En av mina NE-kolleger har liksom jag författardrömmar. Han vill bli en etablerad och respekterad författare – jag vill bara bli ekonomiskt oberoende och alls inte skapa odödlig poesi som analyseras och förändrar livet för människor. Nu trippar han omkring på lätta fjät i ett bästsäljarrus som inte riktigt vill gå över. Han är alltså publicerad. Efter nästan 25 års romanskrivande (och ett hederligt jobb vid sidan av, han är gubevars civilingenjör) har proppen gått ur. Det är inte forna tiders kioskvältarstuk på det hela utan moderna och tidse… Äsch, vi frågar honom!
– Vad hände, Jonas Hansson?
– Jag kom på att eftersom jag så starkt tror på Den Perfekta Backupen och Värdet av en Optimal Datamigrering, satt jag med ganska god koll på drygt tjugo års skrivande.
– Tjugo? Du är ju bara liksom tjutre år! Kolla på den här bilden!
– Jag är numera nästan lika gammal som du, Lotten.
– Skit. Gah. Okej, du skrev och skrev och plötsligt kom du på att du hade sparat allt? (Som normalt funtade människor ju gör, tänker jag men säger det inte utan sänder en tacksamhetens tanke till min egen källare.)
– Ja. Vänta, Lotten, vänta – här är en nyare bild på mig.
– Åhå, vad du ser jättejättegammal ut. Verkligen mogen. Eh. Fast akta dig för de suddiga, gestikulerande männen som talar bakom din rygg! Men nu tillbaka till dina sparade bokstäver.
– Okej. Allt var kvar – både romaninledningar och författarfantasier, oavsett ursprung, märkliga ordbehandlingsprogram och udda operativsystem från 80-talet. Alla idéer och korta klipp finns där, allt skrivet enligt teorin att om jag bara hittade den perfekta inledningen på romanen skulle resten skriva sig själv.
– Gjorde den det?
– Mäh. Jag menar, även ett storverk på 900 sidor ska inledas på något sätt. Jag satt helt enkelt på en soppa som jag kallade ”76 inledda romaner”.
– Aha. En titel som börjar på en siffra. Själv hade jag nog in… (Svårt att alfabetisera ju. Som gammal redakt… )
– Tssssst. Just därför kontaktade jag inte ett bokförlag med en redaktör som ska ha massa åsikter om allt och dessutom refusera mig gång på gång. Jag skaffade amerikanskt skattenummer (tar tio minuter), bad om ISBN-nummer (tog fem minuter) och registrerade sedan ett konto på Itunes. Jag kan väl bli förläggare själv! tänkte jag, och laddade upp mot episka epos i Apples version av internetrymden.
– Hur … hur … alltså ”ladda upp” är ju så luddigt. Layoutade du, korrläste, ritade omslaget och paginerade alldeles på egen hand?
– Ja. Och det gick bra! Första tiden gav jag bort boken till vem som helst som ville ladda ner den – 200 exemplar gick till gratisläslystna Ipad-användare som bara vill testa plattan. En gratisgrej med text. Gott så.
– Wow, 200 läsare. Men. Tänk om boken hade kostat tusen spänn stycket. Du hade varit rik!
– Mhm. Sedan kände jag att det nog var dags att kapitalisera på denna flod av läsvilliga svenskar. Och 76 inledda romaner är värda mindre än en cheeseburgare, kom jag fram till – och bestämde mig för genren ”lågprislitteratur för en global marknad i en ny tid”. För 9 kr per bok!
– Men Jonas. För billigt!
– Sedan blev det sommar och jag glömde alltihop. Tills jag en dag slösurfade på Itunes.
– Glömma sin bok? Slösurfa på Itunes? Kan man ens det?
– Ja … Var slösurfar du?
– På basket.se.
– Say no more. I alla fall. Mitt i listan med bästsäljare såg jag plötsligt min bok! Där! I topp!
– Men hur många?
– Va?
