Lotten – Sida 43 – den skrattande språkpolisen

En gång till! En gång till! OMTAG!

Publicerat av Lotten Bergman den 17 oktober 2020 20:53

Nu blir ni kanske besvikna. Av rubriken att döma skulle jag nu kunna berätta om mina spexerfarenheter (observera p:et) när jag iklädd endast korsett trippade över scenen och fick applåder för ingenting. Ropen skallade …

– En gång till! En gång till! skrek lundensarna.
– OMTAG! skrek stockholmarna.
– Kläu peå daj! skrek lustigkurrarna.

Och dääär trippade jag över scenen. Igen, igen och igen.

Men nu är det så att vi har tagit klivet in i mars igen. Eller om det är april. Repris, liksom. Kanske är det rentav blott oktober? Detta har hänt idag – vilket helt klart är ett omtag:

• För blott ett par minuter sedan fick Artonåringen veta att hans gymnasieskola tvärt avbryter all undervisning på plats och från och med måndag kör med distansundervisning som i våras. Tre personer (personal & elever) har blivit smittade på kort tid, och därför tar skolan det säkra före det oräkra.
• Spanjorens basketmatch imorrn är flyttad för att ”hela Nässjö” är satt i karantän (förmodligen är det inte en riktigt korrekt formulering från Svenska Basketbollförbundet).
• Tjugosexåringens basketmatch imorrn ska spelas precis som vanligt med all möjlig kroppskontakt.
• Alla trattkantareller har dragit nåt gammalt över sig eller flyttat hemifrån.

Men se här, uppfinningarnas moder, yada yada. Basketmatcher som kan spelas, ska spelas. Med max 50 personer per hall – så med alla spelare, coacher, sekretariat och domare finns det plats för kanske en fotograf och två chaufförer. Hej vad det går, spela spela spela, ingen som helst kroppskontakt före och efter matchen och med sprit ingniden boll och handsprit som flödar över tiljorna samt mellan fingrarna – vi ska studsa boll!

Och just idag uppvisade vår spanjors broder sjukdomssymtom. Spanjoren fick tillsammans med hustrun – Tjugosexåringen – hoppa in och coacha ett gäng 13-åringar genom att

ha spanjor-brorsan sufflerande i örat
ha mig fejstajmande matchen på mobilen.

Vår spanjor tog sig åt öronsnäckan och tystnade, blundade och lyssnade. Och så översatte han det som nyss sades på spanska till perfekt svenska samtidigt som han censurerade svordomar och emotioner.

Pfuuuh. Matchen slutade i en hedersam förlust där grabbarna fick beröm och hurrarop – precis som det ska vara.

Sedan var det dags att ta en av 172 basketbollpromenader i skogen. En gång till! Omtag! Men inga trattiga kantareller hittade vi.

Men … excuse my manners. Hur mår ni? Är allt som förr? Vad händer?

22 kommentarer

I Dalarna: svampplockning och diverse skiften

I Dalarna: svampplockning och diverse skiften

Publicerat av Lotten Bergman den 14 oktober 2020 00:37

Precis som för ett år sedan åkte vi – gymnasiekompisarna – mot Dalarna för att äta oss feta norr om Säter. Svamparna var det inte mycket bevänt med i år; på dubbelt så lång tid fick vi ihop ungefär hälften så mycket. Men då hann vi också förirra oss ut på en stor myr för att leta efter tranbär, som plötsligt blev väldigt viktiga.

– Tranbärssåsen! sa såsmakaren.
– Vilken sås? sa vi andra fyra.
– Till lammet! Samma sås som förra året! sa såsmakaren uppbragt.
– Gjorde du en sås förra året? sa de fyras förvirrade gäng.
– Minns ni inte min sås från förra året? snyftade såsmakaren.
– JO! DEN VAR JÄTTEGOD! sa fyra glömska kamrater i korus utan att minnas ett jota.

– Dom växer i långa revor så hittar ni ett, finns det säkert fler i närheten! ropade den av oss som var van vid tranbärsjakt.

Efter en lång stunds klafs och klet i vätan, kände vi oss färdigplockade. Vi samlade ihop oss för att skåda den samlade skörden.

