Nämen huuu, hörni. I lucka 19 var det ingen ände på bedrövligheterna. Alla dog, helt enkelt.

Men i båset var det lattjo!

Skogsgurra:
”Min enda kommentar får bli: God morgon!”

embryo:
”min ändå kommentar får bli: grod natt!”

Wickmanskan:
”Jag stärker mig med kulturstudion där Sven-Bertil  Taube framför sånger av bl a fadern Evert. Jag hoppas på att en av mina favoriter, Inbjudan till Bohuslän ska framföras.”

Flygbengan:
”Jag är en ledtråd.”

Babs:
”Nu är allt som vanligt! Jag är sen till båset och har ingen aning om som är HB.  Mysigt med sällskap här på läktaren!”

Brid:
”Jag tror vi ska ge oss ut i skärgården. Det växer blommor även på skären.”

Smultronblomman:
”Spännande att ens dotter blir ens svägerska! Jag älskar komplicerade släktförhållanden. Själv är jag syssling med min mamma och brylling med mina egna barn.”

---

 

Yes. Äntligen fick vi tillfälle att grotta ner oss i Emilie Flygare-Carlén (1807–92)!

Så säger jag för att det är så sällan man faktiskt får anledning att leta fram 1800-talsförfattare som egentligen inte har ett enda dugg att säga oss, nästan 200 år senare. Om vi tar Emilie som exempel och tittar på hennes verk, så ser vi långa beskrivningar av förvecklingar, många utförliga dialoger och massor av sorg och olycka samt obesvarad kärlek. 

Å vi ba:

– Gäsp. Vem fan bryr sig?

Men hör nu här. Emilie Flygare-Carlén var ett unikum i sin tid. Och samtidigt (förmodligen) en så himla ledsen människa.

Hon föddes som fjortonde (fjortonde!!!) barnet i en bohusländsk familj som hette Smith i efternamn. Nu tar vi en paus och tänker på mamman Margareta som födde 14 barn. Och för all del alla andra mammor som föder obegripligt många barn. Mina fem är ju en västanfläkt.

[beundran-för-barnaföderskan-paus]

Pappa Rutger Smith var på sin mammas sida av släkten Belfrage (hej Fredrik), och han drev minsann skeppsrederi och såg till att familjen hade det relativt gott ställt.

De bodde i ett stort hus i Strömstad, och lilla Emilie fick som liten palt följa med på seglatser och ta alla möjliga olika sorters ansvar för både det ena och det andra.

Som var brukligt på denna tid, gifte sig Emilie redan som 20-åring med en doktor Axel Flygare, och hon fick sedan i rask takt fyra barn med honom. Två av dem är namngivna, men de blev inte gamla:  Edvard (1829–52) och ”Mimmi” (1831–37), vilket bara det är hur sorgligt som helst när man ser att Emilie själv levde ända till 1892. Vi måste ta en paus igen.

[paus]

För nu fortsätter ju sorgligheterna. Blott 25 år gammal blev Emilie änka. Nämen WTF! sa hon och fokuserade på de två ännu levande barnen medan hon funderade på hur hon skulle kunna försörja sig. Nånstans på vägen fann hon kärleken i en jurist som hette Jakob Reinhold Dalin. De förlovade sig, planerade bröllop och Emilie blev skamligt nog gravid i den vevan … och så fick Jakob kallbrand och dog.

[paus]

Tydligen var han – juristen – en hyvens karl som peppade Emilie att ta för sig av lifvet, så när han dog sträckte hon på sig, födde barnet (som som vuxen hette Rosa Carlén, vilket ni strax ska få förklaring till) … men inte fick Emilie behålla barnet, ogift änka som hon var. Den döde Jakobs släktingar Jonas Bågenholm och Andriette Charlotta Ekelund adopterade den lilla dottern. Men varför har denna flicka då inte gått till historien som Rosa Bågenholm-Ekelund? Svaret kommer strax.

[tankepaus]

Men DÅ dör dottern Mimmi! Bara sex år gammal. 

