Lotten Inlägg

Så bakvänt tokigt: ledtrådarna från båsmedlemmarna hamnade redan i luckan! (Vilket jag fann hysteriskt roligt i tillverkningsstadiet.) Transportföretag som DHL stod som spön i backen och naturen var tydligen viktig för kommentatorerna. Jag vet inte vem i båset som kom på vad först, men här kommer några lösryckta citat från denna roliga dag!

Jossilurens-logik:

”ABBA har ju gjort låten Gimme, gimme, gimme a man after midnight  och alla vet ju att Gimme är smeknamn för James!”

LottenPotten:

”Alla som har gjort lumpen vet ju vad inställningsförbud är – men utställningsförbud är mer sällsynt och drabbar ibland frifräsarna.”

Leda drog in både en förebild och en fru:

”Bakvänd ordning passar perfekt i dag. Då hinner kanske den sista julposten fram i förfluten tid så att man äntligen kan få lite fried och freud i det här halvkapsejsade huset.”

Och så ett rim från hakke!

Vem är vår HB, ja nu undrar jag vem?
En man som var nyfödd åttiofem
En ros, säger PK, och en påfågel vit
Och en väldigt världsberömd kärleksinvit
(pigga) kristina och Christer de tänker
Verkligen inte på budfirman Schenker
Så vem är vår HB? Nu anar jag nog
Att det är den däringa mannen som dog

Samt en tankekarta från Pigga Kristina!

Den hemlisbloggare som i alla fall inledningsvis dolde sig i lucka 10 var den flyktige David Herbert (D.H.) Lawrence (1885–1930), som jag inte blir klok på.

Luckan var skapad av inledningen till ”Lady Chatterleys älskare” (1928) – den senaste översättningen till svenska. Så här:

Men … är det bra? Söndermosat tillstånd? Vi tar ett annat ställe i boken.

Eh …?

Här har vi alltså en bok som utan problem utkom i Italien och Frankrike först, för att sedan bannlysas och förbjudas samt grävas ner av moralister i alla världens hörn. Lawrence själv gick och dog och slapp uppleva allt tjafs, som egentligen handlade om tre förbjudna ord: mannens och kvinnans könsorgan samt själva kärleksakten. Som D.H. Lawrence beskriver ingående. Och som jag just nu minsann inte vågade skriva ut pga. spammarnas hemska hämnder.

Jag är inte pryd och blir verkligen inte upprörd av naket, snuskigt och detaljrika aktbeskrivningar. Men det måste ju vara välskrivet för att jag ska vilja läsa! (Precis som att de flesta ju vill att en sångare sjunger med rätt tonträff.) Då tar vi ett harmlöst stycke:

Mäh.

Men okej, jag har nog fel; litterära kännare dyrkar D.H. som en författare av yppersta klass. Och se så många olika utgåvor det finns av Chatterley-boken! 

Men hu, så några av dem ser ut!

Hur var D.H. Lawrences relativt korta liv, då? Han pluggade, fick lunginflammation, blev lärare, fick lunginflammation, blev betagen av sin lärares fru (Frieda Lawrence, som verkar mycket spännande), rymde utomlands (”elope” är ett engelskt ord som säger så mycket mer än ”rymma”) och gifte sig med Frieda, reste runt, fick lunginflammation, skrev massa böcker med snusk, målade massa tavlor med snusk, skrev poesi och blev arresterad misstänkt för spionage, fick lunginflammation som egentligen var tuberkulos – och dog. När han hade varit död och begraven i fem år, såg Frieda till att hans kropp grävdes upp samt kremerades, och att askan sedan förvararades på ranchen där hon bodde.

Just Lady Chatterleys älskare kom ut i olika censurerade versioner ända till runt 1960, när Penguin tog tag i saken och publicerade originalmanuset – fullt av snuskiga ord och handlingar. Förlaget blev omedelbart draget inför rätta, där tre kvinnor och nio män i en fnittrig jury fick läsa boken. På plats. I rådhuset där rättegången ägde rum. De fick alltså inte ta hem boken, utan satt tillsammans på jobbet och läste varsin kopia. Rättegången var så komplicerad och rolig och full av uttalade – men förbjudna – ord att det har skrivits böcker om den.