Ett tranbär! Alla beundrade vi den lilla röda juvelen.

Och så fortsatte vi den ämrans jakten på trattisar som förklär sig till lövhögar och barksräp.

Det här lovade gott, men var tyvärr bara en enda ensam tratt-tuva.

När man går där och fnular och letar svamp, far samtalsämnena som pingisbollar i en tornado. Vi avhandlade bl.a.:

föräldrar som går vilse
föräldrar som cyklar omkull
barn som inte flyger ut
barn som skaffar barn
en herrans massa coronaerfarenheter – framför allt det faktum att det är ganska tyst om patienter som har drabbats av bestående hjärnskador pga. syrebrist.

Och så var det ju det här med storskiftet. Och Lillskiftet? Stötskiftet? Lankskiftet?

Vi kunde inte alls enas om vad skiftena hette eller när de ägde rum, och bestämde oss snabbt för att det var våra lärares fel. Men nu har jag försökt få klarhet i detta.

Storskifte – mitten av 1700-talet. Man ville minska jordsplittringen och tvingade bönderna att sätta ihop de små åkerlapparna till stora, mer lättbrukade åkrar.

Enskifte – i Skåne 1803 (andra delar av Sverige, men inte alla, från 1807). Man kan fortfarande se resultatet med ensamma gårdar som har stora åkerarealer runt sig. Detta var inte lika effektivt i övriga Sverige där jordkvaliteten kunde variera stort på ganska små områden.

Laga skifte – en sorts kompromiss från 1827, som mer byggde på frivillighet. (Som inte kunde uppbådas i Dalarna.) Åkrarna slogs ihop och husen flyttades, fast mildare än under Storskiftet.

Skiftesreformerna under 1700- och 1800-talen (och för all del även på 1900-talet) förändrade landsbygden: den samlade Bullerbybebyggelsen spreds ut som när man slänger ut tärningar i Yatzy och ägorna samlades i stora Monopolbrädesliknande fyrkanter runt husen. Som exempel kunde sex tättbebyggda byar förvandlas till åttio solo-gårdar med varsin stor åkermark runtenom. Gymnasiekompisen Marit konstaterade stilla:

– Skiftesreformen är nog orsaken till det svenska vemodet: vi fick ju liksom inte bo kvar i byarna med våra polare efter 1830-nånting.

I Dalarna gällde en specialare som komplicerade jordlotterna – realarv – där inte blott den äldste sonen utan alla barn vid föräldrarnas bortgång fick dela på jorden och arvet (fast sönerna brukade få dubbelt så mycket som döttrarna). Då delades marken i allt mindre bitar och alla var ganska nöjda med det. Eller som Ninja-Malin skrev i en kommentar:

”Problemet är ju att efter alla arvsskiften så finns det ägoremsor i skogarna som är ett par kilometer långa och en halvmeter breda. Väjer man för en storvuxen tall är man genast inne på nästa äga, om inte den bredvid nästa äga.”

Karin mindes i en annan kommentar:

”När syrrans make var bestämkarl i Mora hade han ärende uppåt kommunens norra trakter och knackade på hos en äldre kvinna för att diskutera någon kommunal angelägenhet. Kvinnan gläntade förskrämt på dörren och frågade om det var krig. Nej, det var det ju inte.

– Usch då, mente kvinnan, då ä dä laga skifte!”

Men nu tillbaka till nutiden och svamparna. För inte nog med att jag hade ont i hålfoten efter pinnen – när pinnen var utdragen hade jag ju ett hål där istället. Hål i hålfoten! Och strax därefter en blöt yllestrumpa. Sedan hände detta, när jag helt obekymrad gick och trallade på en svampsång:

Hela högerbenet försvann ner i underjorden!

När jag med kamraternas hjälp hade kommit upp ur den mystiska hålet, ramlade vi alla fem istället ner i en liten myr som var proppfull med … tranbär.

Skyddsombuden i församlingen godkände inte tranbärsplockarpositionerna, så med krum rygg vacklade vi alla hemåt i kvällningen.

Men först trillade jag förstås omkull och spillde ut en hel korg med svampar.

