När berömdheterna dör av, får de beröm som de dumt nog inte har fått under sin levnads bana, vilket jag här har berört flera gånger tidigare. Jag har skrivit några brev till människor efter att de har trillat av pinn – som en påminnelse till mig själv att här krävs skärpning. ”Beröm ska man gödsla med när så är lämpligt, inte för sent”, har jag skrivit. Breven har jag sedan bara samlat på hög eftersom de är sliskigt trista och sällsynt illa formulerade.
Och nu till ett trist kapitel – när jag så bittert ångrade mig för att jag inte under alla år när jag hyste stor beundran för kåsören Kar de Mumma, inte någonsin skrev till honom.
När jag 2004 hittade hans sons (Carl Z, även han kåsör) mejladress, skrev jag inte ett långt och extremt roligt mejl till honom utan bara ett kallt, nervöst tjenare hallå, ursäkta att jag stör-mejl.
Nu får jag skämmas igen – och dessutom så att ni alla ser. Denna knuffkontakt mejlade jag till Carl Z år 2004:
Hej!
Jag tänkte i min ungdom skriva till din pappa, men då hade varken han eller jag mejladresser.
Annat är det nu — jag är inte längre ung och kan istället skriva till hans son.
/Lotten Bergman
Carl Z svarade:
Tack för mail, Lotten, men litet intetsägande får du medge att du skrev.
Du berättar för mig att du aldrig skrev till min far. ”Och?” , som tonåringarna säger.
OM du hade skrivit, ja då hade det varit synd om det funnits mail, ty min far tyckte om att skriva små prydligt handskrivna brev, ofta med en teckning till. Om du skrivit till honom hade du haft ett sådant brev och troligen en teckning till. Han svarade ALLTID.
För örvigt är jag inte heller HELT ung. Så det piggar upp med mail som innehåller…ja, någonting. Sänd mig gärna ett sådant en annan gång, i stället.
Vänligaste hälsningar från Carl Z
Gulp. Jag skrev snabbt tillbaka ett mycket innehållsrikt mejl med lustifikationer och anekdoter och roliga formuleringar samt beröm till den döde fadern. Men han hade nog fått nog av mig – dessutom berömde jag ju bara Kar de Mumma, inte honom.
Ett år senare dog Carl Z. Utan beröm.
Dagens beröm går nu till två enligt mig extremt begåvade karlar: producenten George Martin och den hysteriske skådespelaren Jim Carrey. Jag är visserligen av den bestämda åsikten att Beatleslåtar blott av Beatles ska spelas, men det här är ett undantag. Projektet hette In My Life och innebar att George Martin 1998 samlade ihop ett gäng skådespelare och i Applestudion kreerade en … eh … hum … happening. Den inspelade musiken är inte alltid bra – eller ens intressant – men det här är det:
Se särskilt när George Martin vid 2:05 regisserar Jim Carrey i konsten att låta brittisk.
Berömmet då? Äsch. Ni ser ju att det är bra.
30 kommentarer