Jag sitter ohyggligt högt på mina svenska hästar och ryar om hur enkelt det är att komma ut på internet hemma. Jag har i två dagar försökt köpa mig en uppkoppling, men får bara felmeddelanden och suckar till svar. I hotellreceptionen sa personalen att de diskuterar en annan lösning, men att den nog ligger ”ett par år i framtiden”. Å ja ba:
– Hm. Och OS ska gå här nästa år? Hm.
Nu har jag i alla fall betalat en halv förmögenhet för att få skriva av mig lite. Först det viktigaste: kolla vem som serverade oss mat på Wagamama!
Jag, Broder Jakob och Orangeluvan är alltså i London här och slarvar runt. Vi har inte sovit i samma rum sedan sent 1970-tal och upplever både det ena och det andra. Broder Jakob hostar i sömnen och Orangeluvan snarkar och sparkar omkring sig. Själv ligger jag tyst och stilla som ett lik på lit de parade.
Nu kommer en mycket, mycket stark rekommendation för eventuella Londonresenärer: hotell Novotel vid Towern. Om man är ute i god tid är det snorbilligt och läget är alldeles perfekt på alla sätt och vis. Frukosten ser ut så här:
Vid frukosten finns två bås med bord, stol, tv-skärm och hörlurar. Jag trodde först att det var något slags material för personalen – övervakning av köket eller kommunikation med vaktmästaren.
Lite konstigt är det att vi inte har råkat ut för ett enda missöde. Inga kravaller, inga tjuvar, inga fall i trappor och inga kaskadkräkningar. Fast på en restaurang bad Orangeluvan servitören att byta bort en smutsig tallrik, som sedan visade sig bara vara en skål för musselskal. Jag försökte konversera en städerska genom att fråga vad en dörrstopp kan tänkas heta på engelska. Men istället för att prata normal engelska med ord som ”what do you call” eller ”English word for”, sa jag:
– Does it have a name?
Städerskan tittade förvånat på mig och svarade på väldigt bruten engelska:
– Anna Iskovitsch.
Så nu vet ni det.
Eftersom vi alla tre saknar lokalsinne, begriper vi inte hur vi har lyckats hitta fram till allt – men jag tror att det beror på att jag agerar t-u-r-i-s-t och läser karta och guidebok och frågar alla om råd och anvisningar – i alla fall alla som ser ut att kunna gå och prata på en gång. Se bara vilket proffs:
Sedan har vi ju shoppat också. Kanske speglar våra inköp våra personligheter?
Vad är det för blått, vackert tyg som ser ut som sjövatten med små krusningar? undrar ni. Det är den noppiga filten på ena sängen förstås. (Men det är ett bra hotell!)
Och så ännu fler rekommendationer: Ett Oystercard till tunnelbanan! Och The London Pass – ett kort som ger fritt inträde till en farlig massa museer.
Återkommer så fort internetet återkommer!
34 kommentarer