Tydligen är det så att jag i runda slängar en gång per år (vilket jag vet eftersom jag har bedrivit intenziva schtudier och gjort en bloggvetenskaplig undersökning alldeles nyss via Google) berättar hur ointressanta alla andras drömmar är och hur intressanta mina egna är.
Sorry.
I morse väcktes jag av Fjortonåringen som bara skulle berätta att han led av varkladdiga ögon, ont i halsen och feber (är man sjuk i den här familjen så är man det med besked), varpå jag (tydligen) tröstade honom med:
– Åh. Det var en hemsk mardröm. Vad bra att du väckte mig.
För i drömmarna befann jag mig i fel stad och på fel plats, med för många barn och inga kommunikationsmöjligheter – men med tusen och en tider att passa.
Sedan gick dagen som dagar vanligtvis går utan att jag tänkte närmare på drömmen eftersom jag var synnerligen upptagen med två deadlinear och en kantarell som skulle plockas. Vid kvällsmaten kom vi in på mardrömsämnet, men det slutade i totalt pratkaos eftersom mina barn obegripligt nog anser att deras drömmar är intressantare än andras.
– Jag hade på mig en svart overall med röda revärer och trillade nerför en utomhustrappa i all evighet. Som bakåtkullerbyttor! Med ryggsäck!
– Och trianglar som får alldeles för spetsiga hörn och linjer som spricker!
– Mumin kom i Tarzankläder och …
– Mumien? Trasan?
Men så tog Fjortonåringen till orda med sin obegripligt djupa basröst som han måste ha fått av brevbärarn:
– Känner ni ett djuuuup? En inåtkänsla? I mardrömmen? Allt handlar om abstrakta ting – och alla förändringar är katastrofala! En oändlig feeling av djup … invärtes. Liksom.
Å ja ba: ett obegripligt djup? Nä. Eh.
Jag lider alltså av mardrömsbanalitetskomplex: mina drömmar är faktiskt inget att skryta med. Jag faller eller är sen. Alla andra är intressantare. Däremot är alla i familjen helt överens om att vi minns åtminstone en mardröm från barndomen. Vågar ni utan att drabbas av barndomstrauma dela med er av era?
Den översta bilden är ju lika lätt som majonnäs med lägre fetthalt än vanligt!
En synnerligen begåvad och stilig ung man, iklädd skäror till fingrar, fast sex år tidigare, i sin debutroll. Hans död är omdiskuterad, här lägger man sig ner för att vila och vad händer? Man dras bokstavligt ner i sin död.
Sedan kan man ju också argumentera för en parallell mellan de två bilderna; den undre bildens regissör hyser djupa känslor till mannen i sängen i den övre bilden.
Jag kunde inte sagt det bättre själv. Den unge mannen gick vidare med att bekämpa brott med hjälp av sitt ungdomliga utseende.
Långt mycket senare lär han ha bekostat en kanonbegravning.
Ha – i natt drömde jag att jag var på nån sorts konferens där Pierce Brosnan skulle sy en kostym till Lille Maken och till foder tog han en av mina blusar, en med giraffer och elefanter och palmer på.
Åååååå, julkalenderfeeling!
Den där blusen, Gerbilen, är faktiskt ensam orsak till att du (fortfarande, gud vad jag tjatar) borde blogga.
Hu, mardrömstrauma från 8-års åldern (och lååååångt före Indiana Jones): står på en liten bergshäll och fullt med ormar slingrar närmare från överallt. Ryser fortfarande!
Människor i svarta overaller med röda revärer är ju helt vanliga beteendevetarstudenter på Mälardalens Högskola. Jag har dock aldrig sett dem kullerbytta sig nerför trappor.
I natt drömde jag att jag kom på ett nytt recept på löksoppa.
Evigt återkommande klassiskt tema med variationer;
Fullsatt konserthall, jag stegar resolut in på scenen, bugar och vänder mig mot – trombonen. Va?! Eller dragspelet. Eller vilket instrument som helst som jag absolut inte kan spela. Ibland försöker jag ändå.
