Etikett: depp

Om det blir november

Publicerat av Lotten Bergman den 22 oktober 2024 11:23

Här kommer en rolig dikt, skapad av min numera stupade Olle Bergman redan 2007.

Om det blir november

Mörkret största hotet, kryp på golvet
Om
det blir november tar det bara ett par minuter innan mörkret fyller
din bostad. Mörkret är det största hotet när det är november. Den
innehåller
ämnen som söver och kväver samtidigt som den gör det svårt att
orientera sig. Mörkret är kallt och brer ut sig. Nere vid golvet
under mörkret kan du se bättre och andas lättare, kryp därför ut
under mörkret.

Utrymningsplan
Gör en utrymningsplan hemma. Hur tar vi oss ut om det blir
november?
Behöver vi stegar eller linor för att komma därifrån? Se till att det
alltid
finns minst två vägar ut och bestäm en samlingsplats till våren.

Med tanke på mitt nya liv som änka, bävar jag för november. Denna bävan är såpass tung att jag ber alla omkring mig om hjälp att hitta på sånt som gör livet lättare att leva när man befinner sig i den mörka säck som den elfte månaden ju är. Alla är överens om att stearinljus, te, soffa, filt, film och bok är kombon som löser de flesta problem – men många påpekar också att mitt inställning till just månaden november är bortitok fel och alldeles för negativ.

Ålrajt.

Faktum är att vintern är kall, mörk och blöt. Då utgår jag från att det blir dystert, tråkigt och deprimerande. Kan jag intala mig att vår långa vinter istället är mysig, magisk och terapeutiskt helande samt att november ju är månaden som är bäst på att vara just det: mysig, magisk och helande?

Hahahahahaaa. Näpp!

”Min novemberångest är en risig skog, där deppiga människor skrika. Stoltare ödemark finner du nog; men det skiter jag i …” (Fritt efter Per Lagerkvist).

Men i förra kommentatorsbåset dök det plötsligt upp roliga tankevurpor, som fick mig på ett strålande humör. Plötsligt såg jag positivismen som en möjlig väg framåt.

Symbolisk bild: Nybroplan i Stockholm lyser grönt!

Så här skrev Karin:
”Lättad över nybesiktigad och godkänd bil. Och jag är särskilt nöjd med att jag inte följde min första impuls när jag såg på kartan att det är promenadavstånd till den aktuella bilprovningen. ’Så bra, då kan jag ju gå dit!’ Tänkte jag, men tänkte igen och tog bilen.”

Båthuspernilla:
”En tankevurpa liknande den att promenera till bilprovningen gjorde jag när jag satt bakom ratten och högt funderade över hur tusan en blind bilförare skulle hitta bland alla knappar på panelen i mittkonsolen när de inte alls var taktila.”

Dina:
”Som när jag letar efter mobilen medans jag pratar med någon på´n.”

Ninja i Klockrike:
”Min favorit är fortfarande bussförarkollegan som efter ett långt arbetspass cyklade hemåt och vid den hårt belastade hållplatsen Tussmötevägen stannade till och glodde surt på trafikanterna som inte gjorde ens en tillstymmelse till ansats att kliva ombord. Sen cyklade han vidare mot hemmet …”

Relaterat är min egen otroligt konstiga plan när jag var i 25-årsåldern:
”När jag får barn, ska leksakerna minsann inte ligga på golvet!”

Låtom oss skratta från och med nu ända till december. Då kommer (förhoppningsvis) krafter och kreativitet att vara på topp så att Julkalendern kan publiceras utan avbrott.

Tischorna från december 2023, som fortfarande ligger kvar i en kartong.

26 kommentarer

Var är Sickan Carlsson när man behöver henne?

Var är Sickan Carlsson när man behöver henne?

