Hundar som tänker, mackor i långa banor och barn som somnar så fort de lägger huvudet på kudden. Samt mystiska män som saknar en eller flera kroppsdelar.
Nu måste jag få berätta om en sak som hände när jag var liten! Jag låg uppkrupen i skorstenen i en öppen spis som egentligen var en hemlig gång till ett slott som ingen kände till. Mina kusiner vet fortfarande inte att jag hörde allt de sade.
”Det är skönt att det äntligen är skollov”, sa Lucy-Britt lyckligt och tittade beundrande på matsäcken som hon höll på att packa. Med sina oräkneliga fräknar, håret i en lustig tofs och nyfikna, gröna ögon vände hon blicken mot Bertilinia.
”Det här är ju toppen!” sa Bertil glatt. Hon var en rustik och bastant flicka med tjock hår som i mer än hela sitt liv hade betett sig mer som en pojke. Namnet Bertilinia ville hon inte längre kännas vid. ”Nu har vi smörgåsar så det räcker.”
”Sakta i backarna! Vi dricker vattnet direkt ur den fantastiska källan” utropade den blondrufsige Lars bestämt, när dörren plötsligt flög upp och han kraftfullt steg in genom dörren.
”Visst katten! Påminn mig inte om det där” sade den långe Jan med klarblåa ögon och ett smittande skratt. ”Det var kristallklart och iskallt. Att den gamla övergivna järnvägen till den övergivna gruvan med de övergivna barackerna hade förgiftat vattnet kunde ingen ana.”
”Kors! Leverpastej! Sallad! Ägg och ansjovis! Tomater! Sallad! Scones!” tänkte Tom och hängde lyckligt med tungan. Han gned kärleksfullt sitt bruna huvud mot Bertil och gläfste till.
En annan dörr flög lika plötsligt upp. In kom en enbent karl. Han hade träben istället för det som han förlorat. Armarna hängde som på en gorilla och han var tomatröd i ansiktet, utom på hakan för där växte det grå skäggstubb.
Det var denna halvfärdiga människa som fick mig att inse min begåvning för mystiska mysterier och därmed var min lycka gjord. Jag kom att mot hans vilja använda mig av honom under alla år. Men det visste jag förstås inte då, i den öppna spisen som ledde till en hemlig gång som förresten var övergiven sedan länge.
27 kommentarer
Magnus Haake var utan att själv inse det farligt nära facit, när han föreslog googling av nyckelorden. Den tydligaste ledtråden var nämligen formuleringen ”mörkret kommer inte att stanna”, som i olika omskrivningar förekommer i många intervjuer med, ja just det: Ulf Lundell. ”Fyra öl och en halva whisky” och några andra formuleringar är identiska med meningar i Jack (1976).