Etikett: mejl

Det kom ett mejl …

Publicerat av Lotten Bergman den 28 oktober 2019 11:13

Som en dinosauriestofil bloggar jag fortfarande trots att mitt riktiga yrke (redaktör) ju pockar på uppmärksamheten. Men varför blogga i dessa dagar? Är det de intellektuellt språkliga krumelurerna som driver mig?

Mja, jo. Jag älskar det svenska språket. Jag behöver knattra på tangentbordet, berätta om trivialiteter eller viktiga ting, kommunicera med det krympande kommentatorsbåset, skratta åt dråpliga historier och svara på frågor från de för mig okända (och numera kända) tokarna som kommenterar. Det är som att andra behöver samla på små glaselefanter, virka mössor, heja på Arsenal i vått och torrt eller gå och lägga håret på salong en gång i veckan.

Hm. De där vanorna är, ser jag, exempel från förra århundradet. Skärpning!

Det är som att lägga ut dagens frisyr på Insta, som att inte vilja sabba sin streak på Snapchat eller som att längta efter att få chatta med sina ryska polare på CSGO, som att fortsätta att levla i World of Warcraft och idoget gräva i Minecraft.

Såja.

Och belöningen? Ptja, sånt här kanske?

Hej Lotten!

Emma-Karin heter jag – vi träffades i juli 2017 när du höll en skrivarkurs för ungdomar i Eskilstuna, och jag har läst din blogg under en stor del av min uppväxt. (Och innan jag var gammal nog att navigera på nätet hade min pappa en bok med dina kåserier som jag läste igenom många gånger…) Någon enstaka gång har jag även dykt upp i kommentarsfältet med en Magnus och Brasse-referens.

Kort sagt har du haft en viss inverkan på min kärlek till språk och skrivande, och jag ville bara berätta att den kärleken nu har mynnat ut i någonting för mig ganska stort – en nominering till Lilla Augustpriset! Jag är nominerad för en novell med titeln ”En ospelad fiol”, och alla sex nominerade bidrag finns att läsa (och rösta på) här: https://www.augustpriset.se/nominerade-till-lilla-augustpriset-2019 . Om du vill gå in och kika så blir jag naturligtvis väldigt glad!

Med det sagt, tack för många trevliga blogginlägg och ha en trevlig helg!

/Emma-Karin

Spring till Augustprisetsajten och läs!

Förresten. Den där kåseriboken – ”Die hard, liksom”– är från 2001, och har av någon outgrundlig anledning en undertitel med formuleringen ”samlade kåserier”. Detta gnager i mig som rasp i tolvfingertarmen eftersom mina samlade kåserier till antalet ju är flera hundra.

Än mer irriterande är att det femte barnet inte är fött och därför inte finns med på omslaget!

UPPDATERING 25 november 2019!

Emma-Karin vann!!!

33 kommentarer

Dagens hästskojare: lösenordsbanditen

Publicerat av Lotten Bergman den 4 november 2018 23:29

För några veckor sedan fick jag ett mejl som handlade om hur mitt lösenord hade snappats upp av en bandit. Han förklarade att det var hur lätt som helst och … med andan i halsen läste jag i eldskrift det av mina lösenord som jag i tidernas begynnelse använde på alla sajter, i alla sammanhang … alltid. Hackaren skrev att han hade filmat mig via min egen dators webbkamera och sett vad jag googlade på. Och att han blev förvånad:

”Jag är totalt chockad när det gäller din fantasi – de bilder du googlar ser man inte ofta!”

Här blev jag förstås oerhört smickrad.

– Mina googlingar (tänkte jag och satte näsan i vädret) speglar säkerligen mitt blogginnehåll och de bilder som jag letar upp (tänkte jag stolt) är perfekta för att de kan göra vilket trist textmaterial som helst mycket roligare.

Kolla bara de senaste åtta bilderna som jag har googlat fram, och som jag kommer att använda i nästa veckas seriösa skrivregelsföreläsningar:

Jag äger alla bilder utom Uncle Fester och Magic – fast vid närmare eftertanke äger jag dem också eftersom de är köpta för en billig peng på en stock photo-sajt!

