Hoppa till innehåll

Etikett: misstag

Mejlmissar man minns

En gång satt jag och mejlade fram och tillbaka på chatt-vis med en person som vi kan kalla Nisse. Jag var ledsen och bedrövad för att en annan person, som vi kan kalla Orvar, var besvärlig, elak, ogin och allmänt ond. Jag var dock tvungen att samarbeta med Orvar eftersom denne satt alldeles intill mig på stället där vi satt och knattrade på datorer.

Mejlen till Nisse innehöll alls inte mordkonspirationer eller planerade hämndaktioner mot Orvar eftersom jag ju vet att man inte ska sprida sådant via mejl. Men så närmade sig Orvar min dator för att säga något (förmodligen elakt), så jag skrev snabbt i mejlet till Nisse:

”Måste sluta, han kommer mot mig!”

Och … skickade det raskt till … Orvar. Inte till Nisse. Till Orvar.

PLIONG! sa det i Orvars dator i nästan samma sekund som jag klickade på skickaknappen.
– Ooooohuh … slapp det ur mig som vore jag ett lik som gav upp sin sista suck.
– Jah… sa Orvar med ett höjt pekfinger, men avbröt sig.

Han vände raskt på klacken och prioriterade mejlet istället för mig. Och klickade. Läste. Vände huvudet mot mig. Rynkade pannan. Vände tillbaka mot datorn. Läste igen. Och satte sig lugnt ner att jobba. Och sa aldrig någonsin något om det.

Sedan den dagen skickar jag aldrig mejl utan att dubbelkolla adressatens namn.  Men det kan väl bli fel ändå?

mejlskräck

Häromdagen skrev jag ett kort, inte särskilt välformulerat och ganska fånigt mejl som var fullt med versaler om ett fisirymden-problem till en person som snabbt såg att det inte var hans bord utan skickade vidare hela mejlet till en som var bättre skickad att hantera problemet.

Detta fåniga mejl hamnade sedan inför drygt tio personers ögon och förstorades till ett världskrigs-problem och

  • några blev trampade på tårna
  • en person blev utfrågad av en annan som handlade det om landsförräderi
  • en stackare som inte kände mig sa ”men är hon [Lotten] helt från vettet?”
  • jag blev tvungen att ringa upp tre personer och be om ursäkt för att jag lägger näsan i blöt.

Sedan ”häromdagen” skriver jag alltså inte fåniga mejl.

email

Men det här är ingenting mot andras mejlmisstag, har jag förstått. Det skickas snuskiga historier till alla 53 000 anställda på multinationella storföretag, den som inte ska bjudas in till hemliga överläggningar angående den döende fasterns testamente bjuds ändå in och folk kommer ut ur garderoben inte till sin kärleks nästa utan till en nyanställd kollega av helt fel kön. (Om nu kön kan vara helt fel.)

Nu vet (nästan) alla att man inte ska använda ”reply to all” om inte livet hänger på en skör tråd och att man inte ska skicka kopior ens med avsikten att någon ska bli imponerad av vilken fantastiskt duktig människa man är (”wow, kolla vilket fint mötesprotokoll … som jag inte behöver”). Men det kan också göras av rena hämndmotiv.

Richard Phillips på advokatfirman Baker & McKenzie råkade, när han stötte ihop med Jenny Amner (som jobbade på samma företag), få lite ketchup på brallorna. Självklart hade han byxor som krävde kemtvätt, vilket i andra länder måste vara bra mycket billigare än i Sverige eftersom det i källorna jag har står att tvätten kostade honom hela 4 £. Denna summa krävde Richard via mejl att Jenny skulle betala.

Jenny svarade inte meddetsamma eftersom hon var lite upptagen med annat. Men när hon gjorde det, passade hon på att skicka kopia på mejlet till alla 250 kollegerna. Hon skrev:

I must apologise for not getting back to you straight away but due to my mother’s sudden illness, death and funeral I have more pressing issues than your £4. Having already spoken to and shown your email to various partners, lawyers and trainees at Baker & McKenzie, they have kindly offered to do a collection.

Det gick inte så bra, det där. Richard Phillips sade upp sig och det sägs att Jenny Amner inte längre trivs på jobbet eftersom alla inte uppskattade hennes tilltag. Ack. Tag lärdom – var givmild, trevlig och snäll och spill inte ketchup.

