När det var varmt ute häromveckan – eller om det kanske var en halv evighet sedan – fylldes jag av renoveringsenergi. Fönster togs ner och kittades och slipades och målades, en balkongdörr från 1995 ser nu ut som om den sattes in vid förra sekelskiftet (vilket var mitt mål) och en ytterdörr fick ett ansiktslyft med mer spackel än Kizz.
Men så blev det ju kallt och regnrusk. Vi tände eld i kakelugnen. Och vips, rann all energi ur mig och jag blev som en oktobertrötting. Ont i axlarna, vatten i knäna, knaster i hälsenorna och arga blickar åt SMHI:s håll.
Så då började jag för första gången sedan ungefär 13 mars att inspektera vad som finns på Netflix och de andra tjänsterna samt vår statliga SVTPlay. Det mördas i Dublin och på den engelska landsbygden regnar det död och bedrövelse. Alla kramas överallt, alla tar varann hårt i händerna och helt främmande människor kindpussas.
Näe. Sånt sciencefictionskräp kan man ju inte titta på i dessa dagar.
Så nu planerar jag att begå helgerån och måla en Carl Malmstenhylla vit samt att pynta vårt förfärliga 1970-talsduschrum med en sån här golvmålning.
Fast helst skulle jag vilja lägga upp fötterna, äta praliner och läsa en riktigt jädra välskriven svensk bok eller kolla på en film med massa smartprat – som i ”The West Wing”.
Och tågluffa. Jag vill luffa till Prag och äta praliner där istället! Orientexpressen tar jag mig an sedan, och därefter ska jag banne simma över Medelhavet insmord i ekologiskt valfett.
Eller så målar jag den där synvillan, bara.
Och vad drömmer ni om, där ni sitter framför öppna spisen/lägerelden/induktionsspisen?
Uppdatering: en bonusfilm.
Pelargonskylten skulle jag vilja planka i några exemplar eftersom både min pappa och jag själv är svårt allergiska mot sådana.
Gör det, Båthuspernilla! (Jag är inte allergisk. Jag bara tycker att de luktar pyton. Jag har till och med varit på ett pelargonmuseum [med Karin] och fascinerats av massa olika pelargoner som inte alls ser ut som pelargoner. Men de vanliga luktar pyton och har skäggstubb på bladen.)
Pelargoner har doft, och jag håller med om att vanliga sorter luktar apa, men Dr Westerlund doftar gott.
Jag drömmer om att den där skjortan jag håller på att sy bara liksom ska sy ihop sig och dessutom sitta perfekt.
Just nu syr jag inte utan blänger bara elakt på att den (provsyningen) är lite för trång runt magen och fasar för att även ärmarna inte ska vara bra.
Så länge jag sitter här och osyr så lär jag slippa få veta det eländiga resultatet.
Lite nöjd således. Men skulle vilja vara en gudinna på att swosha ihop den lätt och galant till en fantastisk passform.
Jag inser att jag har ett stort kunskapshål att fylla vad gäller mönsterkonstruktion och skulle gilla att gå en sömnadskurs. Men det verkar inte vara i ropet hos studieförbunden här just nu. Och dessutom är det corona och när skulle jag kunna gå en sådan? Jag är glad att jag lyckats få till rutin nog att kunna rida en kväll i veckan.
(Oj vad jag gnäller. Månne jag är hungrig?)
Gnälla är balsam för själen.
Det är synd att inte klaga.
Vi är hemma igen och jag har inte trillat ner från stegen en enda gång. Inte för att jag är någon egentlig vän av stegklättring, men både groomen och hans syster gillar det ännu mindre, och någon måste göra det.
Jag är inte så jätteförtjust i pelargoner, men de verkar trivas med mig och tåla miljön. Två andra växter tycks däremot ha blivit ihjälvattnade av lägenhetsvakterna.
Det fina med pelargoner är bland annat att dom kan vara hur fula, skrufsiga och bruna i bladkanterna som helst, men så ger man dom bara en liten skvätt vatten, klipper bort det skrufsigaste och vips börjar dom prunka. Jag lämnar dem över vintern ensamma på landet, skvätter på lite vatten på vårkanten och blir rikligt belönad med ljuvligt varmrosa blomklasar (Mårbacka) eller stora mörkrödvita blommor (nåt engelskt). Jag tror det är därför jag gillar dem. Westerlund gillar jag också, men honom måste man gulla med lite mer kontinuerligt.
Ihjälvattna is my middle name.
Men DDM, han kan tala med krukväxter, han! En hibiskus som såg ut att dö en bedrövlig ihjälvattningsdöd under min försorg, har nu i DDM:s vård fått liv och ungefär 100 fler blad.
Ihjälvattna … Lille Skotte började se skruttig ut, flera blad gulnade och skrumpnade och det hela var sorgligt. Då slutade jag helt att vattna och inskränkte mej till att spraya den lille varje dag. Nu är det drygt tre veckor sen jag sist vattnade och det har inte dykt upp några nya skrumpiga blad. En del växter vill ju torka ut emellanåt och tydligen är det vad Lille Skotte tycker bäst om.
Tänk på hur klimatet är där nere i tropikerna och Lille Skottes hemö. Det är så hen vill ha det.
Själv vet jag inte hur jag vill ha det.
Vaddå pelargoner luktar? De luktar väl just ingenting alls? Utom Westerlunds dårå.
