Hoppa till innehåll

Att lära sig att simma

Jag var tydligen ett underbarn vad gäller simning. Som pyttepytteliten palt sattes jag i simskola – och fattade galoppen som vore jag en fisk. Men så blev jag förkyld och simningen rann ut i ett vågskvalp och sedan minns jag ingenting förrän jag i femman simmade snabbare än alla i klassen och tog silvermärket plättlätt.

Och sedan minns jag ingenting igen.

Pappa brukar berätta hur han av sin simlärare blev slängd i bassängen, och höll på att drunkna, och att det sedan var mamma som lärde honom simma när de träffades i 25-årsåldern.

Så numera kan han simma.

Den här sommaren har visst fler människor än vanligt drunknat i Sverige, vilket fick oss att i familjen börja minnas hur det egentligen går till när man lär sig simma. Gemensamt för de fem barnen är att de alla fick börja i ”lilla bassängen” som var grundare. Allteftersom fick de barn som godkändes flytta till den vanliga, djupa bassängen. Och ja, var man sist kvar i lilla bassängen för att man inte kunde lära sig simma, så var man helt enkelt sist.

Sigge, Moa och spanjoren 2014.

Vi övade varje sommar i vår badsjö Borsöknasjön, men det är simskolan i lågstadiet som har satt djupare spår.

De får berätta själva!

Erik, 28

”Jag tog aldrig simborgarmärket men bad mamma komma på uppvisningen ändå, vilket hon gick med på av nån anledning (som Luciatåget jag lurade med pappa att titta på i mellanstadiet enligt mammas kåseri). Men när uppvisningen var slut och folk på läktaren packade ihop, så försvann hon i folkvimlet, och jag blev alldeles orolig. Samtidigt slog de på musik och bestämde att nu skulle barnen minsann ha roligt, OCH SÅ BLEV JAG KNUFFAD I VATTNET av en okänd vuxen man. Sen gick jag och grät i omklädningsrummet.”

Så här såg det ut när jag tog våra fem och grannarnas tre barn till sjön år 2006.

Eriks Fru Frida, 25

”Jag gick på simskola någon termin, men sen var vi utomlands och snorklade en massa, och då var det plötsligt jätteenkelt att simma. Från simskolan minns jag en gång när jag fick byta om i herrarnas omklädningsrum för att det var pappa som var där med mig, och jag tyckte att det var jättekonstigt att allt var spegelvänt.”

Ida, 26

”Jag hamnade i ’lilla bassängen’ efter simlärarnas första bedömning av våra kunskaper. Och där stannade jag, lääänge, trots att jag övade bröstsim hemma på mattan. Läraren som bestämde hette Sabina eller Malin, nåt sånt, och hon tyckte att jag vred mina fötter fel, så jag fick stanna i lilla bassängen, trots att jag varken behövde simdyna, puffar eller stöd. Jag slängde klorstinna, drömmande ögonkast till den riktiga bassängen, den som var så bred att den hade avdelande girlanger på längden och så lång att en buss kunde bada i den utan problem.

Så en dag var Sabina-Malin-nåt borta, och då bestämde simlärar-Per att jag fick komma över till bussbassängen. När han simmade bröstsim så svalde han vatten varannat simtag och spottade ut det ljumma vattnet i simtaget efteråt. Han hade smala ögon och långt svart hår i en hästsvans. Jag fick äntligen göra allt det roliga – simma ner till botten och hämta gummiringar, bada i pyjamas (livräddningsövning), hålla andan under vattnet halva busslängden och dyka från pallen. Jag fantiserade att Malin-nåt-Sabina var jättesur och att hon ville slänga tillbaka mig i den lilla bassängen, så jag ansträngde mig extra mycket varje lektion för att minsann visa henne att jag hörde hemma i den stora bassängen.

På avslutningen – där jag tror att mamma satt i publiken med en jättejättejätteöverhettad liten Sigge – fick jag simma fram till en av lärarna och för att få huvudet prytt med en krans. Jag tog Kandidaten! Tack till simlärar-Per för att du trodde på mig!

Och så minns jag att en tjej i parallellklassen som hette Julia som hade så mycket tjockt hår att hennes badmössa sprack! Det var nog traumatiskt för henne för hon grät, tror jag.”

Idas spanjor Julián, 26

Spanjoren fann det för gott att censurera lite.

”Pappa lärde mig att simma: jag kastade mig i vattnet från hans axlar. Jag vet inte direkt när jag började simma på riktigt, men vad jag minns var det var inget negativt alla fall.”

Oskar, 22

”På avslutningen skulle vi ha en liten uppvisning och visa vad vi hade lärt oss. Det krävdes att vi skulle kunna dyka, vilket jag inte kunde. Pappa och jag åkte till badhuset dagen före uppvisningen och han lärde mig att dyka – från att ramla i vattnet hukande till att göra ordentliga, huvudstupa hopp. Uppvisningen gick jättebra, och jag minns fortfarande hur det kändes när någon ropade ”börja!” och vi alla rusade fram och dök i vattnet.”

