Varken mina syskon eller jag har haft hål i tänderna. Mamma säger att det är hennes förtjänst eftersom hon var oerhört envis med vårt tandborstande – hon och pappa har ju som 1930-talister mer amalgam än emalj i munnen. Själv tror jag att det handlar om att vi barn har fått magiska tandkrafter – min djefla man har inte lagat tänderna sedan han träffade mig och våra fem barn är vita som snö i munnen; tandtrollen göre sig icke besvär, hokus pokus.
New Scientist berättade plötsligt förra veckan att dålig munhygien är orsaken till Alzheimers.
Enligt studier är boven i sammanhanget alltså bakterierna som orsakar blödande tandkött och blottade tandhalsar och i förlängningen skäll från tandhygienisterna. Hur ska vi nu göra för att slippa Alzheimers?
- Man ska borsta tänderna, men inte för mycket.
- Man ska använda tandtråd, men vara lätt på handen.
- Man ska dessutom inte röka, inte äta kass mat men motionera lagom, fast även om man sköter sig kan man drabbas av den hemska bakterien och även om man inte sköter sig kan man slippa drabbas av den.
Om detta stämmer och inte är ett påhitt av världens alla tandhygienister (som känner av minskad kundtillströmning för att folk faktiskt är noggranna med att mota bort tandtrollen), kommer jag att … eh. Fortsätta sköta mig?
– Men förr i tiden, hur var det då?
– Ja, alla stackare som på fattigstugan satt med ont i tänderna?
– De hann inte bli så gamla att de drabbades av Alzheimers, säger forskarna.
Det verktyg som man förr använde för att dra ut ruttnande, trasiga, håliga, värkande tänder var inte ett långt snöre och en Emil i Lönneberga – och oftast inte heller en tång – utan en ”nyckel”. Man krokade fast tanden och vickade och drog och hade sig tills den lossnade.
Själv har jag dragit ut två visdomständer som inte fick plats. Efter den första – den 30 mars 1981 – sköts Ronald Reagan. Efter den andra – 28 februari 1986 – sköts Olof Palme. Mina två kvarvarande visdomständer får sitta kvar.
Kommen så här långt känner ni kanske alla ett obetvingligt behov av att springa och borsta tänderna? Off you go!
Jag hade också en nitisk tandborstarmorsa, och likväl har både jag och Starke Mannen rätt rejält med hål.
Av sönerna har den ena samma sorts tänder som jag, fast inte fullt lika mycket hål, den andre har aldrig haft hål och den gossen har misskött sin munhygien å det gruvligaste.
Jag tror det mest handlar om generna, jag.
Fast Alzheimer har jag baske mig ändå. Idag glömde jag bort att vi hade kusinträff hos Starke Mannen. Inte en susning.
Likaså har jag införskaffat en rosa fingerborg i silikon, och den visade sig vara fantastiskt bra.
Men var jag har köpt den nånstans?
Inte en susning, trots att jag försökt tänka baklänges och allt.
hur länge jag haft den, sa ni?
Tja, typ tre veckor.
Min mormor hade en fingerborg som var värd en herrans massa kosing eftersom den var av rent guld.
(Trodde vi, men det var den inte alls. Helt fel.)
Är det nu lördagsgodiset kommer in?
Haha, nej, Ökenråttan! (Det hade jag helt glömt bort! Hihi!)
En fingerborg i rent guld hade varit ganska tung.
Mina och Salig Makens förlovnings- och vigselringar väger 13 gram och kanske skulle gå att bulta ut till en fingerborg.
Men tanken är ju mycket tilltalande.
En kubikmeter guld väger 19,3 ton.
När jag jobbade inom dentalbranchen fick jag prova en produkt som heter (hette?) CarioTest. Man skulle tugga på ett speciellt tuggummi och sedan spotta i ett speciellt rör där sedan en speciell lapp stoppades ned. Röret ställdes sedan varmt unde en speciell tid (24 h?) och därefter avlästes resultatet: hade man många prickar (bakterier) hade man större benägenhet att få caries och därmed hål i tänderna.
Jag var inte särskilt benägen att få många hål så jag lämnade inte så många bakterier.
Jag har haft fem hål – alla anskaffade i barndomen – som lagats med amalgam. En var i en mjölktand så den är borta. En annan satt i en molar som delade sig itu och den är numer ihopsatt med composit och får hålla så länge det går. De övriga tre får sitta där så länge det går det mer, släpper bara ut en massa skit om man börjar pillra med det.