Publicerat av Lotten Bergman den 16 mars 2023 01:03

Jag är omgiven av folk som ser svart på tillvaron. Bengt Grive hade till och med kunnat dra till med ”mörksvart”. Är det inte dystert, så är det det rent dystopiskt. Det är därför jag längtar efter Sickan Carlsson.

(Här måste jag ta en planeringspaus. Om jag ska fortsätta nämna gamla döingar som ingen människa under 40 minns, är det kanske på sin plats med några fotnoter. Eller förklara på vägen ner mot botten av inlägget? Kanske är bloggläsarna så få och gamla numera att jag kan komma undan med referenser som går i svart-vitt? Eller vad nu Bengt Grive hade kallat det. Äh, jag skriver vidare och ser vad som händer.)

Sickan Carlsson (1915–2011) var alltid glittrande glad, energisk, frejdig och tjosan.

En annan glad typ som hade kunnat pigga upp är ju Hawkeye/Alan Alda i M*A*S*H*. Han var en av mina idoler redan i mitten av 70-talet (snäppet under Kar de Mumma och Gits), och ibland rotar jag fram nåt gammalt klipp på Youtube strax innan jag ska somna. Japp, för man ska somna leende som en annan Sickan Carlsson.

Så, undrar ni, vad är det folket runt mig gnölar om? Förutom krig, höga matpriser, skolelände, marsvädret, ond & bråd död samt brustna hjärtan och hälsenor, får jag lyssna på de framtids-skrajsnas litanior om ryska krigsslag genom tiderna, handlingen i 1984 och allt om AI, den där förnicklade AI:n.

(Planeringspaus igen. Ska jag förklara AI? Nu meddetsamma? Eller är artificiell intelligens allom bekant och kan till och med börja skrivas med gemener: ai? Hmm. Äh, jag skriver vidare. Det ordnar sig säkert.)

Artificiell intelligens håller på att ta över allt konstnärligt skapande, sägs det. Den kan måla tavlor, skriva böcker, knappa in kod, prata all världens språk och hitta på roliga skämt. Jag testar och ber AI:n skapa en rolig slutpoäng till en inledning som jag skriver med min egen hjärna, mina egna fingrar och min egen fantasi. AI:ns bidrag står i fetstil:

Bengt Grive, Sickan Carlsson och Hawkeye kommer in i en bar. Bengt Grive, som har på sig en spaljégrön kostym, beställer en sockerdricka. En liten stund senare smuttar den sprudlande glada Sickan ironiskt nog på en Whisky Sour, medan Hawkeye förgäves frågar efter en hembränningsapparat. Bartendern slår ut med händerna och säger:

– Det här måste vara ett skämt.

Badoom-dish?

Nä, nu tar jag mig i kragen och ser som min uppgift att sprida lite glädje. Varför inte med två helt olika tidningsrubriker?

Här kommer en från Aftonbladet 1955, skapad av ingen mindre än nyss nämnda Bengt Grive.

En öländsk bonde spelade fotbollsmatch för Kalmar, men flydde från planen – med färja – när han fick bud om att en av hans kor kalvade.

Och så har vi The Times (UK), som 2018 fick folk att tro att BLT-sjukhuset (eller kanske Räkmackelasarettet) hade mosat fem personer till döds.

Förklaring: Sjukhusen där fem patienter dog av matförgiftning, är nu offentliggjorda.

Sov och ät gott, kisa mot solen och njut av snödroppande istappar! Snart blir allt bra igen!

Fotnot
Ni som är under 40 kan ställa följdfrågor i kommentatorsbåset.

32 kommentarer

Filmstjärnor som inte har jobbat ihop

Publicerat av Lotten Bergman den 24 mars 2012 00:22

Jag är ett vant intervjuoffer – jag säger ja till alla och har hur kul som helst! Om jag inte tycker om frågorna så skriver jag bara nya. Dessutom sker ju allt per mejl numera, så att inte ens korrfel smyger sig in. Den senaste publiceras idag i Nöjesmix i Gävle med omnejd, och ser ut så här:

Om man till äventyrs vill läsa schwamlet, kan man klicka på bilden.

