Nu ska ni få vara med om ett experiment!
Selma Lagerlöf (1858–1940) fick Nobelpriset 1909, men det som alltid har fascinerat mig mer är det faktum att hon skrev ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige” med nystavning 1906–07. Det är lite som om jag skulle fortsätta att skriva kasjunöt (SAOL 2006–15) och dessutom dra till med
- påmmfritt
- mysli
- nesesär
- syckel
- axesoar
- komite
- jått
- bäsch
- tjid.
Ni känner att det skaver, va? Men Selma fick ett uppdrag att skriva en lärobok i geografi strax efter den stora stavningsreformen 1906 (min favoritreform alla kategorier), och gjorde det med den äran – såpass lyckad blev satsningen att det inte bara blev ”en geografibok” av det hela utan en riktig roman, som översattes till drygt 60 språk. Kan jag ens rabbla 60 språk?
Nils utvecklas från att vara en ohängd odåga till att agera som en ansvarstagande yngling, men dessutom finns ett myller av berättelser och detaljrika skildringar av bonde- och fattigsverige. Den är stundtals ovanligt brutal och karg för att vara en barnbok – men det är ju med våra moderna ögons mått mätt. Verbens plural hänger kvar, men dem vänjer man sig snabbt vid.
Redan i första kapitlet får lille Nils en hurring så att han tuppar av:
”Men i samma stund, som pojken gjorde detta, fick han en så förfärlig örfil, att han trodde huvudet skulle springa i bitar. Han for först mot ena väggen, sedan mot den andra, till sist sjönk han ner på golvet, och där blev han liggande sanslös.”
Så får man skriva. Det är ju faktiskt inte på riktigt …
Men så kom revideringarna. Och ändringarna. Och strykningarna. (Med ett och annat korrigerat stavfel, förstås.) ”Nils Holgerssons underbara resa” krympte och krympte tills den nästan inte ens var en liten tumme hög eller en tågresa lång.
Och nu kommer projektbeskrivningen!
Läs boken! Gamla upplagan!
Originalupplagan möter inga som helst motstånd så länge man är okej med att läsa på skärm, för Litteraturbanken står till vår tjänst. Här i kommentatorsbåset eller i en av Ninja upprättad grupp på Facebook kan vi strössla kommentarer och citera samt ställa frågor och rabbla korrfel!
Biblioteken som pga. pandemilagarna har måst stänga, har ändå beställningstjänsterna kvar, så gå in på ert biblioteks sajt, beställ boken och hämta vid entrén! Men se till att ni lånar rätt, oavkortad upplaga!
Varför ska vi läsa Selma tillsammans? Ptja, om inte annat för att finna att Nils åkte på vildgåsen Akka blott i kapitel 4, 30 och 54. Resten av flygresan sitter han på tamgåsen Mårten – utom när han flyger med örnen Gorgo, kråkan Garm, korpen Bataki och storken Herr Ermenrich. (Källa.)
Off you go! Läs Selma och berätta hur det går! Pagineringen är lite olika i boken från 1957 och den digitala på Litteraturbanken, så vi får använda kapitelindelningen som hänvisning istället.
Tillbaka till Selmas hår nu.
Psst. Fel upplagor:
Jippi, tjohej och så kul detta ska bli.
Men bibblorna fick väl öppna igen?
Njaaa. Alla bibliotek stängdes den 20 dec 2020 och skulle vara stängda till 24 jan 2021. Men den 22 dec – när alla bibliotek hade stängt och ställt om sina rutiner – visade det sig att den rekommendationen ”togs bort”.
”Bibliotek som omfattas av bibliotekslagen är en samhällsservice som enligt lag ska finnas tillgänglig för alla. I dialog med SKR har regeringen och Folkhälsomyndigheten därför justerat den rekommendation som kommunicerades på fredagens presskonferens.”
Men nästan alla bibliotek i hela Sverige är tydligen fortfarande stängda
.
Jag frågade en vän, som kommit från Syrien med den stora flyktingvågen 2015 (?), vad han visste om Sverige innan han kom hit. Han hade läst Nils Holgersson när han var barn!
