jag om det var en sann historia, men sens moralen var iallafall att man inte ska tro att man kan skriva till fantasifigurer från Outlook, eftersom den gör om alla namn man skriver in till första bästa kontakt med samma namn.
… och här hemma kallar vi alla (ALLA) personer vi inte känner vid namn för just Bertil. Stackars Bertil har väldigt mycket att svara för.
Vi har haft en liten ruda som en kompis fångat i vår trädgårdsdamm (först en liten sedermera igenlagd damm, sen en annan som är större) och den hette Bertil. Vi trodde länge att Bertil kunde vara Gud, för hen verkade odödlig. (Långa konstiga historier) Men sen dog hen och är icke mer.
Ne-ej, inte fångat i vår trädgårdsdamm. Först fångat, sedan damm. Ibland snålar jag med skiljetecknen, ser jag.