Att stava till suffragett är inte det lättaste, så nu säger ni efter mig: två f, ett g, två t. Ordet kommer av suffrage, alltså ’röst(rätt)’; ’(samfälld) meningsyttring’.
Nu ska ni få höra om en av suffragetterna: Emelie Davison (1872–1913). Hon kallas i källorna ”militant” suffragett, vilket kanske kan översättas till ”jävligt envis och arg suffragett som inte drog sig för att spotta poliser i ansiktet, bränna upp brevlådor, kasta stenar på förbipasserande män och som därför hamnade i finkan ett flertal gånger”. Inte för att jag tycker att man ska spotta poliser i ansiktet, men jag förstår suffragetterna – det var inte lätt att göra sin röst hörd. Se här hur enkelt det var att flytta på en av de mer högljudda damerna:
Emily Davison pluggade på universitetet i Oxford, trots att kvinnor på den här tiden inte fick ta examen. Hon blev lärare, men slutade jobba när hon blev engagerad i och avlönad av rösträttsfrågeorganisationen.
Under Epsom Derby för prick 100 år sedan hade publiken samlats i stora skaror för att se hästar springa så fort de kan. Precis i svängen före sista raksträckan, klev plötsligt Emily Davison ut bland de stora hästarna. På filmen här nedan (den är läskig, så den kommer sist) ser man svårligen vad som händer, och vad folk omedelbart trodde var att Emily hade valt att dö som martyr för den kvinnliga rösträttens skull. Tidningarna skrev spaltkilometer och händelsen analyserades fram- och baklänges. De kom fram till att hon antingen var galen eller hade offrat sitt liv för sakens skull. Eller både och.
Med modern teknik har man nu granskat den förfärliga filmen, och kommit fram till att Emily (som var sprittande glad och till och med hade köpt returbiljett hem från hästtävlingarna) lösgör sig från publikmassan och lätt parerar de första tre hästarna (som på filmen verkar röra sig framåt väldigt nära varandra). Hon verkar välja ut en av hästarna – Anmer, ägd av Georg V – och tar ett steg framåt för att hänga kvinnorättskampens standar på den. Och blir (förstås) nedsprungen och bryter nacken och får en skallfraktur. Fyra dagar senare dör hon på sjukhuset.
Numera tror man att hon faktiskt bara hade planerat att göra en grej – att hänga standaret över hästen – och inte alls insett med vilken kraft och hastighet hästar rör sig framåt när de är på det humöret.
Och nu tillbaka till Carl Larsson, som vi ju avhandlade igår. I hans memoarer ”Jag” står det:
”Min svägerska Stina Bergöö är just gift med en vetenskapsman i den branschen, Frank Bather, dr of Science och anställd som amanuens vid British Museum. Men han har då flera andra intressen. Så är han fanatisk ledare av scrutin of Women och huvudstandaret är gjort i deras hem där även min dotter Lisbeth sytt på det.”
Aha. Den ovan nämnde Frank Bather var ju den som formgav ett av standaren – som gick i färgerna lila, vitt och grönt. I House of Commons finns ett sådant standar inom glas och ram, men det skiljer sig lite från andra eftersom det är trasigt och lerigt … det är nämligen Emily Davisons.
Här kan man läsa lite om hur de brittiska kvinnornas kamp uppfattades i Sverige.
60 kommentarer