Det låter spännande! Jag läser så långsamt att jag nog bara kan hänga med i max ett kapitel, sedan får jag traggla fram till sommaren på egen hand. Men i somras läste jag (lyssnade jag på) Anna-Karin Palms biografi om Selma. Jag blev alldeles fängslad av hennes livsöde – vilken otroligt cool kvinna! Hon satte mål, gick sina egna vägar och lyckades med allt.
Kul idé Ninja!! Måste ju göra något när mitt coronabroderi snart är klart …
Min lilla Mormor var ett Selma-fan. Jag har hela hennes Nils Holgersson-bok i ett tjockt, helfranskt band med guldsnitt, Bonniers. Men först kom boken ut i serien ”Läseböcker för Sveriges barndomsskolor, Utgivna av Alfr. Dalin och Fritjuv Berg. I.” I andra bandet, kapitel LII, ”En stor herrgård”, berättas om Nääs herrgård i Västergötland där ägaren Otto Abrahamsson inrättade en slöjdskola som blev mycket framgångsrik. Dit kom elever från alla möjliga länder. En elev från USA introducerade korgboll, som sen dess har spridit sej över hela lilla Sverige … Möbelfomgivaren Carl Malmsten höll några stormiga slöjdkurser på skolan; han hade ju sina pedagogiska idéer för sej.
Selma var kompis med Abrahamssons systerdotter, författaren Sophie Elkan, och vistades en hel del på Nääs. Även jag har besökt Nääs och fick då sova i Selmas rum. Hon spökade inte, men hennes ande svävade där.
Det första jag tänkte: kortklippt redan år 1887! (Fast det är ju klart, att klippa av sig håret och sälja för en god sak läste man om redan i Unga kvinnor.)
Har faktiskt aldrig läst boken. (Visste dock att den var menad som lärobok.) Har däremot sett något animerat avsnitt på TV när barnen var små. Och jag införskaffade en hebreisk översättning för dem. (Tillsammans med Mästerdetektiven Blomkvist och några andra svenska klassiker.) Kanske dags att läsa själv!
Fint broderi! Mitt coronakorsstygn är inte färdigt.
I Uppsala är biblioteken stängda. Man kan inte beställa böcker och inte lämna tillbaka. Men jag tror att vi har rätt upplaga i hyllan …
jo. Från 1947, två band och 55 kapitel.
Fast det var visst arbeta jag skulle göra nu.
Det var i fjärde klass vi läste den och jag avskydde den hela vägen igenom. Jag har för mig att vi läste själva ett kapitel i veckan och sedan berätta kapitlet för klassen , en i taget. Min avsky för boken kan delvis komma sig av att just den veckan när jag skulle berätta hade jag inte läst. Men också av hela upplägget att läsa en bit i taget och att tvingas läsa en speciell bok. Jag läste mycket själv men aldrig att jag skulle berätta vad jag läst för någon annan. Sedan tog det minst 20 år innan jag läste något annat a Selma, Jerusalem tror jag det var, och insåg vilken fantastisk författare hon var.
Jag drog igenom första kapitlet igår men läser några andra böcker parallellt så det visar sig hur långt jag hänger med.
Jag tycker att Selmas hår ser ut som en semla.
Jag undrar jag om inte Selmas korta hår kom sig av att hon varit sjuk? Det var inte helt ovanligt att man rakade av håret då, och då kan frillan bli just så där.
Jag läser på Litteraturbanken och är alldeles förtrollad, tillbakaflyttad till slukaråldern.
E-boksläsaren laddad med epub-filerna från Litteraturbanken. Har börjat läsa psalmen och versen. Har kanske läst en Selma-bok en gång. Kommer inte ihåg riktigt. Men jag har tänkt länge att jag skulle läsa denna. 🙂
Hm, tveksamt om min duger. Inga förkortningar eller sammandrag, men alla verb är skrivna i singularis.
Illustrationer av Bertil Lybeck, dock.
Klart den duger!