Nu ska jag läsa en bok om hur man bäst skickar telegram.

Skrivet av Axel Carlborg för ungefär 100 år sedan.
Skrivet av Axel Carlborg för ungefär 100 år sedan.

Säg att ni också har skickat mejl till Orvar istället för Nisse!

Share
57 kommentarer

Fel, fel, fel och fel …

Jag vet att det är ytterst tillfredsställande att få höra om hur andra människor gör fel, tappar kontrollen, glömmer julklappar på tåg, krockar med försvinnande gula bilar, färgar håret randigt och dricker öl ur flaskor som innehåller cigarrettfimpar.

Klockan 09:25 stod jag i smutsigt hår och pyjamas (i den mån basketshorts och dassig herrskjorta är en pyjamas) och funderade på om jag skulle hinna göra mina rehabiliteringsövningar för knät eller om jag skulle fokusera på att blogga om hur jag inte alls är kompetent vad gäller bilköp. Men först skrev jag ut biljetterna.

Tågresa till Stockholm och vidare till Arlanda med ankomst 13:55.
Tågresa till Stockholm och vidare till Arlanda med ankomst 13:55.
Flygresa till Luleå med avgångstid 14:15.
Flygresa till Luleå med avgångstid 14:15.

Vänta nu. Näe. Nej! Man ska inte delegera biljettinköp till en resebyrå! Det blir bara fel! Hur ska jag hinna från tåget till flyget på 20 minuter? Pah! Gah! Fnys! Prioriteringsordning!

  1. Kolla när nästa tåg går!
  2. Aha, 10:07!
  3. Tvätta håret! (Jo, faktiskt. Ni anar inte hur lik svinto en nudelsoppefrisyr kan bli.)
  4. Artonåringen kan köra mig!
  5. Swisch!
  6. Swosch!

– Jag gör en matsäck! Macka och russin! skrek Artonåringen.
– Jag kan hjälpa dig med att berätta en lugnande historia om när en av Napoleons generaler som hette Grouchy kom försent till slaget i Waterloo! skrek min djefla man.

Väl framme på stationen visade det sig att tåget var försenat och inte skulle avgå förrän 10:50. Fine, jag hinner bra ändå.

– Hej! Jag har en biljett här till Stockholm 12:07, men jag tänkte fråga om det är ok att hoppa på tåget som kommer nu eftersom jag ändå är här.
– Icke ombokningsbar biljett … nej.
– Men jag tänkte ba… med tanke på växelfelet vid Stockholms Södra …? Om jag väntar till nästa tåg och det är lika sent så …
– Nej. Du får lösa ny biljett.

Och i det läget kände jag såpass mycket frustration att jag gick och köpte en mugg te. Nu när jag sitter och dricker te (och tåget är beräknat till 11:53) ser jag att jag ju har läst fel. På fel biljett. Fel dag. Jag sitter här och kan inte annat och mitt flyg avgår inte förrän 16:00 … Man ska alltså delegera biljettinköp.

Men än värre är det för damerna som sitter bredvid mig och är arga för att tåget nu är en timme försenat:

– Jag missar min hårfrissa! Jag skulle ha varit hos frissan klockan halv tolv! Jag hinner inte till min klipptid!
– Och jag hinner inte till min pappa! Han är 85 år och har slutat duscha. Jag skulle ha varit där klockan tolv och duschat honom men nu hinner jag inte. Han vägrar att bli duschad av någon annan och nu hinner jag inte det för sedan klockan ett måste jag hjälpa min son skaffa pass. Han är 35 år, men man måste intyga att han är han och det kan bara jag.

Hon hann till hårfrissan.
Hon hann till hårfrissan.

Nu kommer tåget. Jag smiter på och hoppas på det bästa, va?

Uppdatering

Här sitter jag nu och lägger fälleben för alla andra resenärer med mina fina sladdar.
Här sitter jag nu och lägger fälleben för alla andra resenärer med mina fina sladdar.


Allt har gått väl. Jag rapar hamburgare på Arlanda, där jag har gått på långpromenad eftersom det på biljetten stod att jag skulle till ”Norra”. (Se översta bilden.) Det var naturligtvis ”Södra”.