[dra-efter-andan-paus]

Emilie har nu ett nyfött, bortadopterat barn (Rosa), en levande son (Edvard), tre döda barn, två döda barnafäder och ingen inkomst. Så hon blir inspirerad av Fredrika Bremer, börjar skriva, flyttar med lille sonen hem till sin mamma i Strömstad och sätter sig och skriver, skriver och skriver. Emilie Flygare författardebuterade därför 31 år gammal med ”Waldemar Klein” (1838).

Pfionnnggg! Ka-tjing! Emilie Flygare gör stor succé med sina böcker och får råd att flytta till Stockholm! Hej vad det går! Hon får massa hjälp av sin förläggare (ack, den som ändå hade en förläggare) och kan bo ståndsmässigt med sin nyupphittade make som ger henne ett extra efternamn: jurist-författaren och den glade fyren Johan Gabriel Carlén. Som har en bror …

[cliffhanger-paus]

Och det är nu det blir komplicerat i släktlängderna. För medan Emilie skriver böcker och gör sig ett namn – ett mycket känt namn – som författare, medan hon plötsligt får uppleva 23-årige sonen Edvards död och medan hon flyttar än hit, än dit i Stockholm (Ladugårdslandstorg 19, Regeringsgatan 64, Humlegårdsgatan 10, Humlegårdsgatan 29, Kaptensgatan 5, Grev Turegatan 55 och Humlegårdsgatan 43), gifter sig den bortadopterade dottern Rosa 1856 med makens bror: Richard Carlén.

[lyft-blicken-mot-taket-paus]

Bröderna Carlén, som nu var gifta med mor och dotter, hade förresten en författande syster som hette Octavia – men som skrev under de med moderna mått mätt synnerligen svårbegripliga signaturerna med jättelånga streck: 

• O—a C—n, O—a
• O. C—n
• Octavia C.
• Octavia C—n.

Fast det hör faktiskt inte alls hit. Men hon såg så här rolig ut.

 

Året efter Edvards död, tog Emilie sig 1853 an en fosterson, som senare skickades till sjöss, där han redan under sin första resa dog i ”hetsig feber”. 

[men-tar-det-aldrig-slut-paus]

Och så dog maken 1875 och dottern Rosa 47 år gammal 1883 – och när Emilie själv dog 1892 var hon helt ruinerad.

[nu-orkar-vi-inte-längre-läsa-paus]

Men skriva, det kunde hon; Emilie översattes till massa olika språk; hennes verk finns som filmer och teateruppsättningar – och hennes böcker fanns i var mans hem under åtminstone 100 år.

Idag säger vi ”vem?” när hon kommer på tal.

Nääää, nu har vi fått nog av döden, döden, döden. Det är dags att ta fram Plommonstopet, Plommonstopet, Plommonstopet.

Rafs, rafs.

Nu drar jag en liten lapp. Förhoppningsvis är det en liten människa, för de små tischorna är fler. Och mindre. Babs! (Fast jag har även stora tischor.)

Lucka 21 (den näst sista 2020) kommer på måndag morgon!

34 kommentarer

Jag lurades faktiskt och sa att det skulle bli en svår lucka eftersom den var enkel. Moahahahhaa! (Vet inte riktigt vad jag fick ut av det, dock.)

Här i Plommonstoplandet hade vi en ryslig massa internettrubbel hela torsdagen, så era kommentarer kom som ketchup ur ett durkslag. Spridda skurar.

Ingela:
”Har båset provat grynen av klippt havre, alltså inte valsade till flingor? Kokas med hälften mjölk och hälften vatten till den godaste gröten man kan tänka sig.”

Ardy:
”Vintersolstånd och julsång är det ju säsong för.”

Hemul:
”Oj, tjugo år gammal nu? Den tjockisen har jag sneglat på många gånger, den ska ju vara så bra sägs det.”

Cecilia N.:
”Jag fattar bara att det är inte Jürgen Habermas eller Jane Goodall. Eftersom det tydligen har skrivits enorma mängder på den där skrivmaskinen så är det inte Anne Frank heller. Ska jag berätta fler som det inte är?
Tjorven. För hon äter inte gröt.”