Men så läste jag vidare mot slutet av mejlet. Och insåg att jag alls inte hade fått beröm för mina roliga, finurliga, spirituella googlingar. Nejdå, hackaren påstod ju att jag hade porrsurfat. Hans ord föreföll plötsligt inte alls särskilt fulla av beröm:

”Jag är totalt chockad när det gäller din fantasi – de bilder du googlar ser man inte ofta!”

Men pfffftttt! tänkte jag. Kalla mig trist och tråkig, men jag är inte alls intresserad av porr. Jag

köpte en porrtidning i en kiosk åt en klasskramrat 1975 (Top Hat)
såg en porrfilm på en studentkorridor 1985 (Ligga i Lund)
råkade en gång ramla in i en naken-tv-kanal på ett hotell i Frankrike, där ett par mintgröna diskhandskar hade en bärande roll.

Sedan det första mejlet från hackern kom häromveckan, har jag fått ungefär 30 ytterligare, nästan likadana utpressningsmejl av den förnicklade banditen. Varje gång påtalar han att han vet att jag har snuskig fantasi, att han har filmat mig via min webbkamera och att jag kommer att få skämmas ögonen ur mig. Och så vill han ha pengar för att inte skvallra. Jag ska inte lägga använda sedlar under stora eken vid midnatt, utan vara riktigt modern, säger han:

”Det kommer verkligen att bli kul när jag skickar dessa foton till alla i din adressbok! Och vad kommer dina släktingar att säga? Men jag kommer inte att skvallra om du betalar en liten summa till mig. Jag tycker att 3 000 dollar är lagom. Jag tar endast emot bitcoins.”

Fysiska bitcoin-slantar – absurt, eller? (Läs mer här.)

Så … vad har jag lärt mig av detta – och vad vill jag lära omvärlden? (Ha! Som om ”omvärlden” läser detta blogginlägg!)

Det är inte någon som har listat ut alla mina lösenord – det som hackerboven hittade var gammalt som gatan och säkert uppsnappat vid någon läcka på stenåldern.
Mycket riktigt: här bekräftades att min mejladress hade läckts år 2011.
Ingen har sett mig porrsurfa, hur mycket det än påstås. (Däremot tittar jag ofta på dunktävlingar.)
Hackern vill skrämma mig att betala, vilket många tydligen gör.
3 000 dollar motsvarar 0,47 bitcoins.

Fotnot
Jomenvisst, kiosktanten trodde förstås att jag ville ha en Top Hat-glass.

28 kommentarer

Det kom ett mejl

Publicerat av Lotten Bergman den 13 september 2018 18:09

– Mejla mig för tusan hakar! vrålar jag på alla föreläsningar.

Men inte kommer det särskilt många mejl. De medicinska sekreterarna (nytt namn på läkarsekreterarna) är duktigast – då föreläser jag ju för de redan frälsta. De glittrar med ögonen, håller med mig i min språkliga noggrannhet och är på det stora hela alldeles bedårande. Dock har de ett problem:

– Doktorn går in och ändrar!
– Till och med AT-läkarna far in och pillar i mina texter!
– Huuuur kan de ha tid att kommentera hur jag sätter punkten vänster eller höger om slutparentesen?

För sekreterarna vet ju hur det ska vara. De har det yrke de har, för att de kan sitt yrke. Vilket man kan hoppas att de flesta i ett någorlunda fungerande samhälle har.

Nu måste jag ju illustrera detta inlägg på något sätt, så jag kollade vad det finns för ”stock photos” på läkarsekreterare. Men något är fel.

Oj, minsann är det inte två läkare som krafsar i journalen tillsammans? (Medicinska sekreterare har inte stetoskop.)

– Eh, hehe, du vill inte ha versal på vaddå, sa du?

Men tillbaka till mejlen! För idag fick jag ett sådant – med en här anonymiserad avsändare. Ni får läsa och njuta själva!

Hej Lotten Bergman!