Moa, 20

”När vi skulle simma i lilla bassängen första gången för att se hur bra vi var sa läraren ’det är okej att nudda botten’. När det var min tur kunde jag simma hela vägen – men jag satte foten i botten ändå, bara för att jag fick.

När vi skulle öva på klädsim hade jag orienteringskläder, vilket var pinsamt eftersom alla andra hade pyjamas.

På avslutningen dök det upp någon på cykel och cyklade rakt ner i bassängen! Det fanns också en person utklädd till Vattenpalatsets maskot, den där droppen. Jag tyckte den var konstig.

Något trauma minns jag inte. Jag fick vara i lilla poolen längre än de flesta, men den var varmare än den stora så det var okej.”

När just den här bilden togs, ropade jag ”plaska mycket så att det ser ut som ni har kul!”.

Moas Arvid, 24

”Jag sattes i simskola vid fyra års ålder. Eftersom vi har en stuga på en liten klippö i Bohuslän ville mina föräldrar att jag skulle kunna trilla i havet utan att dö. Jag minns inte exakt när simmandet började funka för mig, men jag var nog inte äldre än fem. När jag vid sex års ålder sattes i seglarskola kunde jag i vart fall simma. Seglingsinstruktören hette Urban och var ett stolpskott. Han roade sig bl.a. med att kasta sten på måsar. En dag på seglarskolan körde han ikapp ett av barnen (som satt ensam ute på havet i en liten jolle) med sin motorbåt och sa att han behövde ’låna seglet’. Sedan, ett segel fattigare, fick grabben istället paddla sig fram med sitt öskar.”

Sigge, 17

Jag har lite hemska minnen av hur jag lärde mig simma. Jag kunde inte simma i trean, eller om det då var i tvåan, när vi hade simtest. Jag tog sedan så lång tid på mig att lära mig, att jag hittade på en egen strategi och sa till min lärare att jag fick ett epileptiskt anfall då och då. Alla visste att jag hade epilepsi, men jag behövde ta många pauser eftersom jag bara kunde hundsim. Detta gjorde att jag blev tvungen att göra simtestet om och om igen fastän jag tränade på simning hemma, med pappa i Borsöknasjön och med Ida i badhuset. Till slut kunde jag simma och klarade simtestet! Jag var typ den sista som till slut blev godkänd …”

Förr i tiden bloggade jag intensivt om hur vi varje sommardag åkte och badade, men med inte ett ord nämns simskolorna eller simträningen. Här går jag en septemberdag för snart 21 år sedan med de tre äldsta barnen:

Hur lärde ni er simma? Var det traumatiskt? Kan ni ”kråla”? (Okej, det ska visst stavas crawla, men det är ju hur dumt som helst.)

Share
Publicerat iBloggen

55 kommentarer

  1. Ninja i Klockrike

    Jag har inget minne av när jag lärde mig simma, men vi hade ju stuga i skärgården med egen strand, så man var ju alltid i eller i närheten av vatten. Segelbåten låg förtöjd vid bryggan och den ville man ju gå ut till, och ibland blev man utskickade på bryggan för att hämta pappa som jobbade med nåt ombord. Så man plaskade och kajkade och hoppade från bryggan när de vuxna var i närheten och rätt var det var så simmade man bara.
    Vi var ju på båtsemester varenda sommar under min barndom, och springa på smala däck utan mantåg, klart man kunde simma. Jag gick aldrig som barn, så man sprang på det där decimetersmala däcket, sprang på klippor och bryggor. Nån gång åkte man väl i, men som sagt simma gjorde man.

    Ibland när vi hade lagt till nånstans där vattnet var så där osedvanligt klart så man såg botten på fyra, fem meters djup så brukade mamma slänga disken överbord och så dök brorsan och jag ner och hämtade den. Hejdlöst skojigt, tyckte vi då. En kastrull, några tallrikar och rostfria muggar på svaj bland tången. Vi var lättroade.
    Likaså brukade vi simma runt och skölja tvätten genom att bogsera den fastknuten i en tamp. Tungt som bara den, men vi tävlade om att vara starka, och om inget annat så blev man ju.

    Man förtöjde ju alltid vid klippor så det är det jag tycker är bäst att bada ifrån, sandstränder och ligga stilla har jag aldrig förstått mig på. Jag har alltid lekt vid vattnet, och det gör jag fortfarande om jag bara väl kommer i plurret. Om inte annat så kunde man åka kana på algkanten i vattenbrynet. Det ingick att man skar sig lite lätt på snäckor som gömde sig i sjögräset.

    När man kom ut från Stockholms skärgård och förstås lite längre ut i skärgården så fanns det blåstång som var bra mycket häftigare än grönslicken hemmavid. Dessutom full av skojiga djur som man kunde fånga och titta på i diskbaljan. Maneter förstås, men Östersjön har ju bara trevliga öronmaneter, kantnålar, snäckor och många gånger glasålar som lindat sig runt ankartampen.

    Simskola har jag aldrig gått i, det har liksom inte funnits någon anledning, så jag har inte tagit annat än simborgarmärke.