Om det går bra upptäcker jag att jag är naken.
Men du måste ju dela med dig, Ö-helena — lökstekningstid och allt sånt där komplicerat. (Antar att det nya var … ödleblod och … kanske draktänder samt … tulpanlökar?)
Vid feber, och troligen i fyra – femårsåldern, brukade jag drömma nånting som jag senare minns som att jag fick titta i en stjärnkikare (astronomisk tub) och greps av svindel eftersom allting såg så otroligt ut. Den upplevelsen avlöstes alltid av att jag satt och rotade i en hög med vad jag tror var gamla trasiga skor.
Så totalt utlämnande har jag nog aldrig varit tidigare. Och, vad säger det om mig?
En som aldrig frågat förr
Nej, det nya var att man började med att koka de hela lökarna länge och väl, så att de blev tråkigt vitgenomskinliga i stället för vackert gyllenbruna. Jag minns att jag sa blanchera i viktig ton flera gånger. (Vilket var helt fel, eftersom ”blanchera” betyder att man kokar något lite snabbt, tror jag.)
Nämen hu vilken mardröm: att säga ord som man i vaket tillstånd vet är fel!
Ja, det var ganska traumatiskt.
91
Flygandes runt matbordet jagad av Frankensteins monster.
I fyraårsåldern drömde jag att jag närapå blev krossad av tryckpressen på tidningen där morfar var tryckare. Nu har jag varit i tidningsbranschen i 25 år och formligen älskar tryckpressar. Vad säger Freud?
Hej L-Anna.
Fyra – fem år är nog en ålder då mycket påverkas. Jag borde ha nån slags relation till astronomi och/eller skor (se 31 augusti 2011 kl. 21:56) men det har jag ännu inte märkt mycket av.
Drömde ofta som barn att något stort, hemskt, farligt var på väg in i vårt hus, varför jag skyndade mig att låsa dörren och jag var fullkomligt skräckslagen för att jag inte skulle hinna till köksdörren och låsa den också innan det farliga hade hunnit runt huset och dit. Där någonstans innanför köksdörren brukade jag vakna.
Just det, på den tiden låste man inte om sig när man var hemma.
Nuförtiden återkommer ständigt samma dröm, att något av mina barn är försvunnet= dött.
Jag minns en återkommande mardröm där jag försöker springa ifrån ett stort, rullande klot av lera som bara växer och växer. Kanske är därför jag inte är speciellt förtjust i tv-program och filmer med lerfigurer.
Lotten: Så där har du sagt så länge vi har känt varann.
Det är dromedarer också på blusen. Jojo.
En återkommande mardröm var att min familj checkar in på hotell och måste leda min far som är iklädd rymddräkt. Han ser inget eftersom det pågår en virvelstorm inne i dräkten som får pengar att snurra runt mellan hans ansikte och glaset. Hotellet har röda sammetstapeter och jag går vilse. Hamnar till slut i källaren där vatten når mej till midjan och det är fullt av fiskar av alla de slag. Ja det är mer djur än vatten så det går inte att undkomma dem, jag känner dem överallt.
I natt drömde jag att en barsk matronaliknande sköterska stod vid sängen och sa att nu fick vi allt gå upp, klockan var ju över fem och det fanns ingen anledning att ligga och lata sig. Ja, jag sov hos dottern på sjukan inatt.
Jag undrar om jag inte med hjälp av era drömmar skulle kunna skriva världens konstigaste bok.
Jag brukade drömma att mina ben blev helt orkeslösa. Antingen var jag jagad av nåt eller så hade vi någon sorts idrotsstävling i skolan och helt plötsligt kunde jag knappt röra på benen.
Hemskt var det!
Återkommande mardröm i barndomen: Jag är på en enorm skrottipp och måste, färdandes på en trehjuling, hitta en knappnål innan jätten som förföljer mig kommer ifatt.
Betydligt trevligare var drömmarna när jag kunde flyga. 🙂
/Pia
Jag drömmer ganska ofta utan bilder, bara med ord, liksom. Fast det har vi diskuterat förut, va? Det händer också att jag drömmer i toner.