Dagens lärdom: om man frågar biljettförsäljarna, är de stenhårda när det gäller rätt tåg på rätt tid och det finns inget som helst utrymme till anpassningar oavsett om det handlar om dörrfel, tekniskt fel, kraschade växlar eller snöyra. Om man däremot går direkt till biljettkontrollanten ler de, klappar en på plommonstopet, blinkar med flirtögat och säger att det går så bra såååå.

Ni vet att flygplatsägare och flygbolag är måna om säkerhet, kontroll, anseende, status, service, vänlighet och renhet? Just därför tycker jag att det är kul att fotografera sådant som gör att man känner sig som hemma:

Lite trasigt på Arlanda.
Lite trasigt på Arlanda.
Share
53 kommentarer

När jag räknade fel och påverkade säkert uppåt 100 människors fredag

Igår eftermiddag gick jag medelst hoppsasteg till mitt radiojobb som Vi i femman-domare. Det är ett roligt jobb, det är ett enkelt jobb (hur enkelt beskrev jag hääär) och det är ett jobb där jag får använda min konstiga allmänbildning med avgrundsdjupa hål och onödiga toppar.

Klockan 14:00 varje tävlingsdag får jag frågorna. De är såpass hemliga att jag inte får läsa dem på bussen på väg till Sveriges Radio och jag får verkligen inte sitta och nynna på Ted Gärdestads “Satellit” om de tävlande just den dagen ska kunna svara på hur ”satellit” stavas.

Men igår blev det lite tokigt. Jag skulle vara på ett visst ställe kl 14 och göra en viss grej som skulle pågå till 14:15 och så skulle jag bara åka hem och klä på mig representativa kläder, tvätta håret, läsa igenom frågorna, kolla runt lite, fokusera, sätta mascara på de blonda ögonbrynen (okej, så ska man inte göra säger alla som vet bättre), äta mellis och ge mig iväg.

Gah.
Gah.

Fast det som skulle vara avklarat kl 14:15 var inte färdigt förrän 15:30 (helt utan min förskyllan, måste här tilläggas – med tanke på det som komma skall), varför jag bara hann ta på mig kläder och inte äta, inte läsa och inte måla ett enda kroppshår.

Mäh.
Mäh.

Uppladdningen var som ni förstår heller inte ett dugg nödvändig – eftersom jag ju hade konstaterat att jobbet som Vi i femman-domare är så eeeeenkelt. Se här bara hur programledaren Jonas Carnesten efter 23 sekunder konstaterar att ”det kommer att gå bra” när jag filmar oss i sändning:

Enkelt? Pah.

Tävlingen satte igång och allt gick bra till vi kom till ett moment som heter ja- & nejfrågor, som lät så här (bara de 15 första frågorna nu):

  • 1. Driver Lasse-Maja en advokatbyrå?
  • 2 Är Muhammed en gud?
  • 3. Är plast ett grundämne?
  • 4. Är house en musikstil?
  • 5. Finns det sju världsdelar?
  • 6. Jobbar justitieministern med lagfrågor?
  • 7. Kommer den regerande världsmästaren i 100 meter löpning från Jamaica?
  • 8. Handlar Twilight-filmerna om utomjordningar?
  • 9. Ligger landet Somalia i Sydamerika?
  • 10. Rider man barbacka utan sadel?
  • 11. Är katten ett rovdjur?
  • 12. Kom bronsåldern före stenåldern?
  • 13. Är en lungsäck en väska?
  • 14. Var Picasso en uppfinnare?
  • 15. Är 50 procent av 500 lika med 250?

Barnen svarar ja eller nej och ibland nja och ibland njaej och då inväntar vi ett klart svar. På fråga 15 här ovan svarade ena laget klart och tydligt NEJ.

Men jag gav dem ett poäng. Utan att reflektera. Jag var övertygad om att jag hörde ett JA när de i verkligheten (vi har lyssnat på inspelningen) sade NEJ. Klart och tydligt, inget mummel, ett klart NEJ, vilket ju är fel. Mitt undermedvetna jag hade förmodligen bestämt mig för att de skulle svara JA.

Självklart är 50 % av 500 prick 250 även när det knasigt nog skrivs ”procent” och självklart skulle laget inte haft poäng. Men jag gjorde fel. Feeeel! Se, så här såg mitt protokoll ut:

Fel!
Fel!