  2. Ökenråttan

    Simskola! Ack, vilket trauma. Första lektionen skulle vi doppa oss helt, med huvudet under vattnet. Jag fick en rejäl kallsup, blev jätteskraj, bestämde mej för att detta är inget för mej, klev upp, bytte om och cyklade hem. Min Mamma var en riktig fisk och hade tagit alla simmärken och grader som fanns. Pappa simmade också och han och hans många bröder simhoppade och så där. Men Pappa dog när han badade och fick kramp och drunknade. Så småningom lärde jag mej ändå att simma, men jag avskyr fortfarande att få huvudet under vatten. Jag simmar som en älg, med lå-n-g hals, huvudet högt över vattnet.
    Våra två äldsta gick i simskola ute på Värmdö när de var 3 och 4 år gamla, två små skära grodor. Den yngste gick i simskola på Sturebadet. “På slutet får vi sitta i torkskåpet”, berättade han. Herregud, vad är detta, undrade ängslig moder. Jo, efter lektionen fick ungarna sitta ett tag i bastun.
    Lille Maken lärde sej simma i Dalälven, kallt som en Dry Martini. Han hade en söt simfröken och det satt alltid en massa stora pojkar och tittade på när hon demonstrerade torrsim …

  3. PK the gleskommentator

    I mitt minne har jag alltid kunnat simma. Har inga minnen av att ha lärt mej simma, men någon måste ju ha lärt mej vid något tillfälle. Kråla lärde jag mej för ett par år sedan när jag tittade på när Pysse fick ett par lektioner av en instruktör. När jag senare försökte applicera instruktionerna ur minnet när jag simmade i simhallen hemmavid, upptäckte jag att det funkade.

  4. Marianne

    Jag har ett svagt minne av en elak tjej och en snäll kille som turades om att hålla simskola i den 16 meter långa bassängen (många år senare skulle två kompisar simma på samma ställe, tittade förbryllat på dessa 16 meter och gick tillbaka till kassan och frågade efter vuxenbassängen. “Den ÄR ju DÄR” sade personalen surt.) Dessutom minns jag att jag började grina när jag trodde att den simmade sträckan var för kort för att få ett simmärke, vilket det nu var. Den var inte för kort. Nöjd och glad igen och inga minnen av några problem med själva inlärningen.

  5. Enligt min mor har jag alltid simmat. Det började med att jag kröp på sandstranden, ut i vattnet och när jag tappade bottenkänning simmade jag i stället. Fast med huvudet under vattnet, så mamma fiskade snabbt upp mig. Många år (och simturer) senare ordnades simskola för förstagluttarna och alla skulle med. Så där satt jag på stranden med en ganska stor grupp jämnåriga, under en hel sommar (kändes det som) och övade torrsim. Ett … två … tre-fyr – ett … två … tre-fyr. Men att kråla lärde jag mig aldrig. Kanske dags att ta itu med det.

  6. Pysseliten lärde sig ju att kråla som vuxen, och det gick som PK skriver alldeles utmärkt. Kan man lära sig på egen hand, tror ni? (Man kan ju inte anlita en dyr ”personal crawl trainer”, liksom.)

  7. Ninja i Klockrike

    Allt prat om simning harr fått mig rejält svömmelsugen. Men det är det där med att jag inte är så terrängkompatibel längre, och bassängbad går fetbort.

  8. Simundervisningen, fasa. Jag var sämst i klassen liksom i all annan gympastik, och fick vara kvar i lilla bassängen länge länge. Men det var för all del bättre, för där fanns det just ingen som stänkte vatten på en, försökte dra av en baddräkten eller hoppade från trampolin på en. INTE roligt.

    Jag lärde mej grundläggande bröstsim och på gymnasiet kunde jag simma 1 km i bassäng utan att vila. Det kan jag inte nu längre, men 200 meter klarade jag sist jag testade. I kallt vatten med vågor antagligen mindre. Ryggsim lärde jag mig aldrig, och inte att dyka heller. Vägrar absolut att doppa huvudet under vatten.

  9. Gitta

    mina föräldrar köpte stugan här ute i skogen när jag precis fyllt 3. eftersom sjön är djup var det väsentligt att jag och storasyster lärde oss simma fort, så pappa simmade med oss på ryggen tills vi fick hyfsad kläm på hur man gjorde, även om vi säkert hade både armpuffar och badring ett tag till. lillebror kom året efter, och jag minns en gång när han drattade i när han började gå själv. tack och lov fick vi tag i honom och gastade för full hals på pappa som kom springande och drog upp honom!

    föredrar fortfarande bad i sjö och utan jobbig sand, och “min” sjö är fortfarande bäst! obegripligt nog förstår den dock inte att den ska klona sig och fästa kopian så daä lagom på min balkong på 4:e vån hemma i stan… 😉

  10. Ninja i Klockrike

    Sjöar kan vara väldigt trögfattade ibland.

  11. Sanna

    Jag lärde mig simma i Yxningen och kom inte längre än till järnmärket. Däremot tog jag många simborgarmärken och några kilometermärken. Jag har minne av en rubrik i lokaltidningen om att det var 17 grader i vattnet på simskola ett år. Minns inte att jag frös då men nu får det vara uppåt 20 för att jag ska tycka det är skönt. I tidningsurklippet (bilden) hade jag tagit Baddaren under säsongen.