Rosman:
🌹 ”Det grötiga soundet som James gillar, fina bitar vid jul!”

Christina:
”Säger också som min idol Dolly Parton. ’I dont mind being called a dumb blonde. Because I know I’m not dumb. And I’m not blonde either.’”

PSJ:
”Jag gick bet på förra HB för jag kunde inte drömma om att lösningen var så enkel. Denna verkar ännu enklare, så då får vi väl tro att det handlar om … t.ex. Schuberts balettmusik.”

Leda:
”En dubbelnatur, denna HB. För att inte säga trippel. Kanske får vi se en kvadrupel innan sagan är all.”

PK:
”Allt tyder ju på Dan Brown.”

Joyce Carol Oates (f. 1938) fick mycket riktigt precis som i lucka 17 en skrivmaskin i ung ålder. Liksom jag, förresten. Men medan jag knattrade fram kåserier (ni vet, sånt där som fanns förr i tiden), skrev frk Oates böcker, böcker, böcker och åter böcker. Men varför kallar hon sig inte bara J.C. Oates utan även ”Rosamond Smith” och ”Lauren Kelly”?

Tydligen (men källkritisk som jag är, måste jag lämna några brasklappar här) ger hon ut böcker under namnet Oates när hon är seriös och nämns i Nobelprissammanhang. Pseudonymerna Smith och Kelly heter hon när hon … ja vaddå? Skriver dåligt och stavar fel samt har tunna historier?

Jättekonstigt. Men Smith & Kelly skriver alltså spänningsromaner, som Oates inte vill kännas vid. Oates skriver däremot psykologiska, brutala, jättehemska skildringar med djup?

Okej. Jag ska heta Lotten Bergman när jag skriver kåserier. När jag bloggar heter jag lotten.se. När jag ger ut tantsnusk kommer jag att kalla mig Lilly Lottstone. Min generationsroman med lögner om alla jag känner och där jag förtalar döda släktingar ska ges ut under namnet Eskil L. Tunlund. Nobelpriset tar jag emot under vilket namn som helst.

Tillbaka till Joyce Carol, som tyvärr (ja, förlåt, men här försöker man vara lite intressant) verkar ha haft ett i stort sett normalt liv utan sammanbrott eller ond, bråd död.

I The New Yorker hittade jag en träffande beskrivning av hennes författarskap:

”Her dozens of novels and hundreds of short stories, many of them set in western New York, forgo an air of cool mastery in favor of a kind of cultivated vulnerability, an openness to engulfment. Human existence, in her handling, seems a primarily somatic enterprise, and her greedily adjectival prose can sometimes read like a sort of dramatized phenomenology. Even on a bustling city street, her characters can come across as frontierspeople, or toilers on a polar expedition. As she invokes a world of pounding hearts and thumping ears and watering mouths, she exhibits a refreshing freedom from embarrassment, an indifference to the concept of overkill.”

Kanske är det bara så att recensenten gillar … eh … ord? Jag sammanfattar här i ett försök att förstå och översätta det ovan uttryckta:

”Hennes jättemånga böcker, som oftast utspelar sig i N.Y., uppvisar sårbarhet – och hon är verkligen inte den som överdriver.”

Gott så.

När det gäller mastodontverket ”Blonde” (2000), verkar den vara läsvärd – när man har kommit förbi tre kilometer försättsblad med budskapet DET HÄR ÄR EN PÅHITTAD HISTORIA.

Jag har kommit till s. 69 och inte tröttnat. (Värt att påpeka eftersom jag har blivit så snorkig att en bok som inte fängslar mig direkt åker tillbaka till biblo.) Men ni vet väl att det är en ROMAN och inte EN BIOGRAFI?

Sa jag att det är EN PÅHITTAD STORY?

Jag har letat efter skandaler eller äventyr eller bara några åsikter, men det mest spännande jag har hittat om Joyce Carol Oates är att hon inte har den blekaste aning om hur många böcker hon har sålt eller hur mycket pengar hon har. Eller som hon själv uttrycker det (klippet är inställt på rätt ställe):

Jahaja. Vatten. Jaså. Vi får väl se om jag orkar läsa ut hela Blonde – vars svenska titel för övrigt är Blonde. Jättefiffigt, verkligen.