Men det var inte på grund av intervjun som jag lade ut hela klabbet här (inget nytt under solen – ni vet allt som står redan), utan för att jag i den fantiserar om att få spela in en film med Helena Bonham Carter och Johnny Depp. Bafatt vi tre har ju aldrig jobbat ihop. (De har jobbat med varandra, men utan mig. Pottsorkar.)

En annan trio är ju Johnny Depp, Brad Pitt och SimonPegg, som verkligen hade varit sanslöst bra ihop.

Depp, Pitt, Pegg. Sällan har jag sett så mycket skägg på en gång.

Min djefla man skulle vilja se Jack Black, Jennifer Lawrence och Bruce Willis i en förväxlingskomedi. Och så vill jag förstås tussa ihop Cary Grant med Emma Thompson. Ju mer anakronistiska konstellationer, desto bättre! En mördarhistoria med Hugh Grant, Arnold Schwarzenegger och Birgitta Andersson! En kärleksfilm med Sophia Loren och Fred Astaire! En dansfilm med Gene Kelly och Hugh Jackson!

Och ni?

42 kommentarer

Ointressanta drömmar

Publicerat av Lotten Bergman den 31 augusti 2011 21:03

Tydligen är det så att jag i runda slängar en gång per år (vilket jag vet eftersom jag har bedrivit intenziva schtudier och gjort en bloggvetenskaplig undersökning alldeles nyss via Google) berättar hur ointressanta alla andras drömmar är och hur intressanta mina egna är.

Sorry.

I morse väcktes jag av Fjortonåringen som bara skulle berätta att han led av varkladdiga ögon, ont i halsen och feber (är man sjuk i den här familjen så är man det med besked), varpå jag (tydligen) tröstade honom med:

– Åh. Det var en hemsk mardröm. Vad bra att du väckte mig.

För i drömmarna befann jag mig i fel stad och på fel plats, med för många barn och inga kommunikationsmöjligheter – men med tusen och en tider att passa.

Sedan gick dagen som dagar vanligtvis går utan att jag tänkte närmare på drömmen eftersom jag var synnerligen upptagen med två deadlinear och en kantarell som skulle plockas. Vid kvällsmaten kom vi in på mardrömsämnet, men det slutade i totalt pratkaos eftersom mina barn obegripligt nog anser att deras drömmar är intressantare än andras.

– Jag hade på mig en svart overall med röda revärer och trillade nerför en utomhustrappa i all evighet. Som bakåtkullerbyttor! Med ryggsäck!

– Och trianglar som får alldeles för spetsiga hörn och linjer som spricker!

– Mumin kom i Tarzankläder och …

– Mumien? Trasan?

– MUMIN! Tarzan!

Men så tog Fjortonåringen till orda med sin obegripligt djupa basröst som han måste ha fått av brevbärarn:

– Känner ni ett djuuuup? En inåtkänsla? I mardrömmen? Allt handlar om abstrakta ting – och alla förändringar är katastrofala! En oändlig feeling av djup … invärtes. Liksom.

Å ja ba: ett obegripligt djup? Nä. Eh.

Jag lider alltså av mardrömsbanalitetskomplex: mina drömmar är faktiskt inget att skryta med. Jag faller eller är sen. Alla andra är intressantare. Däremot är alla i familjen helt överens om att vi minns åtminstone en mardröm från barndomen. Vågar ni utan att drabbas av barndomstrauma dela med er av era?

56 kommentarer

Jag vet vad jag vill ha för bil!

Publicerat av Lotten Bergman den 8 juni 2011 23:42

Jag tog körkort i 25-årsåldern och köpte med min djefla man runt 1990 en drygt 15 år gammal limegrön Peugeot utan stöt- och ljuddämpare för 10 000 kronor av en släkting. Vi kunde se marken svischa förbi under oss genom ett charmigt hål i golvet och fattade inte varför alla skrattade åt oss.