    I lumpen var simning den enda fys jag inte var sämst i, där låg i stället på medel.

    Fördrar fortfarande sötvatten och har aldrig gillat smaken av saltvatten. Har aldrig lärt mig crawla även om jag försökt lita halvhjärtat enligt mammas instruktioner.

    När jag simtränade regelbundet ett tag simmade jag tusingen på under 20 minuter, när jag gick och simmade några gånger i höstas kom jag nästan ner till 30 tredje gången innan lusten att simma tröt.

  12. Sanna

    Tror jag också klädsimmade i orienteringskläder en gång. Det borde ju räknas som fusk med tanke på att de inte drar åt sig vatten och därför inte blir så tunga. Älskade att springa rakt igenom blöta kärr med dem också…

  13. Agneta uti Lund

    På vårt sommarland hade vi 10 meter från sängen till sjön. Första sommaren där var jag nästan 4,5 år och jag fick en uppblåsbar simdyna i samma material som uppblåsbara badmadrasser. Någon visade mig bensimtagen för bröstsim, men mest tog jag mig fram under vattnet och letade efter hästmusslor. En dag då jag badade ropade någon från land: “Agneta, Agneta du har tappat din simdyna.” Mycket riktig, ett antal meter i från mig låg simdynan och flöt på det djupa – då simmade jag dit och hämtade den. Tämligen många bad per dag blev det sommartid och ibland gjorde delar av familjen långsimning – då simmade vi 400 meter tvärs över den småländska sjöviken – någon följde med i följeroddbåt. Senare från 11 års ålder blev jag simmare i stan och kom att ligga 5 dagar i veckan i bassängen och under helgerna tävlade jag rätt flitigt.

    Vår tränare brukade undervisa blivande folkskollärare i konsten att lära ut simning och fanns det plats så kunde några av oss simmare hänga med. Det ledde till att jag kunde hoppa in och lära barn att simma från det jag var 14 år. Några år senare lärde jag på badhuset ut konsten att simma till en grupp vuxna kvinnor som alla hade mer eller mindre skräck för vattnet. Det var en utmaning, men jag lyckades! Ett sommarlov var jag simlärare i Dalarna.

    Sedan ägnade jag mig åt att sätt fyra gossar i rask takt till världen. De två äldsta gick i simskola här (i Lund) som fyra- och femåringar. En sommar på landet sa min pappa om vår son nr två som hunnit bli sju år: ”Ser du inte vilken simtalang han har?” Jo, sa jag, men han är ju bara sju år. Men på pappas uppmaning kollade jag ändå med simklubben i Lund och det var inte alldeles ovanligt att så unga började träna simning. Själv var jag lite tveksam – han kunde ju inte klockan ens. Men börja fick han och skoj tyckte han att det var. Efter en månad var han med om sin första simtävling och sam 50 m bröstsim. En månad senare gjorde han samma sak och det gick lite fortare då. Men gossen kunde inte förstå att mindre tid var bättre än mer tid! Fler mål är ju bättre, högre höjd är bättre etc.

    Nåväl, det gick väldigt fort så stod jag på kanten som tränare några kvällar i veckan och efter ytterligare lite tid anställdes jag och höll på som tränare (och organisatör och tävlingsansvarig etc.) i 20 år och har lärt några tusen barn ett eller alla simsätt och voltvändningar och allt vad som hör simningen till. Det var roligt!

  14. Jag är så glad för alla era berättelser! Och tycker att det verkligen är jättetrist att även jag vill att det ska vara lite varmare i vattnet än det oftast är. För att inte taaaala om hur jävla kallt det är även i luften just nu!

  15. Jag tror jag gick på simskola i Åkeshovsbadet men är inte alldeles säker. Långt senare var jag en riktigt dålig kappsimmare i SKK något år. Bada fort var inte min grej. Jag lärde mig aldrig kråla och hade ingen riktigt bra bröstsimsteknik så jag harvade på i lilla basängen med de som var mycket yngre än jag. Så här efteråt funderar jag på hur de tänkte när de lät oss göra “riktiga” starter i lilla bassängen, alltså dyka från kanten. Man var ju jävligt noga med att dyka grunt men med tanke på simmarbarnens antal och förmåga skulle jag aldrig våga låta barn göra det idag.
    En period, jag tror det var när jag gick i tvåan, fick jag märkesdille och klämde alla simmärken upp till Kandidaten. Järnmagistern var jag för ung för att ta.
    Idag tycker jag mycket om att bada men tycker det är skittråkigt att simma långt.

    Mormor slängdes i vattnet med ett rep runt magen av sin pappa från en hög brygga. Hon tyckte aldrig om vatten efter det.
    Farfar kunde inte simma men var en hejare på torrsim och undervisade i det.

  16. Ninja i Klockrike

    En hejare på torrsim, det låter ungefär som nån som vunnit SM i luftgitarr.