Nä, nu kommer vi till kvällens mer spännande begivenhet! Plommonstopet hitåt! Jag har redan bestämt att vi har en hederstischa att dela ut till den fantastiska Jossilurens, så det så! Och nu drar vi en liten lapp, oj, den ser ut att ha hängt med länge … Pysseliten!

Lucka 19 kommer i ottan på lördag!

30 kommentarer

Ojojoj, vilken lätt lucka nummer 15 var! Har ni nånsin varit med om maken till rätta svar som stod som spyende spön i ett kallt krig? Mörker, kyla, mystiska väskor och Katy Perry i en enda röra.

Ardy:
🙂

Leda:
😢

Brid:
Undrar hur Jossilurens ska kunna få det här till Orlando Bloom då.

Hemul:
Jag undrar också vad Jossilurens ska ta sig till idag. Mitt förslag är att tillfälligtvis byta ut den gode herr Bloom mot någon annan eftersökt herre, till exempel Gary Oldman.

Nina:
Jag bedömer att min gissning _troligen_ är rätt. Jag har inte tillräckligt många av varandra oberoende källor för att kunna bedöma att gissningen _sannolikt_ är rätt. Varje underrättelsebedömning är ett ställningstagande. Konfidensgraden uttrycker den sammantagna värderingen av bedömningen, alltså kvaliteten. Denna värdering
grundas på respektive informationselements bedömda tillförlitlighet och sakriktighet, mm.

Konfidensgraden ”Bekräftad” innebär att informationen är att betrakta som fakta. Ska ej användas som prognos eller bedömning.
Konfidensgraden ”Sannolikt” innebär att avsevärt fler och tyngre faktorer talar till stöd för bedömningen än mot.
Konfidensgraden ”Troligen” innebär att fler eller tyngre faktorer talar till stöd för bedömningen än emot.
Konfidensgraden ”Möjligen” innebär att endast få och eller svaga faktorer talar till stöd för bedömningen.
Konfidensgraden ”Tveksam” innebär att i det närmaste inga faktorer talar till stöd för bedömningen, men det går inte att utesluta.

S.Pion:
Är det månne mig ni skriver om?

---

Alltså. Man skulle ju ha blivit spion. Komma här och tramsa med ”redaktör” och ”egenföretagare i bokstavsbranschen” samt ”vikarieadjunkt”. Pffft. Spioner är vi allihopa:

• W. Somerset Maugham
• John le Carré
• Milton Bearden
• Ian Fleming
• Valerie Plame/Sarah Lovett
• Frederick Forsyth
• Roald Dahl
• Graham Greene
• Ernest Hemingway
• Jason Matthews
• Peter Matthiessen
• Julia Child.

Okej, vi vet ju inte – hönan och ägget – kanske är det tvärtom så att blivande storförfattare är lämpliga som spioner. Hur som helst vill jag härmed spionera på nåt.

Hemlisbloggaren i lucka 15 var alltså John le Carré, född David John Moore Cornwell (1931–2020), en skicklig romanförfattare som var förbannad på brexit till sista andetaget. Som för övrigt dog på Royal Cornwall Hospital i förrgår. (Med denna logik borde jag [född Charlotte Stenson] dö på Stansons sjukhus.)

Men först föddes han (och hade en frånvarande mamma samt en kriminell, mysko pappa), studerade tyska och blev lärare – innan han under blott fem år var spion under kalla kriget. Och sedan bara skrev och skrev med den äran och stora framgångar.

(Jag funderar på vilka av mitt livs fem år som jag kunde ha varit spion. Mellanstadiet var trist, så jag offrar 1974–79 och hoppar direkt från trean till nian. Perfekt.)

I nio av le Carrés spionbaserade böcker finns en återkommande figur som heter George Smiley, som John själv kallade ”en internationell gangster” och alls inte såg som en läcker James Bond.