Försvaret hade inte svårt att argumentera för sin sak, medan åklagaren inte ens kunde hitta ett enda vittne som ville ställa upp och vara moraliskt upprörd. Ett tag planerade de att flyga in den amerikanska kritikern Katherine Anne Porter, som hade skrivit att boken var ”a dreary, sad performance with some passages of unintentional, hilarious, low comedy”. När det inte gick vägen, satte de sig att läsa upp snusket högt för alla i rättssalen …

Stackars åklagaren argumenterade i panik:

– Would you approve of your young sons, young daughters, because girls can read as well as boys,  reading this book? Is it a book that you would have lying around in your own house? Is it a book that you would even wish your wife or your servants to read?

Japp, tänkte alla. Strax därpå förkunnade domaren att Penguin inte hade begått något brott, och sedan dess har förlagen och tryckerierna sprutat ur sig Lady Chatterly-böcker på löpande band.

Idag är D.H. Lawrence välrespekterad och omtyckt både för natur- och sexskildringarna. Men här ska ni få ett exempel på en svensk recension i BLM 1941:

Sedär. Jag gillar nog recensenten mer än författaren. Och så gillar jag ju Kar de Mumma:

Nämen nu är det väl dags att rulla hatt? Plommonstopet är så trevligt fullt av lappar! Rafs, rafs! Idag tar vi två igen! Åhej! Citronen! Och Ardy! Och nu stänger vi sexluckan!

Lucka 11 – den näst sista – kommer på fredag morgon.

---

Ni missade väl inte embryos lumpen?

44 kommentarer

Ojoj, vad det skakades på huvudet och provades hattar i kommentatorsbåset i lucka nio. Men var det ens rätt huvud? Rosens namn … eller krig? Scarlet Pimpernel? Marie Antoinette?

Christer tLDPT:

”Det här verkar blodigt.”

Hannoia (som listigt svarade på en fråga):

”Filosofi och biologi va?”

Zkop:

”Det är inte Birkenstock …”

Flygbengan:

”… och inte Ecco.”

Pigga Kristina:

”Tack zkop och Flygbengan, nu trillade pamfletten – jag menar poletten – ner!”

Stackars Jossilurens:

”Savolax, Halifax, Sulvariant – hela dagen har jag läst Sullvariant och undrat… Nåväl, om inte Orvar är med på banan i facit så blir jag himla besviken, för det är det enda namn jag hittar, som är gömt. Dock fattar jag fortfarande nada.”

Stackars Maplestream:

”Jag är snurrig. Tydligen har jag drabbats ogooglingssjukan. Läst om krig både här och där och allt mellan himmel och förgjord. Känns som om ledtrådarna är övertydliga men det verkar inte hjälpa denna gång.”

---

Vi börjar med en bakgrund.

När politikern Robert Scholl upptäckte att hans många barn plötsligt fann stort intresse av att gå med i de då nya, populära ungdomssamfunden i 1930-talets Tyskland, blev han upprörd. Han tog gång på gång upp ämnet för att försöka övertyga barnen om att politikerna och landets styre inte hade torrt på fötterna, att de smidde onda planer och att barnen måste ändra inställning. Han argumenterade vid middagsbordet runt 1936:

– Har ni funderat på hur Hitler kommer att hantera hela den här situationen? Han satsar enormt på försvarsindustrin och bygger konstiga baracker på landsbygden. Vem vet hur detta kommer att sluta!
– Äsch pappa, sa dottern Elizabeth på tonårsvis. Du är för gammal för sånt här, du fattar inte.
– Ni får förstås göra som ni vill. Men … vi är ju pacifister! sa Robert och slog ut med händerna.
– Och vi har kul med våra kompisar på lägren, invände Hans. Kolla här i tidningen, i en intervju med Storbritanniens förre premiärminister säger han att Hitler en bra ledare. Han vill till och med att de också ska få såna politiker!
– Okej Hans, så här är det, svarade Robert. Jag vet mer om nazisterna än vad den där Lloyd George gör. Tro mig, de är vargar och vilda djur, och de missbrukar oss – er – på ett vidrigt sätt.