  17. Här kommer några svar till!

    Barbro:
    “Torrsim på blåsig strand på Malen i Båstad (var alltid blåsigt just då …) , sedan korkdyna runt magen (sadelgjord med två korktallrikar i varsin ände) i långgrund vatten där man först måste gå en bit innan man kunde börja simningen – ganska så andtruten. Sedan någon förälder som höll en under hakan. Även i iskall bassäng i folkskolan med fröken i byxkjol på bassängkanten.”

    Alice:
    “Mälarbaden tidigt 70-tal. Torrsim på stranden, det var 7 plus i luften och fröknarna hade våtdräkt.Hemskt var det men simma lärde man sig för att inte frysa ihjäl i regnet.Min dotter fick gå på intensivkurs på Hydrotrim på grund av mina kassa erfarenheter och lärde sig simma när hon var 5.”

    Karl:
    “Var harig, stod och huttrade i sjön på simskola tre somrar i rad. Gjorde mycket motvilligt tekokare för att ta Baddaren. Sedan skickades jag iväg till min moster i Skåne vars farlighet jag fruktade mer än vattnets. Simsalabim!”

    Lena:
    “Mamma och pappa glömde min badring när jag var 5 år. Så jag blev tvungen att simma utan. Tekniken förfinades på den höstens simskola som var lite tråkig men inte traumatisk.”

  18. Simskola 1. I Amundebosjön utanför Ulrika om somrarna. Tror det måste varit från islossning fram till midsommar, då en festlig avslutning hölls med procession ut på bryggan. Alla fick varsin handduk.
    Simskola 2. Med skolbuss i halvklass under lågstadiet. Måste ha varit i Linköpings simhall. Jag fick byta till stora bassängen TROTS att ena benet inte rörde sig rätt. Sedan frös jag i stora bassängen och längtade tillbaka till den lilla. Niklas fick simma ensam där länge. Jag tyckte lite synd om honom ändå.
    Simskola 3. Ordinarie simträning i högstadiet på gympan (Tinnis – tältet, i Linköping). Jag hade fått astma och klarade inte klorluften i simhallen. Jag fick titta på. (Undrar så varför jag inte fick annat att göra i friska luften.)
    Simskola 4. Privatlektioner av Kjell på Fyrishov i Uppsala. Jag skulle simma Vansbrosimmet och behövde lära mig crawla. Fick grunderna. Han sa till PK som var med på bassängkanten att jag var bättre när jag var lite trött, för då orkade jag inte göra fel. Typ. PK simmar perfekt avslappnade simtag. Me not.
    Simskola 5. Crawlkurs hela hösten, med 15 hunkar. Jag lärde mig crawla, men inga raka bassängkantsvändningar.
    Simskola 6. En termin vuxensim, alla simsätt. Den ROLIGASTE kurs jag gått. Tyvärr bara en termin. Jag gjorde ETT halvt fjärilssimtag som jag lever på än. Dvs, jag fick till en kick med benen.

  19. PK the gleskommentator

    Det är klart att du kan lära dej kråla själv, Lotten. Det finns alla gånger mycket att läsa på internätet, instruktioner och nyttig info. Förmodligen finns det instruktioner på youtube med. Jag reagerade på att det inte riktigt gick till som jag hade trott. Jag vill minnas att instruktören skilde på effektiv ”tävlingskrål” och ineffektiv ”Tarzankrål”.

  20. Jag lärde mig simma 1952 vid Kallbadhuset i Varberg, som verkligen gjorde skäl för sitt namn den sommaren; 14 grader var det i vattnet. Jag klarade bara 25 meter och fick alltså inget järnmärke. Jag minns en yngre rödhårig kamrat med adligt namn som hade med sig sin lika adliga mamna. Hon skulle själv ta ett antal magistrar. Jag kunde inte förstå det, en sån gammal tant! Hon var väl säkert 76.

  21. ”Tarzankrål” påminner om ett Tarzanvrål och låter som min grej!

    Nyss gick jag en promenad på 1,5 timmar och lyckades pricka dagens samlade solstrålar. När det blev molnigt och kallt (eh, 16 °C), skyndade jag mig in för att beklaga mig inför alla närvarande över den här förnicklade juli som är så april-lik.

    Och nu slår det mig: ooooj vad vi numera skyr hutter och frys och ojoj vad vi är fjöliga egentligen. Vi kanske behöver mer stärkande hutter, skak, isjumpning och halm i skorna för att stå ut med livets vedermödor på ett vettigare sätt?

    (Och så vill jag gå på kurs i vuxenkrålning. Men inte frysa förstås.)

  22. Ninja i Klockrike

    Om man står ut med att leva i 10-12 grader i ungefär 14 dagar lite drygt, kommer man aldrig mer att frysa, för då kickar man igång brunfettet, som bl a finns runt njurarna. Det går att stoppa ungefär hur många kalorier som helst in i brunfettet utan att det tillväxer så man blir fet. Men sen när man utsätts för kyla så blir brunfettet som en invärtes kamin och håller en varm och koselig.
    Man har gjort experiment med studenter, men man kan experimentera med sig själv, utan inblandning av etiska nämnder.
    Det funkar.

  23. Orangeluvan

    Jag vägrade simskolan (var rädd för de andra barnen, förstår ju vem som helst), men insåg att det nog vore bra att kunna simma, och gjorde då det, i Ormbergsbadets tiometersbassäng, när jag var sju.