Producenten förde poängprotokoll samtidigt som jag (som ju är den allsmäktiga domaren), och hade prickat för att laget inte skulle ha poäng. Å ja ba:

– Va? Va? Men va? Vaddå? Huh? Jag? Vem? Fel? Va?

Producenten trodde tyvärr mer på mig än på sig och bannar sig själv till döddagar, misstänker jag.

När tävlingen var ”avgjord” (eh), vann laget som hade svarat fel på fråga 15 med ett poäng, vilket ju inte var rätt eftersom resultatet egentligen var oavgjort. Och det är i detta läge man gömmer ansiktet och läser en dikt.

Rynka pannan, läs med domedagsröst och frottera er nu i mina (banala) känslor kontra Lagerkvists.

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Såja. Badda min panna. Vagga mig i din famn som nublirdetreklamfilm-gubbarna på bio och skänk mig ännu en skänk och hela den sargade strupens sår med riktigt god whisky som vore du Pär Lagerkvist.

—– Ångerpaus ——

Efter sändningen sprang vi som hade arbetat med sändningen till en dator och letade fram rätt radiominut för att lyssna på hur laget som svarade fel hade svarat fel och inte rätt. Jag svor, jag bannade mig själv, jag erbjöd mitt huvud på en stupstock medan resten av radiopersonalen satte igång att ringa.

  • Übertjifen för Vi i femman sa: Tävlingsmomentet måste gå om. Trösta domaren med att detta har hänt förr. Mången gång.
  • Klassföreståndaren för det vinnande laget sa: Nämen åh. Ack. Nej. Åh.
  • Klassföreståndaren för det förlorande laget sa: Abonnenten går för närvarande inte att nås.
  • Teknikern som måste åka till Nyköping imorrn och inte får ledigt imorrn som planerat sa: Fan.
  • Morgonprogramledaren som får ändra sina planer och åka till Nyköping imorrn sa: Å fan.
  • Den tänkta inhopparen för morgonprogramledaren sa: Nä det går inte alls.
  • Inhoppande vikarien för morgonprogramledaren, tillika programchefen sa: Jahaja, då måste jag gå upp klockan 04 imorrn.
  • Klassföreståndaren för det förlorande laget sa: Abonnenten går för närvarande inte att nås.
  • Webbredaktören som precis hade skickat ut en pressrelease om kvällens (felaktiga) resultat sa: Fan.
  • Nyhetschefen som skulle jobba kväll med nyheter, fick istället leta telefonnummer till alla som skulle raggas för extrajobb.
  • Klassföreståndaren för det förlorande laget sa: Abonnenten går för närvarande inte att nås.
  • Domaren begravde sina händer i ansiktet och citerade Pär Lagerkvist.

The action såg ut så här:

Radiopersonal i upplösningstillstånd.
Radiopersonal i upplösningstillstånd.

—– Whiskypaus ——

Ack, den här bilden togs innan vi visste.
Ack, den här bilden togs innan vi visste.

Jag lägger mig platt, blottar strupen, ställer in och skjuter upp de jobb jag skulle ha genomfört imorrn och åker med radiopersonalen till Nyköping för att samla ihop två skolklasser och deras arga föräldrar. Klädd i säck och aska ska jag försöka ge rätt poäng till rätt lag. Måtte det gå väl.

Nu är frågan: skulle vi ha låtsats som ingenting och inväntat eventuella kontrollräknare eller gjorde vi rätt som omedelbart erkände vårt fel? Jag väljer att svara själv – vi gjorde rätt.

Men jag är i alla fall inte ensam:

Zick zack med lottodragning 1988.

Inte ensam.

Inte ensam.

Inte ensam.

Inte ensam.

Share
64 kommentarer

Krafsa inte om du inte måste

Vem är väl jag att klaga på hotellmögel när det faktiskt ser ut så här på min egen veranda?

Mossa, mögel, smuts och damm!
Mossa, mögel, smuts och damm!

Ritsch, ratsch, fillibom, fick jag fyra av fem barn att sätta sig med svampar, trasor och borstar att gnugga så det stod härliga till. Själv gnodde jag så att jag fick mjölksyrekänningar och kände mig som Gunde Svan. Eller nåt.