(Jag har hittat på dialogen, men fakta finns här.)

Bara någon månad senare var situationen helt annorlunda. Särskilt för Hans (då 18 år), som hade blivit tillsagd att inte nynna på melodier skapade av judar, och hans syster Sophie (då 15 år), som hade fått veta att hennes favoritförfattare var förbjuden litteratur.

– Den där vänstervridna pacifisten till jude – vars böcker vi brände redan 1933 – är bannlyst! röt gruppledaren till henne.
– Om man inte känner till Heinrich Heine, vet man inget om tysk litteratur, sa Sophie, vände på klacken och gick hem.

Och här har vi alltså lösningen till lucka 9: Sophie Scholl (1921–43), ett av sex barn i familjen – varav hon och hennes bror Hans är de mest kända. I sitt motståndsarbete i Vita rosen hade de likartade uppgifter, även om det verkar som om Sophie skrev lite mer än Hans. Hon är mycket mer omtalad än han, men jag har inte riktigt kunnat läsa mig till anledningen.

Efter den inledande förvirringen med medlemskap i Hitler Jugend och flaggviftande, skapade barnen egna ungdomsgrupper med helgläger och vandringar – men utan att göra särskilt mycket väsen av sig. Men så utförde Gestapo 1937 en raid i Scholls hus; dagböcker, musik och notblad till folksånger samt skoluppsatser beslagtogs. Fyra av syskonen arresterades (och släpptes efter ett par veckor), och från den stunden var de övertygade om att nazismen med alla tänkbara medel skulle bekämpas.

Hans Scholl utbildade sig till läkare och skickades ut till fronten för att lappa ihop och amputera ben, medan Sophie läste till förskolelärare med fortsatta studier i biologi och filosofi på universitet. Hennes pojkvän Fritz Hartnagel låg vid fronten och var lojal mot Hitler. Sophie skrev [min övers.] till honom:

– Det är verkligen fånigt av mig att bli så här engagerad i politiken. Jag borde låta min kvinnliga sida dominera mina tankar, särskilt medkänslan. Men jag är övertygad om att förmågan att tänka kommer främst, och att känslorna – särskilt de som handlar om mig, t.ex min kropp – distraherar så att jag inte ser den stora bilden.

När Tysklands folk samlade in förnödenheter och varma kläder till sina soldater som satt och frös i Leningrad, vägrade Sophie att hjälpa till.

– Nej, sa Sophie till Fritz Hartnagel. Vi ger inte bort en pryl.
– Men mannarna fryser ju ihjäl, de har inte vantar, inga varma tröjor eller stru…
– Spelar ingen roll. Det spelar ingen roll om det är tyskar eller ryssar som fryser ihjäl, all död är lika hemsk. Men vi måste förlora kriget. Om vi bidrar med varma kläder, hjälper vi ju till att förlänga kriget, svarade Sophie.

Och så fortsatte kampen mot Hitler, nazisterna och judeutrotningen samtidigt som syskonen och deras kompisar hela tiden var medvetna om att de faktiskt riskerade att bli arresterade, ivägskickade eller till och med dödade.

Det var Hans som grundade motståndsrörelsen Vita rosen, och här ses några av medlemmarna – inklusive Sophie – den 23 juli 1942.

Kampen med flygbladen gick vidare och texterna handlade oftast om att sprida fakta om nazisternas görande. ”Vill ni gå samma öde som judarna till mötes?” var en av frågorna som ställdes, och som förmodligen var formulerad av Sophie Scholl. Här ses Sophies bekymrade panna i januari 1943.

Den 18 februari 1943 tömde Hans Scholl, Sophie Scholl och Christoph Probst en hel resväska full med flygblad i korridorerna vid Münchens universitet. De stod i trapphuset och bara ööööste ner alla papper som beskrev krigsförbrytelser och judeutrotning samt manade till protester. En Hitlerdyrkande städare som såg dem, ringde polisen och tittade sedan nöjt på hur Gestapo fängslade tre av Vita rosen-medlemmarna. Efter en kort rättegång, fälldes de tre för sitt brott: högförräderi.