Dagen efter – på väg söderut – stannade vi till på en stor loppis, där man på toaletten kunde njuta av denna poesi:

Heja Dalarna!

Pssst! I SVT:s Öppet arkiv finns tv-serien Macklean (1993), som handlar om skiftet och om Rutger Macklean.

35 kommentarer

Så här kan det låta i P4 Sörmland

Publicerat av Lotten Bergman den 12 oktober 2020 13:07

Några korta ljudklipp om det svenska språket!

Därför upprör ”hen”: https://sverigesradio.se/artikel/6235687

De 38 nyorden 2017: https://sverigesradio.se/artikel/6850641

Uttrycket ”lägga rabarber på” var fel men blev rätt: https://sverigesradio.se/artikel/6157891

Till alla rektorer: Så här bör ditt skolavslutningstal låta: https://sverigesradio.se/artikel/6450066

Språkliga förändringar inte poppis: https://sverigesradio.se/artikel/6564045

Löfven blev farbror Sverige: https://sverigesradio.se/artikel/7464864

Svante i mitten, jag på väg ut ur bild och kontrollbordet längst till vänster.

(Till alla förvirrade: detta är inte ett blogginlägg.)

Lämna en kommentar

Lokalvårdare – hygientekniker – parkettkosmetolog

Lokalvårdare – hygientekniker – parkettkosmetolog

Publicerat av Lotten Bergman den 8 oktober 2020 11:30

Jag har en kompis som jobbar på ett städföretag (så undviker man att skriva titeln), och som mestadels städar hos äldre människor som inte längre når ner till dammtussarna.

De är med andra ord födda på 1920- till 40-talen och har upplevt världskrig, ransonering, smäll med grötslev på rumpan, Elvis och flower power samt det absurda 80-talet. De går bredvid och håller ett vakande öga bakom axeln på min kompis.

– Du har missat en fläck där.
– Oj, gnugg, gnugg, såja.
– Du fuskar väl inte?
– Nejdå, titta här så fint det blir.

Min kompis berättade att det där – som hade fått mig att vilja ta fram en megafon och skrika i kundernas öron att de ska dra åt helvete och att det finns värre saker än en fläck – inte alls gör henne ilsken.

– Äsch, dom behöver bara prata.

Plötsligt slog det mig att mina föräldrar (lärare med då feta löner) under några år i mitten av 1970-talet anlitade en ”städtant” (ja, så sa vi) som hette Nanna. Som vi aldrig i livet ville prata med.

Hon kom en gång varannan vecka och var en väl förborgad hemlighet eftersom ”att ha städerska” i alla fall i Luleå var ett brott i nivå med mord. Och en källa till enorm ångest.

– Hon kommer imorrn!
– Redan?
– Kom nu alla! Städa!
– Förra gången klagade hon på telefonsladden, så den trasslar jag ut nu!
– Jag torkar bort tvättmedlet vid tvättmaskinen! Hon gillade inte att vi hade spillt.
– Ska vi låsa tv-rummet så att hon inte går in där eftersom soffans ena ben sitter löst?
– Nej, då kommer hon att ställa massa frågor!
– HERREGUD, hur ser det ut i kylskåpet?

Vi blev till slut tvungna att avsluta Nannas städning eftersom vi kände oss som grottmänniskor i jämförelse med henne. Och för att jag av en kompis hade fått frågan vem det var som stod och gnodde i köket. Oförberedd svarade jag – som ju annars är en hejare på att ljuga – lite blygt:

– Eh. Jag vet inte.

I dagboken gjorde jag sedan en lista på bättre lögner, där ”min mormor” ju hade varit det mest naturliga och ”Eva Rydberg” det mest absurda.

I min jakt på städbilder som jag skulle kunna pynta detta inlägg med, stötte jag på salig Stig Grybe från 1974.

Det finns så mycket att analysera. (Källa: ”classic picture”.)

Därifrån (”man med städredskap i orange miljö”) var steget inte långt till en artikel om min svärfar i Damernas värld 1970:

Men hur är det nu med min rubrik: Lokalvårdare – hygientekniker – parkettkosmetolog? Jo, äsch, det är ett minerat språkfält. Men varken hygientekniker eller parkettkosmetolog har tagit klivet in i finrummet (SAOL) än.