Sedan dess har vi ägt den ena sekruttbilen efter den andra – ofta ärvda av vänliga släktingar. Att bilarna startar i fuktigt väder är som ni förstår luuuxuryyy.

Nu är bilen som i höstas lagades med silvertejp nyuppfräschad med ett silverglänsande avgasrör, men vi börjar ana dess annalkande frånfälle eftersom den tappar delar som en sjuåring tappar tänder. Därför tillåter jag mig att fantisera över vilken sorts bil jag vill ha.

Först och främst vill jag ha en Ford Mustang från 1967:

Johnny Depp på en sådan i 21 Jump Street. — Johnny Depp på en sådan i ”21 Jump Street”.

Men det går också bra med en Ford Gran Torino från 1972:

Clint Eastwood framför en sådan i filmen Gran Torino. — Clint Eastwood framför en sådan i ”Gran Torino”.

(Vabaha? Ni tycker att jag prioriterar männen framför bilarna i mina bildval? Men självklart och förstås.)

Fast jag fattar ju att jag måste vara realist. Därför önskar jag mig också en folkabuss:

Skådespelarna flygande ur en sådan i "Little Miss Sunshine". — Skådespelarna, flygande ur en sådan i ”Little Miss Sunshine”.

Nu är det så att jag igår fick njuta av en nästan perfekt bil. Det är en sådan som har liksom ett vardagsrum i sammet på insidan och som man förmodligen inte kan ha annat än kul i. Från 1988 – jättemodern jue!

Det där bakre sätet har inte ens säkerhetsbälte! Men vänta, det saknas något. Vad ska man ha i de där hålen om inte en … en … en 2,8-öl!

Bilden togs i exakt det ögonblick som jag upptäckte 1) tärningar 2) Wunderbaum!

Nästa nybil som vi köper ska ha manchester och sammet och dra minst 1,2 liter per mil. Andra må prioritera hästkrafter och miljövänlighet samt krockkuddar. Alldeles för få människor räknar ut partyfaktorn. Som i detta fall är 8,3.

47 kommentarer

En torsdag mitt i livet

Publicerat av Lotten Bergman den 25 maj 2007 08:54

Som tidigare berättat är jag förtjust i spaghetti och köttfärssås. Och basket. Samt barn.

Och så förstås bloggträffar.

Igår var det matbloggsträff på den smakfulla restaurangen Esperanto. Jag är i matbloggarsammanhang kusinen från landet som snubblar i trappan, går på toa mitt i efterrätten och redigerar menyn på plats.

Jag gillade mest en sås (som inte syns på menyn) och allt som knastrade.

Jag vände mig till Lisa:
– Vad är lameller? sa jag, som tänkte på tryckluftsmotorer och svampar och undrade var torskarna hade sina.
– Tunna skivor, sufflerade Lisa.
– Aha. Och vad kan du rekommendera? sa jag och pekade på menyn.
– Allt … alltså, du får allt! sa Lisa.
– Whaaaooooowww! AAALLT? sa jag på mitt allra mest diskreta sätt.

Kukturbloggen (förlåt) Kulturbloggen har en massa bilder på människor och mat. De andra ännu inte nämnda var: Betraktelser från Baren, Kärlek, mat och folköl, Dinner, darling, Anne’s food, The Blogger Formerly Known as Ensamma Mamman, Patrik blandar ihop, Hemliga kockan och Mathimlen.
——-

Snabba kast: tåg hem, cykling till dagis, ”välkommen in på kaffe och muffins, vi har ju föräldradag idag”, hem igen, samling av alla barn för leverans till Bästisgrannen, jakt efter Den Djefla Mannen Utan Mobiltelefon, snabb forsling med Tolvåringen till Johnny Depp på bio.

Lycklig suck.