Sophie och Hans hann träffa föräldrarna och syskonen, pappan skällde ut den värdelösa försvarsadvokaten och alla hann de röka varsin cigarett och säga några väl valda ord.

– Det som vi har skrivit i flygbladen håller ju alla ni andra också med om, ni har bara inte modet att säga det. Hur kan vi förvänta oss att rättfärdigheten ska bestå när nästan ingen är villig att offra sig själv för en rättvis sak? En sån vacker, solig dag, och jag måste ge mig av. Men vad betyder min död, om tusentals människor på grund av oss vaknar och skrider till handling? sa Sophie.

Den 22 februari 1943 kl. 17:00 fördes de bort tillsammans med Christoph Probst och halshöggs i den här giljotinen.

När Hans lades på plats och bilan precis skulle släppas ner på honom, skrek han:

– Länge leve friheten!

Det där sjätte och sista flygbladet som slängdes ut i korridorerna, smugglades sedermera ut och trycktes i massupplagor av britterna och spreds sedan över hela Tyskland hösten 1943.

Av Sophies syskon lever faktiskt Elisabeth (97 år), som heter Hartnagel-Scholl i efternamn eftersom hon gifte sig och fick fyra barn med Sophies f.d. pojkvän Fritz (som dog 2001).

Hur går vi vidare efter det här sorgliga slutet nu då? Jo, vi bestämmer oss för att Scholl-syskonen inte dog förgäves, låtsas att de överlevande familjemedlemmarna inte alls slängdes i fängelse och sörjde förgäves, och tänker inte på att ännu en bror dog i kriget 1944 – och så pratar vi om ledtrådar istället.

Ledtrådarna i den svåra texten skulle få er att associera bl.a. till diverse Sophie-människor och Scholl-skor, Vita rosen, Tyskland, Hans, andra världskriget, giljotiner, Hartnagel och hjältemod. Tröst till alla er som inte hittade just dessa, utan helt andra ledtrådar som ledde er vilse: tänk vad mycket ni har lärt er på vägen!

Plommonstopet har rullat in, såsom hattar ju plägar rulla, och nu ska jag dra en lapp. Nej, två förresten – för det var ju en så himla svår gåta!

Ett: Vovvamomo!
Två: Kråkan!

Lucka 10 kommer i ottan på onsdag morgon!

Psssst, vad var embryos ledtråd igår?

59 kommentarer

Efter en välbehövlig sovmorgon och den initiala chocken att man som lucklösare ju måste skriva in sökord istället för att bara kopiera (eftersom texten satt fast i en bild som skulle se ut och låta som Nationalencyklopedin), ramlade det in bombsäkra och virriga gissningar.

Pysseliten:

”Det är något Monthy Pytonskt över den där påfågeln …”

Citronen valde att göra en alldeles engen lucka, som fick Pysseliten att ta på räknemössan och fokusera på helt saker:

”I båset bredvid läktaren låg lettrådar och blåsippor, lika många av varje sort. Någon, låt oss kalla h*nne båsmor, anordnade en julkalender och när h*n hade tagit ut några blåsippor, så låg det kvar 7 gånger så många lettrådar som blåsippor i båset. Några deltagare kom för sent och fick ta vad de ville. Efter att de hade hämtat totalt tre trådar eller sippor (fritt val) från båset låg det kvar 20 gånger så många lettrådar som sippor i båset. Hur många många har legat (perfekt) i båset från början?”

Karlbergs kök gav till synes upp, vilket jag tyckte lät rätt trevligt:

”Idag ligger jag på läktaren och halsar glögg, det är då helt klart.”

Ninja i Klockrike påstod att hon inte fattade någe, samtidigt som hon påtalade precis det som var ledtrådsviktigt och därmed bevisade att hon visst visste vad det handlade om:

”Om släktet är Pazzo, så kan inte grön påfågel heta Pavo höra dit, eftersom Pavo är ett annat släkte än Pazzo. Dessutom heter grön påfågel Pavo muticus, inte P.maratotus. Å andra sidan heter inte påfågel Pazzo noncristatus utan Pavo cristatus.”