I skuggan av städningsbestyren kom jag nyss på att Svenska Akademien kl 13 berättar vem som tilldelas årets Nobelpris i litteratur. Låtom oss hoppas på en rättstavad och korrekt formulerad motiveringstext!

Det blev Louise Glück (född 1943), en amerikansk poet från en ungersk-judisk släkt. Hon ”skriver en berättande, tillgänglig poesi och har i flera verk utgått från antika myter”. Hon skriver jättebra! (Jag har snabbkollat nu, så jag är i sanning ingen kännare.)

Motiveringen på engelska:

”… for her unmistakable poetic voice that with austere beauty makes individual existence universal.”

Och på svenska (inte helt lätt att hitta):

”Nobelpriset i litteratur 2020 går till den amerikanska poeten Louise Glück för hennes omisskännliga, poetiska röst som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell.”

Ack. Nu kommer tidningarna att skriva ”Louise Glück fick Nobelpriset för [och nu blir det fel] ~~hennes~~ [ryyys] omisskännliga, poetiska …”

Åh, intressant kompromiss i Expressen:

Traditionsenligt mejl till Svenska Akademien:

45 kommentarer

Galenskaper i USA

Galenskaper i USA

Publicerat av Lotten Bergman den 5 oktober 2020 10:08

Nu, så här drygt fyra år efter att jag skrev ungefär ”så tokigt det är i USA, där den där Donald Trump tror att han kan bli president”, är det som bekant galnare än nånsin.

Inte nog med att diskussionen om munskyddets vara eller inte vara verkar vara den viktigaste vattendelaren. Inte nog med att man för att få rösta måste registrera sig, fylla i ett papper, få tillbaka ett annat papper, sedan ansöka om att få poströrsta om det är det man vill och se till att det är minst en månad i förväg för att vara säker på att rösten kommer fram i tid eftersom Donald Trump har beordrat stater att ta bort brevlådorna. Inte nog med att presidenten twittrar som en galning om petitesser.

Nu är han (förmodligen) sjuk i corona, och då vet ingen vad som egentligen händer eftersom man av tradition döljer alla presidenters åkommor. Här är några sjukor som ingen kände till vid tiden:

Woodrow Wilson drabbades av en svår influensa, och fick ett par månader senare en stroke.

Roosevelt satt pga. polio i rullstol eller stapplade på kryckor – något som sällan visades på bild, men som de flesta kände till.

Dock var han i så dålig form inför ett av valen att hans läkare skrev att presidenten ”kommer inte att överleva fyra år till, han kommer att dö på sin post. Han fick rätt; FDR dog på sin post drygt tre månader efter valet.

Kennedy hade massa problem med ryggen och dessutom Addisons sjukdom, vilket alla ihärdigt förnekade.

Reagan höll på att dö när han blev skjuten – han förlorade halva blodmängden – men rapporterna från sjukhuset talade om ”rosiga kinder” och ”friskt humör”. När han på slutet av sina åtta år blev dement (och senare fick diagnosen Alzheimers), doldes detta så gott det gick.

Och nu denne mystiske man: Trumpen. Han har ”milda corona-symptom”, men får starka mediciner som kopplas till extremt dålig syresättning. Vita huset publicerar bilder som helt klart är iscensatta.

Bekant syn, om än slipsen saknas. Bildens ”timestamp” är 3 oktober kl 17:25 och det runda bordet står framför ett gäng … garderbober? (Källa.)

Här har han jobbat sig svettig vid ett helt annat tillfälle i ett helt annat rum. Eller inte: den här bildens ”timestamp” är 3 oktober kl 17:35 …

Naturligtvis har internets detektiver zoomat in på de viktiga dokumenten som skrivs på. Det är ett tomt papper och Trumpen ritar med en sån där famös tuschpenna som han ju gillar.