Hoppas sonen ärvt mina bakterier för mannen mins är inget att ha, inte så som han är fylld i käften.
När vi 1988 höll på med bokstavsintervallet alf–ano (sexveckorsperioderna hette a–ale, alf–ano, anp–ass, ast–bau, bav–bog, boh–bru, brv–car, cas–cob osv.) var det ett himla hallå om artikeln om amalgam. Var det skadligt eller ej, skulle vi nämna det i artikeln eller ej, varför var forskarna i luven på varandra och skulle alla med svarta lagningar strax döden dö?
Antiklimax: Jag kommer inte ihåg vilket beslut som fattades. Den digitala NE är uppdaterad med ny info, så nu ska jag gå och bläddra i den fysiska boken.
Min mamma var mycket förtjust i apelsiner när hon väntade mig. Jag har hört att det är dåligt för barnets emalj. De har rätt. Jag lagade nog varenda tand i hela munnen. Först med amalgam och när de plomberna gick sönder med vita lagningar. (Nej, framtänderna lagades med vitt från början.)
Maken lagade tydligen tänderna tills han började snusa. Sen slutade han snusa och lagar fortfarande inte tänderna (men skrapar tandsten).
Barnen har inga hål att laga. Fast kanske att lillebror hade ett hål i en mjölktand som drogs ut. Jag minns inte.
Ninja, betalade du kontant eller finns det något spår i banken?
Jag tror att vattnet spelar roll. Hade inga hål från ca 15-års ålder, gammal nog att ha vettig tandhygien och Linköpingsvatten, några år med Borlängevatten och när jag vid 30-års ålder flyttade till Knivstavatten så fick jag hål inom 1 år.
Jag hade åtskilliga hål som barn, och tandläkaren var en skräcktant av värsta slag. Numera har jag en tandläkare som särskilt marknadsför sig mot tandvårdsrädda, och det går ganska bra och för det mesta har jag inga hål. Fast jag måste reparera en fyllning som håller på att lossna, om en dryg vecka. Försöker glömma bort det till dess och minnas det först samma morgon.
And now for something completely different, som vanligt. Betr. slajdandet i förra båset: I ’Daddy Longlegs’ (Jean Webster) finns en teckning (s. 36 i min urgåva) av huvudpersaken Judy när hon spelar basket. Jag har alltid kände mej lite ängslig inför den där bilden; herreminje, hon kommer att gå ner i spagat eller nåt! Nu förstår jag ju att hon slajdar. Lugnande.
– HAR DU BILDER I DIN PAPPA LÅNGBEN???
/avundsjuk
Mina vatten:
Solnavatten, Lundavatten, Lulevatten, Dallasvatten, Täbyvatten, Södermalmsvatten, Lundavatten igen, Eslövsvatten och Eskilstunavatten. Det var då för väl att jag inte itvingades Knivstavatten!
Finns det inte bilder i alla utgåvor av Daddy Longlegs? Djupt chockad.
Hmm, kan du inte vara lite generös och offra en av de kvarvarande visdomständerna så att Donald Trump åtminstone blir avsatt.
Jag har den svenska utgåvan av ’Pappa Långben’ ( Bonniers serie ’De odödliga ungdomsböckerna, 1950) och på sidan 32 gör Judy lite slajding. Den boken fick jag på min 11-årsdag av tant Gunilla, min gudmor som jag delvis är döpt efter. Den engelska Daddy-Long-Legs (Hodder and Stoughton, London, 78e tryckningen, 1955) fick jag av min andra gudmor som jag inte är döpt efter. Det var en julklapp när jag var 16 år. Båda utgåvorna är illustrerade. Denna bok kom ut första gången år 1912!
Brid, jag betalar aldrig kontant numera, så vill jag veta så får jag försöka leta i banken, men det är det att jag inte kommer på det, ens efter ett tag som faktiskt är skrämmande.
Sånt händer alla, men sen ploppar svaret upp. Så icke hos mig.
Jag gillade Pappa Långben skarpt och minns de barnsliga teckningarna. Jag kunde väl ha varit i tioårsåldern och uppfattade henne lika gammal som jag själv.
Snacka om sörprajs när hon sen gifte sig med Pappa Långben på slutet. Jag kunde inte förstå att hon var så barnslig fast hon var 16.
Det var Cecilia N som frågade om kontanter.