Ok. Synd. Då kan jag inte skylla på det i stället för att säga att jag inte hinner eller nåt (=är för lat) för att vara med. Men några sidor kanske jag läser i alla fall när nu boken är framplockad.
Hihi! Men vem vet, Magganini – det kanske blir en positiv läsupplevelse?
(Själv har jag bara läst till när Nils får örfilen än så länge.)
Jag läste min mammas skolupplaga, en röd en, som med tiden föll i bitar. Och när våra barn var små fungerade NH utmärkt som högläsning varje kväll innan dom skulle sova. Visst var det sorgliga händelser i boken och en av de otäckaste tyckte jag var när skogsråa på nyårsnatten stod på Gurlita klätt och bestämde vilka av traktens kreatur – hästar och nötboskap – som skulle dö under det nya året.
Barna däremot hade det mycket svårt när Nils kom åter till V Hammenhög och gåskarlen och hans Dunfin (tror jag hon hette) riskerade att bli mat men allra allra sorgligast var att när gässen sedan lyfte och drog iväg och började kackla och ropa så förstod inte Nils längre vad dom sa. Det var ett par tårögda ungar som kröp ner under täckena och försökte somna den kvällen.
Selma och hennes berättelser har följt mig hela livet, Det finns många av hennes böcker som är sorgligt bortglömda. Läs inte bara om Nisse!
Åh, hyttis, stackars ungar!!
Du får mig att tänka på att jag i nåt Sommarprogram hörde om pappan som sjöng Havsörnsvalsen för barnen som fällde lika bittra tårar över andungens öde som dina över Nils. Så pappan skrev raskt om slutet på visan till ’lilla anden till stranden hann’.
Allt vad man gör för sina ungar, va?
Vi har ett sorgligt minne från Västra Hammenhög. Kusligt rent av.
Av outredd/bortglömd anledning övernattade vi på Gästgiveriet i V. Hammenhög. Värden rekommenderade specialiteten, råka i gräddsås, och vi som inte ens bangar ur för gös med grönkål tyckte att det var en bra rekommendation. De magra råkorna var väl inte så värst. Men såsen var OK. Det sorgliga minnet kommer i nästa avsnitt. Fram med näsdukarna.
Frukosten avåts i lugn och ro och sedan var det dags att lämna orten. Utanför värdshuset står ett stort träd och nu var det fullt med råkor som inte alls verkade glada att se oss. De gjorde anfall och släppte träck. En del träffade. Och när vi tagit oss in i bilen fortsatte de att bomba den.
Morgonduschens fräschör och goda humör försvann liasom.
Om flätan:
” Lisbeth Stenberg har genom de beskrivningar Lagerlöf gör försökt spåra hur hennes kvinnoideal såg ut vid denna tid och anser att det finns en spänning mellan en uppskattning av traditionell skönhet och nyfikenhet på något annat. I flera sonetter nämns ”pince-nez” och ”kortstubbat hår” som tecken på en ny kvinnotyp. En kortklippt flicka leder till en fantasi där hon förvandlas till en page och den androgyna gestalten väcker ett tydligt intresse. Dikten Selma Lagerlöf skrev om sig själv avslutas med ett åberopande av hennes gammaldags fläta och hennes kärlek till skämt:
Sist får jag ej att tala om förgäta
Vad högst av allt hon älskar, som jag tror,
En äkta dårskap och sin långa fläta.[21]
Höll Lagerlöf verkligen så fast vid sin dotterlika fläta som det kan tyckas av dikten eller är avslutningen en släng av självironi? När Lagerlöf debuterade sex år senare var flätan borta.[22]”
(Från litteraturbanken: ”Tiden före Gösta Berlings saga”)
Vad intressant! Själv har jag idag lånat ”Den underbara resan” av Gunnar Ahlström, som kanske ska ge mig mer kött på benen. (Men se på fan, varken den eller själva Nils har jag fått tillfälle att ens snegla på under dagen.)
Jaha, det behövdes ju inte så många sidor för honom att bli liten. Man får se en del kul ord som man inte är så van vid. Som ”fortfärdig”, och ”bröstsmäck” minsann.
