Dag: 8 december 2005

Människor i koftor och grå lockar, en och annan stickad pullover kombinerad med tweedkjol, krusigt blont hår, robusta kvinnor, buttra män i lite mer tweed. Klockslag. Väldigt många klockslag. Och te.

Förstår då rakt inte vart mitt anteckningsblock har tagit vägen. Reservoarpennan som jag fick av Mr Chanandler förra julen har jag också förlagt. Jag som inte kan fatta mig kort på tangentbord! Nåväl, nu ska jag berätta vad som hände efter att den döda kroppen forslats bort.

Mrs Westerbrook lade sitt huvud med det blekta håret på sned och spärrade upp sina blå ögon. Överste Snittrington tvinnade åter sina grå mustascher, uppfylld av sin egen betydelse, och gav sin lilla dununge till fru en överseende blick. Miss Lurgeraid, som var tjock och vänlig, föll avsvimmad ner på Miss Lippertroyds divan. Underligt nog var det Mrs Westerbrook som skyndade till hennes hjälp. Hennes krusiga hår påminde om ett fågelbo och var tillrufsat. Dessutom hon var en smula andfådd.

— Oj då. Miss Lippertroyd såg ångerfullt ner på sina fötter.
— Mordleken, sade överste Snittrington ödesmättat, och läste högt ur kvällstidningen.

”Härmed meddelas att ett mord kommer att äga rum på High Street Road onsdagen den 7 december kl. 18.30. Alla som förstår ombedes närvara.”

— Vad synd att klockan redan är 19.30 och att det inte är igår, mumlade Miss Plummingham.
— Men Margie då!

Mrs Westerbrooks röst höjdes till ett gällt klagorop. Så sänkte hon bevekande rösten.

— Är inte timvisaren lite sned?

Hennes väninna, som var mer robust och okomplicerad till sin läggning, tittade upp och gäspade.

— Sannerligen, sade hon med en suck.

Mrs Flarmon, som på grund av sina runda former och sitt runda ansikte på ett tidigt stadium hade kallats ”Kakan”, föll plötsligt till golvet. Död! Hon hade varit en söt, blond och blåögd men ganska dum flicka. Genom sin munterhet, sitt goda humör och sitt söta ansikte hade hon ändå fått många vänner. Den breda envisa munnen, den lätta uppnäsan. Stackars Mrs Flarmon, så enerverande, så virrig, så trofast och så svår att förstå sig på. En rar och förnumstig gammal toka och ändå på något underligt sätt med en instinktiv känsla för nyanser. Men … hennes kraftigt utvecklade barm rörde sig upprört under den åtsmitande jumpern!

— Hon lever! flämtade den unge John.

Han var mycket underligt iklädd en dirndlkjol i lysande färger och hans flottiga svarta flätor var virade varv på varv runt huvudet. Hans ögon var mörka och sköt blixtar. Han sade häftigt:

— Som tur är så är jag mycket smal. Därför kunde jag ta mig in i klockans urverk och vrida tiden ur led. Det här  händer  alltså egentligen vid fel tidpunkt.

Men än är jag inte säker. När Mrs Flarmon återfår talförmågan kan jag kanske få ordning på tidpunkterna. Det var inte John som ströp den gamla kvinnan. Det hade varit alldeles för enkelt — i den utstyrseln kan han inte vara annat än oskyldig. Och vem på tidningsredaktionen hade utan att blinka tagit emot annonsen?

70 kommentarer

Det roligaste som hände idag, var när Cecilia hade hakat upp sig på den ludna frun (som enligt Tiila kanske var Mowglis mamma). Det var nämligen inte alls viktigt i sammanhanget, utan bara typiskt för sådana här sagor — man tog hand om spillet, inget slit och släng; om det fanns ett skinn över, kom det till användning på något sätt. Men att hon skulle ha varit luden, tilltalade mig.

Men visst lyckades ni (via några omvägar och villospår) lösa bloggmysteriet även idag: det var ena brodern Grimm. Som blyga Gunilla mycket riktigt påpekade, var Wilhelm (1786–1859) den som var mer sagoinriktad av de två, därför var det nog han som skrev. Annars var de alltså inte egentliga sagoberättare utan språkforskare som gav ut grammatikor vid sidan av sagorna — som de samlade in och nedtecknade. (På bilden här har de skickligt nog fångats in action.)

Några tydliga spår i texten var siffran sju och siffran tre, som alltid förekommer tillsammans med de talande djuren, den förgiftade maten, stackars barnen och guldpengar. Jag tycker ändå att det var vansinnigt skickligt av er att hitta så rätt. Kanske ska jag inte ge så tydliga ledtrådar. (Ni ser hur jag ignorerar gissningarna på H.C. Andersen, Charles Perrault, Maria Gripe, Laura Fitinghoff, Marie Hermanson, Astrid Lindgren, Elsa Beskow, Disney, Asbjørnsen & Moe, Gösta Bergling och Selma, som alla var helt uppåt väggarna men väldigt välformulerade?)

När det gäller bloggar-Grimms förmögenhet, är den inte bevisad, bara ett antagande. Båda bröderna försörjde sig gott på att forska, och det vet man ju att det är svårt att göra idag utan en förmögenhet i bakgrunden.

Nu till kloka Kristinas korrekta kommentar om att de ju inte hittade på sagorna själva. Det stämmer, men är inte ett bevis på att de inte skulle kunna blogga på detta sätt. Villervallas ”på a svarar jag b och på c vet jag inte” får mig att tänka på när min bror var med i Vi i femman 1977. Men det är en helt annan historia.

Magnus får nu en hedersbetygelse och hemlig present skickad till sig för att han jobbade så hårt på att via associationsbanorna försöka få er att tänka på Dan Brown.

Till er alla vill jag säga att Tiila hade helt rätt som påpekade ett uteblivet ord i texten — jag ska inte skriva fel. Men gör jag det, ska jag hängas ut, det är inte mer än rätt!

Nå? Dagens vinnare? Nämen! Nu får jag plocka bort några namn, till exempel Ica har ju inte gissat idag! Där, såja.

(Paus. Jag tappade plommonstopet och alla lappar föll ur. Plocketiplock. Så.)

Och dagens vinnare ääääär … öh? Vad menar jag med Xxx? Ah, naturligtvis: det var för krångligt att skriva: Aequinoxia! Grattis! (Lite orättvist är det att vinna sådär direkt, va?)

Morgondagens bloggare kommer strax. (Jag kan lägga ut tidigt ibland, sent ibland, eller hur?) Ledtråd? Nej, men unna er gärna att läsa allt. Den är lång som ett ösregn, men längden har ju som bekant ingen betydelse.

7 kommentarer