Lotten – Sida 59 – den skrattande språkpolisen

Nu äre basketcup

Publicerat av Lotten Bergman den 11 maj 2019 00:45

Vid den här tiden på året går Eskilstuna Basket Cup av stapeln – Sveriges största basketcup för ungdomar. Det är helt otroligt och sanslöst konstigt att man kan rådda ihop detta projekt utan att större misstag sker än att

några vrickar fötterna
några domare somnar gående
lag åker till fel hall
någon kommer med brorsans basketskor som är för stora
någon kommer med syrrans basketskor som är för små
vrålande, ilskna coacher blir åthutande av en knävelförsedd baskettant
ketchupen tar slut redan till frukosten på andra dagen.

Jag tillbringade hela denna fredag i en liten sekrutthall som faktiskt luktar mögel. Eller som jourhavande vaktmästare sa: ”Äsch, det luktar 1980-tal bara.”

Först installerade vi oss och byggde en sekretariatsplats, sedan byggde vi en kiosk.

När matchen mellan Djursholm Indians och Skuru i klassen pojkar födda 2006 skulle ha satt igång, var bara Skuru på plats. Spelarna var uppvärmda och redo, men coachen var orolig eftersom en WO-match är 100 % tråkigare än en riktig match. Killarna ville ju spela, inte vinna med 20–0 utan att bli svettiga.

Plötsligt rasslade det till i entrén, och där kom fyra Djursholmare insläntrande fem minuter efter utsatt matchtid.

– Är ni bara fyra? sa vi.
– Jaa… Det var svårt att hitta hit …
– Okej, vi måste sätta igång matchen nu, så ta på er basketskorna och var redo på uppkast!
– Okej!
– Och ni, Skuru, kan ni gå med på att bara lira med fyra på plan tills de andra från Djursholm kommer?
– Javisst!
– Och ni där, är ni Djursholmscoacher?
– Nä, vi är bara föräldrar.
– Kan ni basket?
– Öööööhhh …
– Bra, nu är ni coacher! UPPKAST!

Matchen satte igång, alla var på lysande humör, alla killarna sprang hej vilt – och så fort fler spelare från Djursholm kom, såg vi till att killarna fick spela fem mot fem istället. Inget gnöl, inget gnäll och inga vrålande coacher trots att ena laget vann stort.

Så skare ju va!

Lika gammal som de här tjejerna var jag redan 1978. Då sprang vi omkring i tygskor utan dämpning och hade små trosor istället för shorts. Ack, stackars oss.

14 kommentarer

Yoga eller jogga?

Publicerat av Lotten Bergman den 6 maj 2019 23:58

Jag tänkte att jag liksom alla andra som jag känner, skulle yoga. Det tänkte jag redan för några år sedan, men lade av när jag upptäckte att jag inte kunde gå på händer längre. Jag nådde liksom inte ner till marken.

Jag har även provat att meditera, vilket var fullkomligt hopplöst. Sällan har jag varit så himla tydligt sämst i klassen på något. A-oooom sa de andra i lokalen och gjorde en triangel med fingrarna i naveltrakten medan jag gjorde skuggfigurer med mina fingrar och dessutom råkade knäppa en jätteknäpp tumme mot långfinger så att det smällde som en kastanjett. (Det var verkligen inte meningen.)

Men nu har jag faktiskt hittat nåt coolt. Det är styrketräningsyoga som man (eller i alla fall jag) blir alldeles svettig av. Ledaren pratar på engelska om uppånerhundar och krigare två och savasana och jag vet inte allt. Av nån mystisk anledning vet ledaren när jag fokuserar så hårt att jag slutar andas. Då säger hon:

– Don’t stop breathing — keep your prana moving throughout your body.

Jag har ingen aning om vad min prana är, men jag ser framför mig att det är en alien. Och att jag är Sigourney Weaver.

Så här gör ledaren:

Precis som de sex deltagarna där, ligger jag hela tiden lite efter. Och inte spretar jag sådär snyggt och lätt heller. Men jag blir härligt trött!