  24. Jag var en fena på torrsim. Det var när man tillsatte vatten som problemen dök upp. I alla fall om jag inte hade simring. Med simring kunde jag simma jättebra. Annars sjönk jag.

    Inte förrän i februari i tvåan, lyckades jag simma 25 meter i stora bassängen. Då hade vi varit på simhallen en gång i veckan hela året med skolan. Jag höll på med den där längden när de ropade att vi skulle gå upp.

    Tack och lov har varken jag eller mina barn behövt plågas med utomhussimskola under kyliga former.

  25. OT: Avdelning oväntade uppfinningar.
    Vi ville ha en drink före middagen. I kylskåpet fanns gin och det sista av en flaska tonic, alltså gin & tonic. Som ett experiment la vi i några körsbärskärnor med lite fruktkött kvar, efter att jag lagt huvuddelen av körsbären i salladen.
    Det smakade utspädd gin. Tonicflaskan innehöll nog i själva verket vatten. Hur rädda situationen? Jag fick syn på amarettosirapen, avsedd att hällas i kaffe, vilket vi aldrig gör (det var en present). En till två teskedar av den som tillsats gav en lätt mandelsmakande blandning som gick utmärkt att dricka. Fast kärnorna smakade bara när man fick dem i munnen och kunde tugga av dem.

  26. Åh, Ninja, jag vill ha tillbaka brunfettet från min barndom! All ledig vaken tid tillbringades i och på snön och på isen och jag frös aldrig. Det var inte så att jag var påpälsad, tvärtom, täckjackor fanns inte och inte överdragsbyxor heller. Det var läderpjäxor med raggsockor, ordinära byxor med långkallingar, bomullströja, ylletröja och vindtygsjacka. 14 dagar, säger du? Det kan det banne mig vara värt! Hjälper det med simturer i nuvarande väderlek, månne?

  27. Ninja i Klockrike

    Jodå, men tricket är att aldrig utsätta sig för högre temperaturer än så. Även nattetid. Det är det som är det svåra.

  28. Okej, låtom oss alla testa! Vi kommer att ha runt 9 °C i Sörmland inatt, så jag kan kyla ner mig (oss) alldeles lagom mycket!

  29. Ninja i Klockrike

    Bara ett påslakan som täcke i natt alltså.

  30. Och öppet fönster!

  31. Ökenråttan

    Tonicflaskan innehöll nog vatten, sa Brid. Jag minns när tonicflaskan innehöll gin. Och Lille Maken gjorde en Gin och gin. Katastrof. Har jag väl berättat om här? För så där fem år sen .

  32. Ninja i Klockrike

    Självklart, Niklas, men har man inte fönstret öppet hela sommarhalvåret?

    Berätta igen, ÖR!!

  33. Jovisst har man det Ninja. Jag ville bara förtydliga så inget misstag begicks.

  34. Ninja i Klockrike

    Det är ju oerhört vänligt av dig, vi förväntar oss givetvis rapport från båsmor i morgon.

  35. Såja, nu har jag lagt mig tillrätta i det kalla sovrummet. Utan raggsockorna (som Cecilia N. har snickrat ihop för ett par år sedan), som jag faktiskt nödd och tvungen tog på mig redan i eftermiddags.

    Här ska frysas! (Lite besviken är jag. Det är inte alls kallt. Än.)

  36. Det där om ginen läser jag ungefär som information om krukväxter: med lyfta ögonbryn och en förvirrad blick. Men mandlar är ju goda.

  37. Christer, tLDPT

    Yngste sonen var rätt ointresserad av att öva simning, tills han i femårsåldern upptäckte det där med märken. Då satte han fart! Och eftersom både simförbundet och livräddningssällskapet har uppsättningar av sådana, blev det en hel del, över 30, tror jag. “Vilka märken ska vi ta idag” hette det den sommaren (observera numerus). Kostade en slant, men det var det förstås värt.

  38. Christer, tLDPT

    Själv vet jag inte riktigt hur jag lärde mig simma. Jag minns huttrande simlektioner i Kågeälven, men tror inte att det gav så stora resultat. Sen tävlingssimmade jag i tolvårsåldern, så de fyra simsätten sitter där de ska. När sonen tog alla märken passade jag på att ta “gubbmärket” (guldmagistern med emalj, man måste ha fyllt 40), det var lite kul.

  39. Christer, tLDPT

    Äldste sonen lärde sig simma alldeles själv, vi var upptagna med att passa hans lillebror. Jag hade visat simtagen på land, sen övade han på egen hand. En dag kom han också på hur man simmar långt. “Om man blir trött är det bara att simma under vattnet ett tag.”
    Son nummer två lärde sig sommaren därpå, eftersom han ju ville kunna allt som storebror kunde.