Judy i Daddy Longlegs var nog 18 i början tror jag, 21 på slutet. Boken står hemma hos mamma (eftersom det är hennes) så jag kan inte kontrollera. Men minns funderingen ”I do hope love doesn’t make everyone ten years younger. Will you still love me, darling, if I turn out to be only eleven?”
En fortsättningsbok, med brev från Sallie till Judy med flera, heter ”Dear Enemy”. Den vanligaste översättningen heter ”Kära fiende” och där har man tagit bort en del bilder, oklart varför, och översatt alla repliker på dialekt till normalsvenska. Jag har en äldre översättning, ”Min käraste fiende”, som har kvar alla bilder och skriver dialektbitarna på hemgjort allmänt bygdemål och som jag tycker är bättre, även om engelskan lyser igenom mer i ordvalet. Det är svårt det där med översättning.
Per: Jag har faktiskt tidigare blivit ombedd att styra världen på just detta sätt. Ska känna efter lite, kanske är det lite trångt i munnen …
Gamla lagningar är som Hollywoods yxmördare och rymdmonster: de återvänder från de döda och ger tandläkaren anledning att svinga borren igen. Två av mina barndomsamalgameringar har i slutänden lett till att tanden har spruckit. Där sitter det numera porslinständer. Lättare att leva med än porslinsögon.
Så när minns jag tandvården: Om mornarna steg jag upp, borstade tänderna och infann mej fräsch och fin till frukostbordet där jag förtärde en kopp te med sex sockerbitar samt två smörgåsar med hallonmarmelad. Därefter avtågade jag till skolan för att ösa ur kunskapens brunnar. Det där ledde ju till många hål, som var och en kan förstå. Senare klagade jag för min tandläkare, men hon sa att hon hade ännu fler lagningar och ändå var båda hennes föräldrar tandläkare! Så det måste ha varit nåt med vår generation … Vattnet, kanske?
När jag var ett barn och gick i småskolan blev vi skickade från skolan med buss till en annan ort, ca två mil hemifrån, när vi skulle gå till tandläkaren. Vi åkte i små grupper på en handfull tillsammans. Ingen vuxen medföljde. Därstädes blev vi behandlade av en barsk typ med tyskt namn.
En gång, jag minns inte riktigt hur gammal jag var men nånstans 7-9 år, skulle gubben dra ut en mjölktand ur mig av nån anledning. Den var väl hålig. Han gav mig en bedövningsspruta, stack till mig en Kallanka, tvättade händerna, tog ifrån mig tidningen och satte igång. Jag pep väl litegrann, och han fräste ”Tyst med dig. Det gör inte ont.”
I bussen därifrån när vi alla var klara började bedövningen verka, och det var ju skönt.
Denna upplevelse främjade inte min vilja att gå till tandläkaren de följande åren.
Men när jag var i fjortonårsåldern blev jag med tandställning, och då var det ett ständigt spring på kontroller hos tandläkare med en helt annan inställning. Då blev alltihop helt avdramatiserat.
Jag lyckades genom total avdramatisering och mycket fnitter att få alla fem barnen att längta till tandläkaren.
(Måste fråga dem hur jag gjorde.)
Dock saboterades det för Tjugofyraåringen av en pruttkorv till tandläkare som fräste:
– Jahaja, 13 år, anlaget till den där hörntanden ligger nästan uppe i gommen, du ska ha tandställning. Återbesök för att dra ut de här två mjölktänderna och sedan blir du av med tandställningen om tre år. Välkommen tillbaka nästa vecka.
Magganini: Jag skulle vilja läsa en utredning som berättar hur barn upplever att inte daltas med, och hur de tvärtom upplever att bäddas in i bomull. Och sedan analysen av dem själva i vuxen ålder.
(Jag är ingen kycklingmamma eller curlare, men det kan väl inte på några villkor vara bra att få tänder utdragna innan bedövningen har tagit …)
Lille M har berättat om sin hemska upplevelse hos tandläkaren i barndomens dar. En tand skulle dras ut, han följdes till tandläkaren av en av sina storasystrar för han var inte så gammal. Tandläkaren slet ut tanden, det blödde och gjorde ont och efteråt satt den lille på trappstenen utanför tandläkarens mottagning och grät. Jag gråter nästan själv när jag tänker på det. Liten och tjock och lessen – gulle! Usch, nu hade jag tänkt göra laxpudding – my favourite – men Lille M är inte så galen i det. Då blir det boeuf bourguignon i stället. Och lite gott vin, som tröst.
