Lotten – Sida 42 – den skrattande språkpolisen

Kristallkula på ingång!

Publicerat av Lotten Bergman den 24 november 2020 22:56

Jag pratade med några kompisar om bh-användandet, och vi var alla helt överens om att detta plagg är överreklamerat i dessa coronatider.

Även vi som traskar iväg till jobb på högskola, sjukhus, restaurang och affär har slappnat av i bröstregionerna – och plötsligt finns inget behov av dekolletageupplägg, tunikor med snyggt fall eller ens smycken. Fan vet om någon av oss ens tvättar håret när det är dags.

– Tandblekning? Pfft.
– Högklackade skor? Hahaha!
– Linning och skärp göre sig icke besvär!

Men vad betyder detta egentligen? Kommer vi att drabbas av en backlash och köpa strassörhängen och balconette-bhar samt börja tupera håret när vi i en eventuell framtid kliver ut ur coronabubblan?

Eller … är vi månne på väg in i en bekväm tid med 1920-talsmode med hattar som tar fokus från frisyr och de fantastiska kläderna som bara hänger utan att sitta åt?

Bakre raden: Alice Day, June Collyer, Dorothy Gulliver, Gwen Lee, Molly O’Day, and Sally Eilers. Främre raden: Sue Carol, Lina Basquette, värdinnan Mary Pickford, Lupe Velez, Flora Bramley, and Ann Christy. Foto: John Springer (1928).

Männen kan ha äppelknyckarbyxor med plats för mobilen där mere vid vaderna!

Hur som helst undrar jag om vi inte alla till mans har slappnat av när det gäller det ytliga. Idag gick jag helt utan eftertanke ut på en promenad iförd

röda skor
rosa yllesockar
svarta joggingbrallor
senapsgul regnrock
cerise halsduk
orangefärgade vantar
grön-lila-prickig mössa
basketboll.

Bildbevis? Nope, nån måtta får det faktiskt vara; jag måste ju tänka på mitt rykte.

Fast en liten uppdatering får ni ändå.

Idag (en dag senare) gick jag på promenad iklädd lika hemska färger – om inte värre. Inne i skogen tappade jag bollen nerför en brant klippa, och på vägen ner fanns det trattkantareller.

Men inget hade jag att plocka dem i.

47 kommentarer

Så … hur är det att jobba på högskolan?

Så … hur är det att jobba på högskolan?

Publicerat av Lotten Bergman den 19 november 2020 22:47

De föreläsningar som jag hade bokat i april–juni i år motsvarade en för mig normal årslön. Jag hade aldrig varit med om maken till sug efter föreläsningar om det svenska språket och gnuggade händerna samtidigt som jag började fantisera om att köpa en bil som rullar när den ska. Men.

Coronaridån föll, och min inkomst med den. Katjonk.

Fast då kom då MDH och sa ”hoppa in här hörru” – så det gjorde jag. Nu sitter jag vid ett skrivbord och springer i trappor och har gubevars kaffepaus, vilket jag senast hade på Nationalencyklopedin på 1900-talet.

Kaffepaus med regeringens coronapresskonferens i direktsändning.

Jag hittar på uppgifter och rättar inlämnade uppgifter och uppfinner övningar och somnar ovaggad redan kl 23. Och så Zoomar jag, förstås. En tretimmarsföreläsning är helt omöjlig att genomföra eftersom det är så energikrävande för alla inblandade. En timme är okej – men bara om man är aktiv med chatten och inte kräver att alla ska prata.

Men det är så tomt i lokalerna. Högskolan har 20 000 nybyggda kvadratmeter med ett knarrande tvättstugegolv i 70-talsorange, coola möbler, öppna ytor, glasväggar, mysko pelare och plötsligt uppdykande rör. Det är så få på plats att man kan höra en blyertspenna falla på våning 1 när man gör armhävningar på våning 6. (Jfr ”slumpskryt”.)