Flygbengan visste preciiis vad det handlade om eftersom han citerade HB:

”Musen är under bordet.”

Christer kunde också:

”Har ni förresten hört om Engelbert Humperdinck?”

Och så kom Zkop och var superlistig:

”Om man sätter ett l framför namnet får man ett felstavat djur.”

Va? sa jag och kliade mig i huvudet. Ett litet i eller ett stort L? Framför för- eller efternamnet? Leddie? Iizzard? Jossilurens hade en egen lösning:

”Det mer okända djuret Lorlandoe, närmare bestämt.”

Lösningen var alltså Eddie Izzard (f. 1962), min favorit-ståuppare sedan jag snubblade över honom sommaren 2006.

Jag hade just 2006 oerhört stor nytta av att ha tittat på alla hans då utkomna dvd:er när jag inför 440 personer uppträdde helt ensam på Stadsteatern i Eskilstuna. Nyckeln är att säga allt med pondus och självförtroende, serni.

Tillbaka till min fäbless för Izzards dvd:er 2006. Jag tittade på dem två gånger. Tre gånger. Fyra gånger. Såg hans manér, listade ut hur han gjorde när han tappade koncentrationen eller frångick manus. Anade när han för att få fram en särskild poäng läste sina repliker exakt som en skådespelare på The Globe gör.

– Men det är väl bara att kolla på Youtube, inte hade du väl behövt köpa Live at the Ambassadors, Unrepeatable, Definite Article, Glorious, Dress to Kill, Circle och Sexie? undrar allmänheten som inte är riktigt torr bakom öronen.
– Nämen på den tiden fanns på Youtube mest filmsnuttar på max 10 minuter, och jag ville se allt, inte bara den där om (h)erbs flera gånger på raken, svarar jag.

Eddie Izzard är inte bara ståuppare och skådespelare, utan som han själv säger ”a lesbian trapped in a man’s body” – eftersom den mänskliga hjärnan vill sätta etiketter och beteckningar på allt och alla och (om det är möjligt) även sätta in människor i fack. Han är alltså en heterosexuell transa som inte alltid föredrar kvinnokläder … men ibland.

Jag –  som aldrig vill ha läppstift, nagellack och höga klackar – tänker bara ”men tok där!”, och ägnar uppmärksamheten åt hans humor istället.

Här har jag ställt in filmsnutten så att den börjar med ”Do you have a flag?”, som jag gillar:

Eddie Izzard har ett manus som han semi-strikt följer. Väldigt ofta får han infall och broderar ut texten och testar skämt som går hem (eller inte), och då antecknar han på ett imaginärt anteckningsblock hur det gick, varefter han återvänder till manus. Eller inte. Klippen på Youtube är förvånansvärt ofta komplett och totalt inte-roliga för att han hänvisar till och påminner om något som han ju sa för en halvtimme sedan.

– Presidenten i Burundi? Va? Vad har han med den där katten på stolen att göra? säger de som inte har sett hela showwen.

Förutom att vara rolig, är Eddie Izzard politiskt aktiv för Labour i Storbritannien och intensivt protesterande mot Brexit. Han deltar (vad det verkar som) i alla pratshower han kan, och är förvånansvärt (och faktiskt trist) nog inte alls rolig hela tiden. Med bister min talar han om miljön och EU samt Trump och jag tänker banalt nog bara ”men jösses, kom till the punchline nån gång dårå”.

Nu ska vi se. Plommonstopet och jag ska dra en lapp nere i köket idag, där det ser ut som sju svåra år efter en sjuherrans middag med sjungande spanjorer och snusande svenskar. Det är stökigt och kladdigt, men jag lyckas slita mig loss och draaaaa… Beting-Bess!? Nej, BETONG-Bess! Men vänta, var det inte hon som … blädder blädder blädder … Som skrev WUNDERBAR! Ja!

Trevlig och vilsam söndag, alla! Nästa vecka kommer alla tröjor att skickas ut!