I ”Spionen som kom in från kylan” (som lucka 15 bygger på), är det dock en annan spiongubbe som går omkring i skrynkliga kläder – om än inte Orlando Bloom. (Däremot spelades den kvinnliga huvudrollen av Claire Bloom och en Harold Bloom har minsann varit redaktör för en bok om le Carré.)

I ”Spionen som kom in från kylan” kan man få tips som t.ex. att ha nyckelknippan i handen och låta nycklarna sticka ut mellan fingrarna som ett knogjärn. Att han i januari 2020 skulle ta emot The Olof Palme Award kunde han förstås inte ana när han skrev de raderna. Så här inledde han sitt tacktal för inte ens ett år sedan:

(Den där ”Tinker Tailor Soldier Spy” har förresten både Gary Oldman och John Hurt i rollistan – två skådespelare som jag av outgrundlig anledning brukar förväxla. Obegripligt eftersom John Hurt ju är Caligula i ”I, Claudius” och Gary Oldman är Sid Vicious i ”Sid & Nancy.)

John le Carré var i mina ögon cool när han utan skyddsnät for ut mot politiker som George Bush (Irakkriget) och Donald Trump (allmänt vansinne) samt Boris Johnson (brexit). Han tog ställning och blev riktigt förbannad på ett frustande, frispråkigt, välformulerat sätt som var befriande. Läs gärna ”The United States of America Has Gone Mad” (från 2003). Citat:

 Men så tog det hela slut i måndags.

Så! Nu ska vi dra en vinnare ur plommonstopet! Skogsgurra har försökt muta notarius publicus med rosa bubbel och andra, anonyma välgörare har försökt köpa tröjor, men si den gubben går inte. (Man måste i så fall vänta till när Julkalendern är slut och jag kan inventera mitt enorma lager.)

Vi rör om och draaaaaar … en liten lapp som det står … (nämen wtf) … eh … Skogsgurra på. Hur gick det här till? 🙂

Lucka 17 – fjärde från slutet – kommer på torsdagsmorgonen!

---

Bonus: embryo (som kommenterar våra 0 soltimmar i december)

ska du gå okcså läggra dej nu embryo

ja herregudrun det här vädret

jag vet: mittinatten mittpådagen

ja hela släkcten har släkct ner okcså gett upp det är som ett virus

men ska du inte sittra uppe med oss andra okcså se slutet på den psykedeliska thrillern det undrar jag nu

nej det fattrar ju vem som helst vem som är mödraren det säjer jag nu yo

vem är det då det undrar jag nu

det är hundvalpen

hundvalpen det undrar jag nu den kan man ju knapprast misstänkcra eftrersom ja du fattrar: en hundvalp

javisst är den misstänkct

en hundvalp är väl den man minst skullre misstänkcra det säjer jag nu

AHA DÄR SER DU DÄR SER DU DEN MAN MISSTÄNKCRER MINST KAN VARAN MEST SKYLDRIG DET SÄJER JAG NU YO

herregudrun embryo du är verkeligen en usel dräktektiv det säjer jag nu

sssch ser du inte att jag är utklädd det undrar jag nu till dräktektiv

nope

AHA DÅ ÄR DET NOG DEN BÄSTA FÖREKLÄDNADEN MAN HAR SETT ELLER INTE EFTRERSOM DET ÄR EN FÖREKLÄDNAD

det säjer jag nu

yo

34 kommentarer

Tänk att William Shakespeare lever! Jag är så glad över detta! (Mer om honom senare.) Nu tar vi en repetitionsvända i kommentatorsbåset.

KerstinB:
”En mycket smart man, den här HB, men kanske inte så subtil som han själv tror. Men om man har väldigt RÄTT och alla andra (nästan) har väldigt FEL, och man har hållit tyst om det i tio år, kanske det är svårt att vara subtil?”

Emma-Karin:
”Vill också passa på att tala om för det intresserade kommentatorsbåset att den 21:a december står Jupiter och Saturnus så nära varandra att om man riktar sitt observationsverktyg mot den ena så ser man även den andra.”

