Redan 1983 trampade jag och några kompisar in på en vårdcentral för att ge blod. Det var i första hiv-vågen, när vi inte var ett dugg bekymrade för det där som egentligen inte rörde oss det minsta lilla, sa vi. Men ändå ville vi veta om det kanske skulle kunna vara så att vi på basketplanen hade blivit smittade. Eller nåt. För vi visste ju inte.
Vi var så vansinnigt dåligt pålästa och hade ju bara svenska tidningsartiklar att luta vår obildning mot. Så vi tänkte ”de testar ju blodet när man ger blod, så då får vi veta”.
Men. Alla utom jag fick lämna blod.
– Ditt blodvärde är helt bedrövligt. Du får absolut inte ge blod. Köp järntabletter, drick Blutsaft.
– Men vänta, va? Jag mår … bra.
– Nej, förmodligen mår du sämre än du tror. Normalvärdet är 120–150 g/l. Du har 103. Du är förmodligen tröttare än alla andra. Har du öronsus?
– Nej! Jag är pigg! Ta mitt blod!
– Du känner dig förmodligen kraftlös och har yrsel. Svårt med koncentrationen?
– Nej!
– Hjärtklappning? Du bli lätt andfådd va?
– Nej!
Där satt jag och dinglade med benen på britsen och var pigg och glad, hade en basketrelaterad järnkondis och alls inget sus i öronen. Vilken besvikelse.
Med jämna mellanrum har jag under alla år försökt ge blod. Öronsuset och kraftlösheten har hela tiden lyst med sin frånvaro, men det har inte hjälpt inte; blodvärdet låg hela tiden och skvalpade runt 100-strecket.
Men nu! I’m in! Jag är godkänd! Jag är så gammal nu att jag bara får ge blod i fyra år, men här kommer jag och ska bidra till mänsklighetens fortlevnad eftersom mitt blod dessutom är extra fint – det kan användas av alla som blöder: Rh– (0).
Så här går det till på blodcentralen:
- På en dator fyller man i massa frågor om utlandsresor och främmande sexpartners, tatueringar och mediciner samt om man har injicerat knark de senaste två veckorna.
- En rar sköterska kommer och berömmer blodådrorna (fastän de ligger djupt och rullar så fort nålen kommer i närheten).
- Kanylen är JÄTTESTOR, säkert 2 mm, och den sticks in med lätt hand och ett tralalaaa.
- Sköterskan berättar sitt livs historia och vips, har man gått ner 0,5 kg som ligger i en röd påse på bänken bredvid.
Jag valde ingenting ur presenthyllan. Men då visade det sig att man kan få en trisslott (som man förstås inte vinner nåt på), vilket känns finfint! Och varje gång testas man för hiv och massa andra sjukdomar samt får sitt blodvärde bedömt.
– Mår du bra? sa sköterskan efteråt.
– Ja! Jag mår toppen! Fast jag vet inte riktigt hur man mår när man mår dåligt …?
– I nacken finns en liten nerv, som när du förlorar blod sänder ut en signal genom att göra dig yrslig eller kallsvettig. Nerven vet ju inte att du har kommit hit frivilligt och att du VILL tömmas på blod. Alltså kan man bli yr eller känna svettdropparna sippra fram i pannan.
– Wow. Nerver alltså. Coolt.
Sa jag och hoppade ner från stolen och cyklade hemåt utan några som helst problem.
Blodet droppar … blodet droppar …
Oh, då är vi blodssystrar, jag är också nollnegativ. Universalblod, som det kallades.
Jag har inte heller fått ge blod, eftersom jag under en jädra massa år hade för lågt hB och sen började trilla i mig piller.
Men jag beundrar alla som verkligen kajkar iväg och gör det.
Jag är nollplus, groomen och grabbarna är nollminus. Alla har gett blod i olika perioder, möjligen med undantag för äldste grabben som inte har varit sådär kärnfrisk när det har varit aktuellt. Men nu är vi gamble ur leken på grund av läkemedelsätande och yngste grabben är i Australien.
