Dag: 13 december 2005

Damm, hästar, bröst. Djupingtankar. Ibland stor dramatik. Samhällskritik. Tvära kast.

Min fru förstår mig inte. Nej, hon förstod mig inte, inte ens när vi var gifta. Jag är bekymrad, hon har inte mått bra sedan vi senast sågs. Jag ville inte säga det då, men det var nog hon som tog livet av C. Kanske är det i slutänden mitt fel. Hennes jargong och invanda, bländande leenden kan inte dölja hennes nederlag, hennes frusna ensamhet. Precis som i boken.

Jag skrev den ju i en — i alla fall då — obekant form. Den var varken en roman, ett skådespel eller ett filmmanuskript. Att min bilmekanikers hustru nyligen dött, inspirerade lika mycket som han, vad han nu heter, han som arbetar på de där hästtävlingarna. Precis som mina karaktärer, känner jag mig fri från band och förpliktelser samtidigt som jag desto intensivare upplever känslan av främlingskap.

Jag använde öppet filmens perspektiv för att skapa detta skönlitterära verk som kan ha bildens speciella omedelbarhet, samtidigt som det har det skrivna ordets meditativa möjligheter.

Denna häxjakt på henne är djupt omoralisk. De är på henne som hundar trots att de borde se skräcken och smärtan i hennes ansikte. Visst påminner det lite om min egen, men det är en annan historia.

Sådana här rykten liknar i mycket själva människorasen. Föds. Mognar. Gifter sig med andra rykten, skiljer sig. Åldras. Men de dör inte. De måste dödas.

97 kommentarer

Ja, hörni. Det här var ju lätt. Men så ska det ju vara — nu har jag fått er att slappna av inför morgondagens bloggare.

Kusinerna Sören Olsson och Anders Jacobsson skrev i Berts bekännelser (1992) om Åke, Lill-Erik och dagens bloggare Bert själv, snart 15 år. Jag ser i exemplaret jag har här att det på försättsbladet står:

”Till Ida på 10-årsdagen från mamma”

Hrrm. Jag har gett en bok full med snoppar till min dotter.

Ärligt talat så var min upplevelse av Bert och Sune dels en julkalender, dels en sommarlovsfilm där pappans fot blev överkörd av en Volvo med takräcke. Konstiga basketspelare i en kiosk. Inga snoppar där, inte. Jag hade inte läst böckerna förrän nu, inför Julkalendern. Och jag blev sådär vuxen-trist.

”Nämen!” sa jag. Och ”men himmel”. Samt ”vad ända in i …”. Snart kommer jag väl att hötta med käppen och knarra ”vad är det där för långhåriga slynglar?” mot barnen på busshållplatsen utanför vårt hus.

Jag har faktiskt censurerat och gjort dessa Berts bloggbekännelser lite mildare än de var från början. Kalla mig gärna moraltant och lite sur-med-ålderns-rätt-aktig, men där jag ändrade till ”svullna läppar” står det faktiskt i originalet ”Afrika-inspirerade läppar”. När Bert skojar om sin gamla mormor, svider det lite i mig. Vad tänkte Ida när hon läste det … och när Bert retar en kille som har liten snopp, vad lär man sig då?

Nåväl. Jag är väl bara sur och ogin för att jag inte har sålt en triljard böcker och inte älskas av alla ungdomar.

Lina och Helena 2 som ståndak… nej, envist med visst stöd av Magnus höll fast vid Adrian Mole, ska förstås ha beröm. (Men är inte Adrian snällare?) Ingrid ska såklart ha massor av applåder för att hon berättar att hon har träffat författarna i en toakö. Och Pelle G, som helt ensam gissar på Reine i Barnens ö: hurra! (Jag känner en tjej som var ihop med den långhårige slyngeln som spelade huvudrollen i filmen av Kay Pollack. Inga extrapoäng för det, dock.) Ingen föll för Cruellas fint med Mikael Niemi, och ingen utom Carin nämnde Sune. Betyder det att Bert och Sune är väldigt olika? (Har ingen disputerat på det än?)

Magnus har idag nästan gått i spinn av olika ekivoka rödatrådenteorier, som Aequinoxia hängde på — och hon ska ju ha en stjärna för sin helt vansinniga teori som inbegrep Jolly/Kitty/Lotta/Barbro/Guillou. Jag sitter på min kammare och skrockar förtjust, jag. Ett tag var ni bra nära den röda tråden. Men nej.

Kungen ställer en högst berättigad fråga: vad händer om jag drar mig själv ur hatten? Svaret är att då går skam på torra land och så delar jag ut ännu en tröja till mig och drar ovanpå den andra. Sedan ger jag en till notarius publicus också.

Se där är plommonstopet, i med Den blyga och Natalie … Eeeemi … och de andra … ut med svärmor Kerstin … Såja. Notarius publicus har somnat här bredvid mig med glasögonen på sned. Sömntuta. Jag drar … ååååh. Nej, man kan inte vinna två dagar i rad. Bort med den. Måtte det nu bli en karl, måtte det nu bli Ha.., måtte det … ja! Lina! Grattis! (Vad ska jag nu blidka Hasse med?)

Nu har halva Julkalendern gått. Jag har på dessa tolv dagar blivit anmodad att ställa till med julgransplundring, bjudits till sängkontroll i Sundborn och till kakätning utanför Enköping. Vilken bonus!

Nu kommer strax morgondagens bloggare — som Philip redan nu har gett sig den på att nita.

5 kommentarer