Lucka 9 kommer på måndag morgon!

45 kommentarer

Nämen sicken en underlig lucka. Så underlig att … ptja, väldigt många i kommentatorsbåset förstod vad det handlade om. PK och Ökenråttan hade den goda smaken att nämna basket (vilket man får pluspoäng för), medan embryo plötsligt började rimma. Jag har då aldrig sett på maken! sa jag med glimrande ljus i håret.

Pysseliten var så hjälpsam så, redan från tidig morgon:

”Vilken färgsprakande kavalkad! Till och med Spock (lik brorsan 1979) bekräftar det.”

Jag vet inte om Smultronblomman gjorde en Schubert (att slänga ur sig en tokfelsgissning som man är säker på är alldeles uppåt väggarna – när det i själva verket är det rätta svaret) eller om hon bara lät associationerna vandra, men …

”Jag ser också nobelfesternas klänningskavalkader. Jag måste säga att jag älskade Sara Danius kreation i år. Knallorange med knallrosa slängkappa. Wow. ’Up yours-attityd’!”

Zkops ledtråd var kort och snygg, och kom såpass sent på dagen att den inte var absurd:

”Snart dags att knyta sig.”

Men den allra mest kortfattade ledtråden kom Citronen med:

”Äntligen!”

Magganini tänkte på hemlisbloggarens stora syskonskara:

”Det är som om det stod en massa odrägliga syskon och ryckte i trådarna åt alla håll.”

Ingela försökte se luckans innehåll framför sig:

”Hur som helst äger jag i alla fall ett par skridskor, röda CCM-hockeyrör är det. Men inte åker jag i klänning, det vore ju helt vansinnigt.”

Så, nu ser ni alla att det är den inte särskilt ständiga utan mer tillfälliga Sara Danius (f. 1962), vars klänningar (istället för litterära alster) fick symbolisera henne. Att jag drog in Bengt Grive i det hela vet jag inte om han hade uppskattat, men därtill var jag tvungen; annars hade ni bara gissat på honom pga. ”mörkvitt”.

Det viktigaste först nu: både Sara Danius och jag har spelat i Täby Basket – nääääästan samtidigt. Jag har hittat bevis i DN 1979, men si då bodde jag fortfarande i Luleå.

Aha! Nu har jag ett mål med min knärehabilitering! Nu jädrar!

En litterärt betonad basketmatch för välgörande basketmål!

[Paus för öppnande av finaste champagnen. Såja.]

Om vi tar Nobelfestklänningarna (design: Pär Engsheden) i tur och ordning här, så får era ledtrådshjärnor koppla av lite.

Och så en bonusklänning bafatt å sånt.

Att ”Pernilla Wahlgren” dök upp i lucka 7 beror på att Sara Danius mamma är Anna Wahlgren – som liksom Benjamin Spock är barnuppfostringsförfattare.

När jag ändå var igång med att leta efter Basket-Danius, rotade jag fram annat. Hon har skrivit massa artiklar i många olika tidningar och minst en understreckare i SvD och …

Förutom att 1) spela basket 2) välja roliga klänningar 3) skriva artiklar, har hon två doktorsexamina samt är certifierad croupière och card dealer. (Det där sista fick jag från Akademiens sajt, men jag tror banne mig att det på svenska stavas croupier och har en känsla av att ”card dealer” kallas givare … Rätta mig gärna!)

Men hur skriver männschan då, när hon inte är bäst i BLM eller abstrakt akademisk? Enligt NE är hon en framstående essäist, men är hon inte dessutom faktiskt lite rolig? Johodå – läs slutet av Sara Danius avrättning av Martina Bonniers debut 2011:

Halvvägs genom boken slås jag av tanken. En parodi. Boken måste vara en parodi, en helvetiskt slug parodi. Känner mig rent av dum. Att det skulle ta så lång tid innan polletten ramlade ned.

Det finns bara en hake. Parodi på vad?

Martina Bonnier är seriös. Rent, uppriktigt, oskuldsfullt seriös. Återstår bara att läsa vidare. Följa med i storyn. Studera bilderna. Läsa stiltipsen.

