Hoppa till innehåll

Etikett: depp

Filmstjärnor som inte har jobbat ihop

Jag är ett vant intervjuoffer – jag säger ja till alla och har hur kul som helst! Om jag inte tycker om frågorna så skriver jag bara nya. Dessutom sker ju allt per mejl numera, så att inte ens korrfel smyger sig in. Den senaste publiceras idag i Nöjesmix i Gävle med omnejd, och ser ut så här:

Om man till äventyrs vill läsa schwamlet, kan man klicka på bilden.
Om man till äventyrs vill läsa schwamlet, kan man klicka på bilden.

Men det var inte på grund av intervjun som jag lade ut hela klabbet här (inget nytt under solen – ni vet allt som står redan), utan för att jag i den fantiserar om att få spela in en film med Helena Bonham Carter och Johnny Depp. Bafatt vi tre har ju aldrig jobbat ihop. (De har jobbat med varandra, men utan mig. Pottsorkar.)

En annan trio är ju Johnny Depp, Brad Pitt och SimonPegg, som verkligen hade varit sanslöst bra ihop.

Depp, Pitt, Pegg. Sällan har jag sett så mycket skägg på en gång.
Depp, Pitt, Pegg. Sällan har jag sett så mycket skägg på en gång.

Min djefla man skulle vilja se Jack Black, Jennifer Lawrence och Bruce Willis i en förväxlingskomedi. Och så vill jag förstås tussa ihop Cary Grant med Emma Thompson. Ju mer anakronistiska konstellationer, desto bättre! En mördarhistoria med Hugh Grant, Arnold Schwarzenegger och Birgitta Andersson! En kärleksfilm med Sophia Loren och Fred Astaire! En dansfilm med Gene Kelly och Hugh Jackson!

Och ni?

Share
42 kommentarer

Ointressanta drömmar

Vem? Och hur hör detta hit?
Vem? Och hur hör detta hit?

Tydligen är det så att jag i runda slängar en gång per år (vilket jag vet eftersom jag har bedrivit intenziva schtudier och gjort en bloggvetenskaplig undersökning alldeles nyss via Google) berättar hur ointressanta alla andras drömmar är och hur intressanta mina egna är.

Sorry.

I morse väcktes jag av Fjortonåringen som bara skulle berätta att han led av varkladdiga ögon, ont i halsen och feber (är man sjuk i den här familjen så är man det med besked), varpå jag (tydligen) tröstade honom med:

– Åh. Det var en hemsk mardröm. Vad bra att du väckte mig.

För i drömmarna befann jag mig i fel stad och på fel plats, med för många barn och inga kommunikationsmöjligheter – men med tusen och en tider att passa.

Sedan gick dagen som dagar vanligtvis går utan att jag tänkte närmare på drömmen eftersom jag var synnerligen upptagen med två deadlinear och en kantarell som skulle plockas. Vid kvällsmaten kom vi in på mardrömsämnet, men det slutade i totalt pratkaos eftersom mina barn obegripligt nog anser att deras drömmar är intressantare än andras.

– Jag hade på mig en svart overall med röda revärer och trillade nerför en utomhustrappa i all evighet. Som bakåtkullerbyttor! Med ryggsäck!

– Och trianglar som får alldeles för spetsiga hörn och linjer som spricker!

– Mumin kom i Tarzankläder och …

– Mumien? Trasan?

MUMIN! Tarzan!

Men så tog Fjortonåringen till orda med sin obegripligt djupa basröst som han måste ha fått av brevbärarn:

– Känner ni ett djuuuup? En inåtkänsla? I mardrömmen? Allt handlar om abstrakta ting – och alla förändringar är katastrofala! En oändlig feeling av djup … invärtes. Liksom.

Å ja ba: ett obegripligt djup? Nä. Eh.

Jag lider alltså av mardrömsbanalitetskomplex: mina drömmar är faktiskt inget att skryta med. Jag faller eller är sen. Alla andra är intressantare. Däremot är alla i familjen helt överens om att vi minns åtminstone en mardröm från barndomen. Vågar ni utan att drabbas av barndomstrauma dela med er av era?

