Hoppa till innehåll

Dag: 23 augusti, 2011

I London: Down in the Tube Station at Midnight och sånt

Tre syskon. Visserligen står det på skylten var vi är, men vi är ändå vilse.
Tre syskon. Visserligen står det på skylten var vi är, men vi är ändå vilse.

Kanske är det så att London under OS-året 2012 ska gå så mycket som möjligt i blått – jag har försökt hitta bevis för det, men misslyckats. Tower Bridge har varit blå och färgglad sedan 1977, så där har jag inget att hämta. Titta, till och med befästningsplupparna i murverket strax bredvid Towern är blåa:

Plupp?
Plupp?

När vi gick en Jack the Ripper-vandring höll jag inte på att ta mig härifrån och fick älga genom de farliga kvarteren för att hinna ifatt gruppen:

Nummer 11. Och "Eleven and a half". Så vackert.
Nummer 11. Och “Eleven and a half”. Så vackert.

Ripper-vandringen tog oss till områden där vi aldrig någonsin hade hamnat på egen hand. Regnet öste ner och den lättklädda guidens långa kjol slafsade inte bara runt hennes fötter utan sökte sig som en bläckfisk mot oss andra och våra blöta fötter. När vi var klara med turen och alla kvinnorna hade blivit mördade – där vi fick veta exakt hur tarmarna hade placerats och vilka inre organ som hade plockats ur – höll jag på att tappa bort hela församlingen igen. För jag hittade detta hus:

Visst måste det väl vara så att det gamla huset revs, men väldigt försiktigt så att en liten kuliss kunde behållas? Och den integrerar man inte i det nya huset utan balanserar en liten bit framför? Och ingen i det nya huset brys sig ett dugg om att det blir mörkt i deras rum?
Visst måste det väl vara så att det gamla huset revs, men väldigt försiktigt så att en liten kuliss kunde behållas? Och den integrerar man förstås inte i det nya huset utan balanserar en liten bit framför? Och ingen i det nya huset bryr sig ett dugg om att det blir mörkt i deras rum?

I ett helt annat område – nära London Bridge – hittade jag ett annat slags kulisshus:

Finhus på framsidan och fulhus på baksidan. Ni som är vet: berätta för mig – är det här vanligt?
Finhus på framsidan och fulhus på baksidan. Som i Vilda Västern. Ni som är vet, berätta för mig – är det här vanligt?

Min vana trogen har jag även inspekterat matavdelningen i ett av alla varuhus. Tyvärr har våra matbutiker hunnit ifatt omvärlden nu – luttrad gäspade jag framför kilometerlånga rader med mjölkprodukter och tre meter höga hyllor med världens alla flingor. Precis som på Louvren, liksom. Men på tårtfronten ligger vi efter så länge vi envisas med att ha riktig grädde och inte glasyr på toppen.

Gräsklippningstårta.
Gräsklippningstårta.

Eftersom hela London håller på att renoveras, putsas till och lagas (och, om jag inte har fel, målas blått), finns det många staket att välta omkull, plank att klottra på, avspärrningar att kliva över och koner att sno.

Den här killen tiggde pengar genom att sjungtuta i konen. Konsång kan vi kanske kalla det.
Den här killen tiggde pengar genom att sjungtuta i konen. ”Konsång” kan vi kanske kalla genren.

Jag förstår att svenska politiker åker utomlands för att inspireras av sådant som fungerar i andra länder. Men jag tycker att de har missat vissa saker som t.ex. tåg som tål både klimat och älgar, tydliga skyltar i tak och instruktioner på golv. För att inte tala om ordergivningen vid varje övergångsställe:

Jag hade helt enkelt varit jätteöverkörd utan dessa bokstäver.
Jag hade helt enkelt varit jätteöverkörd utan dessa bokstäver.
I centrum finns perfekta kartor för oss utan lokalsinne och avståndsbedömning. "Hit tar det fem minuter att gå" – underbart!
I centrum finns perfekta kartor för oss utan lokalsinne och avståndsbedömning. “Hit tar det fem minuter att gå” – underbart! Gör så i Sverige!

Vi diskuterar och jämför hela tiden — vilken huvudstad (eller annan stor stad) fungerar bäst? (Nej, man kan förstås inte definiera “bäst”.) Londons komplicerade tunnelbana har oförtjänt dåligt rykte, men är hur simpel som helst när man väl har förstått att man ska fokusera på färger och riktningar. När ett tåg kommer till plattformen, står nästa station längst fram på tåget – inte slutstationen. Förstås! Vi tycker helt enkelt att London är en väldigt, väldigt turistvänlig stad – men tar gärna emot protester.

Nu måste jag berätta mer om den återuppbyggda ”The Globe”, som jag ju berättade att jag dyrkar. (Fuskteater! fnyser Orangeluvan och påpekar att det finns både sprinklers och skumsläckare i den nya teatern. Jag fnyser tillbaka på ett helt annat sätt och låtsas inte om hennes svammel.) Bygget finansierades av privata donationer, och alla som bidrog med minst 3 000 kr fick sitt namn inristat i stenarna som man går på. Och se – där är ju John Cleese! Och Michael … öh, vem?

Michael Pallin?
Michael Pallin?

Men det här handlar inte om en helt vanlig felstavning. Nej, det var John Cleese som sa att han gärna skulle betala sin bäste vän och kollegas sten, särskilt om han då skulle få det stora nöjet att se till att Michael Palins namn blev felstavat.

Jodå, sa The Globe-människorna, det skulle ju gå bra. Och sedan såg de till att Palins sten blev mycket större än Cleeses. Michael Palin har meddelat att han är mycket nöjd med arrangemanget.

Share
27 kommentarer