Jag heter N.N. och är ortoped vid XX-sjukhuset. Jag skriver dels för att klaga, dels för att jag har förlorat ett vad mot min läkarsekreterare.

Sedan hon gick på en föreläsning med dig i maj i år, har hon börjat säga emot mig när jag behöver ändra ordval och kommateringen i hennes journaltexter. Hon påstår att om jag ändrar i hennes texter, kommer hon att börja lägga sig i mina medicinska diagnoser. Och att du har rått henne att säga så.

Trist för mig, men sant: du har ju rätt.

Med vänlig hälsning,
N.N.

My deed is done: en omvänd läkare.

54 kommentarer

Splittrad tillvaro – och ett besked!

Publicerat av Lotten Bergman den 27 maj 2017 09:35

Härmed meddelas!

(Ha tålamod, jag ska verkligen meddela nåt. Jag ska bara gå en omväg först.)

Igår stod jag på det stora Fristadstorget i Eskilstuna och firade att P4 fyllde 40. Jag pratade om militära uttryck (”helt om” är inte vad man skulle kunna tro ett helt varv utan bara ett halvt, tramsade vi) och blev intervjuad (där jag skamligen glömde bort Sara Danius namn) och plötsligt stod jag och pratade med Sven Strömberg.

Han inledde sin karriär med att ge Beatles en kass recension när de 1963 spelade i Eskilstunas sporthall.

Men under hela dagen fick jag i mobilen massa meddelanden om heeelt andra saker, samtidigt som jag skulle blåsa upp och knyta ihop ungefär 200 ballonger.

Jag blåste och blåste, och läste och läste. Så här ser det ut i min mobil:

När öppnar Bollhuset?

En urkundsadress skulle jag ha för att skicka in rapporten idag före 9.30.

Vem låser Bollhuset ikväll?

Har du en svart fluga att låna ut?

Hur säkerställer vi att valda budskap leder till handling, dvs att mottagarna verkligen söker till programmet?

Kan du vara speaker när Sporthallen invigs 3 juni?

Spanska ambassaden har bara telefontid 1,5 timme!

Får vi låna damer B:s matchställ?

Alla försvunna väskor är hittade utom en. Vi fick en guidad tur av Tysklands roligaste australiensare. Nu är jag trött.

Vernissage för utställningen som sker i samband med x-jobbseminarierna är 1/6!

På gymmet: främmande man ger mig en lektion i hur jag bör gå tillväga för att träna axlar: han har nämligen studerat min teknik och bestämt att jag gör fel med armbågarna.

Budskapsstrategi? Är humor enda alternativet? Kan konsekvensbeskrivning, narrativ etc vara andra alternativ?

Kan du komma och öppna Bollhuset?

Vi kan inte använda memes pga. upphovsrätten.

Jag har inga pengar på min mobil, och kan inte ringa till någon som kan hjälpa oss att öppna Bollhuset och träningen börjar om en timme.

Kan det finnas anledning att ta ett Human centered-perspektiv där vi söker insikter om användarna och kanske även gör dem till medskapande? Alltså på ett djupare plan försöker förstå deras problem, behov, intressen och triggers etc.

Är Bollhuset öppet?

Vill du följa med till Polen den 12 juni?

Kan du göra en flyer om basketläger 12–15 juni?

Kan du komma och hälsa på de amerikanska släktingarna den 3 juni?

Flingor.

Finns det möjlighet att köpa en basketryggsäck, skulle behöva den redan idag?

Jag skulle göra en abrovink, och då frågade min kollega om jag menade habrovink! Vad kommer det ifrån? Heter det habro eller abro?

Jag äter currywurst!

Och gummistövlar. (De röda.)

BOLLHUSET ÄR LÅST!

Är det sant att du ska ge ut en bok?

Och så långt kommen svarar jag jaaaaaaaaaa. I oktober!

Men hur ska jag hinna göra det om jag hela tiden måste åka och låsa upp Bollhuset?