– Huuuur mååånga? Du ligger i topp på en bästsäljarlista och tar 9 kronor per bok och jag känner dig och du måste ju börja dela ut givmilda gåvor till alla som har känt dig längst. Hur många ex hade du sålt?
– Mummel.
– Jonas …?
– Den bistra sanningen är 23. Tjugotre sålda ex krävs för att hamna i topp. Men förra veckan var jag uppe i 100 sålda böcker efter sammanlagt åtta månader i topp!
– Oj. Och Apple ska ha en bit av kakan?
– Japp, 30 %. Låt oss konstatera att de traditionella förlagen inte behöver oroa sig. Men det är fantastiskt roligt ändå! Ska inte du? Hallå? Lotten? Lotten? Hallå? Vaff…
Fotnot
Jag är lite upptagen. Har inte tid att prata. Måste skriva 76 romanavslut. NU.
Den har ju fått 6 betyg: fyra femmor, en fyra och en tvåa. Det var väl inte så illa pinkat?
Underbart! Medan jag är sjuk och äländig ska jag nog skriva 76 romanmittar. Nä förresten, paxar baksidestexterna.
Hade någon i förväg bett mig om en åsikt om –eller rentav att investera i– paddar och plattor, så hade jag avfärdat tanken. Vem vill sitta med sådana åbäken i knät när det finns smarta telefoner?
Åtskilliga, tydligen. Men det ser ganska löjligt ut när folk plåtar med dem.
Jag läser böcker i paddan som jag lånar via elib, det är ju toppenbra! Förstår verkligen författarnas irritation över bidragsförslaget, men förvånas att 1,37 kr är vad dom får varje gång boken lånas. Det är inte mycket.
Jag har skrivit en roman.
Jag önskar att en redaktör på ett bokförlag ska ha en massa åsikter om allt. Då skulle man veta att den blivit läst. Det jobbigaste med att skicka till förlag är att man inte får veta om någon överhuvudtaget läst romanen, eller åtminstone inledningen.
Läste första stycket. Mina reflektioner.
-känner du dig fortfarande som anställd av NE?
-trodde sedan det skulle handla om DDM. Civilingenjör som har publicerats, dock ej i romanform.
Men nej. Det var en annan av dina fascinerade bekanta.
OT. (För information till båsets läsare). Två av DDM:s alster finns nu tillgängliga på bokrean. Historiska resp Kulinariska Ord.
Det är elegant att han fortfarande har samma glasögon!
Jag är en simpel och lättdistraherad person som mycket lätt förleds att tänka på fel saker. Som här, när jag först — långt innan någonting viktigt får fäste i hjärnan — hakar upp mig på att jag tycker att Jonas Hansson är lite lik Lasse Anrell.
Sedan tyckte jag alltsammans var både roligt och instruktivt.
Förresten, om vi har inledningsförfattare, avslutningsförfattare, baksidestextförfattare och … det var väl det … allaredan, då vill jag författa kapitelrubrikerna. Sådana där gammaldags där det är dels ett kapitelnamn, dels ett detaljerat förklarande underkapitelnamn som börjar ”vari …”
Tja, 1,37 kr är inte så dåligt om man betänker att de får 1,80 kr per såld bok (pocket ska det nog vara, 3 % av försäljningssumman går enligt uppgift till författaren).
Så därför tänkte jag tipsa om Flattr.Om Lotten registrerar sig, och vi registrerar och betalar en liten summa per månad, så kan hon och alla andra vars innehåll vi gillar få en liten slant för det.
Har idag lyssnat till ett inspirerande föredrag av en av grundarna till Flattr, svenskar …
Nu ska jag vara så där off-topic igen. Dock så handlar
det om en språklig iakttagelse så båsbossen får allt lov att
se mellan fingrarna igen. 😉
Det handlar om ordet barn. Jag upptäckte just på
IMDBs forum att man i Scotland kallar barn för bairn.
Båda verkar dock härstamma ut Germanska barnan?
Förresten Novellix är kanske något för din vän Jonas?