Igår slog något slags dumhetsrekord när presidenten åkte i en hermetiskt tillsluten limousin för att i tunt tygmunskydd vinka till sina supportrar som tydligen på eget bevåg står och ropar på honom utanför militärsjukhuset. I bilen kan man visserligen ha satt in någon sorts plexiglasbarriär och satt på friskluftsintaget på max, men … det är tydligen inte helt klart att det ens är möjligt eftersom bilen ska skydda mot giftattacker. (Livvakterna i bilen hade bättre munskydd.) En läkare som jobbar på just det sjukhus där Trumpen är inlagd, blev galen och riskerade sin karriär genom att twittra detta:

Och hur mår ni alla? Jag har bara ont i knäna och en blånagel, annars är det lugnt!

14 kommentarer

Curlingmorsa? Nej – projektledare!

Curlingmorsa? Nej – projektledare!

Publicerat av Lotten Bergman den 2 oktober 2020 17:43

Lillpojk’n har fyllt 18 och har nu ikväll en middag för ett lämpligt antal klasskompisar som alla följer Folkhälsomyndighetens direktiv. Samma dag som han fyllde 18 fick han ta allt ansvar som vi någonsin kunde komma på, vilket inte var särskilt mycket. Som epileptiker får han ju varken dricka alkohol eller köra bil, så det här med att fylla myndig var inte särskilt omvälvande.

– Kan du hjälpa mig med att handla mat och sånt till på fredag? sa han till mig som vore han en liten sjuttonåring.
– Javisst! sa jag utan att tänka efter, för det ääääär ju så roligt att ordna fest.
– Tack. Här, du får hela studiebidraget så hyr jag dig som projektledare!

I min hand låg 1 200 kronor i ovikta sedlar.

Jag fann mig dock snabbt och satte igång. Nu börjar de samlas nere i köket. Och här ska ni få se hur projektledare Bergman har förberett.

Stek!

Stek och krydda köttfärsen.

Stek och krydda bönorna.

Stek och krydda all quorn.

”Man ska inte fräsa tacofärs i olivolja.”

Skär!

… och sätt i olika skålar:

sallad

tomater

gurka

rödlök

Guacamola! (Ja, ett verb.)

Två paket fryst avokado & två färska avokador.

Krydda som fan.

Avokadodilemmat (att svinnet är gigantiskt och grisen ständigt köps i säcken) har vi löst på detta sätt.

Häll i skålar!

majs

guacamole

gräddfil

grönsakerna

chips

Nej, man måste inte stryka den sju meter långa festduken. Observera att stolarna står lite glest så att corona ska få lite svårare att fästa. Eller festa.

Värm!

tortillas

halvmåneformade tacoskal

Jag har förstått att det är kvalitetsskillnad när det gäller tortillor, men jag köper bara de dyra när de är på rea.

Ta fram!

såserna

gräddfil

tacochips

läsk

glas

tallrikar & bestick

hundra skedar till alla skålar

Se hur jag gör mig till – förutom läsk har jag även köpt sojamjölk till ungdomarna som föredrar sånt.

Fixa!
Ljus till kandelabrarna.

Okej, mässingen kunde ju ha putsats. Men det finns det tid till en annan dag!

Om någon skulle få för sig att irra uppför trappan för att spela pingis, har jag lämnat en liten varning …

Ett par timmar senare är det tyst i huset. Alla 18-åringarna har gått iväg för att leka på en lekplats … Vi smög ner i köket.

Perfekt!

37 kommentarer

Early adopters

Early adopters

Publicerat av Lotten Bergman den 29 september 2020 18:03

Kommer ni ihåg Blaise Pascal (1623–62) – en av de stora tänkarna? Själv minns jag bara diffust något om måttenheten pascal eftersom en släkting hade en barometer som han knackade på, varefter han drog slutsatser om lufttrycket. Han skakade alltid på huvudet, för inte var det bra och inte skulle det bli bättre heller. (Oklart vad det var som var själva bekymret.)

Pascal var en tusenkonstnär som inte bara kunde tänka, räkna, filosofera och göra uppfinningar. Ett år innan han dog grundade han med några kompisar ett sällskap som ville införa något alldeles fantastiskt: kollektivtrafik i huvudstaden. Mer än en halv miljon människor bodde i Paris redan då, men ingen hade ännu kommit på detta:

”… åttasitsiga vagnar efter fyra hästar, som ständigt företar sig samma resor, från ett kvarter till ett annat med en fastställd tidtabell – hur få som än vill åka med – och passagerarna behöver inte betala för de andra tomma platserna.”