Någon gång i tjugoårsåldern var jag hos en tandläkare som hittade ett litet hål. Eftersom jag hade ett svagt minne av hur det kändes att bli borrad i tänderna utan bedövning bad jag om att få en spruta. Då säger klåparen till käftis ”Men vänta lite, bara”, och så borrar han utan bedövning ändå! ”Det var väl inte så farligt!”, tyckte han efteråt. Lätt för honom att säga, pruttgubben! Själv gick jag inte till tandläkaren på tjugo år efter det.
När äldste sonen fått en armbåge i pannan under en basketmatch i Bollhuset i Eskilstuna, blev han senare på kvällen sydd innan bedövningen hade tagit. Men då var han så trött på att vänta, så det struntade han i.
Jag bytte tandläkare när min förra vägrade att laga mina hål utan bedövning. Min nya, tillika nuvarande, tandläkare gick till och med på att rotfylla utan bedövning. He’s a keeper.
(Nej, jag gillar inte tandläkarbedövning.)
Båthuspernilla: Haha! Om du letar efter en själsfrände, låter det som om du här bland våra erfarenheter skulle kunna hitta en pruttkorv till tandläkare som inte heller gillar bedövning!
Ökenråttan lagar god mat med vin till sin stackars Lille Make som grät en dag för länge sedan. Själv öppnade jag ikväll en dunk vin för att fira att min farmor idag skulle ha fyllt 129 år och slagit alla upptänkliga rekord om hon bara hade fått leva.
På lördag fyller jag (apropå fölsedagar) 55 år och kan bli medlem i allsköns PRO-föreningar och flytta in på äldreboenden. Nämen det var väl kul?
Beträffande daltning vs. bomullsinpackning skulle min lekmannabedömning nog landa i det gamla ”lagom är bäst”.
Lagom består då av massor av frihet, massor av ramar och massor av bomull. Jag skulle inte räkna ”låta bedövningen ta” som bomull.
Men en utredning vore intressant att se, ja.
Precis så, Magganini: lagom!
Vad skulle min kioskvältare till barnuppfostringsuppväxtstipssamlingsbok kunna heta? Kanske ”Lagom är okej”?
Christer: Leta reda på snyggbilden med blod på av sonen din och lägg in här! (Jag var inte där i Bollhuset när det hände, men har fått se blodbild. Urläcker.)
Härom året sprack en flisa loss från en tand och när jag senare konsulterade tandläkaren visade det sig att jag hade en ny, tandläkare alltså. Den förre* hade fått sluta lite plötsligt.
Tanden, som var lagad men inte med amalgam, visade sig ha spruckit ända ner i roten. Så den billigaste och troligen bästa behandlingen var att ta bort den, bestämde jag.
Tandläkaren höll med, satte bedövning, dukade fram attiraljer och petade lite för att se om bedövningen hade tagit. Det hade den, så han började att peta lite mer och bända lite och greja. Sen tog han fingrarna ur min mun och sa
”Nu får du hålla emot ordentligt och det kommer kanske att göra lite ont, mest i nacken .”
Jag mumlade nåt, nickade och stålsatte mej. Då log han bara och höll fram tanden som han hade gömt i handen, Det var redan klart!
*Den tidigare tandläkaren hade fått sluta på grund av att han hade felbehandlat många patienter. Ibland hade han till och med arbetat påverkad av alkohol. Men det var inte orsaken till att min lagade tand sprack.
Jag var rädd för allt i vita rockar, och skoltandvården gjorde inte saken bättre.
När det var dags att sluta där och få en vuxentandläkare hamnade jag hos en morgonsur jäkel som tyckte jag var pjoskig men fram för allt jobbig, som var rädd.
När han hade brottat ur tre av mina visdomständer fick jag nog och hittade Lena, som blev min räddande ängel. Med tålamod stort som Australien, fick hon ordning både på mina tänder och min tandvårdsrädsla. Numera har jag inga problem att gå till tandläkaren, och det är tack vare Lena.
Hon flyttade ut från sin gamla mottagning i en lägenhet i Hammarbyhöjden häromåret till en vådligt modern klinik, med kollegor och allt, vid Globen, och det funkade det med.
Men i somras så blev det elfel på nån manick och hela den nyrenoverade klinik brann både ner och opp. Andra tandkliniker runt om Södermalm har ställt upp på ett förnämligt sätt och inhyst sina utbrända kollegor.
Men Lena bestämde sig för att gå i pension istället för att fnatta hitan och ditan och jag är alldeles vill. Min nya tandläkare heter ju inte Lena och inte vet jag om hon har haft tax heller! Jag är vilse i gommen, det är jag.