LL99. ”Bairn”Fick mig att kolla ”barn” som jag förknippar med ”lada”.
Förklarande etymologi. Inser gemensamhet med ord för barn.
http://www.etymonline.com/index.php?term=barn
Glömde ju de obligatoriska musiktipsen.
Låt 1.
Låt 2
Örjan tack för länken.
LL99 Tack musiktips.
Denna gång snabblyssnade, tack vare datateknikens möjligheter.
*hallååå?*
Nej, okej, det är väl inte alla som har lagt sig än eftersom det är fredag — eller lördag, om man nu ska vara så noggrann.
Nå, jag tänkte bara att jag skulle muntra upp menigheten med något så ytterligt gulligt att jag nästan skäms för att presentera den lilla filmen. Det vill säga, jag brukar inte sprida söta katt/hund/barn-filmer omkring mig eftersom de flesta bara är sockriga. Men ibland klarar inte ens min cynism att stå emot.
Jag är vaken!
Jag har varit på basketbaluns med mina kusiner, följt av ölbaluns och missat tåg hemåt. Jag sover hos Orangeluvan, som har placerat mig inte i en liten soffa som brukligt är, utan i en våningsäng! Med kudde!
Men hur var det med det möjligen kollapsande barnörat. Barn-örat. Jag vet inte riktigt hur jag ska … Mår hen bra?
Barnörat har inatt sovit i Fruängen, så vi inväntar rapport därifrån …
Hellquist säger: barn = fsv. = isl., da., got., fsax. o. fhty. barn, av germ. *barna-, ett slags n-particip, ie. *bhorno-, till bära i betyd, ’föda’; jfr lett. bērns, barn, litau. bėrnas, dräng, av avljudande ie. *bherno-; besl. med got. baúr o. isl. burr, son.
Men han säger däremot inget om engelskans born=född, vilket väl också passar in i sammanhanget. Och om skotskans bairn kommer från fornsaxiskan eller från vikingarna lär vara omtvistat.
Nu har jag två språkfrågor. Man hör ibland att vissa personer sägs vara namnkunniga. Detta brukar inte innebära att dom kan många namn utan att dom är liksom lite kändisar. Eller mycket kändisar. Nu till mina frågor. Har jag tolkat rätt? Varför är det så? Kan Strindberg sägas höra till dom namnkunniga?
Oj, det blev visst tre frågor. Stryk den sista, Strindberg är väl inte så spännande.
PK: Jag har inte glömt att jag ska skriva om Strindberg, som jag ju har lovat. Jag ska bara …
Rapport:
Barnörat har klarat av natten finemang och nu ska jag strax forsla fyra barn från Stockholm till Eskilstuna. Vi ska lämna alla väskor på tåget och glömma att kliva av och sedan komma försent till alla åtaganden bara för att jag ska ha något annat än Strindberg att blogga om.
Glöm inte att sätta PK-etiketter på allt och alla!
PK: Namnkunnig är verkligen ett svårtolkat ord — men du har rätt. Ett namn som många känner till, fast inte nödvändigtvis en person. Fast det är urgammalt; här kommer ett exempel från 1500-talet:
Man weet icke fulleliga om thet slectet är nampnkunnogt på swensko, therföre wort thet här kallat huggorma.
Allt är etiketterat!
Lotten, det är nu man kan idka byteshandel, ett blogginlägg mot ett blogginlägg …
Nu blev det väldigt filosofiskt, känner jag. Om man glömmer väskorna på tåget och glömmer att kliva av, är väskorna då glömda? (Man kan förstås byta tåg och därigenom glömma väskorna på det första och sig själv på det andra, men så uppfattade jag inte riktigt förutsättningen här.)