Förra årets premiär begicks ju mitt i sommarlovet – i år fick vi gå i efterskott. Surmagade recensenter får säga vad de vill: jag kan se Pirates of the Caribbean nästan hur många gånger som helst. Sekruttkultur? Nähedå!

Han var inte särskilt lik Keith Richards 1988.

Johnny and I go way back.

Tvärt kast med liten fågel ska jag roa mig med nu. Fåglarna i skorstenen väcker hela huset i ottan och just i ottan vill jag inte vara vaken. Anticimex vill inte uppfostra dem, så då får jag göra’t.

40 kommentarer

Bio mittinatten

Publicerat av Lotten Bergman den 12 juli 2006 03:09

Klockan 23.59 var jag och fem ungdomar på tjuvpremiär av Pirates of the Caribbean: Dead Man’s Chest.

Var det kul?
Ja. Jaa.
Var Johnny Depp sådär flirpig i den här också?
Jahadå.
Var det fler specialeffekter i del två?
Ja.
Spelade Keira Kneightley en fjompig, rädd kvinna i höga klackar?
Nej, verkligen inte.
Var Stellan Skarsgård ond som vanligt?
Nej. Men läskig.
Kysste de varandra?
Ja. Och, faktiskt … ja.

När jag ser vackra filmer som ”A Room with a View”, kan jag möjligtvis kolla in kläderna och … och … men, nej. Kläderna bara. Action, blod, humor och snygga karlar, here I come. Keira har skitigt, ofriserat hår och smutsigt släp på klänningen, allt är här precis som jag vill ha det. (Nej, jag har aldrig sagt att jag är en djuping.)

Nu har det ju precis i dagarna konstaterats att Keith Richards har tillfrisknat såpass från sitt koksträdstrillande att han kommer att dyka upp i del tre av Pirates of the Caribbean. Hur i hela friden ska filmmakarna möta mina förväntningar?

Jag vill ha en scen där Keith och Johnnys karaktärer dricker sig fulla på rom tillsammans, en scen där de sneglar på varandra och tycker att den andre beter sig underligt, jag vill ha en scen där de råkar hålla i något gitarrartat båda två samtidigt fastän det verkligen inte är en gitarr utan kanske en … öh, en pilbåge?

Ni som ska se filmen: var med i början, det är en mycket vacker första filmruta med ett gäng koppar. Och förresten, mannen som har en bläckfisks hy, spelas av Bill Nighy, som spelade stjärnan i bandet Strange Fruit i filmen med det löjliga titeln ”Still Crazy”, som ändå är en mycket bra film.

Hett tips: Efter eftertexterna kommer det en liten extra filmsnutt.

17 kommentarer

Kompetens

Publicerat av Lotten Bergman den 16 maj 2006 00:03

I’m a sucker för kompetens.

I många fall, faller jag för kompetens som jag är fjärran från själv – vilken pianospelare som helst kan få mig att tappa hakan av beundran eftersom jag i nio år misslyckades så komplett med mitt eget pianospelande.

J-O Waldner är en sådan pianospelare, fast med boll och racket.

För mig är hans spel som att titta på balett är för andra. Jag säger ”Ååååå” och suckar ”Thhiiitthhha” när han briljerar och skriker ”Nääää” när tricken inte riktigt håller.

Johnny Depp är för mig också kompetens. Visserligen kan även han missa öppna upplägg och spela in ”The Astronaut’s Wife”, men ända sedan ”21 Jump Street” har jag haft ögonen på honom. Några påstår att mitt ooooande och aaaaande bara beror på hans utseende. Tssst!

Birgitta Andersson i vad som helst av Hasse & Tage, Carola när hon slipper vråla, Jimmy Page, Carolina Klüft … Personifierar de kompetens?

(Och så vet ni att ”Tssst!” är världens bästa argument när någon protesterar och man inte riktigt har kläm på vilka vettigare saker det finns att säga?)

20 kommentarer