Vad gör en unge som nyss nästan blivit medvetslös och som har blodat ner hela sig? Tar en selfie förstås! Utan bildbevis har det inte hänt. Typiskt att de körde med vita bortamatchstället isf det röda hemmadito.
En tandläkare som en kompis gick till för rätt många år sen försökte få henne att betala svart. Det kan man ju förstås försöka med. Däremot är det osmart att försöka det med en patient som arbetar som skattejurist.
Hon anmälde tandläkaren och byte till en annan. Det visade sig att han inte hade varit så samvetsgrann vid behandlandet heller, så det fanns fler anmälningar.
Tack, Christer! Brutalt snyggt!
Wow, skattefuskande tandläkare! Det här öppnar en helt ny värld för mig: inte bara hantverkare och konstnärer, alltså … Hm. Jag som ideligen åker runt och håller illa betalda föreläsningar för pensionärer (de ska ju ha kul de också) kanske ska börja fuska lite för att det ska gå runt?
(Jättebra att basunera ut sånt här på bloggen, japp.)
I dag däremot blir det laxpudding! Med dicke myll. (Gu va jag fick slita för att få med ordet myll. ’Müll’ var ett förslag av stavningsfuriren, ’mall’ ett annat. Obildad typ. Känner den inte till Povel Ramel?)
Mina föräldrar hade dåliga tänder. När jag som enda barnet växte upp fick jag inte äta sötsaker (läs Oboy och kakor) förrän efter 6 års ålder. Sedan tappade de kontrollen. Jag hade halsfluss flera gånger varje år och fick alltid flytande penicillin, vilket bägge sades vara en förklaring till alla hål under uppväxten. Mina söner (över 40) har aldrig lagat en tand. Mannen i mitt liv (och barnens far) har lagat 2 (!) små hål före 20 års ålder. Vår tandläkare har alltid sagt att mannens fina tänder jämfört med mina handlar om vilken bakterieflora man har i munnen. Med risk för att tandläkare i framtiden skulle bli arbetslösa kanske man ska försöka ge oss med usla bakterier litet av de goda. Så kan man ju göra med tarmfloran…
För övrigt håller jag med Per och tycker att Lotten är vis nog med bara en dylik tand. Är övertygad om att hennes tandläkare instämmer!
Haha, jag missade Kråkans historia när jag läste förut – så jädra kul!
Nu ska vi se om ni i stockholmstrakten kan rekommendera en tandläkare med sans och vett som inte pensionerar sig i första taget och som kan ta hand om Ninja-Malin!
Mina föräldrars tandläkare lär ha slagit ihjäl sin fru med en stekpanna. Så när det uppdagades fick de byta. Till en som dessutom gjorde snygga lagningar.
Hoppas Ninja-Malin finner en förtroendeingivande tandläkare, med tax om det behövs.
Maken går kvar hos den han hade där vi bodde förut av den enkla anledningen, förtroendet. Tax vet jag inget om.
Alltså jag har ju en ny tandläkare, som kanske heter Michelle, men jag kommer inte ihåg säkert, men jag vet ju inget om henne. Om hon har tax, trillexempel. Eller om hon verkligen, verkligen förstår hur jag vill ha det.
Hon är helt enkelt inte Lena.
Ninja, kom till Horndal! Där finns landets bästa tandläkare som inte bara botat min svårartade tandläkarskräck (”Tandvärk? Jag?! Nej ingalunda, det var nog bara en förkylning.” Kunde jag säga och glida ur tandläkarstolen och springa därifrån när våndan blev för svår, alltså innan jag hittade min nuvarande tandvårdsängel) utan också trollat fram ett nytt käkben på mig när det gamla nästan hade försvunnit pga aggressiva tandtroll (eller obehandlad tandsten som åt sig upp i käkbenet). Han har fantastiska tandläkarhänder som han viker ihop på något fiffigt sätt så att det inte märks att han är inne i munnen och rotar.
i väntrummet träffar jag alltsomoftast Horndalsbor i förskingringen som gärna åker hela vägen från Värnamo, Gävle eller Stockholm för att åtnjuta hans behandlingar.
PS. När jag begått en lyckosam utställningspremiär på skyltsöndagen (akvareller) hade jag efteråt problem med att avlägsna de där små vita krokarna som jag hängt tavlorna på (som lokalägaren inte ville att vi lämnade kvar). Då kom min tandläkare till undsättning och drog ut dem med en fiffig tång!