Hoppa till innehåll

Dag: 8 augusti, 2011

Det fantastiska kommentatorsbåset

– Lotten Bergman, så här på 100-årsdagen måste vi ju få fråga: vilken var den roligaste tiden i ditt liv?
– Vad säger han? Vem? Vilken låda?
– FRÅGA! NÄR VAR DET SOM ROLIGAST?
– Hur ska jag kunna veta när du är som roligast?
– DU!
– Ja, jag säger ju det. Inte ett dugg rolig. Dessutom har du en fånig mustasch.
– När du ser tillbaka …
– Kommer inte på fråga. Kanelbullar gjorde jag senast någon gång i slutet av 1900-talet.

Mina gener är sådana att jag på ålderns höst 1) kommer att få dålig hörsel 2) inte kommer att minnas ett endaste dugg. På min 100-årsdag får ungdomarna helt enkelt rota i de gamla bloggarkiven, så är det. Därför berättar jag när jag har som roligast.

Jag har inte träffat alla i kommentatorsbåset – men många av er som kommenterar har öppnat era hem och låtit mig sova över på golvet i hallen, på finsoffan och i tältsängen, en familj åkte flera mil för att titta på flygplan med mig, många har trillat in i mitt hus och några har dessutom låtit mig komma på studiebesök. Jag har er alla att tacka för många, många skratt. Nu ska ni få se hur en av långskrivarna i båset ser ut:

Skogsgurra
Skogsgurra.

Han bor med sin fru Karin i obygden bortitok, dit man kommer via en slingrande grusväg med grässträng i mitten. Vägen går inte att beskriva med “ta vänster, sedan höger”: man måste ha värden i örat för att komma fram. Så hur vågar jag mig dit – med barn och allt? Ptja, positiv magkänsla kanske?

När man kör in på den enorma gårdsplanen framför Skogsgurras hus, skriker man små förtjusta pip-tjut eftersom det inte står ett enormt hus på tomten, utan två!

Boningshuset från 1862 målades senast 1923, men är i bättre skick än utsidan antyder.
1. Boningshuset från 1862 målades senast 1923, men är i bättre skick än utsidan antyder.
Det övergivna huset är från 1876, och faktiskt i lite sämre skick än utsidan antyder.
2. Det andra, nästan övergivna huset är från 1876, och faktiskt i lite sämre skick än utsidan antyder.

Den vänstra delen av det trasigare huset är faktiskt från 1700-talet, och någonstans där i fogen mellan de två århundradena har något satt sig på sniskan så att taket böljar lite. Men äsch – självklart måste vi ju gå in och titta, kom barn!

Sa jag.

Fru Karin skakade då på huvudet och sa att nej, där har ingen varit sedan hennes pappa dog 1973, och nej, det är inte tillrådligt att ta med sig barnen och ta för guds skull på er stövlar. Skogsgurra sa ”det här vågar jag inte titta på” och försvann.

Som ni ser på bilden ovan har verandan ingen entrétrappa – man får klättra upp på en stege. Jättespännande!

Här på verandabänken har ingen suttit på snart 40 år.
Här på verandabänken har ingen suttit på snart 40 år.
Och på den lilla tvättlinan har ingen tvätt hängts på snart 40 år.
Och på den lilla tvättlinan har ingen tvätt hängts på snart 40 år.

Vi öppnade en knarrande dörr utan lås och klev in i en vacker, färgglad hall med sviktande golv.

Blommig hall, ljusblå trappa.
Blommig hall, ljusblå trappa.

Jag sa ”titta, det finns andra som målar på väggarna i sina hem” till barnen och traskade vidare. På golvet låg något som såg ut som en rebus:

Hur tolkar ni detta?
Hur tolkar ni detta?

I ett skåp fanns 13 båtmotorer, i en soffa låg en stor gipsbyst, i ett fönster fanns det dryckjom.

Mums, koncentrerad svavelsyra.
Mums, koncentrerad svavelsyra.

På ett ställe var golvet så murket att jag höll på att åka rutschkana rakt ner i källaren. Jag vände upp blicken och hittade en ledtråd: en balja på drift.

Bilden är suddig, ja. Iver, sinnesrörelse, halka och mörker kan ha varit bidragande orsaker.
Bilden är suddig, ja. Iver, sinnesrörelse, halka och mörker kan ha varit bidragande orsaker.

På väg ut igen, anade vi vilket partyhus det nog hade varit en gång i tiden.

Pilsner!
Pilsner!

När vi kom in i boningshuset igen för att leta upp Fru Karin och hennes Skogsgurra, möttes vi i hallen av en liten smidig räknesticka.

Observera gärna den gömda dörren i trappan: man tar loss en bit av ledstången för att ta sig in där!
Observera gärna den gömda dörren i trappan: man tar loss en bit av ledstången för att ta sig in där!
Vid en taffel mellan två stora golvur satt Fru Karin och spelade.
Vid en taffel mellan två stora golvur satt Fru Karin och spelade.

Och sedan försvann tiden i ett huj – vi pratade i munnen på varandra, inspekterade ägorna, drack champagne, letade efter gamla tapeter, irrade upp på vinden för att kolla på räknemaskiner, drack te och pratade varandra sönder och samman. Vid midnatt sa Skogsgurra ”nämen om man skulle ta och äta något?” och bad Åttaåringen om ett förslag på nattamat. Denne förslagne lille pojke öppnade kylskåpet och sa bestämt att bacon och ägg skulle sitta fint.

Därför satt vi klockan halv ett på natten och åt ägg och bacon som den naturligaste sak i världen. Sedan kröp vi till kojs. Eller … de andra lade sig på soffor och madrasser – jag kröp in här:

"Lottens antikatt-tält” kallas detta.
“Lottens antikatt-tält” kallas detta.

För så är det med nästan alla som jag känner: de har katt. Och där de förnicklade katterna är, kan jag ju inte vara med astmaväs och nässnor samt ögonkli. Därför byggde Skogsgurra detta enkla tjäll till mig. Under natten åskade det och regnade som aldrig förr — och där låg jag bredvid en fotogenlampa, en dator och en kofot (ännu en rebus?) och hade det hur bra som helst.

Men nu till dagens läsarfråga. Vi gjorde ett gemensamt besök på det lilla Arbetarmuseet i Gråbo, där Skogsgurra vevade igång en gammal grammofon på hög volym och nästan ville ta med sig en fin älgtavla hem. Där fanns även en gammal skolsal, med dessa mystiska matematikredskap:

Va ä dä?
Va ä dä?

Vet någon av er hur de användes i skolundervisningen? Det är plywoodremsor som hänger styvt och obegripligt. (Museipersonalen visste inte heller.)

Share
51 kommentarer