Sent en dag i januari fick jag ett mejl från en av mina författarvänner. Han un…
– Screeeeetsch! Stopp! Plats för skratt! Jante ser dig! Vem tror du att du är – ”en av mina författarvänner”? Som om det skulle vara något att komma med! Ha!
– Jamen, jamen. Asså. Nästan alla som jag numera träffar, hejar på, som jag skriver till och skrattar och pratar med ger faktiskt ut böcker. Det är bara jag som int…
– Vad sa du? ”Numera”! Ha! Så vad var det för fel på de gamla vännerna? Duger inte de nu när du föredrar dina fina”författarvänner”?
– Förlåt. Jag ska genast skärpa mig. Anna, Petra, Sandra, Bengt-Erik, Lisa, Karin, Annika, Jonas och alla andra måste alltså börja spela basket för att jag sk…
– Japp.
I alla fall. Frågan jag fick från min förf… eh … kompis var hur i hela friden man skulle kunna lattja till ordet vardagsedge. Liksom [vaaardagseeedsch]. Mitt svar löd:
”Alltså va, vardagsedgeriet är liksom ett etablerat begrepp som jag ALDRIG har stött på! Kan det vara storstadsspråk? Och du ska till och med ha det i titeln på din bestseller! Wow!
Ok, om vi nu bortser från att jag har en stor lucka i min allmänbildning och att jag bor en timme från Stockholm, så tycker jag att ”edge” är ett såpass ickesvenskt ord att du får skoja till det precis som du vill. Det är ju inte förrän ord anses höra hemma i den inhemska vokabulären som man blir petig med böjningar (och böjelser).
Hur du nu än skojar till det, så hoppas jag att du i pluralformen drar in Edgar i Herrskap och tjänstefolk.”
Jag hade faktiskt aldrig stött på ordet! Tydligen handlar det om att våga lite extra, att riskera något utan att för den skull vara kriminell. Att på ett enkelt sätt göra vardagen lite mer spännande: drick okänd mjölk utan att kolla på bästföredatumet, gå med oknutna skor i trappor, stå riktigt nära någon som inte står dig nära. Dagen efter Bengt-Eriks fråga, snubblade jag över denna annons:
Ola Karlsson på Språkrådet hjälpte mig när vi funderade över hur edge ska passa in i svenskan när han påpekade bl.a. att ”folk edgar på skidorna (ställer dem på kant, sa man förr), ungdomar straightedgar (spelar punk och äter växter)” och att edge även kan betyda ’spänning, tuggmotstånd, tillskruvat’. En av Olas kolleger blev också engagerad i diskussionerna och utbrast glatt:
– Kan vara den medelklassigaste boktitel jag nånsin har hört! Passar fint i bokhyllan bredvid ”Knådfritt surdegsbröd” och ”Solsidan – bakom kulisserna”!
Och nu är boken här. Jag har den i min hand och den har en handskriven dedikation till mig som är väldigt vardagsedgig – såpass att till och med min djefla man rynkade pannan lite när han läste.
Om jag nu rannsakar mig själv, är jag ju extremt edgig hela tiden. Aldrig har jag inköpslista, ständigt kör jag omkring med lite för lite bensin i tanken, ofta äter jag spenat utan att spegla tänderna efteråt och utan att vidta försiktighetsåtgärder pratar jag med vilt främmande människor som skulle kunna slå ihjäl mig hela tiden. Och just nu är jag på väg till London helt utan kravallstaket under armen.
Och ni då?