Idag stod jag på alla fyra och tog i för kung och fosterland för att få upp ena benet ”ända upp till taket”, för det stod så i en instruktion nånstans.

– FJONG! så for benet upp.
– PANG! så åkte en taklampa i golvet.

Lampan var en sån här från Ikea. Men plötsligt var den alltså inte en lampa längre, utan liksom en salladsskål plus en miljard småsmåsmåååå skärvor.

Och där stod jag på alla tre med ett ben uppe i luften. Och detta ben kunde med sin fot inte sättas ned på golvet utan att placeras rakt på en miljard småskärvor.

Men … mina händer skulle jag ju kunna flytta på, resonerade jag med mig själv. För under dem finns inga skärvor. Som en trebent stol vinglade jag i några sekunder på blott två ”ben”, och lyckades placera halva uppåtfoten på handens ställe.

Svetten rann. Jag tänkte på cirkusartister och svärdslukare och på alla som går på glödande kol. Och så tänkte jag på mina liljevita vinterfötter som inte ens pallar en normal grusgång längre. Jag började känna att mjölksyran kokade i mina förtvinade lårmuskler.

Och så tog jag ett resolut steg bort från lampsplittret.

– AJ! sa jag fastän jag inte fick ett dugg ont.
– AJ! sa jag igen när jag tog nästa steg, för då gjorde det verkligen ont.

Nu sitter jag här med tre plåster och fem kilometer toapapper, en säkerhetsnål samt tre jättedåliga pincetter. Blodet kunde tyvärr inte dokumenteras eftersom mobilen låg i Treriksröset eller Smygehuk på nedervåningen.

Men vilken tur i oturen: nu kan jag inte hänga med ut och jogga med en kompis imorrn. Me no likey jogging.

(Hej alla ungdomar. Det här är en monsterhit från 1979 och videon är så kass att ni kan blunda när ni njuter av Göran Rydhs flåsande.)

Fast det hade ju varit jättebra om jag inte hade gett upp för ett par år sedan, utan verkligen lärt mig att gå på händer igen.

45 kommentarer

Introvert på affärsresa: några tips

Publicerat av Lotten Bergman den 3 maj 2019 15:57

Jag är inte introvert till vardags, utan gillar att snacka vilt, högt och brett, att slänga mig i kristallkronorna och dansa på bardisken.

Jag (till vänster) med barägarinnan till höger.

Men ibland får jag en släng av ”lämna mig ifred och förresten dra åt helvete” eller ”nämen nu är ju alla här lite dumma i huvudet, så nu går jag hem och sover”. Då har jag inga som helst problem med att sticka, dra, fara eller bara åka.

Dock känner jag människor som trivs i bekanta sammanhang men som inte på några villkor finner något nöje i att festa med okända eller åka på tjänsteresa – med allt vad det innebär. Och just på tjänsteresa måste man ju (förväntas man i alla fall) vara social och aktiv samt pigg på äventyr. Så nu gör jag en liten instruktionsbok!

Den introvertas problem på tjänsteresa!

Resan dit sker (alltför) ofta per flyg. I flera timmar måste den introverta stackaren sitta och konversera en jähättetrevlig kollega som har köpt en ny handväska och som längtar tills hela gänget landar och ska UT Å HITTA MAT! (Oh no.)
Ankomsten sker sällan så att det bara är att ramla i säng. Nej, först ska alla tillsammans UT Å HITTA MAT! Jättekul! (Not.) Den introverta vill hellre sitta på hotellrummet och knapra på en knäckemacka och dricka ljummet te gjort på kranvatten.
När jobbdagen är slut, ska alla UT Å HITTA MAT! Jättekul! KOM! (Näe.) Den introverta vill möjligtvis strosa lite ensam och möjligtvis äta, men helst inte i sällskap med nån annan.

För då tar kraften slut.

Några repliker för den introverta!

Här kommer några användbara meningar som kan användas av den introverta – antingen i tal eller i skrift – inför en sån där hemsk tjänsteresa till kanske Paris eller Barcelona.