47 kommentarer

Konsten att skriva mejl

Publicerat av Lotten Bergman den 13 oktober 2015 14:43

Tänk om Miss Marple hade hittat mig död på den äkta mattan framför öppna spisen med detta utskrivna mejl hopknycklat i vänsterhanden:

Ärendemening:
Hej!

Text:
Du är automatiskt anmäld till vår kurs på lördag. Om du inte kan komma måste du säga till 12/10.

Ses!

/X.

Miss Marple hade nu sagt:

– Oh, dear. I’m afraid I must read this e-mail. You see, I’m really not very fond of them.

Sedan skulle hon (efter att snabbt ha lärt sig svenska) ha analyserat mejlet och kommit fram till följande:

– Det är en lite, vad ska man säga, en lite slarvi… nej, en person som är lite bakom flötet, om jag får säga så. Ärendemeningen ska man ju fylla med information så att den som läser omedelbart kan avgöra om mejlet är av vikt eller ej.

(Deus ex machina, även kallad ”Gud i skruven”, kliver nu in i berättelsen och byter för den dramatiska effektens skull tempus i historien.)

Miss Marple sniffade lite försiktigt på papperet och fann att det varken luktade viol eller Old Spice utan blott tonerpulver från den ständigt krånglande skrivaren.

– Skulle det vara möjligt att få en kopp te? sa hon sedan till någon, som förhoppningsvis lyssnade, och satte sig därefter ner i den blommiga fåtöljen vid fönstret eftersom hon ville granska blomkrukan i fönstret, vari det överraskande nog låg ett skosnöre.

(Hon skulle senare finna att skosnöret inte alls var viktigt för gåtans lösning utan bara hade hamnat där av en ren slump. Men det visste hon inte än.) Miss Marple mumlade för sig själv:

– Vem tar sig friheten att automatiskt anmäla någon till en kurs? Och dessutom skicka mejlet en dag efter deadline för återbud? Och varför skriver denna någon bara under med ett X? Hm. Det där skosnöret är verkligen ovanligt långt.

Och plötsligt förstod hon. Miss Marple tittade på mejlet igen och skakade på huvudet som för att uttrycka ”hå hå ja ja”.

– Ursäkta, Miss Marple, sa en civilklädd polis som kom in med en mugg te som Miss Marple tyckte var barbariskt oskön. Who dunnit?
– Oh dear. Te utan fat. Oh, yes, who do you think did it, young man?

– No. Oh no. The poor woman … She had a faint heart. Died of shock. I’ve too often wondered if människor är helt obildbara och inte kan läsa innantill när det gäller mejldirektiv. Jag förstår henne. Se, ärendemeningen … automatisk anmälan … datumet … signaturen … allt är bedrövligt. We should count ourselves blessed att vi slipper sådant här.

Agatha Christie_mejlar — Agatha Christie skriver mejl.

Fotnot:
Ja, på förekommen anledning skrevs detta i affekt eftersom jag verkligen fick mejlet ovan. Men nej, jag är inte död än.

44 kommentarer

Mejlmissar man minns

Publicerat av Lotten Bergman den 28 februari 2013 12:39

En gång satt jag och mejlade fram och tillbaka på chatt-vis med en person som vi kan kalla Nisse. Jag var ledsen och bedrövad för att en annan person, som vi kan kalla Orvar, var besvärlig, elak, ogin och allmänt ond. Jag var dock tvungen att samarbeta med Orvar eftersom denne satt alldeles intill mig på stället där vi satt och knattrade på datorer.

Mejlen till Nisse innehöll alls inte mordkonspirationer eller planerade hämndaktioner mot Orvar eftersom jag ju vet att man inte ska sprida sådant via mejl. Men så närmade sig Orvar min dator för att säga något (förmodligen elakt), så jag skrev snabbt i mejlet till Nisse:

”Måste sluta, han kommer mot mig!”

Och … skickade det raskt till … Orvar. Inte till Nisse. Till Orvar.

– PLIONG! sa det i Orvars dator i nästan samma sekund som jag klickade på skickaknappen.
– Ooooohuh … slapp det ur mig som vore jag ett lik som gav upp sin sista suck.
– Jah… sa Orvar med ett höjt pekfinger, men avbröt sig.