(Denna plötsliga energistädning kommer sig av att jag sedan fyra dagar sitter stilla och översätter en text från engelska till svenska. Den handlar om plastikkirurgi och jag kan meddela att gäddhäng inte finns på engelska och att tummy tuck inte finns på svenska. Samt att man numera lätt som en plätt transplanterar fett från en del av kroppen till en annan, sedan man först pytsat in ett gäng stamceller i fettet som ska flyttas. Injectable fillers hit och dit. Själv gillar jag mjölksyrekänningar mer än operationskonvalescens. Och när man får spring i benen av att sitta kontorsstilla för länge, ja då får resten av familjen lida och skura staket. Helt logiskt.)

Efter en stund såg det så här fint ut:

Vattenslangen ligger som en accessoar som fräscht bryter av mot det vita.
Vattenslangen ligger som en accessoar som fräscht bryter av mot det vita.

Och det var då jag började krafsa som en treåring på ett myggbett eller en apa på en apkompis eller min djefla man på mina pormaskar.

– Krafs, krafs, krafs bara. Lite här och lite där. Ah, översättningen behöver jag vila från en liten stund till. Krafs, krafs. Åhå. Ser man på. Någon har målat med plastfärg. Och överliggaren är inte ens impregnerad. Vem var det som … ah, det var ju jag. Vad dum jag var. Ack, den ungdomen.

Plötsligt såg det ut så här:

Staketet påminner nu lite om söndertuggade nagelband.
Staketet påminner nu lite om söndertuggade nagelband.

– Jahaja. Om man skulle ta och gå och jobba lite med översättningen nurå. Otoplastik hade ju suttit fint på mig, jag som ser ut som en vingmutter. Humdidum. Vänta nu, fläktkåpan som blev en talarstol måste ju upp!

Se, där finns det sedan tio år ingen kåpa.
Se, där finns det sedan tio år ingen kåpa.

(Ni förstår väl att jag bloggar om fläktkåpan som fortfarande står på golvet för att sätta press på mig själv? Fläktpress kallas det.)

Uppdatering
Nu höll jag nästan inte på att få upp fläkten för att jag var tvungen att skratta mig halvt fördärvad åt att Åsna i kommentatorsbåset berättade att gäddhäng på engelska heter bingo wings! Tack!

Men tadaaa:

Sjuåringen sitter och funderar på hur han nu ska hålla sina tal.
Sjuåringen sitter och funderar på hur han nu ska hålla sina tal.
Share
31 kommentarer

Jag borde verkligen inte vara vaken

Och jag borde sannerligen inte ligga här med datorn i knät och irritera mig. Runt midnatt. Jag borde inte ha ont i huvudet, tänka på semlor och vara torr i munnen samt stirra på en i och för sig trevlig dator så här dags. Särskilt inte eftersom jag ska upp kl. 05:30 för att radioprata.

Men jag har precis alldeles nyss roat mig storligen med att beställa SJ-biljetter. Det är kul, för man kan välja exakt plats och man kan välja om man vill ha mat för en relativt rimlig summa och det är helt enkelt tillfredsställande eftersom jag – trots alla förseningar och mystiska rödvinspoeter i första klass – gillar att åka tåg. Dessutom tycker jag om att föreläsa om skrivregler och till yttermera visso gillar jag att göra det i Göteborg, dit jag ska den 20 oktober. Så här beställde jag biljetterna tur och retur nyss:
… klicketiklick, beställ, beställ, klick, klick, välja-välja, trallalalaaa …
Ännu roligare än vanligt var det att beställa just denna biljett eftersom hemresan inte skulle gå hem utan direkt till Stockholm för Sulos megajättekalasreleaseparty av sällan skådat slag. ”Jag ska ha kajal för att framstå som tuff och cooool …” nynnade jag medan jag klickade loss.
Extra noga läste jag sedan vad jag hade beställt eftersom biljetterna är o-ombokningsbara:
Till Göteborg den 19/10.
Från Göteborg den 20/10.
Sedan klickade jag på KÖP-knappen, så var det färdigt. Synd bara att jag för några minuter sedan upptäckte att det är i Uddevalla jag ska föreläsa den 20 oktober.

Blipparna på kartan symboliserar det senaste årets föreläsningar. (Men betyder egentligen något helt annat eftersom jag snodde kartan någonstans.)

 

Uppdatering
De oombokbara biljetterna var extremt lättombokade. Även om det tog en timme i telefonkö – där jag till slut lyckades få könummer noll.
Share
30 kommentarer