Tydligen är det så att jag i runda slängar en gång per år (vilket jag vet eftersom jag har bedrivit intenziva schtudier och gjort en bloggvetenskaplig undersökning alldeles nyss via Google) berättar hur ointressanta alla andras drömmar är och hur intressanta mina egna är.
Sorry.
I morse väcktes jag av Fjortonåringen som bara skulle berätta att han led av varkladdiga ögon, ont i halsen och feber (är man sjuk i den här familjen så är man det med besked), varpå jag (tydligen) tröstade honom med:
– Åh. Det var en hemsk mardröm. Vad bra att du väckte mig.
För i drömmarna befann jag mig i fel stad och på fel plats, med för många barn och inga kommunikationsmöjligheter – men med tusen och en tider att passa.
Sedan gick dagen som dagar vanligtvis går utan att jag tänkte närmare på drömmen eftersom jag var synnerligen upptagen med två deadlinear och en kantarell som skulle plockas. Vid kvällsmaten kom vi in på mardrömsämnet, men det slutade i totalt pratkaos eftersom mina barn obegripligt nog anser att deras drömmar är intressantare än andras.
– Jag hade på mig en svart overall med röda revärer och trillade nerför en utomhustrappa i all evighet. Som bakåtkullerbyttor! Med ryggsäck!
– Och trianglar som får alldeles för spetsiga hörn och linjer som spricker!
– Mumin kom i Tarzankläder och …
– Mumien? Trasan?
Men så tog Fjortonåringen till orda med sin obegripligt djupa basröst som han måste ha fått av brevbärarn:
– Känner ni ett djuuuup? En inåtkänsla? I mardrömmen? Allt handlar om abstrakta ting – och alla förändringar är katastrofala! En oändlig feeling av djup … invärtes. Liksom.
Å ja ba: ett obegripligt djup? Nä. Eh.
Jag lider alltså av mardrömsbanalitetskomplex: mina drömmar är faktiskt inget att skryta med. Jag faller eller är sen. Alla andra är intressantare. Däremot är alla i familjen helt överens om att vi minns åtminstone en mardröm från barndomen. Vågar ni utan att drabbas av barndomstrauma dela med er av era?