Jag kommer inte ens ihåg om jag har läst den själv, men när jag gick på mellanstadiet läste Fröken hela alltet för oss som följetong. Det var mycket trevligt, och vi fick rita under tiden.
Nu hade jag så där bråttom igen … Fy mej.
Abrahamsson härovan, som startade slöjdskolan på Nääs, hette inte Otto utan August i förnamn. Otto var hans systerson och han hette Salomon i efternamn; det var han som drev skolan. – Vem bryr sej?
Antagligen bara August och Otto, men de är döa sen länge så du är förlåten.
Tack, Ninja.
Jag har nu läst 100 sidor Nils Holgersson … via datorn. Är tveksam till om jag läste den som barn eller om den lästes i skolan. Jag har heller inget minne av att jag läste den för mina barn trots att jag läste för dem varje kväll– de tog nog del via någon film.
Eftersom jag är från Jönköping fick vi däremot tidigt i skolan bekanta oss med Viktor Rydberg.
Har nog bara känt till boken på ett ungefär. Lite förvånad över att Skåne tar sådan plats – 100 sidor av 239. Det blir inte så många sidor kvar till alla övriga landskap.
På tal om plurala verbformer så gällde de fortfarande mina första två skolår. Från tredje klass skulle de inte användas längre, men våra skolböcker var inte helt nya så vi fick sitta och ändra verbformerna däri.
AuL, jag tänkte samma tanke: Men ska ni inte komma iväg någon gång! Jag tror att halva Skåne måste ha varit strukit i den version som jag (obekymrad om verbformer) slukade som barn för i Litteraturbankens version finns en hel del Skånescener som jag inte kommer ihåg.
Selma var ju lärarinna i Landskrona, kanske påverkade det hennes berättelse.
Stackars Selma slet med skrivandet och tänkte inte på landskapsrättvisan utan mer på … storyn.
Jag, som fortfarande inte har hunnit längre än till sidan 17 (ska bättre mig i helgen), har hört att Halland endast flygs över. Okej. Men det gör inte litteraturen sämre, tänker jag. (Som, och jag upprepar mig, inte har läst så långt än.)
De flyger tydligen lite i zickzack. Eftersom de flyger över Blekinge efter Skåne, så borde de inte alls passera över Halland. I och med att berättelsen handlar om en skånepåg så tyckte Selma kanske att Skåne skulle beskrivas lite mer omfattande.
Upprepa dig gärna Lotten, det gör Selma också. ”Som redan berättats … ” dyker upp här och där.
Man skulle kunna tro att hon gått på någon av alla dessa skrivarskolor som lär ut strukturen i klassiska hjälteberättelser. Christopher Voglers The Writer’s Journey, handlar om hur man berättar en framgångsrik berättelse och den bygger i sin tur på The Hero with a thousand faces av Joseph Campbell. Hjälten kastas in i ett äventyr. Möter motstånd, fiender, allierade och svårtydda typer. Använder list, specialkunskaper/egenskaper, vinner insikter och går jublande i mål. Men om man kollar utgivningsdatum verkar det mer troligt att Vogler och Cambell läst Lagerlöf.
Om man vet hur vildgäss flyttar, så är det ett fasligt sicksackande över Skåne. Men det är skickligt gjort, liksom berättelsen om Smirre. Smart drag att låta honom schasa iväg gässen titt som tätt.
AuL, det är ju två band och det andra bandet har 446 sidor.
Och jag har kommit till sidan 114.
Numera med icke-kalla Skånevintrar så är det många vildgäss som stannar i Skåne vintertid. Somliga håller till vid Öresundskusten i Malmö, Lomma etc. och dagligen flyger minst ett gäng över Lund till någon åker lite ost härom. Rätt ofta ser jag dem även på tillbakavägen sen eftermiddag, ibland kacklar de rätt högt.
När mina barn (f -89 och -91) gick i skolan (år 4?) läste de en modernare version om pojken och katten. Jag tror de var på semester i Skåne och katten smet och pojken letade. Och föräldrarna? Tja, de for väl hem till Norrbotten och jobbade igen? Minns inte. Men pojken och katten strävade hemåt, var och en på sin sida landet.