Jossilurens, för dagen iklädd ett nick: Sneru Lissoj
”Nu har jag tillbringat på tok för lång stund tillsammans med både Kanada och Kate Bush.
[…]
Dagens HB är självfallet Orlando Bloom.

Olle Bergman, aka DDM:
Shall I compare thee to a Hemlisblogg?
Nothing is more lovely and temperate.
Rough winds do shake the icy streets of December
And summers lease is all too far away
But this eternal summer on lotten.se shall not fade

embryo skriv en sonett

i hellskottland heller

embryo skriv en sonett säjer jag annars får du ingen rimmad till jul

men: åh

du kan skriva en kortsonett: en snett

Leda:
”Faktaresistens på hög nivå. Och en märkligt hållfast monark. Ner med allt! Pepparkakor åt folket!”

hakke (apropå att facit kom sent idag):
Tur att jorden inte kretsar runt julkalendern, även om det känns så i december.

Åsas dotter:
En kort spellista man kan ha som soundtrack till luckan! Toppenlåtar alltihop.

• Eiffeltornet – Ted Gärdestad
• Here Comes the Sun – The Beatles
• Free Falling – Tom Petty
• Bohemian Rhapsody – Queen
• Chandelier – Sia
• Drops of Jupiter – Train

Magganini:
”Envar sin egen namne, nästan.”

Där satt den, Magganini!

Galileo Galilei (1564–1642) var ett under av tankeförmåga och briljans – som dock jobbade i en sällan skådad motvind. Han blev intresserad och bekymrad och nyfiken och irriterad mest hela livet, vilket ledde till att han idag kallas ”vetenskapens fader”. (Hm. Vem är vetenskapens moder? Kanske ämnet filosofi, meddelar Wikipedia.)

Nutida historier om människor som har haft det tufft och motarbetats är så vanliga att vi har blivit blasé och bara rycker på axlarna och tänker nåt i stil med ”jaja” eller ”jag tror minsann att det kurrar lite i magen”. Men nu ska ni få höra vad Galileo fick stå ut med.

Först föddes han ju. I ett hem med en mamma av fin familj (Giulia Ammannati) och en musikerpappa som hette Vincenzo – som enligt Nordisk Familjebok var ”af en förnämlig florentinsk ätt, en framstående viola- och lutspelare, dessutom kännare af den grekiska och den romerska litteraturen samt väl hemmastadd i matematiken”. Om sonen Galileo står det i samma verk:

”Enligt faderns önskan inskrefs han 1581 såsom medicine studerande vid universitetet i Pisa, men öfvergaf snart läkarkonsten för att egna sig uteslutande åt de matematiska  vetenskaperna. Hans afsikt var ända från början att blifva professor i matematik vid något af de italienska universiteten, men först efter fruktlösa försök i Bologna, Padua och Florens lyckades han 1589 erhålla en sådan lärarbefattning i Pisa.”

Tänk att bli en så framstående figur att uppslagsverken listar ens misslyckade försök att bli professor. Nåväl, när han äntligen hade blivit professor, började han gräla med sina kolleger såpass att han sa upp sig och flyttade till Padua med sin sambo Maria Gamba och deras tre barn. Där var han glad och nöjd, men hela tiden kom han på nya idéer – eller så snubblade han över sådant som han kunde utveckla på egen hand. På försommaren 1609 hörde han talas om en apparat som två nederländska optiker hade konstruerat: kikaren. Så fort han hade vidareutvecklat och förbättrat den, vände han den ut mot stjärnorna och såg allt det som vi tar för givet idag: Jupiters månar, månens berg och dalar och Saturnus ringar samt att även solen har fläckar.

Tyvärr blev han 1610 flyttad till Florens, där han fick en upphöjd position med oändliga resurser. Och nu måste jag citera Nordisk Familjebok igen:

”På denna plats fann han dock ingalunda det lugn han eftersträvade; hans opposition mot Aristoteles’ filosofi bragte peripatetikerna i harnesk, och hans öppna anslutning till läran om jordens rörelse uppeggade teologerna mot honom.”