Ni vet den där tjommen som smyger undan från festens centrum och diskar i köket? Det är inte för att det är kul att diska. Det är för att det tar energi att träffa folk. Jag orkar helt enkelt inte mer än en liten stund.
För mig går det åt jättemycket energi att vara på konferens eller åka på tjänsteresa, så jag går helst hem och lägger mig så fort vi har jobbat färdigt. Jag tycker hemskt mycket om mig själv som enda sällskap!
När jag går iväg för att vara ensam och ladda för nästa dag är jag inte arg eller sur eller ens osocial. Jag är bara så himla trött.

Så vad händer när jag – den utåtriktade – blir sådär? Mini-introvert liksom? Trött på prat och babbel och allmänt avig?

Då ser jag ut så här och så muttrar jag nåt om pfft och skrnff samt öh och så sticker jag.

Har ni fler tips?

Uppdatering

Vi försöker oss här i familjen på några definitioner, men inte enligt ordboken utan som vi tolkar orden:

extrovert: blir trött av att vara ensam, får energi av folk runtomkring.
introvert: blir trött av att vara med folk, får energi av att vara ensam.
utåtriktad: social och pratglad.
inåtvänd: föredrar att hålla sig för sig själv, undviker kontakt med andra människor.

20 kommentarer

Allergihjälp

Publicerat av Lotten Bergman den 30 april 2019 22:51

Det är som att ha en fis på tvären, skoskav, klipulver och dåligt samvete på en gång – fast bara inne i ögonen. Så känns det att vara pollenallergisk just nu.

Det hade förstås varit värre att falla nedför ett stup eller att fastna i en mangel. Eller att vara tvungen att gå femton mil med en stor sten i skon. Och att samtidigt vara tvungen att andas genom en maskrosstjälk som dessutom smakar pyton.

Men nu har jag varit nysig, väsig och kli-ig i sju dagar – och det var med andra ord dags att gå till doktorn. Jag beskrev mina symptom och avslutade med den riktigt stora bedriften:

– Och i detta skick lyckades jag ändå gifta bort min äldste son i lördags.

Läkaren blev vederbörligen imponerad, och frågade vad jag jobbade med.

– Jag håller föreläsningar om svenska skrivregler och bollar med bokstäver lite här och där.

Läkaren blev imponerad igen, och frågade vilka mediciner jag hade experimenterat med under den gångna veckan.

– Ooooh! Jag har med mig alla! sa jag och lassade upp alla ögondroppar, piller och näsdroppar på hans skrivbord.

Läkaren blev nu så imponerad att han nästan trillade av stolen eftersom jag

hade med mig medicinerna
hade testat olika varianter
inte hade överdoserat
verkligen hade gjort alldeles rätt på alla allergiska plan.

Jag fick en ny astmamedicin utskriven och några lite effektivare ögondroppar, men annars ska jag bara fortsätta på den inslagna vägen.

– Men … sa jag (och tvekade eftersom det problem jag ville dryfta verkligen inte var i nivå med överstupfall eller mangliga klämskador) … men … jag ser ju ut som en svullen gris i ansiktet. Finns det någon bortsvullningstablett?
– Nja, du kan ju alltid köpa hemorrojdsalva och kleta under ögonen, sa läkaren lugnt.

– Som att man kan sätta tandkräm på finnar och Coca-cola i toastolen? Jag hade ingen aning! Kan man sätta concealer i rumpan också?

Hm. Den nyss så imponerade läkaren hade plötsligt inte tid med mig mer.

28 kommentarer

Nu är äldste sonen gift!

Publicerat av Lotten Bergman den 28 april 2019 13:49

Så här planerar man ju ett bröllop: man ser till att man ser någorlunda hel och ren ut och har bekväma skor samt att vigseln sker på utsatt tid – sedan kan vad som helst hända.

Men det första som hände var att jag fick en sällan skådad allergisk reaktion. Jag, som inte ens är särskilt pollenkänslig (vad jag vet), såg ut som om jag hade gnuggats med en katt som vore jag en ebonitstav.