Högskolan är byggd i ett gammalt badhus, och bassängen låg här. Jag står alltså på den ursprungliga läktaren!

Allt är så modernt, så modernt. Men det tog ett tag innan jag fattade att dörrlåset till dörren som jag har lyckats öppna sitter vid hissarna. (Det vänstra dörrlåset hör alltså till en annan dörr till vänster, utanför bild. Hissknappen sitter mellan dörrlåsen.)

Nej, skyltarna betyder förstås Hamngatan 15, Drottninggatan 2 och Bruksgatan 1 …

När jag såg de här två pelarnas placering höll jag på att trilla omkull av pur arkitektförbryllelse. Den övre verkar ha en fotboja dessutom?

Lunchen äter jag med mina kolleger i en av, vad det verkar som, tusentals olika ätplatser. Jag har nästan alltid medhavda rester – men igår blev jag tvungen att äta enligt principen man tager vad man haver (sa Cajsa Warg inte):

Två kokta ägg, en burk (dyr) tonfisk och knäckebröd samt kranvatten. Men TÄNK om jag hade haft tomater, lök och några gröna blad – då hade det ansetts vara en helt normal köpesallad för 89 kr.

Orsaken till matbristen var att jag hade lagat spagetti och köttfärssås till ett helt kompani och därmed tänkte kunna utfodra mig och familjen i flera dagar: lasagne, pastagratäng och chili con carne. Men. Någon ställde ut allt på verandan (”utekylen”) och glömde att försegla grytan. De två små krukorna som lades som tyngd på locket stod inte emot klåfingrigheten hos …

… en grävling? Ett vildsvin? Vilket väsen klarar av att lyfta på detta lock? Och sedan sprida ut spagettin ända ner till gräsmattan och dessutom skopa upp såsen? E.T.?

Svar på frågan i rubriken: Det är (trots corona) jättekul att jobba på högskolan. Särskilt den 25:e.

40 kommentarer

Corona: Stäng! Öppna! Tyst! Säg nåt!

Corona: Stäng! Öppna! Tyst! Säg nåt!

Publicerat av Lotten Bergman den 16 november 2020 21:19

Det absolut jobbigaste jag har gjort var att springa ett millopp i bedrövliga skor. Vilket kan jämföras med att föda barn, men då slapp jag i alla fall skavsår.

Lite jobbigt var det när vi hade så ont om pengar att de fem barnen fick nässelsoppa från trädgården och stulna rabarber från grannarna. (Det finns dock ett och annat att säga om det minnet. Vårnässlor skördas sällan samtidigt som rabarber, och varför skulle jag palla rabarber när jag har egenodlad? Well.)

Men nu blir det jobbigare än jobbigt. Idag klockan halv tre tog nämligen regeringen sig samman och ställde sig med kollektivt rynkade pannor och sa att vi skulle sluta gå på biblioteket.

De föreslagna restriktionerna var förstås fler än så, och beror på att corona galopperar värre än nånsin genom befolkningen. Framför allt bör vi inte samlas fler än åtta personer i ”allmänna sammankomster”. Detta är bara förslag från regeringen (men som förmodligen kommer att klubbas igenom på torsdag).

Men … bibliotek? Jag kliar mig på hakan, tänker på biblo och funderar på hur farlig den miljön egentligen är när det gäller virusspridning. Jag går in, letar upp min bok, lånar den i automaten och går ut. Men okej. Jag ska göra mitt bästa.

Så. Vilka får problem nu?

Restaurangnäringen lider och vill att restriktionerna ska vara slappare. Skolungdomar vill ha mycket hårdare restriktioner. Några vill ha tydligare anvisningar och striktare krav på att reglerna följs medan åter andra tycker att laissez-faire-mentalitet är rätta vägen att gå.