Kanske jag skulle bli piggare av lite järn förresten? Det ligger några kapslar nånstans och är över sen jag gav upp senast.
Även jag har velat ge blod. Dom ville inte ha det. *Du har inte mer blod än du behöver själv’, sa dom vänligt och så fick jag en smörgås med leverpastej.
A+. ”Det är väl så vanligt att ni inte vill ha” det sa jag till blodcentralen. ”Jodå, det vill vi visst.” sa de ”Det råkar vara så att de flesta som behöver blod behöver just A+ så det blir alldeles utmärkt. Välkommen!”
Jag jobbade på Karolinska sjukhusets blodcentral en sommar på 70-talet. Mest i disken men jag hade också hand om kylrummet där allt blod förvarades. Blodet låg då som nu (antar jag) i plastpåsar och så var det två provrör av glas med en skvätt blod i varje så man kunde testa att blodgrupperna stämde innan blodet gavs till en behövande. Himla trist om det klumpar ihop sig i blodkärlen liksom. Och ni anar inte hur mycket blod det är i en sådan där liten skvätt när ett provrör ramlar i golvet.
Jobbet i disken var skittrist så jag smet iväg och gjorde massa andra saker så ofta jag kunde. Det var några läkarstudenter som också sommarjobbade där och de gjorde mycket roligare saker som att centrifugera ut erytrocyter och plasma ur blodpåsar som var på väg att bli för gamla. Det gjorde jag också så småningom men det fick jag ju egentligen inte.
Och blodgiveriet kom av sig så småningom. Men jag har aldrig haft så bra blodvärde som den perioden. Jag tror kroppen kan komma igång och producera röda blodkroppar som bara den när det blir lite brist. Får man fortfarande järntabletter? Jag minns att jag blev hård i magen av dem jag fick där men mamma läkare skrev ut andra som funkade bättre med min mage.
Järnpiller!
Jag fick en helsickes massa järnpiller som jag ska ta till den 25 oktober. De heter Duroferon och lär precis som du säger stöka till magen, Niklas. Men då får jag väl peta i mig katrinplommonsufflé till efterrätt lite oftare?
En jättestor fördel med att lämna plasma som jag gör nu är, förutom att man hjälper stackars covid-sjuka och får sina antikroppar och annat räknade, att man slipper de där himla järntabletterna!
Ja, järnpiller ja! Minns du Niklas vad det var som din mamma skrev ut? Det vore ju väldigt trevligt att kunna ta järnmedicin vid behov. Jag är också en sån där användbar minusnolla, men har aldrig lyckats bli godkänd för blodgivning utan bara blivit tillsagd att ta järnmedicin. Det brukar inte gå så bra.
Det skulle inte förvåna mig om det rentav är nyttigt med lite åderlåtning ibland, för kroppen kanske är konstruerad för ett riskablare liv där det gäller att se till att reparera sig snabbt vid blodförluster. Vi kanske inte är gjorda för att ha samma gamla blod skvalpande runt i kroppen hela tiden.
Jag får kapslar med järn numera, blir så knepig i magen av dom vanliga järnpillren. Var på min 32:a tappning härom veckan. När jag var ung och rask blev jag inte påverkad av blodförlusten och pillren, men det har ändrats med åren. Till det sämre. Kan inte träna hårt samma dag som jag lämnat blod, jag får kraftig paltkoma om jag lämnar blod innan lunch och känner av blodförlusten i form av lite trötthet och svag yrsel om jag har suttit stilla ett tag och reser mej snabbt. Men det är det värt.
Karin, jag har ett vagt minne av att det hade att göra med vilken järnjon som tabletterna innehöll. Jag tror att det vanligaste och antagligen billigaste var Fe3+ men att min mage tålde Fe2+ bättre. Eller så var det tvärt om. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad de hette men en apotekare borde kunna svara på frågan.