För det var nu GG, som vi ju kallar honom, kom i konflikt med kyrkan om religiositet och det vetenskapliga, fria tänkandet. Han förstod att Nicolaus Copernicus hade haft rätt om universums ordning. Så stark var kyrkan, att den kunde bestämma sig för att vetenskapligt tänkande helt enkelt var fel.

Galileo studerade och utvecklade teorierna om

• fart och hastighet
• gravitation och fritt fall
• vetenskapliga metoder
• relativitetsprincipen
• tidvatten
• tröghet
• kometer
• pendlars rörelse
• ljusets natur
• atomlära
• observationsastronomi.

Men han måste ju ha fel! sa kyrkans ämbetsmän och startade en hatkampanj mot honom. Falska dokument som ”bevisade” att han hade pratat i nattmössan kom i omlopp, folk ljög och Galileo Galilei ställdes inför rätta. Han dömdes till livstids fängelse (husarrest), och fick inför alla tydligt säga att han hade haft fel om planeterna och rymden samt att han helt tokigt hade trott att jorden snurrade runt solen. ”Naturligtvis är det precis tvärtom”, sa GG sammanbitet. Rättegången har i efterhand beskrivits som ett enda stort bedrägeri.

Jag frågade mina fem oerhört allmänbildade och i största allmänhet fantastiska barn och deras respektive om Galileo Galilei, och fick svar som handlade om Marco Polo, stenar i himlen, att han fick vara med i Queen, att han föddes samma år som Shakespeare – samt detta påhitt:

”Han gjorde skisser på en planet som han tänkte sig kunde kretsa kring en av stjärnorna i stjärnbilden Lejonet. Han föreställde sig att den var bebodd av tvåbenta tuppar som kluckade och gal för att kommunicera. De gal i Leo.”

Dagens ungdom, asså.

Men vi måste återvända till tavlan, som målades av en icke namngiven italiensk konstnär i mitten av 1700-talet.

Under de sista åren i livet skrev Galileo Galilei så pennorna glödde, men lite hemligt och i skymundan. När han dog, skedde begravningen i stillhet utan pompa och ståt, men med den närmaste familjen samlad. I en profetisk runa stod:

”I dag kom nyheten om förlusten av Galilei, som berör inte bara Florens utan hela världen. Nu när avunden får ett slut kommer detta intellekts överlägsenhet att bli känd och för all framtid tjäna dem som söker sanningen.”

Men tyvärr tog trasslet inte slut här. Nästan 100 år senare flyttades Galileo Galileis kropp till en mera ståndsmässig plats, och då passade man på att ”undersöka” liket. Högerhanden var okej, men resten var i dåligt skick (efter bara 100 år!). Flera vansinniga präster tog då och plockade på sig delar av liket – bl.a. en tumme två långfingrar, en ryggkota och en tand.

Stackars Galileo Galilei kunde sedan inte ens vända sig i sin nya grav.

Relikerna har sedan dess bytt händer tusentals gånger, men museer har försökt samla dem på ett enda ställe. De har nästan lyckats.

Men hörni. Nu borde vi ju skriva ett filmmanus om Galileo Galilei. Musikintrot är ju självklart och i dessa coronatider kan vi dra en parallell till 1620-talets pest. Associationer till nutidens ”fake news” kan vi påstå är tillfälligheter.

Men var är plommonstopet? Så här dags på lördagsförmiddagen brukar vi ju inte dra en vinnare. Så det får bli två – som tack för er tålmodiga väntan! Jag draaaar …

• Kråkan!
• Katt!

Plommonstopet behagar minsann uppvisa djurisk humor.

Lucka 13 kommer på söndagsförmiddagen!

---

Lite mer om den fantastiska William Shakespeare, som på riktigt fick Storbritanniens andra vaccinspruta. Detta fick meme-världen att gå i spinn och skoja till det.

• The Taming of the Flu

• So, if Ms Keenan was patient 1A, was Mr Shakespeare ”Patient 2B or not 2B”?

Casting director:
So what would you bring to the role of second patient? We want a sense of real drama and patriotism here.
Auditionee:
I’m literally called William Shakespeare.
Casting director:
Fair enough, the part’s yours.

40 kommentarer