Ingen är helt enkelt överens. Jag är fullständigt oöverens med mig själv eftersom jag

väl borde få träna basket i jättestora hallar där vi kan hålla tio meter mellan spelarna
aldrig i livet skulle gå fest eller ens glöggvisit
är komplett obekymrad när jag handlar mat med folk som inte vet vad avstånd är
inte åker bil med folk utanför familjen
gång på gång biter i handskarna när jag ska ta av dem
hellre går i en timme än sätter mig i en buss full med skolbarn.

Men okej.

Nu stundar nya tider. Om vi blir coronasjuka ska vi med gott samvete kunna säga ”jag gjorde ändå mitt bästa”. Som i våras:

Så här firade vi påsk med söstra mi (Orangeluvan) i april 2020.

Julklappsutdelning ute på en av stans alla konstgräsplaner kanske hade varit nåt?

Uppdatering! Emanuel Karlsten har översatt den här fimsnutten som den tyska regeringen har gjort. Den visar på allvaret vad gäller smittspridningen – och gör det mycket väl.

34 kommentarer

Baklänges- och uppåner-noter?

Baklänges- och uppåner-noter?

Publicerat av Lotten Bergman den 14 november 2020 10:02

I förra kommentatorsbåset ställdes en fråga som inte lämnade någon oberörd.

– Hur gör man med musiknoter och text när man skriver på arabiska?

Ska man läsa

noterna på västerländskt vis från vänster till höger
texten på arabiska från höger till vänster
rubbet från höger till vänster och vänster till höger samtidigt?

Ben Turpin försökte, och då blev det så här.

Eller är det så få som sjunger och spelar samtidigt att det inte är något problem egentligen? Vår obildning visste inga gränser! Och i Wikipedias huvudartikel stod inget!

Efterforskningar i ämnet visade att det är vanligt att man som hebreisk och arabisk musiker får lära sig ”vårt” sätt att läsa musik och bita i det sura äpplet när de vänder bakåfram och uppåner på sitt inlärda läsesätt. Men … lo and behold!

Det finns höger–vänster-noter även för araber!

Musiker från Asien måste även de bli flerspråkiga framför notstället, för de använder olika sorters notskrift där man läser uppifrån och ner.

Den här kallas Guqin, och just detta blad är från 1400-talet – men det används fortfarande.

Eftersom jag spelade piano för olika elaka pianofröknar i hela grundskolan, kan jag läsa noter. Men inte spela piano, om jag ska vara helt ärlig. Det sägs förresten att dessa tio grabbar inte kunde läsa noter:

hela Beatles
Clapton
Elvis
Eddie van Halen
Robert Johnson
Michael Jackson
Jimi Hendrix.

Må så vara, men de lider nog inte av det idag. (Okej, bara tre av dem lever, men hos dem kan man i alla fall inte ana så stort notokunskapslidande.)

Vad skönt att vi fick detta utrett! Nu ska vi bara se till att skapa ett coronavaccin och få till världsfred.

Fredsmärket här ovan skapades av en Gerald Holtom den 21 februari 1958 strax före en demonstration mot kärnvapen. Han förklarade senare:

”Jag var djupt förtvivlad. Jag ritade bara en bild av mig själv, som en representant för all världens förtvivlade människor – händerna utsträckta på samma sätt som Goyas bonde.”

Fast det lär visst också ha haft att göra med semaforering. Oh dear, nu måste vi börja utreda fakta och kuriosa igen.

Hur mår ni för övrigt? Vi får inte spela basket inomhus även om vi håller avstånd och bara är fyra i hallen, grannarna ligger sjuka i covid-19, julen verkar brinna inne och knäna knastrar. Men annars är det bra!

44 kommentarer

Hur ska vi knäppa skjortan?

Hur ska vi knäppa skjortan?

