Dag: 23 december 2005

Kroppar, ögon, ansikten, metaforer, metaforer, metaforer. Och liknelser.

Han mindes henne för länge sedan. Hon hade på sig väldigt korta shorts, och de visade delar av hennes kropp som solen sällan nådde att belysa. Hennes stjärt satte sig tillrätta på sadeln, den var liten och behändigt formad. Hennes ben var dammiga; på ena vristen en brun och avlång sårskorpa, tjock som en fet mask. Hon drog upp benet och kliade sig så att flarn från skinnet ramlade ner på marken. Hon tänjde i resåren till sina shorts, magen skälvde där innanför, ljus och gropig. Men det var då.

”Jag vill inte känna mej beroende”, sa hon och rynkade sin lilla raka flicknäsa. Hennes ansikte hade svällt, ögonhåren växte ur ljusa valkar. Hon hade nästan helt upphört att reagera, bara en knappt förnimbar skälvning i näsvingarna som liknade pergament märktes.

Han erfor ett vemod och en obestämd lättnad när han såg på henne. Jag är full tänkte han. Riktigt jävla ordentligt full. I fickspegeln såg han hur hans kinder hettade, han strök med handflatan över skäggstubbens piggar och konstaterade med en vag oro att färgen på hans ögon hade bleknat bort. Han kände den frysande smärtan i testiklarna, svullna som två apelsiner i varsin nätkasse. Han kände även en oro i ljumskarna, en glidande men väsande rädsla, ett band som spändes åt om hjässan, ett band med små piggar, de trängde ner bakom ögonen, pressade mot loberna. Hans ansikte i spegeln var svullet. Han tryckte in sin tumnagel över ena ögonbrynet och kände hur den sjönk ner i huden.

Det började regna utanför. Han stack handen bakåt och grep tag om huden på hennes mage. Hon skelade, rörde huvudet i sidled och skakade på huvudet. Underläppen sköt fram som en mjuk och köttig kudde. Han ville hela tiden ha henne inom synhåll, hennes små fint mejslade örongångar, kvinnohöfterna, benen, vars muskler hårdnar till vallar när hon spänner dem.

Regnet föll ymnigare nu.

Hon öppnade ögonlocken. Hennes ögon var små och ljusa, munnens smala böjning, de nästan osynliga ögonbrynen, näsborrarna med flarn av torkad snor uttryckte avstånd. Hon vände åt honom sitt ådriga bakhuvud och stirrade oseende ut i rummet. Så räckte hon ut sin tunga, lång och böjlig, kraftigt rödfärgad på mitten. Hon sa inget, vred på överkroppen och tittade frånvarande ut i lokalen.
Sedan rann tårarna över på henne, rullade nerför kinderna, samlades upp på hakspetsen.

”Det finns ingen sanning i det du säger, ett tomt påstående bara, helt grundlöst”, sade hon snabbt och flämtande.

Blodet sköt upp i hans tinningar. Vad hade han sagt? Han lyfte hälen och körde den rakt genom golvet. Barnet var ju alldeles under honom. Men varför märkte det ingenting?

”Hör!” sa hon. ”Barnet gråter igen.”
”Ja, det gråter. Vad kan vi göra?”
”Ingenting antar jag. Hennes panna drog ihop sig.

Med ens upphörde gråten. Då slöt han ögonen och efter en stund kom bilderna glidande, hjärtslag, fält och trädlöshet, en klar och genomskinlig rymd som blottgjorde varje strå på den karga hedmarken.

Läkarna har uppgett att det är frågan om dagar, inte mer. Det är visserligen mitt fel alltihop, men det är samtidigt gott åt henne, hon är stursk och oregerlig.  Jag kommer inte att sörja henne, hon har inte gjort sig förtjänt av det. Hon väljer själv att dö och hon gör det på ett jävligt egotrippat sätt.