Han vände raskt på klacken och prioriterade mejlet istället för mig. Och klickade. Läste. Vände huvudet mot mig. Rynkade pannan. Vände tillbaka mot datorn. Läste igen. Och satte sig lugnt ner att jobba. Och sa aldrig någonsin något om det.

Sedan den dagen skickar jag aldrig mejl utan att dubbelkolla adressatens namn. Men det kan väl bli fel ändå?

Häromdagen skrev jag ett kort, inte särskilt välformulerat och ganska fånigt mejl som var fullt med versaler om ett fisirymden-problem till en person som snabbt såg att det inte var hans bord utan skickade vidare hela mejlet till en som var bättre skickad att hantera problemet.

Detta fåniga mejl hamnade sedan inför drygt tio personers ögon och förstorades till ett världskrigs-problem och

några blev trampade på tårna
en person blev utfrågad av en annan som handlade det om landsförräderi
en stackare som inte kände mig sa ”men är hon [Lotten] helt från vettet?”
jag blev tvungen att ringa upp tre personer och be om ursäkt för att jag lägger näsan i blöt.

Sedan ”häromdagen” skriver jag alltså inte fåniga mejl.

Men det här är ingenting mot andras mejlmisstag, har jag förstått. Det skickas snuskiga historier till alla 53 000 anställda på multinationella storföretag, den som inte ska bjudas in till hemliga överläggningar angående den döende fasterns testamente bjuds ändå in och folk kommer ut ur garderoben inte till sin kärleks nästa utan till en nyanställd kollega av helt fel kön. (Om nu kön kan vara helt fel.)

Nu vet (nästan) alla att man inte ska använda ”reply to all” om inte livet hänger på en skör tråd och att man inte ska skicka kopior ens med avsikten att någon ska bli imponerad av vilken fantastiskt duktig människa man är (”wow, kolla vilket fint mötesprotokoll … som jag inte behöver”). Men det kan också göras av rena hämndmotiv.

Richard Phillips på advokatfirman Baker & McKenzie råkade, när han stötte ihop med Jenny Amner (som jobbade på samma företag), få lite ketchup på brallorna. Självklart hade han byxor som krävde kemtvätt, vilket i andra länder måste vara bra mycket billigare än i Sverige eftersom det i källorna jag har står att tvätten kostade honom hela 4 £. Denna summa krävde Richard via mejl att Jenny skulle betala.

Jenny svarade inte meddetsamma eftersom hon var lite upptagen med annat. Men när hon gjorde det, passade hon på att skicka kopia på mejlet till alla 250 kollegerna. Hon skrev:

I must apologise for not getting back to you straight away but due to my mother’s sudden illness, death and funeral I have more pressing issues than your £4. Having already spoken to and shown your email to various partners, lawyers and trainees at Baker & McKenzie, they have kindly offered to do a collection.

Det gick inte så bra, det där. Richard Phillips sade upp sig och det sägs att Jenny Amner inte längre trivs på jobbet eftersom alla inte uppskattade hennes tilltag. Ack. Tag lärdom – var givmild, trevlig och snäll och spill inte ketchup.

Nu ska jag läsa en bok om hur man bäst skickar telegram.

Skrivet av Axel Carlborg för ungefär 100 år sedan.

Säg att ni också har skickat mejl till Orvar istället för Nisse!

57 kommentarer

Galet i lådan med inkommande mejl

Publicerat av Lotten Bergman den 25 maj 2012 23:36

Plötsligt lyckades en massa oönskad mejl klämma sig in bland min vanliga kommunikation med intressanta språkfrågor och basketträningsinformation. Det måste ha bildats en spricka i jordskorpan mellan brevlådans inkorg och spamfiltret eftersom jag brukar vara komplett förskonad från allt sådant här.