Publicerat av Lotten Bergman den 9 november 2020 22:02

Jag vet inte riktigt hur jag vill ha det. I ena sekunden är det jätteskönt att hålla möten online, i nästa sekund vill jag bli ståuppkomiker i N.Y. och få 300 fulla kroggäster att skratta. En sen kväll handlar jag i en komplett folktom mataffär och njuter av stillheten. Sedan åker jag till jobbet på nybyggda MDH där vi på campus är ungefär 15 lärare och 20 studenter som delar på 20 000 m² golvyta … och känner mig lite ensam. Och så går jag in på apoteket där det råder hostkalas och rödnästa sjuklingar står (på lämpligt avstånd) i kö i 45 minuter.

Så då fokuserar jag naturligtvis på hur män och kvinnor har olika skjortknäppning. Vi vet inte hur vi vill ha det där heller, men av tradition knäpper männen ”åt höger” och kvinnorna ”åt vänster”. (Vän av ordning tycker att det är ett dumt uttryck. Det betyder nämligen att männens knappar sitter på höger sida om skjortöppningen.)

1. 1200-talet. 2. 1800-talets första hälft. 3. 1700–1850. 4. 1800-talets första hälft. 5. 1860–80 (stärkskjorta med hårdstärkt bröst). 6. ”Sportskjorta”, ca 1900. 7. 1930-talet, med knäppningsbar front. (Källa: ne.se. Bild: Elisabet Thelander)

En snabb koll i min egen ytterst ostrukna garderob ger vid handen att jag blott äger herrskjortor. Men de är i alla fall oerhört prydliga när kragsnibbarna inte pekar bortitok.

Det finns enligt historiska källor olika teorier om orsaken till knapparnas placering:

Kvinnoplagg knäpptes åt vänster för att det skulle vara lättare för adelns påkläderskor (som alla var högerhänta).
Männen ansågs kunna klä sig på egen hand, och de var alla förstås högerhänta.
Högerknäppning förenklade för män som snabbt behövde nå sitt vapen under rocken. (De stackars vänsterhänta soldaterna gick alltså åt snabbare eftersom de inte nådde sitt vapen lika snabbt.)
Höger anses inom den kristna läran vara finare; Jesus sitter ju på vår Faders högra sida. Vänster var mörkrets och kvinnornas sida, exempelvis i kyrkobänkarna – och där kunde de amma ifred och ”skyla sina behag från männens blickar”.

Punkt nummer 4 tror jag faktiskt inte på, så det så. (Rätta mig gärna om jag har fel.)

Och vad har jag nu för politisk höger- och vänsterallegori att ta till? Tänker jag på polariseringen i världen och det amerikanska valet? Eller motsträviga Storbritannien som har vänstertrafik? Alla stackars vänsterhäntingar som förr skulle avvänjas?

Näe. Jag har bara börjat borsta tänderna med vänster hand för att kolla om hjärnan gillar utmaningen. Men den vet inte hur den vill ha det – kanske straffas jag med hål i tänderna för att vänstran funkar lite sämre?

65 kommentarer

Presidentvalet i skuggan av kossors framtänder

Presidentvalet i skuggan av kossors framtänder

Publicerat av Lotten Bergman den 5 november 2020 14:41

Minns ni fokusork? Just nu är min fokusork på topp! Jag kan springa, jag kan stå på händer, göra stolliga grimaser och dricka kaffe samtidigt – men varför skulle jag det? Istället jobbar jag som en normal människa (adjunkt, that is) på högskolan, kollar N.Y. Times-rapporterna om Trumpen & Biden, gör stolliga grimaser och pratar ihjäl mina kolleger.

Jag är med andra ord onödigt fascinerad av presidentvalet och den amerikanska kartan, som just nu (torsdag eftermiddag) ser ut så här.Som papegojor upprepar vi – liksom alla andra – mantrat om att folk är galna, att röstningssystemet är barockt och att vädret är rätt skönt trots allt.