Näsan rann och ögonen kliade och var rosaröda på ett inte alls charmigt sätt. När jag dessutom bestämde mig för att låna brudgummens cykel och därmed forcera in pollen i ögonen, blev det inte bättre. Jag såg ut som Robert de Niro i ”Raging Bull”, och gav inte alls intryck av att vara ”någorlunda hel och ren”.

När jag hade tagit på mig min vackra utstyrsel, var skorna (som jag har haft på mig på alla kalas i tio år) plötsligt för stora. Obegripligt – har ni någonsin hört talas om att fötter krymper? Jag lade toapapper längst in vid tårna, vilket inte alls verkade hjälpa. Lite mer toapapper gjorde att tårna låg där inne som klenäter, men skorna kändes fortfarande alldeles för stora. När jag gick, kippade hälen inte – den for som skjuten ur en kanon och hamnade alldeles utanför skon.

– Äsch, för stora skor är så himla mycket bättre än för små, resonerade jag och satte iväg på ett synnerligen oskönt sätt: släpande fötterna som en treåring i pappas skor.

Okej, brudgummens mor var alltså rödögd och gick redan före vigseln som John Cleese. Bra början.

Klockan blev 16:15, när den borgerliga vigseln skulle ske i solens sken. Men det var rätt kallt, det duggregnade – och vigselförrättaren var puts väck.

– Äsch, om han inte kommer så får vi väl ha en fest och gifta oss på nåt annat sätt under veckan som kommer, sa brudgummen lugnt när han ringde vigselförrättaren för femte gången.
– Kan vi gå in och dricka lite bubbel? sa nån.
– Jaaaa! sa alla de andra 70 på plats, och så vällde vi komplett obekymrade in i scoutstugan och värmde oss.

En kvart senare hördes en lättad brudgum:

– JAG HAR VÄCKT VIGSELFÖRRÄTTAREN!

Drygt en timme efter utsatt tid, kom han och förklarade att han kom direkt från sjukhuset (oklart varför) och skulle dit igen och att under sådana dagar blir det lätt lite rörigt. Själva vigseln gick på fyra minuter blankt, men vi är lite osäkra på om de verkligen är man och hustru eftersom Erik plötsligt fick namnet Henrik.

Uppdatering: Bruden Frida fick dessutom heta ”Cornelius” i mellannamn, vilket hon alls inte gör. Detta missade jag för att jag just då vred mig av skratt åt ”Henrik”. Slut på uppdatering.

De unga tu och den till sist närvarande vigselförrättaren.

Och så höll vi tal och skrattade och hällde punch i varandras dekolletage tills dansen tog vid och kvällen övergick i natt. Jag dansade i strumplästen

Men hur var var jag nu klädd? Klädkoden löd ”känn dig fin och bekväm”, vilket var skönt för alla män som ju trivs i jeans och kavaj.

Naturligtvis klädde jag mig då som drottning Silvia 1993. (Foto: Frida Westholm, www.kungahuset.se)

Eller som duschdraperiet på vårt Airbnb.

Här har jag förvisso en kappa med lika randigt foder på mig, men ni fattar ju prinsipipen. (Foto: Sigge Bergman)

Men hur var det nu med de förnicklade skorna? Och mina numera pyttesmå fötter?

När båda sulorna släppte (utan att jag märkte det), började skons skinn att glida ut och töja sig utan det bromsande klistret mot sulan. Jag måste ha lyft på fötterna max 2 mm i varje steg, annars hade jag ju känt ett flärpande vinddrag.

Såhär dagen efter kan vi konstatera att fler som vi känner borde gifta sig oftare. Och att om man ser någorlunda hel och ren ut och har bekväma skor samt vigseln sker på utsatt tid, så blir det ju faktiskt lite mindre att rapportera om.

28 kommentarer

På resa: Mätaregränden i Lund

Publicerat av Lotten Bergman den 26 april 2019 07:49

Vi bor förvisso i det vackraste av landskap (Sörmland) i det mest absurt fantastiska gamla hus man kan tänka sig – men ack, Lund är ändå ett hyvens plejs. Och två av barnen bor ju där.