Man kanske kan sjunga ”Dröm det i toooner, och inte i ooooord”?
Bara för det måste jag nog berätta en annan konstig dröm. För att förstå den bör man veta något om marschmusik, till exempel att marscher brukar bestå av tre delar, varav den sista kallas trion och går i en annan tonart än resten. Nåväl, en natt för inte alls längesen drömde jag att jag plötsligt kom på något som ingen någonsin hade haft en aning om förut, nämligen att tonartsbytet i alla marscher bestod av ett steg bakåt i kvintcirkeln, dvs ett b-förtecken mer eller ett korsförtecken mindre. Det var en sådan tydlig aha-upplevelse att jag var tvungen att stiga upp och kolla i lite marschnoter för att se om det stämde. Och det gjorde det! (Inte alltid men väldigt ofta.) Däremot var det inte en fantastisk ny upptäckt utan något som är helt självklart för gamla marschmusikrävar.
Glömmer aldrig en dröm där det ringde på dörren och jag såg genom den halvgenomskinliga rutan i dörren att det var häxan i Snövit. Men min mamma bara tyckte att ”det kanske är någon som vill leka med dig och mig”. Åh, vad jag tyckte hon var dum! Som tur var förstod jag på något sätt att det var en dröm och kunde ta till ett trick som jag kommit på för att vakna.
Oh, nu kom jag på en annan läskig dröm, men det var i hyfsat vuxen ålder.
Jag hade då en inneboende (svårt att få liten lägenhet i studentstad…). Vi skildes inte åt som såta vänner tyvärr när han flyttade ut.
En natt drömde jag att jag vaknade av att han kom in i lägenheten och började fixa och dona med allt möjligt och jag låtsades fortsätta sova.
Det var så verkligt så när jag vaknade på riktigt ville jag knappt gå ut i lägenheten om han skulle vara där.
Som barn drömde jag ofta om att jag var jagad av tanks som hade kanonerna riktade mot mig. Det var alltid mörkt ute och stridsvagnarnas rullande, mullrande band och ryckiga rörelser fick marken att skaka. Usch, vad läskigt det var!
Marken/golvet som fanns i drömmen visade sig bestå av idel fall-luckor, eller iaf så drog det sig undan rutvis. Men man kunde inte kliva på varannan ruta för så fiffigt fungerade det inte.
Så småningom hade sonen ett dataspel där man skulle hoppa kring och rutor flippade så att de bytte färg. Live wire.
När jag såg flyga kom jag på en annan återkommande dröm eller snarare ett innehåll i flera olika drömmar. Jag kan sväva. När jag sträcker fram foten i ett steg kan jag liksom släppa upp den bakre foten utan att sätta ner den främre och förblir i det tillståndet och sväva fram. Ett steg kan bli hur långt som helst. Snubblar jag i en trappa gör det inget för jag svävar ner till foten. Det dröminnehållet har inte försvunnit med åren, det återkommer fortfarande. Önskar bara att förmågan hade bestått i vaket tillstånd.
Sanna, det får mig att komma ihåg en dröm jag hade en gång som var så himla verklig att jag nästa testade när jag vaknade.
Man står upp och så viker man upp benet i rät vinkel i knät. Och så gör man likadant med det andra benet och då är det som att man sitter på en osynlig moped som åker framåt. Ska man bromsa eller svänga så fäller man bara ner ett ben lite eller mycket.
Att ingen hade kommit på det tidigare tyckte jag var konstigt, för det var ju så enkelt.
Förresten. Jag kollade inte så noga på första bilden så jag trodde det var Olle.
Som den guldfisk jag är så kan jag inte påminna mig en endaste liten drömsekvens. Hur irriterande som helst.
90
Aha! Nej, jag fattar inte. Men dieva, dej kan jag läsa som en öppen bok!
Nähejdå, jag förstår varken Dievas siffror eller Lunas öppna bok. Däremot vet jag att berätta att även jag drömmer att jag blir kraftlös. Särskilt när jag simmar i kolasås utan livboj.
