Hoppa till innehåll

Dag: 1 augusti, 2011

Jag och andra konstnärer

Le? Kommer då rakt inte på fråga.
Le? Kommer då rakt inte på fråga.

Ni ser hur Selma står där och blänger mot fotografen? Eller vänta, hon kanske bara står där och ser ut som hon borde gjorde. Klänningen ser förstås lite för tajt ut vid axlarna. Hon kanske har obekväma skor? Och ont i den onda höften? Eller vänta, det är förstås alldeles för varmt ute och hon vill ju bara in i huset igen för att fortsätta att skriva.

För hand.

Vid ett skrivbord.

På icke alls ergonomiska stolar.

Detta gnager i mig som en bäver i byggartagen. Förr i tiden skrevs storverk och odödliga alster av människor som satt fast i korsetter och kravatter och som dessutom var tvungna att använda krånglande pennor och som inte kunde slå upp ett endaste dugg på internet. Hade de halsfluss, mjältsjuka eller kallbrand var det bara att stå ut och hoppas på det bästa. Och om de ville ha lindrande te, fick de vänta i många fler minuter än vi gör idag på att vattnet skulle koka.

I väntan på min lidnerska knäpp och därpå följande Nobelpris, far jag omkring och besöker allehanda konstnärer och författare för att klappa lite på dem.

Fröding hade det inte heller så roligt.
Fröding hade det inte heller så roligt.

När vi kom till Frödings födelseplats började det spöregna samtidigt som vi var hungriga, och eftersom Fröding ju inte alls värkte fram något strax efter födseln, sprang vi bara fram till honom och sedan tillbaka till bilen. Detta kallade vi Frödingeloppet.

När vi närmade oss Kristinehamn, tog vi en omväg för att skåda Picassos jättestaty som föreställer hans fru och alls inte en envingad skata.

Picassos fru hade det kanske jätteroligt?
Picassos fru hade det kanske roligare än vi?

När vi i hällande spöregn och 97 sekundmeters motvind hade kämpat oss fram till Picassoskulpturen, stannade vi i 5,2 sekunder för att hinna föreviga upplevelsen – sedan rusade vi i samma jädra motvind tillbaka till bilen. (Obegripligt meteorologiskt fenomen.) Detta kallade vi Picassoloppet.

Men det besvärligaste var egentligen det som upptäcktes på Mårbacka: bildarrangemanget.

De måste ha flyttat på soluret!
De måste ha flyttat på soluret! Klåpare!

Nu ska jag sätta mig i en miljölampas dassiga sken och på kollegieblockspapper med en kass reklampenna från Q8 skriva storverk och odödligheter. Jag ska ta på mig ett par för små jeans och äta sill också. Sedan ska jag definitivt utnämna barnen till mina ödmjuka tjänare och skicka bud via sms närhelst jag behöver assistans.

– G’morrn, Elvaåringen. Jag tar frukost på sängen idag, tack.
– Men mamm…
– Scccchhhhhh. Mamma skaaaaapar.

Krafs krafs. … hon kom som en virvelvind med en mobiltelefon i ett nyckelband om halsen … Just så.

Share
75 kommentarer