Idag var ni sannerligen varma i kläderna. Kommentarerna och villospåren
knattrades fram i ett fantastiskt tempo! Från Southern
Gothic-författare i största allmänhet, Faulkner, Norman Mailer, Bret
Easton Ellis, Edgar Allan Poe via John Steinbeck, Neil Gaiman, Aksel
Sandemose, Steinbeck och bl.a. Cormack McCarthy, knäckte Ingrid gåtan
allra först idag. Jag finner detta ytterst skickligt — jag trodde att
bloggaren var svårare än så! När alla sedan under ett par timmar höll
med henne, kom trevliga förvirrningar med förslag på Henry Miller. Nu vet ni alla
att den ene var en sexgalning, medan den andre var gift med Marilyn.
Shit happens.
Det första man ser när man slår upp De missanpassade (1961) av Arthur Miller (1915–2005), är dedikationen:
Tillägnad Clark Gable,
som var oförmögen att hata
Det är ur denna bok — som handlar om tre missanpassade män, en missanpassad kvinna och en massa missanpassade hästar — som det mesta i dagens blogg är hämtat. Bakgrunden är denna:
Arthur Miller var en mager, amerikansk dramatiker (lik Philip, tydligen) som till allas förvåning plötsligt var gift med Marilyn Monroe. Manuset till filmen skrev han ”som en berättelse som var tänkt som film”. Boken inleds med en mycket utförlig programförklaring, där jag tog mycket information. Visst blev han inspirerad av sitt privatliv … och gav hustrun huvudrollen. Under hela inspelningen var Marilyn (vi har lagt bort titlarna, hon och jag) fullständigt hopplös vad gäller allt man kan vara hopplös med. Clark Gable (lik min farfar, tro’t eller ej) lär ha sagt något om att ”den där kvinnan tar livet av mig”. Kort efter inspelningen dog han. (Rosman och Den blyga var och krafsade lite grann på den där C. som dog.)
Linas tips på vackra bilder från denna inspelning bör ni kolla på här. (Bilden här i bloggen är tagen 1959.)
Miller & Monroe (låter som en advokatfirma) var på väg att skiljas redan då. Ungefär två år senare dog Marilyn av oklara orsaker — och man vet att både hennes exmake Joe DiMaggio och Arthur Miller var bekymrade för henne och pressens hysteriska jakt på smaskiga nyheter, droger och annat knark.
Det var förresten frestande att i texten lägga in något om ”Käre John” som anspelning på att Marilyn eventuellt vänstrade med John F. Kennedy. Men … nej. (Se där Cecilia, I killed at least one of my darlings, skulle man kunna säga.)
Jag visste inte den 1 december att jag skulle komma att dela ut extrapris lite då och då, men om inte Helena 2 är värd ett idag, så vet jag inte vaaad! Att räkna ut LIX på alla texter! (Även om jag håller med Kristina om att man ska ” räkna ut det för hand och försmäkta”.) Present kommer till Helena 2 och i detta nu gör jag tio starka upphopp (basketövning, inte bra för knäna) i er ära allihop för att ni gissar så vilt och bra!
(Hopp-paus.)
Puh. Flås. Det sista stycket i bloggtexten kommer från ett Arthur Miller-citat som (phuuust, flås, oj, kondition?) i sitt original löd:
Data is a lot like humans. It is born. Matures. Gets married to other data, divorced. Gets old. One thing that it doesn’t do is die. It has to be killed.
Ordet ”häxjakt” skulle förstås få er att associera till Millers The Crucible ("Häxjakten") som gavs ut 1953. (När jag under ett år gick i high school i Dallas, agerade jag i den pjäsen. Läraren, Mr Whaley, såg ut som Kofi Annan och utnämnde mig till ”The Best Actress”. Jo tjenare, oj vad rätt han fick. Men nu och här kunde jag skryta om det här i alla fall.)
Avslutningsvis ännu ett Arthur Miller-citat:
Dogs never bite me. Just humans.
Oj, jag är alldeles matt. Orkar nästan inte sträcka mig mot plommonstopet. Kan jag ta nattmössan istället? Komsi komsi alla mina små får. Se där, nästan alla är här idag. Några till på slutet! Å krafs krafs, runt i grytan. (Spottar lite, Hasse vill ju vinna!) Men — åh! Grattis Philip! Det blev en karl!
Morgondagens bloggare kommer helt utan ledtrådar för rättvisans skull i morgon bitti runt halv nio!
Men Philip? Hoho? Går du och lägger dig i tid nu när du vinner? Vaaaknaaa!
Fy farao! Det här är inte rättvist alls. Här smyger jag för första gången in till den lilla datorn sådär tio över midnatt — och så får jag inget att gissa på.
Men eftersom jag aldrig gissar rätt så gör det ju ingenting. Får se: Lotten, böcker, film, röda trådar, en blogg som man inte kan ta sig ur + en stavmixer … vad kan det bli??? En modern installation? Fast synd på Lotten. Bingo! Joseph Heller / Catch 22 … låter faktiskt seriöst. Godnatt!
Ah! Men jag uppskattade att du höll dig vaken! Säg till sambofrugan att sova sött!
Får man inte blogga ifred ens mitt i natten?
… fast ’sambofru’ — det var ju jättebra!
Philip vann? Ja men det passar ju ruskigt bra, ty Philip/Filip betyder just ”hästkarl”! Det vet jag för att vi tänkte döpa vår dotter till det. Ja, alltså innan vi visste att det var en tös förstås. Funderade sedan på Filippa i stället, men Filippa lätt flippat tyckte vi. Det fick bli en Alice, som senare visade sig bli hästtokig. Allt hänger ihop.
Själv hette jag Patrik i mammas mage. Mina föräldrar chockades svårt när jag föddes, och sedan tog det ett halvår — under det att jag bara kallades ”Plumsan” — innan jag fick mitt namn. Och nu har min syster en sambo som heter Patrik.
Allt hänger ihop, sa Bull.
TACK!!!!!
Massor.
Typiskt att jag glömde den enda fungerande datorn på jobbet igår. Jag skyller på Luciayran.
Men det kom som en rolig överraskning i dag i stället.
Stor kram.
Barn och sambofru ivägskickade till skola och jobb. Morgontidning och kaffe latte. Datorn uppkopplad. Klockan: strax över åtta. Browsern inställd på att uppdatera var 10:e sekund … Go ahead Lotten! Make my day!
Vadå jag patetisk?
Mina föräldrar vill döpa mig till Fritz …
Hurra! De tråkmånsar som tycker att det inte är värt mödan att räkna ut LIX ser nu vilken fantastisk nytta man har av detta mått! Man kan få en överraskningspresent!
I väntan på ny bloggare:
http://www.cuteoverload.com/
Känsliga personer varnas!
Mina föräldrar ville (inte vill) döpa mig till Fritz … jag är naturligtvis en vuxen och självständig man nu.
Nå när kommer blogget?
Förresten: en intressant intervju med Arthur Miller finns
här!