– Men har ni hört att 18 miljoner danska minkar ska avlivas för att de har drabbats av ett muterat coronavirus som har smittat människor?
– Mmmm.
– Galet.
– Blir många snygga pälsar av dem.
– Hade inte Plupp en mink?
– Nej, en hermelin.
– Och en lämmel.
– Båda två vareju.
– Just det.
– Vad gör man med minkar nuförtiden? Ingen vill väl ha päls?

Så går dagen. Jag hittar på texter som studenterna ska läsa och analysera samt konvertera. Jag bekantar mig med betygssystemet och alla säger vi att distansundervisningen än så länge är lätthanterlig. Så dricker vi kaffe igen. Å ja ba:

– Vet ni att kossor inte har några framtänder?
– Vasaru?
– Va sa hon?
– Vem har tappat framtäderna?
– Vet ni att kossor inte har några framtänder i överkäken? upprepar jag.

Tystnaden är brutal. Alla famlar efter sina mobiler. Någon mumlar ”idissla” för att få tag i ett säkert halmstrå. En annan försöker rabbla kons magar för att visa att kon inte är ett helt obekant djur, men ramlar raskt in på de halländska åarna.

– Vommen, bladmagen, Viskan, Ätran, Nissan och Lagan?
– Nej …
– Våmmen är lätt att komma ihåg. Sedan kan man se framför sig ett nät som är täckt av blad och på detta löptränar Leon Spinks! säger jag.
– Vad har han med kossan att göra?
– Han hade ju inte heller några framtänder i överkäken!

– Åh fan.
– Det var det konstigaste.
– Men nu tar Biden nog hem Georgia.
– Hans tänder är helt klart fejk.
– Joo.
– Men alltså det där med minkarna …

Jag ser att den amerikanska kartan inte har förändrats nämnvärt, att Trumpen tjoar och Biden muttrar och bestämmer mig för att nu ska jag lära mig att stå på händer.

För övrigt anser vi alla att den senapsgula ”Guldbron” på Slussen istället ska heta Mässingeleden.

46 kommentarer

Välkommen, november!

Välkommen, november!

Publicerat av Lotten Bergman den 2 november 2020 00:32

Jag irrade runt på nätet för att hitta uppbyggliga historier, roliga kuriositeter och kärlek till månaden november. Det gick sådär. ”Yesvember” var väl det piffigaste – annars var det mest bara bedrövligheter, slaskfantasier och första frosten som dominerade. Och lite konjunktiv.

Så försjönk jag under flera minuter i Scouternas almanacka, där man kan söka på specifika årtal för att se hur november har illustrerats genom decennierna.

Men de såg inte alls ut som jag mindes dem – jag trodde att januari var längst upp till höger!

Mina irrfärder fortsatte och vips, återfann jag tidernas bästa novemberutstyrsel år 2020; ni har kanske sett sminkskyddaren från krigsåren förut?

Jag har inte exakt årtal, men av axelvadden där till höger anar jag … 1939?

Kommen så långt, förstod algoritmerna precis vad jag behövde denna den första dagen i november: konstiga bilder och underliga uppfinningar.

Flytvästar designade som falukorvar. (Men visst ser de där tillräckligt simkunniga ut – de borde väl slippa flytväst?)

Sicken fiffig uppfinning: ett hål! (Näää, november är detta icke.)

Novembergooglingarna gav mig ingen ro. Inget positivt stod att finna. Alla är uppgivna och bedrövade. Alla basketmatcherna som nu skulle ha spelats är corona-uppskjutna, våra basketträningar flyter omkring i limbo där alla försöker tolka ordet ”bör” som det passar dem (”träningar bör ställas in”) och en liten, liten getaway och hotellövernattning i Stockhilm är bara att glömma nu när corona än en gång har lagt sig som ett mögligt kaffefilter över stan.

Det finns då bara en sak att göra. Palt.

Ätteläggen – aka Artonåringen – får nu som myndig sköta allt som är trist (räkningar & palt å sånt) men inte göra det som är roligt (köra bil, gå på krogen) eftersom han har epilepsi.