Det vore lätt att göra sig löjlig över Bonniers litterära pretentioner, för att inte tala om hennes stilistiska ambitioner. Och det vore lika lätt att moralisera över hennes gladhysteriska katalog med varumärken från Chanel till Ralph Lauren.

Men framför allt vore det korkat. Descartes är Descartes, Marx är Marx, Martina Bonnier är Martina Bonnier. Det är inte där skon klämmer. Om jag vill ha moderepor­tage, finns Vogue, Harper’s Bazaar, Elle. Om jag vill ha stiltips, finns handböcker av Camilla Thulin och Alan Flusser. Och om jag vill läsa en roman om krisande människor i sina bästa år, ja, då finns världslitteraturen.

Nääää, nu är det dags för Plommonstopet att jobba. Jag bestämmer på rak arm att PK och Ökenråttan får bonustischor för att de nämner basket, och drar dessutom upp en liten lapp som det står … Brid på! Jag har tre vinnare idag fastän jag inte har fått hem tröjorna än! Rebell är vad jag är!

Lucka 8 kommer på lördag morgon!

---

Pssst. Klänningsbilderna har jag hittat via Pinterest, varför fotografernas namn är oklara. Jag tar gärna bort bilder eller ger cred där cred ska ges om någon säger till!

43 kommentarer

– ÄNTLIGEN! skrek halva kommentatorsbåset för sig själva eftersom gåtan var så rysligt enkel.

– MEN FÖRIHELVETE! skrek andra halvan där de satt uppåt läktarn och skvätte glögg omkring sig eftersom luckan och de jävla ledtrådarna som folk sades drössla med ju var helt osynliga. Nån gång under dagen såg det ut så här i mitt mejlprogram, där jag flaggmarkerar presumtiva omnämnanden i facit (se bilden till vänster).

 

Rosman var tidigt rätt ute (men var han först?) med:

”En salt vind blåser från havet. Och någon bajsar samtidigt i skogen.”

Babs har tydligen sett fruktinfesterade fåglar!

”Den där bananerade örnen känns bekant.”

PK var så tacksam så:

”Hälften så många luckor i december gör att det är bara hälften så många dagar i denna mörka månad som man, direkt efter att man vaknat, känner sig seg i pallet, okunnig och rent dum.”

Marika:

”Jag följer med Karlbergs kök på lunch, tror jag. Fast jag vet inte varför Milton följer med. Innebär han att jag blir tvungen att stoppa handen innanför västen och erkänna mig besegrad?”

Åsa HL:

”Precis som Brid hade jag också Nina och Helen i min skola. Och faktiskt en Bobby också. Dessutom fanns en lärare som var så attans snygg! Suck vad jag drömde och fantiserade om honom …”

Cecilia N.:

”Jag fattar inget av luckan men båset säger att jag förstår utan att ringa 112.”

Maplestream:

”Så gissa kan man då göra trots att midnatt råder. Annars det ju varit lite ᗺ.”

---

Rätt svar är alltså en konservfabrik, en rimflätning och en popgrupp. I luckan kunde ni med lite kisande och nynnande skrapa fram i strikt bokstavsordning Chiquitita, Does Your Mother Know, Dum Dum Diddle, Eagle, Gimme! Gimme! Gimme!, Happy New Year, Hey, Hey Helen, Honey, Honey, I Do, I Do, I Do, I Do, I Do, I Wonder, King Kong Song, Love Isn’t Easy, Lovers, Mamma Mia, Me and Bobby and Bobby’s Brother, Money, Money, Money, My Mama Said, Nina, Pretty Ballerina, Put On Your White Sombrero, Should I Laugh or Cry, SOS, The Visitors, Watch Out och Why Did It Have to Be Me.

Svaret på gåtan är alltså (nu när vi vet) helt självklart ABBA.

Alla har de i intervjuer samfälligt skakat på varsitt huvud och sagt ”va konstigt, asså, hur kunde det bli så här?” och ”hur kunde Björn träffa och bli kär i Agnetha och Benny råka träffa Frida och så råkade de vara en perfekt sopran respektive perfekt mezzosopran samtidigt som vi råkade känna Stikkan Andersson?” samtidigt som de bara var oerhört vanliga människor. Inga skandaler, inga gräl, inga nakenvideor och fylleblaj – bara lite skatteplanering insprängt i låtskrivandet.