97 kommentarer

Idag gick ni först några omvägar, Aequinoxia kände igen sig själv i texten, medan Carin trodde att det var jag (tack) och Goblin drog till med Olle. Men så slog Helena 2, Rosman och Lisa näven i sajberbordet och deklarerade att det var Falstaff, fakir (Axel Wallengren, 1865–1896) som bloggade idag. Han har — som varande död — sedan länge förlorat upphovsrätten till sina texter och kan inte hindra att hans rader citeras vitt och brett och överallt på den svenska webben. Efter lite googlande var saken klar.

Ni som inte sedan tidigare känner till Falstaff, fakir: GRATTIS! Ni kommer att ha så roligt. Mellan fnissen ska ni inte glömma bort att studera vilken stilistisk mästare Fakiren är, mitt i allt trams. Förutom tre mer seriösa verk (med mesiga noveller och ganska tråkig poesi), gav han (som vi kunde läsa i kommentarerna) ut de roliga Envar sin egen professor (1894), Envar sin egen gentleman (1896), Lyckans lexikon (1896) och skrev bara 30 artiklar i olika tidningar. Jag skulle vilja resa i tiden och ta ett snack med honom om hygien, eftersom han hösten 1895 reste till Berlin för Aftonbladets räkning och där smittades av miliartuberkulos. Och dog. Kvällstidningar var då som nu ett gissel.

Ni som nu blir nyfikna på Fakirens parodier, alfabetsverser, cynism och absurda kombinationer, kontakta Fakirensällskapet … som inte har en sajt, utan bara ett telefonnummer: 046-12 03 27. Innan vi går vidare, ett Fakirencitat:

"Det första enkeåret tillbragte hon i förtviflan, det andra i Åmål.”

Sedan övergick det illustra Julkalendersällskapet till att rada upp hypoteser om  den röda  tråden — och den diskussionen börjar bli riktigt spännande. Sökandet  går i allt snävare cirklar — i en spiral med svaret i mitten. Flera  gissningar har funnits inte bara på armlängds avstånd utan rentav armbåge mot armbåge med den röda tråden. (Katakres!)

Nu när vi närmar oss slutet, dyker det varje dag upp bloggteman som jag önskar att jag hade kommit på: dubbelbloggen med Anders Björck och Carl Lidbom, t.ex.

Idag delar jag faktiskt ut en extratröja utan att rådfråga plommonstopet. Den går till Ingrid, som utan åthävor påpekade att jag i ingressen hade skapat ett nytt ord: tankvärt. (Nej, jag har inte rättat det — genom att låta det stå kvar har jag satt mig själv i stupstocken.) Om jag nu skickar en för stor tröja eftersom de lagoma har tagit slut, får du väl som Philip sova i den. En liten förklaring: när jag i ingressen skrev "Inte en pirat" var det för att jag tidigare erkänt att jag en gång förväxlat Piraten och Fakiren.

 

Här har jag nu blivit tvungen att lägga i en massa nya små lappar med endast trebokstavsnamn — trevligt! Hoppas pga. tröjbristen att ni är lika små som era namn. Nu till dagens överraskning: två tröjor i potten! Å dääär. Hasse? Nämen, nähe, du har ju gett bort din till James, du får ingen ny. Åååå Helena 2! Ånä, någon måtta får det vara, din adress kan jag nästan utantill nu. Olle — ta två lappar! Och däääär: grattis Aku och Bengt O!

Psssccchhht. Glunk, glunk, glunk. Nu har jag hällt upp en öl till mig själv så här sent en julig torsdagsnatt. Klunk, svälj. Den höjer jag mot er, allihop — med en extra stor munfull till dem som rimmar. I morgon kväll ska jag nämligen sitta och rimma i P4, vilket ni hade varit mer lämpade att göra. Särskilt eftersom jag då inte kan vara hemma och ta hand om Julkalendern.

Den näst sista härmisbloggaren kommer i morgon runt halv nio!

5 kommentarer