Vabaha? Och hur hör detta hit?
Vabaha? Och hur hör detta hit?
Share
56 kommentarer

Jag vet vad jag vill ha för bil!

Jag tog körkort i 25-årsåldern och köpte med min djefla man runt 1990 en drygt 15 år gammal limegrön Peugeot utan stöt- och ljuddämpare för 10 000 kronor av en släkting. Vi kunde se marken svischa förbi under oss genom ett charmigt hål i golvet och fattade inte varför alla skrattade åt oss.

Sedan dess har vi ägt den ena sekruttbilen efter den andra – ofta ärvda av vänliga släktingar. Att bilarna startar i fuktigt väder är som ni förstår luuuxuryyy.

Nu är bilen som i höstas lagades med silvertejp nyuppfräschad med ett silverglänsande avgasrör, men vi börjar ana dess annalkande frånfälle eftersom den tappar delar som en sjuåring tappar tänder. Därför tillåter jag mig att fantisera över vilken sorts bil jag vill ha.

Först och främst vill jag ha en Ford Mustang från 1967:

Johnny Depp på en sådan i 21 Jump Street.
Johnny Depp på en sådan i “21 Jump Street”.

Men det går också bra med en Ford Gran Torino från 1972:

Clint Eastwood framför en sådan i filmen Gran Torino.
Clint Eastwood framför en sådan i “Gran Torino”.

(Vabaha? Ni tycker att jag prioriterar männen framför bilarna i mina bildval? Men självklart och förstås.)

Fast jag fattar ju att jag måste vara realist. Därför önskar jag mig också en folkabuss:

Skådespelarna flygande ur en sådan i "Little Miss Sunshine".
Skådespelarna, flygande ur en sådan i “Little Miss Sunshine”.

Nu är det så att jag igår fick njuta av en nästan perfekt bil. Det är en sådan som har liksom ett vardagsrum i sammet på insidan och som man förmodligen inte kan ha annat än kul i. Från 1988 – jättemodern jue!

Känner ni? Som en nattklubb i Texas!
Känner ni? Som en nattklubb i Texas!
Relaxa och se landskapet fara förbi!
Relaxa och se landskapet fara förbi!

Det där bakre sätet har inte ens säkerhetsbälte! Men vänta, det saknas något. Vad ska man ha i de där hålen om inte en … en … en 2,8-öl!

Bilden togs i exakt det ögonblick som jag upptäckte 1) tärningar 2) Wunderbaum!
Bilden togs i exakt det ögonblick som jag upptäckte 1) tärningar 2) Wunderbaum!
Man måste testa kollapsmöjligheterna.
Man måste testa kollapsmöjligheterna.

Nästa nybil som vi köper ska ha manchester och sammet och dra minst 1,2 liter per mil. Andra må prioritera hästkrafter och miljövänlighet samt krockkuddar. Alldeles för få människor räknar ut partyfaktorn. Som i detta fall är 8,3.

Share
47 kommentarer

En torsdag mitt i livet

Som tidigare berättat är jag förtjust i spaghetti och köttfärssås. Och basket. Samt barn.

Och så förstås bloggträffar.

Igår var det matbloggsträff på den smakfulla restaurangen Esperanto. Jag är i matbloggarsammanhang kusinen från landet som snubblar i trappan, går på toa mitt i efterrätten och redigerar menyn på plats.

Jag gillade mest en sås (som inte syns på menyn) och allt som knastrade.

Jag vände mig till Lisa:
– Vad är lameller? sa jag, som tänkte på tryckluftsmotorer och svampar och undrade var torskarna hade sina.
– Tunna skivor, sufflerade Lisa.
– Aha. Och vad kan du rekommendera? sa jag och pekade på menyn.
– Allt … alltså, du får allt! sa Lisa.
– Whaaaooooowww! AAALLT? sa jag på mitt allra mest diskreta sätt.

Kukturbloggen (förlåt) Kulturbloggen har en massa bilder på människor och mat. De andra ännu inte nämnda var: Betraktelser från Baren, Kärlek, mat och folköl, Dinner, darling, Anne’s food, The Blogger Formerly Known as Ensamma Mamman, Patrik blandar ihop, Hemliga kockan och Mathimlen.
——-

Snabba kast: tåg hem, cykling till dagis, ”välkommen in på kaffe och muffins, vi har ju föräldradag idag”, hem igen, samling av alla barn för leverans till Bästisgrannen, jakt efter Den Djefla Mannen Utan Mobiltelefon, snabb forsling med Tolvåringen till Johnny Depp på bio.