Lotten, du får väl komma med kreativa gissningar? Som ditt fantastiska bås plägar göra.
Aha! Ahaaaa! För 90 betyder inte att Edward Scissorhands kom 1990 eftersom 91 kom idag och ju är nedräkningen till ni-vet-vad.
/en som lade pannan i veck så kraftigt att ögonbrynen försvann
Mina drömmar ÄR otroligt intressanta, för de är så in i helvetes sjuka och detaljerade. Men med risk för att bli tvångsinlagd skanderar jag inte med dem på bloggen 😉 Men, ja, ditt tema är återkommande om hur ointressanta andras drömmar är och hur intressanta dina är. Ungefär lika ofta som han snubben som spelade fotboll genomblodig innan en annan ens var född. Han brukar dyka upp på bild ungefär lika ofta som drömmarna 😀
Min bästa dröm är från när vi (Lille Maken och jag) sov i min lillasysters båt efter en av hennes Lille Makes jämna födelsedagar. (Detta var långt efter min systers och min gemensamma barndom.) Min Lille Make och jag var alls inte nyktra när vi däckade i båten för att vaggas till sömns. Jag drömde att jag var en delfin som tumlade runt hela natten i ett svalt grönblått havsbubbelvatten. Divine!
Min barndoms drömmar har jag alls inget minne av. Vad betyder det?
Det pratas en hel del om julkalendrar här i båset. Om man säger…
Suvis dröm var värst, tycker jag.
Skogsgurra, så här är det:
90 dagar i september
Mycket färre i november
24 december en alen
sen tar det nästan ett år igen
Strålande Niklas! Jag gissar på Dan Brown.
Skönt att få detta utrett, Niklas.
Jag är glad att jag kunde hjälpa dig Skogsgurra!
Nämen Niklas, så fint, det där vill jag ha broderat och inramat!
(Det vill jag ju inte alls egentligen; var skulle den sättas upp?)
Den djefla mannen tackar förresten för att han tydligen ser ut som Johnny Depp.
Å ja ba: klart han gör — man är väl inte dum när man väljer karl.
Inatt drömde jag att jag knivhögg en väldigt obehaglig kvinna till döds. Nej, ingen jag känner till i verkliga livet, men hon var efter mig på något sätt. Sedan tappade jag bort liket. Vanligtvis brukar jag ha väldiga samvetskval när jag har livet av folk, men denna gång var det helt okej, konstigt nog.
Mina feberdrömmar när jag var liten gick ut på att en alldeles slät yta skrynklades ihop och blev brunmelerad. Eller att en randig madrass uppträdd på en tandpetare snurrade olidligt hypnotiskt segt och långsamt så att jag trodde jag skulle bli tokig.
Vanliga mardrömmar idag består gärna av av att jag har tappat bort mitt schema och inte vet vilken sal jag ska vara i, och att jag är hopplöst sen. Ibland kan jag reflektera över att jag väl ändå inte går i skolan fortfarande, men på något sätt kommer jag på att jag ju går i sista året i gymnasiet eller så.
Det händer också att jag packar väskor i evigheter utan att bli klar, och missar alla tåg och bussar som jag ska med.
På sistone har jag drömt rikligt om jordens undergång light. Det vill säga: jag är inte panikslagen, utan bara lite bekymrad över det faktum att jag till exempel inte hittar mina gamla dagböcker, som man ju måste ha med sig när man evakuerar sitt hem.
Niklas
Jag tittade in på din hemsida – och greps av stark glädje. Fint och intelligent.
Och då kom jag på att jag skulle göra något brutallyxigt och då blev det så här: http://gke.org/pub/files/Precious%20Item.jpg
Kan någon se vad det är? Eller hur jag gjort?
Tack Skogsgurra!
Jag gissar att du limmat eller tejpat ätliga dekorkulor på en rundstav eller möjligen slangstump.
[…] jag är en banal drömmare som inte tycker om att lyssna till andras drömmar har jag berättat förut. Jag har också på ett synnerligen envist sätt fortsatt att gång på gång berätta om vad jag […]