OBS: Ni som är rädda för blod ska skrolla försiktigt.
Vi har stått på bryggor och stränder och doppat tårna i vattnet denna varma påskhelg. Vi har sagt ”ja hu” och ”nämen oj” samt ”bara 11–12 grader va?” samtidigt som vi har kisat mot solen och sagt ”nämen om man skulle …”.
Av alla truttifnutton medlemmar av klanen som just nu är utspridda i Sörmland, Göteborgstrakten, Lund och på Gotland, har två personer utmärkt sig.
1.
Nittonåringen, som i Göteborgs skärgård låg i vattnet i tio minuter och bara simmade fram och åter.
När hon så kom upp på land, slog kylan till. Stackarn hackade tänder och var blå om läpparna och kunde inte på några villkor få upp värmen. Gentlemannen i hennes sällskap, som vi kan kalla t.ex. Arvid, svepte in henne i några filtar.
2.
Den djefla mannen Olle …
Själv har jag bara njutit av min fina påskfrisyr som lillasyster Orangeluvan fixade.
Huvudet var bättre än tån!
(Kanske en onödig kommentar)
Jag behövde titta en gång extra för att konstatera att de gula blommorna inte hörde till frisyren.
Själv har jag upptäckt att en viktig pärm var på en timmes avstånd. Enkel väg. Som tur var gick det att rekonstruera det viktigaste.
(Och sen när originalet var bärgat för fortsatt användning visade sig rekonstruktionen ha större kvaliteter.)
Här håller som sagt isen på att börja gå. Det är som på älg-tv:n ungefär.
Förr i världen då vi vistades på Landet de flesta helger och alla lov brukade vi inviga årets första dopp om vattentemperaturen inte gick under 10°C. Och en gång har jag faktiskt simtävlat fem lopp i Tyskland i ouppvärmd utebassäng som höll 13°C, sam- tidigt som ett iskallt regn föll. Tre individuella lopp och tvenne lagkappar. Mot slutet av tävlingen hade jag vant mig!
Jösses, Agneta! Dina simtävlingar var verkligen inte att leka med!
Cecilia N: Det där ”visade sig rekonstruktionen ha större kvaliteter” låter precis som när jag (förr i tiden) hade skrivit nåt långt och klokt, som sedan swopp! vid en krasch eller fel fingersättning bara försvann. Då fick jag förstås rekonstruera texten, som alltid blev ännu bättre.
Med andra ord borde jag verkligen skriva allt två gånger. Eller i alla fall läsa igenom det jag har skrivit två gånger. Eller i alla fall en.
Har icke badat. Undvek noga att falla i dammen som jag rensade klägg ur med den nya håven.
Hur blev blodet så där prydligt?
Aha! Tack för den högst befogade frågan, Magganini!!!
Jag slog i tån på ett ytterst välbekant sätt – sådär gör jag varje försommar när jag först börjar gå omkring barfota och inte lyfter på fötterna ordentligt. Nu var det en tröskel som attackerade, men ibland kan det vara en helt vanlig asfaltväg.
– Aj! Satana perkele! Tåjävel! skrek jag sådär som man ju gör.
Precis när jag skulle böja mig ner för att klämma åt tån och minska svullnad och eventuellt blodflöde, kom jag på att vi ju hade gaaanska små barn i huset. (Orangeluvans, födda -03 och -06.) Jag ropade på dem:
– Kom och kolla på snyggt blod! Ta med min mobil!
Jag stod sedan blick stilla och väntade på de ”små”, som verkligen inte hade koll på min mobil. Därför tog det ett bra tag.
Under tiden jobbade blodet och ytspänningen upp den snygga droppen!
Väl utfört och tillvarataget. Synd att det inte går att förhårdna och konservera sånt där. Mkt vacker färg och yta, skulle bli ett snyggt örhänge tex.
Vi har ätit middag i Stockholm med föräldrarna (som reste dit för att ta det lugnt) och idag lunch på restaurang på vägen hem. Vid nästa bord satt ett gammalt par med en son eller så. När kyparen frågade hur maten smakat sa den gamla damen att det var gott men lite väl salt. ”Men vi har inget salt i maten!” sa kyparen. ”Aldrig! Vi använder fond.” (När han hade gått fick sonen förklara vad fond är.)
Han skulle kanske förklarat för kyparen också, att det kan vara salt i fonden?
Det kanske han skulle ha gjort. Men de verkade vara stammisar (de gamla åtminstone) så det kanske inte var läge att vara kritisk. Eller förresten, det borde väl göra det enklare?