Nån annan med mer uppdaterade minnen?
Kan inte DDM gå ut och underhålla Bernie lite?
Jo, den där med pojken och katten känner jag igen. Frågade just H som svarade ’sjukt tråkig bok, jag läste den inte ens, bara på lektionerna när vi måste, den var så tråkig att det inte gick att traggla sig igenom den. Det var en faktabok skriven på skönlitterärt vis, men väldigt, väldigt dåligt.’
Och det jag kommer ihåg av den sä är jag böjd att hålla med.
Är du säker på att det är Bernie, Niklas? Det liknar också ganska mycket Sven Gren.
Jag ska skriva ut och rama in Niklasses bild, där ju Bernie sitter i busskuren utanför vårt hus.
Det tog inte ens ett dygn så fanns det stickbeskrivning till Bernies vantar.
Fast hans är gjorda av en avlagd tröja.
Vi är lättade och glada att det ser ut att ordna sig. Och när vi såg vantarna så tyckte jag att Hyttis skulle skicka ett par Granbergsdalsvantar till J.B. (nej inte det där förvuxna popsnöret med ögonbrynen utan till sanitetsporslinet). Och på den ena står det ”IN YOU WE TRUST” och på den andra ”GRANBERGSDAL”.
Tänkte förstås på Skellefteå och halsduken.
Får ta Selma senare. För nuvarande håller jag på och läser om alla mina Ture Sventon-böcker. Via denna läsning hamnade jag i en (annan) rolig blogg. Där avveks det ofta från ämnet men, som en kommentator så riktigt påpekade: ’Vad vore bloggvärlden utan alla dessa utvikningar.’
Man sysslade med problemet med att herr Omar sminkade sej svart för att se ut som en n. Besvärande och kränkande har det sagts. En kommentator påpekade då att även det faktum att Ture S. säjer Ture och temlor är kränkande, nämligen mot de personer som läspar. Och så vidare.
Där dök, i en annan tråd i bloggen, upp Gustaf V:s kock, Monsieur Paul Arbin. Jag spetsade öronen för jag har en kokbok som sagde monsieur har givit ut. Boken börjar med Entréer och första receptet är på Tullgarnspaj, populär som kungens picknicmat. Här är ingredienserna:
150 g smördeg
400 g spaghetti
200 g smält smör
1/2 liter grädde
150 g riven parmesanost
150 g rivet, salt kött
2 ägg vispade med 2 dl vispgrädde
250 g kalvbräss, stuvad i grädde och köttglace
200 g kokt eller stekt kyckling, hackad eller i tärningar
2 msk bräserad tomat
1 äggula
salt, peppar, muskot
En kommentator skrev att detta lät som en riktig kaloribomb med många civila död. Eller hur? Hur kunde V-Gurra vara så smal med sån mat?
1996 arrangerade Sveriges Hembygdsförbund Nils Holgerssons år – 90 år efteråt. Nisse skulle resa i nutid och jag vill minnas att förbundet uppmuntrade oss att skriva nutida skildringar av våra landskap hur de kunde tänkas presentera sig se från en gåsarygg idag.
Bra att Hembygdsförbundet uppmärksammade Selma men jag vill minnas att
det inte var något större intresse från medlemmarna att skriva.
Läsa Nisse från en platta – näe tack! Hålla en bok i näven, ja tack!
OT: Vår e-mail ligger fortfarande nere så vi kan inte avslöja statshemligheten
här i båset vad gäller SGs tröja men jag tar risken: Large. Så finns det ju Eniro och Hitta.se vad gäller resten.
Alltså den där pajen, jag vet inte ens om jag tycker den låter god!
Mastig och mäktig, och på något sätt kan jag inte se V-Gurra traska runt på Tullgarn i en takt som skulle göra honom hungrig till den grad.
Ninja: Den låter vämjelig. Säj som det är. Och på picknick; där är det väl krångligt nog att få i sej sin macka och sitt te, i ojämn terräng och så där.
