Dag: 6 december 2005

Bokstäver och ord, himmel och jord och några rim. Högt och lågt och roligt. Ibland politiskt. Alltid imponerande.

Det var en gång en dag för länge sedan. På den tiden var det ingen skam att vara utan dator, så kreti och pleti behövde inte hålla sig borta ur folks åsyn utan strövade fritt omkring i ett relativt elektronikfattigt landskap. De som hade räkningar att betala, samlades i lokaler som kallades bank [bangk] eller postkontor [påstkånto:r]. De som hade rätt fingersättning på tangentbordet kallades sekreterare och de som inte hade det, hade ingen anledning att ha det. De var bra på andra saker.

Nu tycker ni kanske synd om sekreterarna. Men det finns det alls ingen anledning till. De levde gott på sina och sina mäns löner och var uppskattade för sina fingersättningar och hade oftast ingen alls önskan att leda fler projekt eller assistera mer och få andra titlar. De visste att det av de och ingen annan som skötte ruljansen både hemma och på kontoret.

Dock uppstod med tiden ett stort problem. Låt oss nu stanna upp ett ögonblick och ställa oss några frågor. Skulle inte de fingerfärdiga må bättre av att få lite omväxling? Borde inte samhället ta sig i kragen och lära sekreterarne att ställa krav på något annat? Vara vad det än vara månde?

När samhället sedan nickade jakande på dessa frågor, fick detta samhälle något religiöst i blicken och beslutade även att snickare behövde gå i treårigt gymnasium samt att det skulle bli så svårt det någonsin kunde för egenföretagare att sköta sina papper. 

Men det var som sagt för länge sedan. Fast sannolikt var det alldeles nyss.

36 kommentarer

Jag har (till skillnad från t.ex. Kristina) alltid haft svårt att läsa dialekter. Det beror naturligtvis på vana … och kanske måste jag faktiskt ta mig i kragen och läsa lite mer Sara Lidman. Att Gustav placerade både mig och texten i Västerbotten skrämde upp mig rejält, men Charlott fick sedan ordning på alla genom att bestämt påpeka att det var Småland det handlade om. När det nu gäller  författarens ”obegripligt intressanta bakgrund” är det på detta vis:

Författaren till Åsa-Nisse hette ju Stig Cederholm (1905-80), som blyga Gunilla var först med att avslöja. När sedan allvetande Tiila avslöjade Cederholms bakgrund, förstod alla även ledtråden om att han ”kanske skulle ha kunnat träffa Anne Frank”.

Följande fakta om Cederholm kommer från Där järnkorsen växer av Bosse Schön: Cederholm var alltså  en hängiven nazist och antisemit, som misskötte sig som soldat i Waffen-SS och själv hamnade i koncentrationsläger. (Bilden här publicerades i Aftonbladet 26/11 1943.)

De inledande två styckena i min härmistext baseras på bevarade kärleksbrev som Stig Cederholm skrev till en (olyckligt) gift kvinna. Han stal helt riktigt hennes (judiske) makes ridstövlar och kameror. Polismästaren i Jönköping skrev i ett hemligt PM att Cederholm var galen och att han borde hållas isolerad från omvärlden och steriliseras. Den första Åsa-Nisse-boken utkom trots detta 1944, fylld av den där förskräckliga dialektskriften.

När det gäller filmerna, som man numera ibland kan se på tv på eftermiddagarna, var de flesta regisserade av Ragnar Frisk. År 1983 träffade jag honom, och eftersom jag då hade kunnat ge min högra hand för att få vara med i en Åsa-Nisse-film (eller vilken film som helst, faktiskt), pratade jag i flera timmar med honom om hans regissörsgärning.

— Vem är Sveriges skickligaste skådespelare? sa jag.
— Utan tvekan John Elfström, sa Ragnar Frisk och förklarade sedan varför Åsa-Nisses uttolkare med sitt register var bäst, tills jag höll med honom.

Det sägs att Åsa-Nisse flyger i luften (1956) har fått Sveriges kortaste filmrecension, av Alf Montán i Expressen den 2 oktober 1956. Den löd helt enkelt "Far i frid".

Jag måste bara nämna Albert Engström. Precis som blyga Margareta påpekade, skrev han helt andra böcker. Som var roliga.  Kanske får jag anledning att berätta mer om honom längre fram.

Plommonstopet har fått sig en kraftig törn och blivit bucklig, men jag klämmer till och bankar lite såååå däääär ja, så fick alla gamla namn plats … och så alla nyyya. Såja. Innan jag drar en av er, ska jag bara säga att jag tror att jag har beslutat att de som redan har vunnit en gång är diskade. Fast om jag drar ett redan-vunnit-namn kan den personen få en bok istället. Ja, så gör vi. Å hej! Där står det Herr R! Inte illa pinkat, han som bara gissade en enda gång! Grattis!

Snart kommer morgondagens bloggare. Jag är övertygad om att ni tar personen direkt på volley och smashar in rätt svar omedelbums. Eftersom jag är inlåst, föreläsande i en föreläsningssal hela långa dagen, blir det kanske ont om respons. Men kanske kan jag ändå leta upp ett modem någonstans …

2 kommentarer