För nytillkomna tittare ska jag berätta att ni är är välkomna hit och att man här kan skriva kommentarer utan att riskera något. Oftast hälsas man välkommen av en kommentator som heter Örjan och ofta kommer tokar in och rimmar helt off topic medan andra delar ut musiksnuttar som inte heller har med ämnet att göra. Blogginläggen handlar om basket, bokstävlar, underliga fakta och humor samt sport. (Märk väl att jag inte låtsas om hotellmögel och borttappade persedlar samt baaaarnen.)

Nu ska jag tipsa om mitt senaste knark.

Många – men inte tillräckligt många, för då hade världen varit en roligare plats – ser liksom jag på QI, som är en brittisk BBC-frågeshow som har gått som smort sedan 2003. Egentligen skulle Michael Palin ha varit programledare, men han tvärvägrade när han insåg att han än en gång skulle tvingas vara ”the straight guy” som skulle sitta och vara normal och trist bland massa komiker. Ironiskt nog engagerades istället Stephen Fry, som verkligen inte är straight.

Det handlar om allmänbildning, fantastiska fakta, roliga skämt, ovidkommande trivialiteter och … och … förstår ni? Det är som kommentatorsbåset! Och jag är naturligtvis Stephen Fry där i mitten. Här kommer nu hela första programmet. (Resten finns på Youtube, men man kan förstås också köpa boxarna för då får man nog extramaterial.)

QI betyder ”quite interesting”, och det är för att dela med sig av lite intressant information som man får poäng i programmet. (Men det är inte viktigt.) Fry styr allt och leder gärna in diskussionen på snuskiga skämt medan Alan Davies som sitter på hans högra sida ska vara den som vågar ge de självklara svaren och spela lite ”daft”. De andra paneldeltagarna byts ut, men många återkommer många, många gånger. Publiken skrattar lite för högt för min smak, men man vänjer sig. Poängen delas ut lite på en höft, men tydligen sitter en redaktion med älvor  –”QI elves” – och räknar och hjälper Fry och sufflerar i hans öra.

Det jag tycker bäst om är att man inte ska säga det uppenbara, för då går larmet och så får man minuspoäng. Likaså om man säger något som har visat sig vara en faktoid. Deltagarna (inte minst Fry) skämtar gärna om ”the gay community”, hur otroligt obegåvade människor är i vissa delar av Storbritannien, hur skottar sluddrar, hur fransmän de facto är galna och så härmar de dialekter så att jag varken hör vad de säger eller förstår skämten.

Och jag bara skrattar och skrattar. Jag har sett alla avsnitt i rätt ordning och har nu börjar på säsong 5, vilket betyder att det snart kommer att ta slut. Då måste jag nog gå i kloster eller åka jorden runt för att inte bli galen av saknad.

Eller så talar ni om för mig vad jag kan göra istället.