Örjan: Intressant fråga – om jag fortfarande känner mig som NE-anställd eftersom jag inleder med ”En av mina NE-kolleger har …”
Vi har ju slutat på NE allihop. Jag tror att det är det som stökar till det i mitt huvud. Är de gamla kolleger? Nä. (Särskilt inte Jonas, som ser ut att vara minst 20 år yngre än han är.) Är de f.d. kolleger? Ja. Men jag gör om det i huvudet som om två f.d. tar ut varandra:
1 kollega som jobbar kvar + 1 kollega som har slutat = f.d. kolleger
1 kollega som har slutat + 1 kollega som har slutat = kolleger
Det där är ju precis hur ologiskt som helst! Och exakt samma logik som att vi snart kommer att 1) glömma gå av tåget 2) glömma alla våra saker … och därmed är nästan ingen skada skedd.
Redan på femtonhundratalet alltså.
Nästa språkfråga; kolleger, inte kollegor?
Kolleger!
PK Om Lotten ska hinna med Strindberg kan du väl själv leta i SAOL.
Till och med jag kan fixa det.
Om August Strindberg via dottern Karin Smirnoff?
Men det är faktiskt intressant med kollegEr, Barkborren — något som man faktiskt inte kan utläsa i SAOL.
Det korrekta (eller ”korrekta” med citattecken, som jag har förstått att jag bör skriva för att inte irritera ickeparagrafryttarna) är att säga och skriva kolleger, men det låter i moderna språköron som slarv. Som stökig, lite dryg stockholmska. Därför korrigerar (hyperkorrigerar) ”folk” (åh, dessa talande citattecken) kollegor för att det låter FINARE. Men är FEEEEEL
Förlåt, ”fel” menar jag ju.
I SAOL-appen finns kollegor med som alternativ, då är det väl inte fel? ”fel”.
Nu ville jag inte uppta din tid med detta Lotten men i min SAOL på nätet är det solklart.
Nejnejnej, inte fel nuuuu. (Lördagar är inte de bästa SAOL-dagarna.)
Kolleger var den enda varianten under många år.
Kollegor började dyka upp i talspråket. (Hyperkorrektion.)
Kollegor blev ”accepterat” (citattecknen!).
Kollegor blev den ”fina” och ”rätta” varianten parallellt med den gamla och synnerliga ursprungliga med eeeeeee.
Hur nu detta har med Jonas Hanssons topplista har att göra övergår mitt förstånd. Bäst att jag skriver lite om mögel, va?
Uppta min tid får ni gärna, allihop!
Mö gel, mög el, m-ögel. Vi kan nog irra bort oss i möglet också ska du se.
Aha så det är ett tydligt exempel på den vanliga språkutvecklingen som en del bakåtsträvare visar sin avsky för genom att hävda att allt var bättre förr, när språket var rätt?
Aha!
(Jag är kort och koncis samt mystisk.)
Nu vill jag veta om någon mer än jag (och min andra hälft) hörde något otroligt mystiskt på radio i dag. Filippa Reinfeldt var föremålet i Ekots lördagsintervju, och när reportern hade pressat henne ett tag på punkten om hon möjligen själv hade något delansvar för den f.n. bedrövliga situationen på flera sjukhus i Stockholm (det allra mesta var ju inte alllls hennes fel, tyckte hon såklart), undslapp hon sig helt plötsligt:
”Jag måste resa mig själv den frågan.”
Jag har gått med kakaduan på axeln här i kväll och sagt ”Ska vi ta och resa oss själva en fråga?” och då fäller han upp kammen. Klok goja.
Förresten kan jag spotta fram ett till språkligt haveri i reklamfilm. En möbelkedja (Mio, tror jag) kallar sig ”en partner av Melodifestivalturnén.” Partner av. Partner AV, vaffaaaan?
Puh, nu kan jag andas lättare (det är som att harkla sig, det här).
UTMÄRKT exempel på slitna modeuttryck, Annika!
Nu måste jag resa mig. Själv.
Men reste du inte med barnen?
Och fel så inihelvete, dessutom. ”Resa en fråga” är ju inte reflexivt. Är inte och har aldrig varit. (ett annat slitet uttryck)
Japp, fel till hundratio procent. (För att nu ta till ett uttryck som inte bara är mode och slitet utan korkat och fel. Och alltid har varit det.)