Lycklig suck.

Förra årets premiär begicks ju mitt i sommarlovet – i år fick vi gå i efterskott. Surmagade recensenter får säga vad de vill: jag kan se Pirates of the Caribbean nästan hur många gånger som helst. Sekruttkultur? Nähedå!

Han var inte särskilt lik Keith Richards 1988.

Johnny and I go way back.

Tvärt kast med liten fågel ska jag roa mig med nu. Fåglarna i skorstenen väcker hela huset i ottan och just i ottan vill jag inte vara vaken. Anticimex vill inte uppfostra dem, så då får jag göra’t.

Share
40 kommentarer

Bio mittinatten


Klockan 23.59 var jag och fem ungdomar på tjuvpremiär av Pirates of the Caribbean: Dead Man’s Chest.

Var det kul?
Ja. Jaa.
Var Johnny Depp sådär flirpig i den här också?
Jahadå.
Var det fler specialeffekter i del två?
Ja.
Spelade Keira Kneightley en fjompig, rädd kvinna i höga klackar?
Nej, verkligen inte.
Var Stellan Skarsgård ond som vanligt?
Nej. Men läskig.
Kysste de varandra?
Ja. Och, faktiskt … ja.

När jag ser vackra filmer som ”A Room with a View”, kan jag möjligtvis kolla in kläderna och … och … men, nej. Kläderna bara. Action, blod, humor och snygga karlar, here I come. Keira har skitigt, ofriserat hår och smutsigt släp på klänningen, allt är här precis som jag vill ha det. (Nej, jag har aldrig sagt att jag är en djuping.)

Nu har det ju precis i dagarna konstaterats att Keith Richards har tillfrisknat såpass från sitt koksträdstrillande att han kommer att dyka upp i del tre av Pirates of the Caribbean. Hur i hela friden ska filmmakarna möta mina förväntningar?

Jag vill ha en scen där Keith och Johnnys karaktärer dricker sig fulla på rom tillsammans, en scen där de sneglar på varandra och tycker att den andre beter sig underligt, jag vill ha en scen där de råkar hålla i något gitarrartat båda två samtidigt fastän det verkligen inte är en gitarr utan kanske en … öh, en pilbåge?

Ni som ska se filmen: var med i början, det är en mycket vacker första filmruta med ett gäng koppar. Och förresten, mannen som har en bläckfisks hy, spelas av Bill Nighy, som spelade stjärnan i bandet Strange Fruit i filmen med det löjliga titeln ”Still Crazy”, som ändå är en mycket bra film.

Hett tips: Efter eftertexterna kommer det en liten extra filmsnutt.

Share
17 kommentarer

Kompetens

 

Foto: Kazuyuki Takahashi

I’m a sucker för kompetens.

I många fall, faller jag för kompetens som jag är fjärran från själv – vilken pianospelare som helst kan få mig att tappa hakan av beundran eftersom jag i nio år misslyckades så komplett med mitt eget pianospelande.

J-O Waldner är en sådan pianospelare, fast med boll och racket.

För mig är hans spel som att titta på balett är för andra. Jag säger ”Ååååå” och suckar ”Thhiiitthhha” när han briljerar och skriker ”Nääää” när tricken inte riktigt håller.

 

Johnny Depp är för mig också kompetens. Visserligen kan även han missa öppna upplägg och spela in ”The Astronaut’s Wife”, men ända sedan ”21 Jump Street” har jag haft ögonen på honom. Några påstår att mitt ooooande och aaaaande bara beror på hans utseende. Tssst!

Birgitta Andersson i vad som helst av Hasse & Tage, Carola när hon slipper vråla, Jimmy Page, Carolina Klüft … Personifierar de kompetens?

(Och så vet ni att ”Tssst!” är världens bästa argument när någon protesterar och man inte riktigt har kläm på vilka vettigare saker det finns att säga?)

Share
20 kommentarer