Så … hur kan vi fylla november med fnitter, skratt, myspys och allmän trivsel på bästa sätt? Dricka ohemula mängder vin och fylla dekolletaget med ostbågar samt steppa på biltaket? Virka en traktor och fläta ståltråd? Läsa Nordisk familjebok och klippa äppelhus i småbitar?

Själv ska jag vikariera på högskolan och hitta på digitala föreläsningar och distanstentor som gör alla studenter jätteallmänbildade.

Kommentatorerna Karin och Skogsgurra i båset är på syskonvis helt överens om att den här illustrationen av Birger Lundquist säger mycket.

73 kommentarer

Obegripligt dumsnålt – eller listigt?

Publicerat av Lotten Bergman den 29 oktober 2020 11:05

STOPPA PRESSARNA – AMAZON ÖPPNAR I SVERIGE!

KOM OCH KÖP KONSERVERAD GRÖT!

NUUUU, FÖR IMORRN ÄR DET FÖR SENT!

Amazons ägare är rikast i världen och med sina tusen miljarders miljoner kunde han inte hyra in ens en liten, liten språkgranskare till sajten som en normalt funtad människa. Eller så tänker han att ”all publicitet är bra publicitet”.

Alla rapsfält (eng: rape) på olika tavlor sägs föreställa ”våldtäkt”, alla tuppar (eng. cocks) är naturligtvis kukar medan katterna (eng. pussy) blir fittor. Jamen på det här viset vi kanske tar udden av orden och vänjer oss så att de inte uppfattas som stötande.

(Ber om ursäkt för språket.)

Jag och många med mig har surfat runt på sajten (som jag definitivt inte tänker länka till förrän den är korrläst) och tagit bilder.

Pssst, Amazon: jag tar ett lakan i timmen om ni vill ha min proffsiga hjälp.
(Lakan = sheet.)

Uppdatering!

Bidrag från kommentatorsbåset: en på riktigt snuskig sak, som har blivit en keps!

30 kommentarer

Hur hänger ni upp tiden?

Hur hänger ni upp tiden?

Publicerat av Lotten Bergman den 25 oktober 2020 23:58

Söstra mi – aka Orangeluvan – satte släkten till att skriva upp hur de hänger upp tiden sedan de föddes. Årtalen alltså. Eller konkret:

– Vad har hänt per år sedan du föddes? Tänker du på det? sa hon
– Vet inte, sa nån.
– Nej, sa flera.
– Årtal är trista, sa en person.
– Inte 1066, det är ett bra årtal. Och 1912! För att inte taaala om 1956! sa jag ivrigt.

Släktens magra bidrag. ”Här hände ingenting.”

Själv kan jag inte låta bli att säga ”då dog Churchill” när någon säger 1965. Oerhört störande. Eller ”då åt jag mitt livs första pizza med ansjovis på” när månlandningen nämns. Och så måste jag tjoa ”1973!” när modet med snickarbyxor omtalas.

– Förlåt, det kanske jag har berättat förut? brukar jag sedan säga för säkerhets skull eftersom jag med stor sannorlikhet har det.

(Men just när det gäller snickarbyxor är det lite komplicerat. Redan på våren 1972 var de som hetast, men jag fick dem inte förrän de var snudd på töntiga 1973. Fast då flyttade vi ju från Lund till Luleå i samma veva, där modet led av lite eftersläpning. I andra modesvängen med snickarbyxor var jag 1978 nästan först med det senaste.)

Så … när jag skulle skriva upp min tidslinje som på bilden ovan, gick det helt åt tjottahejti. Redan när jag kom till Lasse Berghagens mellovinst 1975 var papperet fullt. Så jag hämtade datorn.

Här får ni se knappt hälften – inte alldeles korrläst vad gäller versaler och gemener – fyllt med OS, barnflickor och mellovinnare:

… fast nu ringde min mamma och sa att nej, det var inte 1979 utan 1980 som vi åkte till Frankrike …

– Jävlar jävlar jävlar. Jävlar jäävlar!