7 dl grädde totalt. Och så 2 msk tomat; lite grönsaker måste man ju ha, haha.
Jag tänker också på kladdet när det är så mycket fett och grädde, det verkar otroligt attman skulle kunna äta den utan tallrik och bestick. Och vad är det då för vits att rassla ut i buschen med käket?
Jag tror en picnic på kunganivå inbegriper både bord, stol och bestick. Säkert också några som bär utensilierna också. Men det förhindrar inte att receptet låter vämjeligt.
Efter 148 sidor har jag fått min fulla dos av Nils Karlsson. Den är för träig och Smirre räv lite för allestädes närvarande.
Och apropå Nisse och jubileet 1996: H jobbade under många år på UR och UR gjorde en filmatisering av Nils Holgerson i till jubileet (som H inte på något sätt var inblandad i). På en konferensresa till London något år senare fick H:s dotter L , då ungefär 12 år, följa med. På konferensen var också några andra UR-medarbetare och vid något tillfälle var det en som frågade L om de brukade se UR:s program i skolan. Det enda L kom på var just Nils Holgerson som hon sågade strax under fotknölarna som ungefär det värsta hon sett. Naturligtvis var den som frågade den som hade gjort programmen och dessutom just blivit H:s chef.
Tack för stooort skratt, Niklas!
Min Nisse-läsning tar inte fart. Jag ska … jag ska bara … måste först … snaaart.
Än har jag inte läst vidare något i dag, men en liten stund blir det nog sedan. Tack Niklas för upplysningen om att verket är uppdelat på två band. Det förklarar det som kändes smått oförklarligt.
Två band var det. Lilla Mormors efterlämnade Nils H. var ’två band’ i en bok. Det benämns inte första och andra delen utan just första och andra bandet.
Första upplagan, de gröna böckerna på första bilden ovan, är illustrerad av Carl Larsson. Har du en sån håll i den och vårda den för auktionspriset ligger på 2000 – 4000 kronor. idag.
Konstigt. I Gedins stora Carla Larsson-biografi berättas hur CL tröttnat på att illustrera. Selma själv skrev till honom och ville ha hans bilder till Nils H-boken men Carl sa nej. Karl Otto Bonnier bekräftar att han var övertygad om att CL skulle tacka nej till uppdraget. Så det blev inget av med det och vem har då illustrerat den upplaga som Hyttis talar om?
Jag vill bara hälsa till alla att det bara är bra med mig, fick inga men av att gråta mig till sömns…kommer ihåg det mycket väl! Lika väl som när Pelle Svanslös träffade på Gangstergänget i Chicago
Hälsar Hyttfogden och Skogsgurras ena rödgråtna barn
Ö
Finns hos dotra den gröna upplagan från 1906,” första till tusende exemplaret”.
Betr Carla Larsson mindes jag dessvärre fel, skulle ha varit Bruno Liljefors.
Jäpp! Jag hittade bilder av Liljefors och Bauer, mest fotografier av massa olika personer.
Ooooh! Jag hoppar omkring och klappar händerna av förtjusning!
Just detta med att Calle fick uppdraget men inte pallade och Selma fick påminna och tjata och så bidde det Bruno istället! Det är SÅN kuriosa som gör min prillig av lycka!
Nu kan jag sätta igång på allvar.
Första upplagan var inte illustrerad. Det är ju den jag nu läser via Litteraturbanken och där förekommer inga illustrationer alls.
Calle L. fick inte ens nåt uppdrag; han tackade nej kort och gott.
I dom här är det i alla fall bilder, då är det väl kanske andra eller tredje upplagan jag har här då.. . De är i alla fall tryckta 1906 och jag har börjat läsa, de är ju väldigt bra!
NUUUU fattade jag att ”Ett rödgråtet barn” ju är ett barn i Hyttfogde-Skogsgurra-familjen!
Välkommen hit!