Här är det ett annat problem med pelargoner, år efter år samma sak. Andras är så vackra och ser ut att blomma hela sommaren, heltäckta av stora fasta blombollar. Aldrig syns de vissna. Våra är fina en stund, sen lägger de av och blir bruna och snöar ner nejden med kronblad som lägger sig överallt och fastnar på trappor och plattor. Mycket skräpigt.
Aldrig ser jag ett endaste pelargonkronblad under andras krukor eller lådor, inte ens de offentliga. Inte kan de väl gå där och putsa minst varje för- och eftermiddag allihopa? Karin tex, och Brid?
Nädå, det faller kronblad både här och där. Men om de blåser av balkongen eller lägger sig under köksbordet syns de inte.
Alphusfasader?
Är det inte där hängpelargoner brukar frodas och fotograferas i sina blomsterlådor
Plast?
Ninja, du har då lösningen på allt!
MAJLIS!!!
Magganini, det DRÅSAR pelargonkronblad, men för närvarande är det så fiffigt ordnat att de dråsar ner bakom soffan. Då och då tar jag sopborsten och föser ihop en rejäl hög, som jag slänger. När pelargonerna ser ut mest som torra spretiga pinnar gömmer jag dem bakom en gardin till frampå senvintern då de piggnar till om jag klipper ner dem lite lagom. Det är nog det där jag gillar. Deras årliga uppståndelse från de nästan döda.
Pelargoner måste ha varit katter i ett tidigare liv! Iaf mina, så många gånger som de uppstår igen efter att ha vattningsglömtsbort.
Den som här kallas engelsk pelargon doftar ljuvligt citron. Och är god att göra te av.
Pelargondoft, alla sorter, är i min doftöverkänsliga näsa en stank som ger värk i näsan, nysningar och migränliknande huvudvärk.
Visst är de praktfulla, på bild, men de (och hyacinter och liljor) borde inte få säljas från stora vagnar i/vid livsmedelsbutiker. De kunde få hållas till handelsträdgårdar, blomsteraffärer och trädgårdsbutiker. Så det så.
Ska planka Lottens anslag och sätta på dörrarna till såväl båthuset på ön och radhuset på torra land.
Dina:Engelsk pelargon? är det den som kallas Dr Westerlunds blomma i Sverige?
Nå, engelska pelargoner är en hel grupp av pelargoner. Tror det är blommornas form som avgör. Men Dina kan ju avse Dr Westerlund för det.
Undrar sa flundra, om inte den där äckliga doften hos vanliga pelargoner beror på saponiner och andra bitterämnen. Närmast kommer jag att tänka på lukten från stinknäva. Det räcker om man snuddar vid den så stinker den, och det kan kännas på flera meters håll.
Pelargon är en av mina favoritblommor, den andra är gullviva den gula ”vanliga” sorten. Varning dock för att vattna pelargoner för ofta. Det gillar dom inte, de vill gärna ha ordentligt torrt runt rötterna någon dag. Som ett extremt exempel på en pelargon som kunde ha platsat i ”The Petrified Forrest” kan jag nämna den pelargon som vi döpte till ”Lagersbergarn”. Vi bodde en tid i en lägenhet i Lagersberg, Eskilstuna, men då vi ofta och ibland ganska länge vistades i Granbergsdal blev det dåligt med bevattningen av våra krukväxter. De dog de flesta efter ett tag men inte Lagersbergarn. Den stod där likadan som den alltid gjort, sköt inga nya skott förstås och såg med tiden ut som om den var konstgjord. Jag vill minnas att vi aldrig vågade vattna den. Hur skulle den då reagera efter så många månader? Den fick följa med i flytten till Lundemo i Ärla socken men dog på grund av miljöombytet.
Detta epos tidigare publicerat i Karins blogg
Den kanske kom i kontakt med fukt vid flytten?
Hyttis! Välkommen tillbaka.
Lagersbergarn har räddat mången pelargon hos mig. Det är lätt hänt att man skvätter på vatten i blomkrukorna när blommorna ser hängiga ut och utan att jag riktigt tänkte mig för skvätte jag på ännu mer när de såg ännu hängigare ut. Några ruttnade vid rötterna, men nu kör jag Lagersbergarmetoden och pelargonerna mår hur fint som helst. Några panikblommar när det blir för lite vatten och det är fint det också.
Ingen aning om det är Dr W. Men vänta! Jag kan ju googla lite … … … … Men se på! Ni har rätt, det är Dr W.
Även idag har jag lärt mig något nytt. Alltid bra.
Wikipedia om Dr Westerlund , Enköping med länk till Rosengeranium som ”hans” krukväxt egentligen skall kallas.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Ernst_Westerlund
Och (fun facts – sort of …) doktor Westerlunds dotter Dora, från Enköping, gifte sig med Leo Tolstojs son, Lev Lvovitj Tolstoj.
Och fick ett barnbarns barnbarn eller nåt som sjunger bra. Viktoria.
Med senare ättlingen,svenska jazzsångerskan Victoria Tolstoy (som framgår av tidigare inläggs länk)
Dora!
Du har väl med dig kröken och brasset för det är jävligt svårt att få tag på ute i buschen!
Men mina pelargoner står ute och nån soffa finns det inte att gömma blombladen bakom och inte hinner de blåsa bort heller fast det är halv storm jämt. Minsta fukt så smälter de in i underlaget som tuggummitatueringar och låter sig inte avlägsnas med mindre än rotborstes användande.
Bladen alltså. Blåser inte bort. Krukorna däremot blåser gärna omkull.