Att Ikea mejlar mig är alls inte underligt i och för sig; jag har säkert fyllt i en lapp någonstans någon gång. Jag bjuds på förhandsvisning och allt kommer i begränsad upplaga och jag har väl förstått att det är en förhandsvisning och att det verkligen är i en begränsad upplaga? (De upprepar sig, Ikeas reklamskrivare.)

Det underliga är dock inte mejlet eller språket utan att Ikea påstår att de har kommit på att blå är en snygg färg:

”Färgen blå har vi inte sett i inredningssammanhang sedan 1980-talet. Men nu är vi sugna på blått igen och vi hoppas att du är det också.”

Nä för hemma hos oss har vi inget blått och ingen som jag känner har något blått heller, nej.

Men hörni, var ska jag ha alla mina blåa, nyköpta saker? Aha! Nästa mejl:

Perfekt! Nederländsk reklam om lägenheter i Turkiet!

”Allerhande voorzieningen waaronder een 200m² zwembad, bar, fitnessruimte, sauna. Gelegen tussen de international luchthavens van Bodrum en Izmir.”

Vidare i mejlen nu. Jag kanske även måste skaffa husdjur, för det tror den vähäldigt underliga tjänsten Stayfriends att jag vill:

Berätta för mig, ooo allvetande läsekrets: hänger ni på Stayfriends och betalar ni massa pengar för att få se det som folk skriver till er? (Om man inte betalar ser man bara det skrivna som ett sudderudd.) Och lägger ni till ett husdjur då och då?

Nu ska vi se. Jag har alltså en blå inredning i ny lägenhet i Turkiet med några tillagda husdjur – och så lite underhållning på det kanske? Ack, för här kommer mejl från någon som har dåliga rådgivare.

”Jag hade glädjen att träffa dig nyligen …” Jaså? Tack, men neeeej, Andreas. Vi har inte träffats. Det kanske var Christine Meltzer du hälsade på? Oj, vänta, det kommer mer text i mejlet:

”Andreas stora genombrott kom i ”IDOL” 2010, där han blev stor publikfavorit och briljerade med fantastiska versioner av tidlösa låtar. Hans kallades av programledare Peter Jidhe för ”Mr Entertainment” och ”min efterträdare på programledar posten!” – innan han slutade på en hedrande 5:e plats. I succéproduktionen ”Let’s dance” 2011 dansade Andreas vidare in i folkets hjärtan. I vår har ni sett Andreas i musikprogrammet ”Så ska det låta” – både som artist och som programledare för webb-TV. – SVT är modiga som tar in en skarpladdad Weise bakom kulisserna”, skrattar Andreas.”

Nu måste jag se till att laga läckan i mejllådan, för det här var ju väldigt frustrerande.

21 kommentarer

”Jag glömde kolla mejlen!”

Publicerat av Lotten Bergman den 8 mars 2010 11:38

Jo, hon sa så. ”Jag glömde kolla mejlen!”

Vem? Min mamma som fortfarande inte förstår vad ”hårddisk” har med datorer att göra? Nej, det var inte hon.

Tjejen är 21 år och är på det hela taget en helt normal person … som glömmer att kolla mejlen.

Nu har jag ju i och för sig fått detta förklarat för mig tidigare – att vi som lever, andas och äter med mejlen kontrollerad non stop inte är representativa för alla i hela världen. Jag kan utan att blinka i kvällningen säga:

– En avi säger du? Nja, jag vet inte, jag har inte kollat brevlådan än.

För det som kommer i brevlådan (som, ok vi vet det nu, egentligen heter postlåda) är ju bara räkningar och yesterday’s news. Medan det som kommer i min mejl är intressant, roligt, finurligt, personligt och spännande.

Hur kan jag då kommunicera med den 21-åriga tjejen bäst? Jo, via sms förstås. Men nu hade jag inte hennes nummer och var inte kompis med henne på Facebook och hon heter som 300 000 andra tjejer i Sverige och twittrar inte och msn har jag lagt ner. Plötslig insikt drabbar mig som en banal stenåldersklubba i bakhuvudet:

Man kan faktiskt inte kommunicera med alla hela tiden. Vissa är onåbara. Och trivs med det fastän de inte är 73 år (förlåt generaliseringen). Kan man inte lagstifta mot sådant?