Jag är så tacksam över alla blodgivare. Har till och från problem med mitt blodvärde och blir då uppmanad att omedelbart bege mig till sjukhuset. Senast nu i vår och i sommar. I år var det extra knepigt pga av koronan.
Äsch, det har man ju tänkt jämt, att man skulle ge blod, men det har inte blivit av, bara. På den här lilla orten måste man passa när blodbussen kommer, och då blir det ju extra osannolikt att en sån som jag kommer sig för exakt då.
Men nåt helt ot: !! Jag har slutat jobbet och gått i pension! Och fått en massa fina presenter, och om jag utlyste en gissningstävling här i båset om vad jag fick så skulle jag veta vem som skulle vinna!
Du fick en häst!
Nej, du fick en elcykel!
Nä nu vet jag! Du fick en prenumeration på Kalle Anka!
Magganini, världen kan väl inte vara så liten att du fick två identiska par?
Grattis Magganini!
Ja, det blir inte jag som vinner, för jag är hopplös på att gissa, men jag hoppas innerligt att du slapp kristallskålar, ljusstakar eller nån annan sån däringa klassisk pensionspresent. Man ska få det man vill ha!!
Det är sen gammalt.
När jag gick i pension fick jag två stora Waldemarsudde-krukor med rosenplantor i. Förtjusande. Dom två, plus en kasse med privata böcker som jag haft användning för på jobbet och tre par skor som stod i ett skåp och det ena med det andra: jag tog taxi hem. Chauffören tittade på mej och allt mitt pick och pack och sa: ’Du har gått i pension, va?’
Så liten är världen, Niklas. Jag är mycket gad åt mina saker, men nu måste jag bestämma mig för om jag ska göra fler hål i öronen eller nån annanstans, eller om jag ska påbörja en utbytesprocess.
Grattis, Magganini!
Apropå pension – Vi har för någon timme sedan börjat en ny lock-down (Vad är svenska termen för det?) som skall vara i veckorna tre. (Eller kanske två, eller kanske längre.) Det råder stor ovisshet exakt vad man får/bör eller inte, göra. Jag som ju ändå mest jobbar hemifrån bryr mig inte så mycket. Köpte ett nytt handarbetsprojekt att ta till om garnlagret skulle tryta. (Ingen chans!)
Ialla fall vad jag ville säga … Till den sedvanliga nyårshälsningen (judiskt nyår startar ikväll och varar i dagarna två) har jag börjat lägga till ”trevlig lock-down och passa på att göra allt det där som alltid skjuts fram till pensionen.” Alltid någon som ler lite snett när de hör det.
Grattis till supersnygga örhängen, Magganini! Och grattis till pensionen – det är som att få ett stipendium, ju. Utan krav på avrapportering av hur projektet fortskrider. För mig tog omställningen ungefär en kvart. Jag vaknade på morgonen vid den tid jag brukade för att hinna till jobbet. Insåg att jag inte skulle gå till jobbet. Somnade om.
Helt OT
Polisen ringde mig 20.30 i går kväll. Ville ha hjälp att öppna ytterdörren till hyresgästföreningens trapphus, för vidare sökning
”Tyvär kan inte,, befinner mig i Jäder” (15 km bort)
Bakgrund
Gårdagens mord/dödsskjutningen i Nyfors, Eskilstuna skedde i i kvarteret bredvid min bostad, och polisen ville, i sin första sökning, antagligen kolla alla portuppgångar där ev gärningsman kunde gömma sig
Jag är stickrädd så jag lämnar inte blod. Knappt ens såna små mängder som de undersöker för min egen hälsas skull. Det är som att ådrorna strejkar.
Maken däremot lämnar. Och min pappa lämnade. Och min dotter lämnade plasma ett tag. Tills de slutade ta emot det där hon lämnade. Det var deras idé att hon inte skulle lämna blod.
Shana tova Dina!