Imorrn gifter sig äldste sonen Erik i en lundensisk scoutstuga. Förutom att skriva våra egna tal och vika sångblad, har vi under våren bara hejat på de unga tu på 60 mils avstånd. De har planerat och fixat allt på egen hand – vi har inte ens behövt komma med goda råd om bekväma skor eller läppstiftsnyans.

Hela släkten är här och alla har de tagit in på hotell lite här och där i Lund. Vi har installerat oss på ett Airbnb 500 meter från brudparets lägenhet på gatan där jag bodde som liten!

Mätaregränden 8 är mitt barndomshem. Mätaregränden 1 är vårt sovplejs just nu.

Jag gick en vända i mina gamla hoods sent igår kväll och hittade en finfin basketkorg. Här skulle man ju kunna bo.

Jag pekade på husen och berättade för min djefla man att i ettan bodde professor Wickberg, och där bodde min kompis Anna Svenstam, och där bodde han som var så himla busig, och familjen Larsson som hade en boxer och mamman hette Elsa. Och där är Martin Davidsons hus och Stålhandskes hus glömde jag ju, och där borta på Bygglovsgränd bodde min bästis Lisa och dom hade hängt upp köksverktygen i köksfönstret och det var hennes pappa Yngve som var arkitekt till alla de här husen. Ullis Wilke bodde på Ritaregränden 8 och där var jag jätteofta och Blombergs hus mittemot är dääär och Hägerdals där borta var våra grannar och vi tre hade en gemensam skottkärra som hette Blomhästen för att Blomberg-Hägerdal-Stenson, fattaru?

Nu är ju frågan om jag ska drista mig till att på känt manér plinga på i mitt gamla hus och tjoa:

– Och här hade vi en blå plastmatta!
– Men har ni tagit bort bardisken!
– Vad var det för fel på den gamla ytterdörren?

11 kommentarer

När Chaplin pratade med Helen Keller och Einstein

Publicerat av Lotten Bergman den 23 april 2019 21:12

En dag 1918 eller 1919 (källorna varierar), fick Helen Keller hälsa på Chaplin, som höll på med antingen A Dog’s Life (1918) eller Sunnyside (1919).

Eftersom Chaplin sedan länge var särskilt intresserad av hörselskadade och deras handalfabet, var han (enligt alla tillgängliga beskrivningar) alldeles till sig i trasorna. Han berättade hur han tänkte sig att filmerna skulle fungera för dem som inte hörde, och Helen Keller fick antingen en tolkning via Anne Sullivans teckenspråk i handen – eller så höll hon sin hand på hans mun för att själv kunna tolka det han sade.

Så här. Förmodligen var mustaschen i vägen. Eller bara lite kittlig.

Kommen så här långt, är det svårt att inte leta vidare efter känt folk som Chaplin träffade och det han sägs ha sagt till dem. Liksom Kar de Mumma kunde han ha gett ut en bok med titeln ”Folk som mött mig”.När Einstein gick på filmpremiär med Chaplin, applåderade hela publiken som tokar. Enligt någon som var där (hur nu denna kunde höra detta, måste man ju fråga sig), gick dialogen så här:

Chaplin:
– De applåderar mig för att alla förstår mig. De applåderar dig för att de inte förstår dig.
Einstein:
–Vad betyder det?
Chaplin:
–Ingenting, absolut ingenting!

Einstein & Chaplin på premiären av ”City Lights” 1931.

Men via irrfärder på internet hittade jag nyss den allra konstigaste kändis-möter-kändis-bilden. Nancy Reagan måste ju ha träffat alla möjliga celebriteter under sina år först i Hollywood, sedan under åtta år i Vita Huset. Särskilt varm och uppsluppen eller ens rolig lär hon inte ha varit – men man kan ju anstränga sig om situationen kräver det, kanske?

Men att gå så långt att man sätter sig i knät på Mr. T och dessutom pussar honom på huvudet …? Hm.

(Jag lovar att posera exakt sådär om jag får träffa någon av mina favoritidoler.)

33 kommentarer

Plums i baljan!

Publicerat av Lotten Bergman den 21 april 2019 17:34

OBS: Ni som är rädda för blod ska skrolla försiktigt.