De kallades ”carrosses à cinq sols” och kördes på fem linjer blott 1662–77 eftersom gatorna egentligen var för smala för ekipaget och politikerna inte förstod att detta var framtidens melodi och upphandlade tokigt och hittade på nya trafiksskatter. Den hajpade kollektivtrafiken försvann och kom egentligen inte tillbaka på allvar förrän i mitten av 1800-talet.

Och då kommer vi in på en annan gubbe: Everett Rogers (1931–2004), som skapade den här kurvan för att beskriva hur det går till när en innovation dyker upp.

(Den är modifierad flera gånger sedan 1960-talet, och just den här har jag översatt så gott jag kunde från engelska.)

Att vara ”early adopter” och kasta sig på nya mobiltelefoner och elcyklar är kul och coolt om man har råd. Men då riskerar man ju att även vara den som kastar sig på

internethandeln innan tekniken är mogen (jag fick en gång hem 5 kg citroner och 42 liter mjölk)
den revolutionerande bakmaskinen som förvisso luktar himmelskt men som bakar svampigt bröd
vattensängen, som naturligtvis springer läck.

Nu vill jag vara först – early adopter – med ett Rousseau-inspirerat slagord: ”Gån ut och förkovra eder med bollar i naturen!”

För oj, vad bra jag mår utomhus och vad röda kinder jag får där jag går med min fina basketboll och tramsar! Som alla hundägare plägar göra sedan urminnes tider ger jag mig ut i rusk och plask och njuter av fågelskrän, äppelklet och fårbajs och tror att jag har kommit på nåt nytt.

Early adopter … pffft.

Men jag är i alla fall nästan ensam om att stå på huvudet i buskarna när bollen rymmer.

29 kommentarer

Vaccinerad!

Vaccinerad!

Publicerat av Lotten Bergman den 24 september 2020 23:09

Efter att ha gett blod häromveckan, slog det mig att jag ju inte kan hålla på och vara oansvarig och gå omkring med massa fästingar överallt nu när mitt fina blod är så himla uppskattat.

– Vaddå ”massa fästingar”? undrar nu allmänheten med rynkad näsa.

Helt sant – det är ingen överdrift. Jag har plockat loss säkert 13 fästingar på min lekamen sedan i maj. Det börjar klia, jag kollar vad det är, ser en liten svart prick som sprattlar av glädje med näsan nere i skinnet mitt – och då kniper jag helt osentimentalt loss den. Sedan dödar jag den lilla illbattingen nogsamt. Ibland hörs ett litet, litet knak när jag knäcker en eventuell ryggrad. Eller nåt.

Mina fästingar är mindre och helt svarta.

Och hur gör man då när man vaccinerar sig mot TBE?

Efter radiopratet i morse befann jag mig inne i stan, där det är nära till allt. Jag googlade fram en vaccinationsklinik och cyklade till första bästa som hade DROP IN med stora bokstäver.

– Hej, här droppar jag in och undrar om ni har tid för en fästingsspruta.
– Eh. Nej. Eller. Alltså vi har ju inte drop in. Nu.

Tjejen i receptionen pekade på en stor skylt som deklarerade att kliniken i coronatider inte har drop in.

– Å fan. Men, men … sa jag och slog ut med händerna och log mitt vackraste leende.
– Ja. *suck* Jag ska kolla med sköterskan.

Jag satte mig ner i väntrummet som hade väldigt glest utplacerade stolar.

Den där gråa tavlan på väggen till vänster listade massa läskiga sjukdomar och tillstånd som man kan vaccinera sig mot. Dock var den synnerligen svårfotograferad, men ni får se den bara för att liksom få en känsla för hur mycket ni går omkring och INTE är vaccinerade mot.

Nästa gång ska jag kanske ta med mig ”eget vaccin”, för det är så himla mycket billigare.