Dessa två (två, vänta vaddå, hur ser man att det är två?) datorer var de första som skickade mejl till varandra. Långt var det inte.

Fotnot
Det som avhandlades i mitt mejl till 21-åringen var det alls inte bråttom med eller ens viktigt på sikt.

11 kommentarer

Min mejl är min borg

Publicerat av Lotten Bergman den 16 september 2009 12:55

När det dyker upp en massa mejl med ärenderaden ”För er uppmärksamhet”, rasslar det till i spamlådan. Jag ser inte skräpet eftersom jag inte vill se det och har fixat och trixat med inställningarna. ”Det man inte ser finns inte”, rabblar jag som ett mantra och nynnar vidare på livets mejlbana.

Men stackars Patrick lyckades tråckla sig in i finlådan med dyrk eller något. Och han är så omtänksam, där han sitter och skriver till mig på en imaginär pinnstol i … Kina? Och han har valt ut mig bland alla andra på hela internetet! (Skumma inte nu. Läs och njut.)

”Det är förståeligt att du kan vara lite orolig eftersom du inte känner mig men jag har en lukrativ affärsverksamhet förslag av ömsesidigt intresse att dela med dig. Jag fick din referens i mitt sökande efter någon som passar min föreslagna affärsrelation.”

Vad kul att han har min referens; jag undrade så vart den tog vägen. Han måste ha valt mig med omsorg eftersom jag är så känd för mina lyckade affärsrelationer med fjärran länder.

”Jag Patrick KW Chan Executive Director & Chief Financial Officer för Hang Seng Bank Ltd Jag har en dold verksamhet förslag för dig Jag måste be dig hjälpa mig att köra ett företags projekt från Hong Kong till ditt land”

Aha! Hong Kong! Som man ju lätt kör till på en eftermiddag. Den dolda verksamheten som verkligen är osynlig tycks vara interpunktionen – som ju fanns med i första stycket.

”Det innebär överföring av en stor summa pengar. Allt som rör denna transaktion skall vara rättsligt göras utan problem. Vänligen sträva efter att nå största möjliga diskretion i allt som rör denna fråga. När pengarna har framgångsrikt överförts till ditt konto, ska vi delar i förhållandet som skall godkännas av oss båda.”

Interpunktionen är tillbaka! Och allt ska vara rättsligt men diskret. Jag vill absolut fylla mitt konto med Hong Kong-pengar meddetsamma och är förstås villig att godkänna alla förhållanden som jag måste ingå. När jag tänker efter har jag ju inte ingått ett enda nytt förhållande sedan jag träffade Min djefla man 1985, så det är väl på tiden.

”Jag föredrar du nå mig på min privata e-postadress nedan
(pactrickchan@yahoo.com.hk) och slutligen efter att jag skall förse dig med mer information om denna operation. Vänligen om du inte är intresserad ta bort det här mailet och inte jaga mig eftersom jag lägger min karriär och livet av min familj på spel i denna satsning. Även om inget vågade ingenting vunnit.”

Jag ska brodera en tavla med dessa avslutande visdomso… men oj, vad hände? Va? Kolla på slutet!

”Din tidigaste svar på detta brev kommer att uppskattas.
Vänliga Hä”

Åh nej! Dog han? Blev han nedslagen och torterad mitt i hälsningsfrasen? Hur ska det gå med Patricks familj nu?

_________
Men nu till en mycket, mycket viktigare fråga: var kan man brodera digitala tavlor på nätet? Korsstygnstypsnitt utan svenska bokstäver har jag – men jag vill kreera snyggare, bättre och roligare än i ett ordbehandlingsprogram.

16 kommentarer

Det nya sättet att kommunicera

Publicerat av Lotten Bergman den 6 mars 2007 10:14

Jag lever och andas med min mejl. Jag är naturligtvis fast i mejlträsket och borde läggas in på avvänjning. Jag blir glad av mejl och alla som får mejl av mig blir glada. Varje gång alla 17 tjejerna i basketlaget behöver få reda på att träningen är flyttad, skickar jag ett mejl istället för att sätta igång en telefonkedja som i fornstora dar. Klick, redo!