Vi har stått på bryggor och stränder och doppat tårna i vattnet denna varma påskhelg. Vi har sagt ”ja hu” och ”nämen oj” samt ”bara 11–12 grader va?” samtidigt som vi har kisat mot solen och sagt ”nämen om man skulle …”.

Av alla truttifnutton medlemmar av klanen som just nu är utspridda i Sörmland, Göteborgstrakten, Lund och på Gotland, har två personer utmärkt sig.

1.
Nittonåringen, som i Göteborgs skärgård låg i vattnet i tio minuter och bara simmade fram och åter.

”Näää, det är klart att det var kallt, men inte så farligt”, sa hon.

När hon så kom upp på land, slog kylan till. Stackarn hackade tänder och var blå om läpparna och kunde inte på några villkor få upp värmen. Gentlemannen i hennes sällskap, som vi kan kalla t.ex. Arvid, svepte in henne i några filtar.

I denna position tvingades hon sedan att svepa en liter varmt te, varefter livsandarna återvände.

2.
Den djefla mannen Olle …

Själv har jag bara njutit av min fina påskfrisyr som lillasyster Orangeluvan fixade.

10 kommentarer

Lagom lång fredag

Publicerat av Lotten Bergman den 19 april 2019 12:49

”Påsken infaller som alla vet den första helgen efter den första solförmörkelsen efter vårdagjämningen.”

Kjell Swanberg (1944–2008)

Senapssill på er alla! Och ett ägg! Vem har snott gräslöken? Ge hit lammet! Bääää!

Kan det månne vara så att den i år rekordsena påsken kommer precis i rättan tid? Solen står som spön i backen och alla (utom jag dårå) ligger utomhus och sorterar fjädrar. Eller nåt.

Jag har denna dag tre beting:

fotografuppdrag på en basketmatch
en studsmattas mattinstallation
femton kuddars på verandan placerande.

Med andra ord har jag kommit långt från långfredagarna från förr. Långfredagen är sedan länge varken lång och tråkig utan som vilken jädra halvröd dag som helst (sedan 1969). Det enda som är heligt för mig är att jag ska titta på den här bilden varje långfredag.

Beppe_egg — Ägg-Beppe kan man inte få nog av.

Nu en favorit i repris: en bild på ett halvpocherat, blankt ägg som vilar på en skiva bayonneskinka, som i sin tur simmar i madeirasås.

Fotnot:
År 2016 kom påsken rekordtidigt och firades en månad tidigare än 2019.

30 kommentarer

Nämen? Vart tog lotten.se vägen?

Publicerat av Lotten Bergman den 16 april 2019 16:43

Jag har fått en faktura från ett företag som dammsuger nätet efter grova brottslingar, nämligen ideellt skrivande bloggare. De påstår att jag har lagt ut en bild på en Stenmarksmössa och att den bilden var copyrajtad och nu måste jag betala 3 000 kr för att TT lider skada av mitt påstådda brott.

”Då TT Nyhetsbyrån upplever ett ökande antal upphovsrättsbrott på sitt material, ser de sig tvungna att hitta överträdelserna och se till att upphovsrätten respekteras, så de också i framtiden kan leverera kvalitetsmaterial till sina kunder.”

Sånt här har jag ju varken tid eller råd med, så min väldigt nervösa djefla man kastade sig på mitt tangentbord och raderade 13 års bloggande. Om det hela visar sig vara ett skrämskott, kommer allt tillbaka. Om inte: ptja, det här var ju kul så länge det varade!

Detta suger helt enkelt hästballe, om jag får säga så.

[här hade jag velat lägga ut en snygg bild på en hästballe, men det kan ju kosta skjortan]

Uppdatering.

Låååångsamt kommer inläggen att dyka upp igen, ett efter ett. Jag måste skriva in licensnummer även på de bilder som är jättetillåtna att låna.

”Hav tålamod” tänkte jag skriva nu, men det är nog mer en order till mig själv!

25 kommentarer

Lotten Inlägg

Den introvertas problem på tjänsteresa!

Några repliker för den introverta!