Snar framtid … då. Pang, bom. Storstad. Irriterande människor och telefoner.
Vaknade med dunkande smärta i huvudet. Med min tunga arm slog jag numret till min kompis Stina Dacke som gör feminina soffprogam i en av Kabelkanalerna, klev ur sängens bedövande värme och satte mig på golvet. Någonstans klickade det till i mitt huvud, tröttheten tog skruv. Inget svar? Jag lyssnade ett par sekunder till linjens tystnad innan jag suckade och la ner luren.
Jag spelar aldrig in mina samtal, istället antecknar jag, skriver ut anteckningarna direkt och sparar texten på en diskett. Disketterna förvarar jag i en låst låda i mitt skrivbord.
Jag slog på min dator och knäppte förstrött på min Photoshop. Modemdatorn fungerar verkligen bra. Jag utförde ett kommando och ett frågeformulär uppenbarade sig på skärmen. Då slog jag kommando ”p” och gick bort till skrivaren. Med utskriften i högsta hugg gick jag bort till köksbordet för att läsa det som inte var ämnat för mina ögon att läsa. Jag slickade mig om läpparna och betraktade det hemligstämplade dokumentet framför mig. Jag satte mig i stolen. Denna information ska få alla på jobbet att börja respektera mig! Då ringde min mobiltelefon.
Innan jag svarade visste jag att det var han som ringde, jag kände igen mobilnumret på telefonens display. I stressad röst svarade jag:
— Ja?
— Folk är jätteledsna, tjöt han.
Jag rodnade nästan där jag satt. Jag visste ju redan vad det handlade om.
— Kom om en timme, ylade han.
Han berättade att han stod lutad över en av de datorer som var försedd med ett snabbt modem. Han knattrade något på tangentordet medan vi talade. Via modemet kopplade han upp sig på något som heter Informationstorg. Man kan välja flera olika databaser. Man skriver bara ett ord i meny raden…
Jag kände hur jag baxnade i stolen.
— Vad är det förresten du säger? sa jag upprört. Komma vart då?
— De har ju inte hittat hennes adress, eller hur? Det gick in i den elektroniska telefonboken som finns på alla datorer på jobbet!
Jag kände att jag knappt kunde hålla rösten under kontroll, jag stelnade, kände skräcken komma som ett slag i magen och ett brus i pannan, paniken stiga genom blodådrorna som ett bubblande gift. Jag stirrade in i min bokhylla, tom i hjärnan och med ett eko i hjärtat. Jag hade en underlig känsla av att vara ihålig. Jag borde ha duschat längre för att få bort spydoften ur håret.
– Jag har inte orkat börja med julpisset än, stönade jag i telefonen.
–Va? vrålade det i luren.
Då pöste jag av stolthet och log.
106 kommentarer
Arthur Miller var en mager, amerikansk dramatiker (lik Philip, tydligen) som till allas förvåning plötsligt var gift med Marilyn Monroe. Manuset till filmen skrev han ”som en berättelse som var tänkt som film”. Boken inleds med en mycket utförlig programförklaring, där jag tog mycket information. Visst blev han inspirerad av sitt privatliv … och gav hustrun huvudrollen. Under hela inspelningen var Marilyn (vi har lagt bort titlarna, hon och jag) fullständigt hopplös vad gäller allt man kan vara hopplös med. Clark Gable (lik min farfar, tro’t eller ej) lär ha sagt något om att ”den där kvinnan tar livet av mig”. Kort efter inspelningen dog han. (Rosman och Den blyga var och krafsade lite grann på den där C. som dog.)