Under över alla under; sköterskan hade tid med mig! Jag fick bevisa att jag var jag och lära mig att eftersom jag är så rysligt gammal, krävs extra många sprutor. Fyra under det första året och sedan en ny spruta vart femte år.

– Gulp. Det var många sprutor. Synd att vi blir så gamla i min släkt.

”Eftersom vi gör detta i coronatider måste jag be dig att vända bort huvudet och inte prata när jag ger dig sprutan”, sa sköterskan och röjde bland sina snyggt sorterade pryttlar.

Jag var då tyst i flera sekunder, kände ett stick, fick ett litet plåster, och så var det färdigt. Tänk va, så himla enkelt och så har jag skjutit upp det i 20 år!

Min pappa gick för några år sedan omkring med en ovanligt svullen vänsterhand. Eftersom det inte var rackethanden, var han inte nämnvärt störd av sin rejäla karda. När jag till slut fick iväg honom till en läkare, visade det sig vara borrelios. Nu kommer jag väl inte att få samma erfarenhet – tyvärr. För han blev en bättre pingisspelare efter fästingbettet.

Nu ska jag också se till att vaccinera mig för bältros, så är jag redo för ålderdomen! Men något jag undrar över är hur det kommer sig att vi inte blev vaccinerade för mässling, röda hund och påssjuka när vi var små? Dessa sjukor hade jag ju hösten 1971, vintern 1973 respektive sommaren 1975. Uppdatering: Man hade ju inte börjat vaccinera barn då! Jag är uppvuxen på stenåldern!

Nåväl. Berätta nu om era vaccinationsbestyr och skryt om hur ni genast beställer tid eller går på drop in som inte finns!

42 kommentarer

Plötsligt betedde jag mig som funnes det ingen morgondag

Plötsligt betedde jag mig som funnes det ingen morgondag

Publicerat av Lotten Bergman den 21 september 2020 22:44

Coronarädslan har i mitt fall plötsligt bytts ut till coronaförsiktighet med en gnutta oförnuft. Som mycket väl skulle kunna bytas ut mot coronaefterklokhet.

De senaste fem dagarna har innehållit:

1. Fika med två tjejer i Stockholm. Utomhus, inga kramar, försiktigt umgänge.

2. Intensiv, lång pratstund med en kindpussande kusin inne i en normalstor lägenhet på Söder.

3. Bilresa med en 196 cm lång karl som jag inte har träffat på ett år. Utanför Systembolaget i Värmdö fanns denna askkopp.

4. Båtresa i liten motorbåt med två män – det mest coronasäkra tillfället på hela helgen, känns det som.

5. Lunchbestyr – BLT – i ett litet lantligt kök ute i skärgården. Inga vidare avstånd att tala om.

6. Grillfest med fyra män som jag inte har träffat sedan i december. Inte ens en halvmeter mellan tallrikarna.

7. Kräftskiva inomhus på Runmarö med åtta män som jag inte har träffat på evigheter. Vild röra!

8. Waxholmsbåtsresa med minst 30 främlingar.

9. Bilresa med en annan (lite kortare) karl som jag inte har träffat på ett år. Vi lyckades tråckla oss genom Slussen och få en skymt av guldbron, som helt klart är senapsgul och inget annat.

10. Familjefest med diverse släktingar inomhus i ett normalstort radhus i Bandhagen.

11. Övernattning med kusinbarn i en lägenhet strax höger om Gröna Lund.

12. Bilresa till Västerås med en mig närstående dotter. Besök på ett mycket glest befolkat Ikea, där jag insåg hur det borde se ut i vårt skafferi.

Om man plussar på alla tågresor, ytterligare båtresor, minst fyra spårvagnsresor och en liten snutt på buss, har jag ju betett mig som en stolle.

Men tänk om det ändå är helt okej? Och tänk om den vackra naturstunden på promenad med åtta förtjusande karlar egentligen var det allra farligaste på hela långhelgen?

12 a. Söndagspromenad till Strindbergs Silverträsk. Vi gick över stock och sten och genom trånga snår samt ner i sankmark.

12 b. Vi tog av oss barfota och tassade långt in i ett kärr för att få titta på den här köttätande blomman.