(Och ni som blir irriterade av stavningen mejl kanske ska sluta läsa här, eller kopiera hela texten och klistra in i ett ordbehandlingsprogram för att sedan köra find and replace så att det istället för mejl står e-post, e-brev eller mail.)

Jag bytte mejlprogram i september, och nådde igår upp till den vackra siffran 4 500 skickade och inkomna brev på ett halvår. (Åhå, nu blev tydligen även jag trött på m-ordet och skrev brev istället!) Jag vet inte om detta är extremt mycket eller normalt eller om det bara är dumt att avslöja att jag sparar på allt utom spam och massutskick. Sedan 1996.

Det finns dock två problem med detta ypperliga sätt att kommunicera. (Se där, nu försöker jag stilistiskt sett variera mig med en omskrivning istället för m-ordet.)

Det finns de som har fått för sig att jag sitter med fiktiv rödpenna och rättar felaktigt språk i inkomna mejl. Därför vågar de inte skriva till mig.
Det finns de som skriver så bedrövligt illa att jag sätter sitter på höga hästar med fiktiv rödpenna och rättar felaktigt språk.

Nu har jag några exempel här. De är avpersonifierade och censurerade och omgjorda så att inte ens avsändaren (förlåt) ska kunna känna igen sin text. OBS! Detta är hela mejl – det finns varken Hej eller Hej då (vilket faktiskt inte alltid behövs, tycker jag).

ja kunde inte spela fö min farmor va 7k fö hon mår bättre nu

Det här var sorgligt: jag trodde att det bara var ett meddelande (aha, undvek m-ordet ännu en gång) från en basketspelare som ville tala om att farmodern mådde bättre. Jag svarade något i stil med ”Toppen, vad jättebra!” Men det var i själva verket ett hurrarop, texten betydde: ”Ändrade planer! Min farmor mår bättre! Jag kan hänga med och spela i morgon! Plockar ni upp mig klockan halv åtta som vanligt?”. Tyvärr förstod jag inte det, och vi åkte till Katrineholm utan den i gathörnet väntande, stackars spelaren.

företgt har 2 nya utländksa anställda sedan vi gjorde planderna

Detta krävde omtryckning och krångel med blåkopia och många bortrinnande kronor för företaget eftersom ingen förstod att ”planderna” betydde ”planscherna”, vilket var en omskrivning för ”broschyrerna”. Som ju skulle göras om.

någon hatb tips om jobb för hns fliockvän hörde av er till meg

Nu blir det sorgligt igen: det här var en uppmaning till alla i vänkretsen att försöka hitta ett jobb till någons flickvän. Jag tolkade det som att det var klappat och klart, och gjorde inget åt saken. Inga jobb hittades, och de tu fick flytta till en annan stad.

nej

Ehrm. Ja? Kommer ni ihåg uppmaningen från mattemagistern före proven? ”Skriv alltid fullständiga svar!”

Så har vi då sms. Min mamma (lärare, språkpolis och lingvistekvilibrist) åkte till Italien och höll kontakt med oss med hjälp av en stavningskontrollerande telefon. (Jag har sparat allt i ett särskilt dokument i datorn, ja.)

Fått ditt nummer av sitter på det underbara torget i stadendet blir verona i röven

Stall frågor jag svarar många vackra sport manniskor långa mörka stora öron knall åka

Bådat i havet vackert frågetecken skickat neil jakob trodde var han namnlös

Kan inte andra bokstäver svåra snälla blommorna sparar på meny härifrån ska låga mat av dig

Tänk om en språkhistorisk institution hittar mammas mobil om 2 000 år. De analyserar språket och funderar över om orden uttalades som de skrev. Var det en avlägsen svensk-italiensk avart till dialekt? undrar de. Någon skriver en avhandling. Alla förundras.

25 kommentarer