  40. Kråkan

    Jag minns att jag badade från en brygga i ganska unga år men att det inte ansågs att jag kunde simma riktigt förrän i åttaårs-åldern. Det var under en semester- och hälsa-på-släkten-resa runt Skåne med bad i Öresund, Falsterbo, Ystad och Hanöbukten. Först efter de stora vågorna på det sista stället var jag riktigt godkänd och fick gå och bada utan vuxensällskap.
    Ett par år senare fick jag och sommargrannarnas ungar tillgång till en kanadensare i den lite större sjön. Föräldrarna gick med dit och tränade oss i att kapsejsa, att vända kanoten så att den var utan vatten och att kravla oss upp i den igen, allt på djupt vatten. När vi kunde det fick vi paddla själva och papporna kunde fortsätta att snickra eller vad det var de ville göra. Flytvästar kände vi inte till.

  41. Ninja i Klockrike

    Och hur har natten varit, Lotten? Sval?

  42. Inte en susning! Jag sov som en stock – till och med klockan halv två när en tjuv enligt sönerna rumsterade om på nedanvåningen. De klev ur sängarna, smög sig nerför trappan och fann bara att dammsugarens rördel hade trillat omkull. Tjuvarna var puts väck.

    Men av detta anade jag inget; jag varken frös eller var vaken!

  43. Magganini

    Min simskola var i Barken, i Söderbärke. Jag var sex år och minns inte så mycket, men det var torrsim sittandes på stranden i evigheter. Så småningom var det nog nån som höll en hand under magen på mig en stund när jag äntligen hamnade i vattnet. Kunskaperna överfördes till skarpt läge.

    Sen, traumat. Första provet, jag vet inte ens om det var nåt märke förknippat med det. Det var en pinne nerkörd i botten en bit från bryggan, och man skulle simma bort och runda den och komma tillbaka. Tjugofem meter skulle det bli. Jag simmade och simmade, nästan vertikalt i vattnet med nacken hårt bakåtböjd. Just när jag rundade pinnen duttade ena tån i botten…! Jag sade inget, ingen märkte, och jag blev godkänd.
    Efter det vägrade jag gå i vattnet igen, var otröstligt ledsen och föräldrarna förstod ingenting. Jag åkte aldrig dit igen.
    Jag var en fuskare.

    Några år senare var jag med i en simklubb i nåt år, och fick lära mig lite krålgrunder.
    Jag var sen ett riktigt blötdjur i barn- och ungdomsåren och lärde mig simma rätt bra.

    Men några märken tog jag aldrig.

  44. Men … alltså vilka barn vi var! Att fuska var så inrotat jätteförbjudet i oss att till och med ett litet misstagsfusk förstörde allt. Jag vill åka tillbaka i tiden och prata med de stackars funderande barnen och trösta. Och berätta om riktiga fuskare.

  45. Det där blåa “riktiga” är en fusklänk.

  46. Det var jag som ville göra fetstil. Som blev en fusklänk. Hm. Jag kanske ska byta tema och stöka till på bloggen igen och göra den lite modernare?

  47. Söderbärke, Magganini! Där var jag på kollo en sommar och bodde precis vid strandkanten. Jag som trodde att jag var där för att få simma hela dagarna fattade aldrig varför vi hela tiden stoppades av fröknarna. Max TVÅ dopp per dag. Så torftigt. När vi tågade upp till kvällsmaten instruerades vi att sjunga:

    I Söderbärke bor vi
    och fagrare tror vi
    ej finnes en plats i vårt land
    fallera.

  48. Ökenråttan

    Och lille Oskar, som stretar fram så tappert på sina små ben. Ju mindre barnen är desto större ryggsäckar vill dom ha, är en iakttagelse man ofta gör.

  49. Sannerligen, Ökenråttan! Det tänkte jag inte på! Tänk om vi vuxna skulle gå omkring med ryggsäckar som ideligen slår mot vaderna …

    Men varföre, Karin, varför fick man bara göra två dopp per dag? Var det för att det var så jobbigt för fröknarna att räkna levande barn hela tiden?

  50. Ja, ack varföre och vadan denna badransonering på kollot i Söderbärke? Jag tror att du är sanningen på spåret, Lotten. Dygnsschemat var liksom mer frökenvänligt än barnvänligt. Efter frukosten skulle vi ta det lugnt en evighet (troligen en timme, eller så) innan vi fick bada. Efter lunchen var det vila som gällde. Sängläge! Inte läsa, inte prata, bara ligga och “vila”. I tretiden fick vi ta ett dopp och sedan föstes vi upp på gräsplanen för krocket eller brännboll. Sen kvällsmat och tidigt i säng. Rätt trist, faktiskt, eftersom jag var van att cykla iväg till badplatsen med ett par limpmackor och en flaska mjölk i cykelväskan för att tillbringa dagen i sjön.

  51. Ninja i Klockrike

    Typiskt frökenkollo, Låter skittrist.
    Jag var på kollo på Kymmendö en sommar. Det var mycket barnvänligt, men jag längtade hem ändå. Men jag lärde mig segla optimistjolle och svära något alldeles förbannat bra. Men man fick inte bada om inte någon ledare var med men med tre optimister och kollohuset knappt tjugo meter från stranden var det inte några som helst problem.
    Gick man och hämtade ved i skrindan så fick man en liten 25-öres check som kunde lösas in mot godis om lördagarna i kollots egen gottislåda.
    Varje dag gjorde vi något skojsigt, som en utflykt, eller fotbollsturnering, brännboll eller något annat. Populärast var att gå tvärs över ön till Strindbergs skrivarlya för då var man på utsidan av ön, där klipporna var släta, hala och vätte ut mot Söderfjärden.
    Kollot låg vid det betydligat tamare sundet mot Ornö.