Den där köttätande blomman skötte sig dock inte som den skulle, för idag upptäckte jag att jag hade fått med mig ett farligt husdjur.

Jag drog loss den lilla krabaten och lät den döden dö. Jag lyckades alltså hålla någorlunda avstånd från alla människor under de fem dagarna – men fästingen lät jag minsann komma inpå bara skinnet.

22 kommentarer

Äntligen fick jag ge blod

Äntligen fick jag ge blod

Publicerat av Lotten Bergman den 16 september 2020 15:35

Redan 1983 trampade jag och några kompisar in på en vårdcentral för att ge blod. Det var i första hiv-vågen, när vi inte var ett dugg bekymrade för det där som egentligen inte rörde oss det minsta lilla, sa vi. Men ändå ville vi veta om det kanske skulle kunna vara så att vi på basketplanen hade blivit smittade. Eller nåt. För vi visste ju inte.

Vi var så vansinnigt dåligt pålästa och hade ju bara svenska tidningsartiklar att luta vår obildning mot. Så vi tänkte ”de testar ju blodet när man ger blod, så då får vi veta”.

Men. Alla utom jag fick lämna blod.

– Ditt blodvärde är helt bedrövligt. Du får absolut inte ge blod. Köp järntabletter, drick Blutsaft.
– Men vänta, va? Jag mår … bra.
– Nej, förmodligen mår du sämre än du tror. Normalvärdet är 120–150 g/l. Du har 103. Du är förmodligen tröttare än alla andra. Har du öronsus?
– Nej! Jag är pigg! Ta mitt blod!
– Du känner dig förmodligen kraftlös och har yrsel. Svårt med koncentrationen?
– Nej!
– Hjärtklappning? Du bli lätt andfådd va?
– Nej!

Där satt jag och dinglade med benen på britsen och var pigg och glad, hade en basketrelaterad järnkondis och alls inget sus i öronen. Vilken besvikelse.

Med jämna mellanrum har jag under alla år försökt ge blod. Öronsuset och kraftlösheten har hela tiden lyst med sin frånvaro, men det har inte hjälpt inte; blodvärdet låg hela tiden och skvalpade runt 100-strecket.

Men nu! I’m in! Jag är godkänd! Jag är så gammal nu att jag bara får ge blod i fyra år, men här kommer jag och ska bidra till mänsklighetens fortlevnad eftersom mitt blod dessutom är extra fint – det kan användas av alla som blöder: Rh– (0).

Så här går det till på blodcentralen:

På en dator fyller man i massa frågor om utlandsresor och främmande sexpartners, tatueringar och mediciner samt om man har injicerat knark de senaste två veckorna.
En rar sköterska kommer och berömmer blodådrorna (fastän de ligger djupt och rullar så fort nålen kommer i närheten).
Kanylen är JÄTTESTOR, säkert 2 mm, och den sticks in med lätt hand och ett tralalaaa.
Sköterskan berättar sitt livs historia och vips, har man gått ner 0,5 kg som ligger i en röd påse på bänken bredvid.

Efteråt får man välja en present som är värd 30 kr, men det är tyvärr sånt som jag verkligen inte behöver eftersom källaren är full.

Jag valde ingenting ur presenthyllan. Men då visade det sig att man kan få en trisslott (som man förstås inte vinner nåt på), vilket känns finfint! Och varje gång testas man för hiv och massa andra sjukdomar samt får sitt blodvärde bedömt.

Väldigt snyggt blod. Till och med provrören är snygga.

– Mår du bra? sa sköterskan efteråt.
– Ja! Jag mår toppen! Fast jag vet inte riktigt hur man mår när man mår dåligt …?
– I nacken finns en liten nerv, som när du förlorar blod sänder ut en signal genom att göra dig yrslig eller kallsvettig. Nerven vet ju inte att du har kommit hit frivilligt och att du VILL tömmas på blod. Alltså kan man bli yr eller känna svettdropparna sippra fram i pannan.
– Wow. Nerver alltså. Coolt.

Sa jag och hoppade ner från stolen och cyklade hemåt utan några som helst problem.

39 kommentarer

Lotten Inlägg

Några korta ljudklipp om det svenska språket!