När det gäller årtalen före min födelse funkar det likadant, varför jag är konfunderad över det där med att ”årtal är trista”. Okej, 412 f.Kr. är kanske lite trist – men tänk er då hur Aristofanes just då slet sitt hår över ”Lysistrate” som färdigställdes 411 f.Kr., och är hur rolig som helst.

Med tanke på denna min fascinerande och lite barnsliga glädje inför årtalsfakta är det faktiskt helt obegripligt att jag är så dålig på kungalängderna. (Förutom då Karl XII, som var 172 cm.)

43 kommentarer

Om fem år, då …

Om fem år, då …

Publicerat av Lotten Bergman den 20 oktober 2020 23:17

Jag har bestämt mig för att tänka att corona-tiden kommer att pågå i ungefär fem år. Lite grann som ett världskrig liksom.

Mycket är på undantag, men det mesta fortsätter ändå att rulla på i gamla hjulspår. Barnen slutar vara barn, medan de gamla blir allt äldre. Trots allt som händer eller inte händer, skrattar man och har lite kalas då och då – fast på nya premisser, med massa handsprit, några munskydd och väldigt få fonduer.

När jag hade bestämt mig för att vi kommer att hålla på så här i fem år, kändes det riktigt, riktigt bra. Om någon kommer dragande med ett perfekt vaccin i mitten av december blir jag förstås glatt överraskad, och så är det inte mer med det!

Upplyft av denna min nya insikt – femårskriget mot corona – satte jag tänderna i denna dag: en normal tisdag. Men två snabba möten med stora instanser (det som förut hette Landsting men som numera heter Regioner) om kommande digitalföreläsningar gled iväg och tog flera timmar. Ett klick på en sajt som gjorde reklam för solceller på tak resulterade i fyra telefonsamtal från solcellsexperter som på inga villkor ville mejla offerter utan prata om taklutning, väderstreck och vår skrala ekonomi.

– Jag vill inte låta dryg, men din approach är helt fel, Lotten.

Sa en.

– Tssst, det är bara att låna på huset! ALLA lånar på huset!

Sa en annan.

Timmarna gick. En trevlig språkfråga per mejl gjorde att jag trasslade in mig i en jätteutredning som jag inte alls hade tid med (om ”skägget i brevlådan”), och så kom Artonåringen och bad om ursäkt för att hans epilepsimedicin var tvärslut och han inte skulle hinna hämta ny idag.

Och det var då min dagsplanering for helt käpprätt åt helsefyr.

När jag kom till Apoteket, var det åtta nummer före mig. Efter 45 minuter var det fem. Bilden tog jag för att dokumentera hur synd det var om mig.

Och så fortsatte det i den stilen – jag

fastnade i bilköer
glömde handlingslappen
tappade bort min lilla handspritsflaska som jag är så duktig på att använda
glömde att jag behövde köpa bröd och det var minst en kilometer från kassan till bröddisken
åkte till biblioteket med fel böcker
skulle prompt in i en affär som bara släpper in åtta personer åt gången.

Och vips, var ”arbetsdagen” slut. Jag ryckte på axlarna och tänkte ”äsch, jag har ju fem år på mig att hinna ifatt!”, slappnade av och gick ut på dagens basketbollpromenad i spöregn.

Och hittade då något upplyftande mystiskt och väldigt annorlunda. Det är en liten näbbmus (?) och en större mus, som hade mött döden samtidigt, så här nära varandra. Vad tror ni har hänt?

“Two little mice fell in a bucket of cream. The first mouse quickly gave up and drowned. The second mouse, wouldn’t quit. He struggled so hard that eventually he churned that cream into butter and crawled out.”

Sensmoral: ge inte upp. Det är bara ungefär fem år kvar!

46 kommentarer

Lotten Inlägg