Och jag tror att den svenska termen för ”lock down” är lock down. Jag har i alla fall inte hört något bra alternativ.
Tack Karin!
Men det måste väl ändå vara ’lockdown’ för inte kan vi väl ha särskrivning om det är svenska!? *blink blink*
Det kanske är dags för en förklaring eller vad tycker du Magganini? Så här såg det ut från mitt håll:
För ungefär två veckor sedan fick jag en beställning i min webbutik på ett halsband och två par örhängen (av olika modell). Eftersom jag behövde ett telefonnummer för avisering av brevet kontaktade jag köparen och fick då veta att det var en present till en kvinna som skulle gå i pension som tyckte mycket om mina smycken.
I slutet av förra veckan fick jag ett telefonsamtal från en aningen stressad man som fört undrade om jag var jag och sedan undrade om jag hade en modell av mina örhängen i lager. Det skulle vara en present och det var lite bråttom. Det var samma modell som ett par av örhängena jag skickat iväg veckan innan men jag tänkte inte så mycket på det utan skickade örhängena.
I onsdags ringde han igen och hade då upptäckt att de örhängen han köpt var identiska med ett av paren företaget hade köpt. Jag erbjöd mig att skicka någon annan modell men vi kom fram till att mottagaren fick byta örhängena mot något annat.
Sedan dök det upp ett kryptiskt meddelande här i båset. Hör av dig Magganini så fixar vi bytet! 0707886050
Hahaha! Så jädra kul!
Heja båset, heja Niklas, heja Magganinis förnuftiga presentgivare!
Sånt händer bara i Lottens bås!
Lockdown i Svedala kallas i alla fall i P! för nedstängning, så då gör jag det också.
Jag kommer aldrig gå i pension så jag får önska mig vackra örhängen någon annan gång. Men det ska bli av, det ska jag bli kvinna för.
Jag är så konstig att jag inte ens har hål i öronen. Antagligen existerar jag inte.
Det är väl bara det att dina hål inte passar för konventionella örhängen?
Hihi, Niklas vann!
Nu ska jag försöka hitta på vad jag ska ha i stället för dubbletterna hur det nu ska gå till.
Tack för alla grattis!
Jag var 23 eller nåt när jag tog hål i öronen. Jag fick inte det för Mamma när jag var tonåring och tjatade, hon tyckte det var självstympning.
Jag frågade inte min mamma, för det hadebara varit dumt. Liksom. Kontraproduktivt eller vad man ska säga.
En klasskompis gjorde det med en stoppnål, efter att ha kylt örsnibbarna med ett par isbitar. Kändes inte alls. Jag gick i åttan.
Mamma sa ingenting, det är inte ens säkert att hon la märke till det.
Groomen kommenterar: Jag använder öronen till att höra med och inte att hänga prydnadssaker i.
Fast jag har ett antal par clips och örhängen med skruvar, som jag använder vid högtidliga tillfällen. Man skulle kunna tro att de med skruvar vore obekvämast, men det är tvärtom.
Skruvarna går ju att reglera, det går ju inte med clipsen, de slår till som råttfällor om ömsinta örsnibbar.
Hej hörni, vad bra att ni hänger här med alla örhängen! Jag är i skärgårn och har skakigt internet!
Dottern undrade så jag frågar här (för var om inte här får man de bästa svaren?): ett bra onlineställe där man kan läsa om vad som verkligen händer och görs i Sverige? Gärna på engelska men inte ett måste.
Bra fråga, Dina! Här har jag en som rekommenderas, men som jag själv inte har utforskat!
https://www.thelocal.se/
krisinformation.se
Konstigt. Min mamma har alltid tjatat på mig om att jag borde ta hål i öronen. Jag är som sagt emot perforering av kropp (se ovan) så jag har alltid värjt mig. Inte förrän jag var tvåbarnsmor och trettinånting lyckades jag sätta ner foten och sedan dess har jag sluppit dessa påhopp.