    Ibland rodde vi tvärs över det där sundet, till en klippa som låg på Ornösidan. Den var klättringsbar, och med lagom avsatser så man kunde hoppa från olika höjd. Idag skulle ingen normal vusen kolloledare ens överväga att låta ungar göra det, även fast man inte kom så värst långt ut från klippan så hoppade man ändå rätt ner i farleden.
    Men 60-talets barn ansågs kapabla att klara av utmaningen.
    Liksom alla simturer ut till småskär, av den där sorten som vattnet bryter över vid högvatten. 300 meter rätt ut, en baggis.

    En gång vurte jag förbannad på hela etablissemnaget och rymde. Jag drog rätt ut i terränglådan och försvann. Kymmendö är tillräckligt stort för att en nioåring med långa ben och bra trädklättringsförmåga kan hålla sig undan vähäldigt länge.
    Arma kolloledare, så de letade. De var ju inte så gamla heller, fast det fattade man ju inte då. Men eftersom det var ett kollo för vanartiga barn, så var det rätt många studenter som passade på att få lite praktik. Vad kan de ha varit? Knappast över 25.

    Jag hade storartade planer på att simma över sundet till Ornö så fort det ljusnade, gå tvärs över ön, medan mina kläder torkade och ta Waxholmsbåten in till stan.
    Mitt öde beseglades dock när jag blev nyfiken på exakt hur skärrade ledarna var och närmade mig kollo för att ta reda på det. Stötte ihop med en av ledarna i närheten av fotbollsplanen, och blev nesligen infångade när jag försökte få en skymt av uppståndelsen. Jag skyller helt på att han hade längre ben än jag.

    De där stackarna hade ingen aning om hur man hanterar en sån situation, och det fanns nog ingen manual heller. Ringa polisen? Det fanns kanske en ller möjligen två polisbåtar i hela skärgården och ingen inom Sjöräddning eller Kustbevakning hade nog heller slagits av tanken att de skulle behöva leta efter bortsprugna kollobarn. Det var bara att leta själva. Antagligen fick Gertrud, som annars stod i köket och var den enda vuxna över 25, passa resten av ungarna. Antagligen talade hon nog också om ungefär vad hon tyckte om deras ledarskapsförmågor, och förmågor öht att hantera vanartiga barn.
    Alla älskade Gertrud, hon var stark och varm och normal och lagade god och riklig mat. Hon var bara bäst.

    En av studenterna måste ha varit läkarstudent för jag fick både hjärta och lungor avlyssnade, så jag inte hade dragit på lunginflammation eller hjärtfel de sista fem timmarna, ej heller örsprång, ögoninflammation eller magknip. De vågade väl helt enkelt inte lämna något åt slumpen längre. Sen fick jag mackor och choklad och blev avkrävd ett heligt löfte att inte gå ner för trappan något mer, och det kunde jag lova.
    Det fanns nämligen brandstegar utan för alla fönster.

    Dan efter försökte de sig på lite konsekvenser och försökte ge mig tre dagars segelförbud. Jag gick upp mot skogen och låtsades springa lite, så där. Funkade perfekt.

  52. Tusen tack för den långläsningen, Ninja! Jag har aldrig varit på kollo, men väl bott i ett förtjusande skärgårdshus som familjen Stenson hyrde getingsommaren 1975, när jag fick påssjuka.

    Och det ska jag säga er, att för alla mina Nobelprispengar som jag får nån gång, ska jag köpa mig ett hus på just Ljusterö.

  53. Ökenråttan

    Leve de vanartiga barnen!

  54. AndersGM

    Gick i simskola på Kantarellen i Åhus när jag var 6 år (1969). Minns inte så mycket mer än att det var kallt. Pappa har berättat att han hämtade mig på avslutningen och då var jag blå. Gick sedan någon termin på badhuset i Kristianstad och hatade det (av okänd anledning). Jag tog aldrig några simmärken efter att jag förstod att man fick betala för dem. Tyckte det kändes fel. Medaljer skall liksom förtjänas och inte kosta pengar. Somrar i Åhus lärde man sig att tycka att allt över 15 grader i vattnet är varmt. Konstigt nog är jag idag ett riktigt badmonster och älskar att simma i sjöar eller i havet oavsett temperatur, dock huvudsakligen ett långsamt men avkopplande bröstsim. Krål känns bara jobbigt.

  55. En sak med de olika simsätten fascinerar mig: att vi här i Norden lär oss bröstsim som det “bästa” sättet att ta sig fram i vatten. I USA är det otänkbart; där krålar ALLA.

    Så … ni som har sett Eurovisionfilmen med Will Farrell kan peka på honom och skrika OOOVERKLIIIIGT när han som islänning måste simma. För då sätter han ju iväg medelst krålning.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.