Dag: 21 december 2005

Nummer ett

Jag är inte gubbsjuk och jag har inte grått hår, inte ens i själen. Jag är en vacker ung man, fräck som fan. Jag är helt enkelt läcker, 22 år gammal. Jag kom igår in till frisören och sa lugnt:

— Vill ni va snäll och kamma mina öron.

Den slätslickade barberaren blev sträv som en borste och hans ansikte långt som ett päron.

— Är han … han måste … inte va klok! fick han ut till slut.

Det blev skratt runtomkring på stolarna och näsvisa:

— Att han …
— Att han inte …
— Att …
— Att …

Sedan kom en jättelååååååång fni-fni-fnissning från truten i en rödhårig knopp som stack upp som en jordgubbe. Ha!

_*_*_*_*_

Nummer två

Jag har äntligen sett en som har öron som mina. Vi kände igen varandra — som i en dröm.

Hennes huvudform var som min, fast mycket värre. Och en sak gjorde den omänsklig: öronen tycktes byggda av benknotor mer än av brosk och hud. Hennes bläng på mig var flabbigt hånfullt: glo du bara — som i en spegel!

Jag har gråtit ganska mycket för de där öronen som är så framfusiga och råa. Genom mina syskons nidteckningar har jag uppfattat att mina öron är för stora och att vanliga människor alltid måste skratta åt dem, och att bara hemskt gudfruktiga människor kan låtsas att de är ”i ordning”. I kvällsbönerna ber jag att jag ska få dö och få nätta små öron som lik. Jag svänger hela tiden mellan glupskhet, panisk lättja, matvägran, hysterisk livsaptit och fruktan för vuxet kvinnoliv.

En gång började min far retas om mina öron inför mamma. Vad riktigt ska det bli av flickan som har  öron som ser ut som väldiga vingar överdragna av läder, mörkare än ansiktets hud? sade han eller tänkte.

— Du ska ha de hörseltrattar du har, så att jag kan se att det är du, sade han.

Han såg på mig, jag såg på honom, vi såg på varandra, leende, i samförstånd — detta var höjden av kärleksförklaring! Jag jäste av högfärd och strök bort håret, bakom öronen. Hela världen skulle vara svartsjuk om den bara anade.

105 kommentarer

Här tror man att man drar till med en kluring. Och så dansar Aequinoxia lyckligt virvlande in med det rätta svaret efter åtta minuter. Inte ett dugg osäker. Efter ett tag gjorde jag något fuuult: bad henne via mail att inte leta efter boken ute på verandan utan istället vara tyst med sina bevis ett tag. In på scenen klampar precis exakt då Den blyga (pah!) med hur hårda citat som helst.

Dags för dimridå.

Trots detta kom sådana som Rödluvan och Mirre och gissade helt i november, vilket alltid gläder en elak själ som min. Nästan ännu bättre var sedan Aequinoxia, som ju visste det rätta svaret men ändå gick in och yrade om självaste Gud för att Cal och Kungen skulle känna sig tillfreds med sina bibliska gissningar. Lisa (som liksom vi inreder med periodiska systemet) drog till med P.C. Jersild, man tackar. Pelle G satte sedan fruktkniven på sin spets när han drog till med statsministern själv. Jag tänder nu ett tomtebloss för alla som inte kände till Hanff (som enligt Ami låter som en sjukdom) tidigare, men som gissade ändå.

Cina kom med en helt riktig gissning via livlina — som måste vara bland de skickligaste livlinegissningarna jag har hört talas om: "Terrible Thomas", en barnbok skriven av … dagens bloggare Helene Hanff. Livlinan borde inte vara livlina utan gissa här för att kunna vinna ett extrapris! (Inom parentes ska här berättas att Olle för två år sedan var livlina i ”Vem vill bli miljonär” och då lyckades svara så rätt att vinnarna skåpade in ett antal kronor — som de delade med sig av till oss!)

Amerikanskan Helene Hanff (1917–97) skrev alltså under nästan 20 år brev till en bokhandel i London. Först gällde det bara bokbeställningar till chefen, sedermera om nästan vad som helst till alla de anställda. Samtidigt försökte hon (inte särskilt framgångsrikt) tjäna pengar på att skriva filmmanus (till bl.a. Ellery Queen) och bli publicerad som barnboksförfattare. Inte förrän hon samlade breven till och från boklådan, sa det klick — manuset antogs och boken blev en bästsäljare. Och film. (Alla som debuterar och gör succé lite senare i livet får mig att tro på detsamma. Livet alltså.)

Det är en liten, snabbläst och rolig bok, 84, Charing Cross Road (1971; "Brev till en bokhandel"). Helene är förvånansvärt uppkäftig och rättfram — och skriver verkligen som i bloggen här med presidentnamn (fast jag har stoppat in Carter) utan versaler och ”Skit samma!”. Ska jag vara riktigt ärlig, tycker jag mycket mer om sådan här litteratur än … nej förresten. Ska inte trampa på redan ömma tår. Men vill man ge bort en bok i julklapp till en som är vem som helst och som redan har en massa slipsar, tvålar, riskokare och tuschpennor, kan man ge bort denna bok. (Nu vet jag: vi samlar alla Julkalenderkommentarer till ett manus och får det utgivet, skapar en av alla oväntad bestseller som ger ett eko över hela världen … och aldrig någonsin har dess like setts … och LIX är redan uträknat från början med medelvärden och mellantider.)

Cruella: jag går härmed i blasfemi hädan och skäms över ölvalet Amstel (ett val som gjordes åt mig av den helsvenske kyparen), men en ljummen, avslagen bitter häller jag inte i mig trots att det där någonstans bland läbbet gömmer sig alkohol. Innan jag går, ska jag dra en vinnare ur plommonstopet, som igår lärde sig att könskvotera eftersom det i realiteten drog två maskulina vinnare. (Herr Bond har dock inte hört av sig med storleksanvisningar.)  Å heej. Prassel. Klistr. Oj.

Nu måste vi kalla in Notarius Publicus här. (Visk visk mummel. Tsst. Pfft. Visk.)

Hrrm. Ja. Vi har två vinnare! Vet inte om ni någonsin har träffats, men två namnlappar som sitter så här tätt ihopklistrade och helt enkelt inte vill skiljas från varandra har jag i Julkalenderhistorien inte sett tidigare: Grattis Petra och Pernilla!

Nästa bloggare är liksom dagens vinnare två — klockan halv nio i morgon!

6 kommentarer