Hoppa till innehåll

Dag: 14 februari, 2013

Hej stenarne där barn jag lekt i Luleå samt dagbok

Kolla, jag slog rekord i grenen ”konstiga rubriker”!

Men det är precis så det är nu: jag måste skriva en dagboksinlägg som handlar om hur jag har haft det denna dag. Vän av ordning kan hävda att det var precis det jag gjorde även i förra inlägget, och det får man ju hålla med om. Och sedan strunta i.

Jag kom fram till Luleå och fick omedelbart beröm för plommonstopet av fem personer. Sedan tre personer. Och så fyra till. Luleå är alltså en stad som är svältfödd på plommonstop.

Taxichauffören som körde mig till Arcushallen hette Ivica Cvitkusic (säkert med fnuttar på bokstäverna – kanske Cvitkušić enligt Magnus Andersson i kommentatorsbåset) och han spelade i Allsvenskan i Västra Frölunda, DIF och GIF 1988–1996. Nu är hans son (200 cm) basketproffs i Spanien. Han berättade i raketfart om hela karriären och om sonen och … allt. Jag var så här vältalig under tiominutersresan (som kostade 260 kronor):

– Va?
– Nähe?
– Jösses!
– Wow!
– Coolt!
– En sån dröm!
– Oj jävlar!

Inne i den enorma (12 000 m²) hallen, attackerades jag av tre olika personer som berömde plommonstopet, och hittade sedan en alldeles egen plats som det stod LOTTEN BERGMAN på. Jag var en VIP, tjohej!

Under matchen satt jag och hejade på Luleålaget som om jag aldrig hade flyttat från stan (vilket skedde 1981) och försökte samtidigt spana i alla som jag trodde att jag kände. (Det är svårt att spana på tanter och gubbar – jag fokuserar liksom på 20-åringar som ser ut som tanterna och gubbarna gjorde för länge sedan.)

Matchen såg ut så här när det inte var rök, glitter, spot lights och cheerleaders på planen:

Northland–Kvarnby 82–73.
Northland–Kvarnby 82–73.

På tv4:s lokala nyheter syntes jag i flera sekunder:

Den där domaren spelade förresten i Plannja när jag var liten.
Den där domaren spelade förresten i Plannja när jag var liten.
Bussen hemåt var gratis och såg ut så här på utsidan …
Bussen hemåt var gratis och såg ut så här på utsidan …
... och så här på insidan.
… och så här på insidan.

Men för att ni nu ska ha något att kommentera och skriva båsmetersdikter om (eftersom jag inte har köpt en ny bil som vi kan testa – än), ger jag er här lite virke: hur tänkte Heidenstam med de här raderna egentligen och vad är det man längtar till i sådana här situationer?

Jag längtar marken,
jag längtar stenarna där barn jag lekt.

Jag längtar egentligen bara efter baskethallarna där barn jag spelade, förstås.

Share
46 kommentarer