Om det finns en musikgud, så petade han de fyra helt enkelt i rätt riktning. (Om det finns en kåserigud, är han helt dum i huvvet.)

Skatteplanering, ja. För så var det. En avdelning på Skatteverket jagade Ingmar Bergman, en annan försökte bevisa att ABBA visst skulle kunna ha på sig de för konserterna inköpta scenkläderna när de gick ner till Ica och köpte mjölk på morgonen.

Men ju löjligare, fånigare, dummare och ju mer opraktiska kläderna var, desto lättare var de att dra av (sig och) på deklarationen.

Under de tio år som ABBA var riktigt aktiva, mötte de spott och spe från hela det svenska musiketablissemanget. (Som ju borde ha frågat mig vad jag tyckte.) Att nästan alla tycker att ABBA-musiken låter extra bra i bilen, lär bero på att ljudteknikern Michael B. Tretow trollade med [fyll i lämplig musikteknisk term] så att biljudet inte stör eller överröstar.

Abborna träffades, sjöng och lirade, skapade musik, spelade in den, fick hjälp av Stikkan, kom trea i Mello 1973 (Clabbe och Göran Fristorp vann med Lars Forsells bröst som ju var som svalor som häckade) och vann Eurovision med Waterloo 1974 (ett årtal som inte alls har med King Kong att göra). Så höll de på till 1982, när de fyra hade skilt sig från varandra både äktenskapligt och abbigt.

End of Abba-story.

Men hur är det nu med ABBA? Kommer de att återförenas och i så fall varför i hela friden, eftersom de i början av 2000-talet tackade nej till att göra det för en miljard kronor? Kommer de kanske att uppträda på Frälsningsarmén som de ju gjorde 1971? Har succén med Meryl Streep och Mamma Mia-filmerna fått dem att längta tillbaka?

Nej, let go of the past, säger jag som i vanliga fall är för alla slags reunionar. (Eh. Om jag hade uppskattat att få se Paul McCartney, Ringo, Julian Lennon och Dhani Harrison på scen idag? undrar ni. Ooooh ja.)

Just ”Hej gamle man” här på bilden, har här och nu i realtid där vi sitter i ett hotellrum i Stockholm (Hotell Hansson med världshistoriens minsta temuggar), totalt chockat min djefla man, som var komplett och totalt övertygad om att sången handlade om en soldat.

– Han har ju ett gevär!
– Näeeee … humdudum… blanka knappar … hurvarenu …

Han står på torget varje dag
En vänlig gammal man
Hans hår är lite grånat
Under mössans röda band
Med blanka knappar i sin rock
Och bössan i sin hand
Han vet nog gänska väl
Vad vi vill fråga om ibland

Det var liksom inte en sån bössa.

Mina egna minnen av ABBA är skarpa och intensiva samt … fyllda av skam. Jag tyckte att ABBA var så in i bänken bra att jag till och med (i största hemlighet) köpte kassettbanden. Dem kunde jag dock bara spela när jag inte hade kompisar hemma, och planscherna åkte ner så fort jag började högstadiet.

Nu ska jag och Plommonstopet ta oss i kragen här innan vi vandrar ner till baconet i foajén. Jag har sparat förrgårdagens lappar och fyllt på några (välkomna tillbaka, hörni!) och nu rör jag om och draaaar jag eeen … Åsa HL! Tjolahopp! (Tröjorna ligger i tryckerimaskinen i detta nu, säger de som vet. Och tryckerimannen är imponerad av designen och säger ”raster” och ”screen” samt ”eps” hela tiden. Jag tror att det är ett gott tecken.)

Lucka 7 kommer på torsdagsmorgonen!

---

Pssst! Vår embryo är igång i båset igen – nu med vörtbrödrerna! Läs här!

---

Bildmaterialet (om det inte är mitt eget) är taget från Wikipedia.

40 kommentarer