Tack! Jag grät ju mig till sömns när vi läste Nils Holgersson. Jag kommer kanske att byta till ett annat namn om jag skriver nåt mer för det är ju ett väldigt dystert namn 🙂
Vet du, Lotten, nu fastnade jag i Nils Holgersson. Tack för lästipset!
Del ett som tillhandahålls i Litteraturbanken har texten:
Första – tionde tusendet.
STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1907
Men tydligen kom den ut redan 2006 med bilder och allt. Lite lustigt om det finns två olika förstautgåvor.
År 2006, 100 år efter första utgåvan, hade Lunds stadsbibliotek en utställning därom.
Jag lyckas inte göra finlänk, kanske fungerar det ändå:
https://www.ub.lu.se/en/sites/ub.lu.se.en/files/2006_nils_holgersson_100_ar.pdf
Eftersom Båsmor accepterar OT och detta inlägg innehåller veckan nyord: ”Misshyvla” så rekommenderar jag ett besök:
https://www.maskinisten.net/viewtopic.php?f=10&t=331124&lv=0&start=15
’Ett rödgråtet barn’ är väl ett perfekt nick.Fortsätt så!
Och det där med ’Första till tionde tusendet’ får man förstå enligt den tidens sätt att ange upplagans storlek. Man överdrev gärna, om jag säjer så. Väntar nu på att nån energisk människa utreder detta åt oss mera i detalj.
Betr. Carl Larssons nej till erbjudandet att illustrera Nils H.
Carl hade med stor fröjd ritat bilder till Anna Maria Lenngrens samlade dikter, till Fältskärns berättelser och till Rydbergs Singoalla; där fick han kritik. Anfangerna hade gjorts i rött och kritikerna skrev att boksidorna såg ut att vara fulla av loppbett. Carl själv var inte nöjd med kvalitén på trycket. Undra på att han sen inte ville hålla på med illustrationer.
Från 100-årsjubileumsutställningen på Lunds Stadsbibliotek kan man om illustreringen av verket läsa:
Boken skulle illustreras, Bruno Liljefors avböjde men hans okände lärjunge John Bauer fick lämna förslag. Efter ett år var han färdig men med två undantag förkastades hans bilder. ”Hans utkast äro alla rent av gräsliga” skrev Selma Lagerlöf till Bonnier. Och den första upplagan illustrerades i huvudsak med föga inspirerande fotografier.
Inte blir man klokare av detta!
Jag letar förtvivlat efter mer info – nån måste ju ha skrivit en doktorsavhandling om illustrationsturerna! Jädra internet till att inte svara på frågor!
Har bara en stilla undran om in te Emmentaler är från Scheitz och inte från Frankrike?
I alla fall kan man påminna sig de Gaulles klassiska uttalande om man kan inte förväntas regera en nation med 246 ostsorter.
Nej, Emmentaler kommer från ICA. Det har jag sett. På inernätet.
Naturligtvis är det så, Niklas.
Det blir för övrigt Kaplans.
Jag håller med ÖR om att ’Ett rödgråtet barn’ är ett helt fantastiskt nick.
Jag får väl fortsätta vara rödgråten här då fast varken det eller barn stämmer längre.
Det blir ju ännu märkligare om Liljefors också sa nej för del ett, 1906,innehåller två målningar av Liljefors och två av Bauer samt 20-talet foton.
Del två, 1907 första – aderton tusendet, verkar det som att ”man tager vad man haver”, inte mindre än nio olika konstnärer har bidragit med målningar samt 30-40 foton. Prins Eugen är den enda som jag känner igen sen förut.
Känns nästan som att det inte var riktigt fint att illustrera böcker om man var känd konstnär.
Jag brukar tycka att Bauer målar fint men han har med en föga imponerande bild på en sälattack, inte ens med all vilja i världen ser jag att det är en säl. Dessutom har en Märta Ameen bildragit i del två med en bild på en utmärglad häst. Den minns jag från när jag var så där liten och satt och grinade.
Böckerna finns att beskåda i Närke. Jag skickar gärna nån bild om ni vill men teknisk idiot som jag är så vet jag inte hur resultatet blir. Kanske bäst att jag skickar i sms till nån annan som kan lägga in….
Den utmärglade hästen kan mycket väl varit en anledning till att börja grina….
Jo, Ninja, originalet kommer från Schweiz. Men har assimilerats av fransmännen och räknas till den franska ostskatten. Sista delen av namnet har samband med USD och andra myntslag.
Winston Churchill lade till: ”Hur kan man regera ett land som har 300 religioner och en ost?”
Han är ju också känd för ett antal andra citat varav det till pinsamhet vanligaste är ”Ost ska vara torr, kall och gratis.”
Vår svenska Herrgårdsost är ett försök att imitera Emmentaler. Den blev ”ganska lik” originalet och har fördelen att ha betydligt mindre ostmästarboställen. Den utpräglat nötiga smaken har också reducerats.
Vivi Edström. ’Selma Lagerlöf’, sidan 78, om bilderna i första utgåvan av Holgersson-boken: ’Bildmaterialet kom till sist mest att bestå av murriga foton från olika platser, som på sin höjd förstärker den geografiska informationen.’
Boken har senare illustrerats av Bo Notini och Bertil Lybeck. Det är Lybecks bilder som jag minns från den där stora gröna Holgersson-upplagan som fanns hemma hos oss när jag var liten och som även är med i Mormors finare utgåva, tryckt 1953.
Lybeck bor i min upplaga från 1957 – som även har den här klargörande bilden av hur Nisse flyger.
Jag läser i detta nu, och fastnade för den ljuvliga beskrivningen av hur marken under dem är rutig. Nu vet jag att rågen sås på hösten och håller sig grön under snön.
Snö i Skåne … ja, det vara andra tider.
Han som gjorde kartan här ovan hette Moje Wolter. Jag läser i ”Smålänningar i Stockholm” (1942):
Född 30 sept. 1890 i Västervik. Ingenjör vid Rikets allm. kartverk. Realskoleexamen 1907, stud. vid Örebro tekniska gymnasium, specialkurs vid Generalstabens topografiska avdelning. Löjtnant, Generalstabens topografiska avdelning i Finland. Innehar Finska frihetskorset 4 klass, Tammerforsmedaljen. Finska frihetsmedaljen.
I upplagan som kom ut 1957 med båda delarna i ett band är Bertil Lybeck den ende illustratören. Boken hittade jag på loppis nånstans här i Bergslagen och en stämpel anger att elever i Mariaskolan i Fagersta har läst den.
OT (väldigt OT!):
Äntligen en rimlig förklaring till den märkliga benämningen masskorsband.
Nu måste jag kolla min hebreiska upplaga!
*tum*tum*tum*
Utgiven 2006 i åminnelse av 100-årsjubiléet. Ser man på! (Tredje tryckningen. Säljer den så bra?)
Illustrationer av Bertil Lybeck
Står inte vilken svensk (eller annan) utgivning översättningen är baserad på. Men står att första hebreiska utgivningen skedde 1944.
Kanske dags att äntligen läsa boken …? Har ju läst annat av Selma. (Men har ju precis just för 5 minuter sedan fått två andra beställda böcker så …)
Jag har aldrig stött på ”Utkantssverige” eller Bambi Rössner förut Niklas, men det där lät ju intressant!
Fast (sju minuter senare) … helt och komplett olyssningsbart. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, men jag pallade inte – fastän jag var så intresserad av att höra om korsbandet inte alls heter som det heter på grund av bandet runtenom. Sorry, sorry!
Nu har jag läst hela första bandet, mestadels i pauserna i marmeladkokningen. Det finns mer frukt som ska bli marmelad, så det är gott hopp om fortsättningen också.
Läste boken i barndomen också men mindes inte att Smirre räv förföljde dem. Antar att det går illa för honom på slutet, det är väl den sortens berättelse. Fast det går illa för en del sympatiska figurer också. Realism, antagligen.
Om Holgersson-illustrationerna har Barbro Schaffer skrivit: ”Att göra fantasin autentisk – om Selma Lagerlöf och hennes illustratörer” i ”Selma Lagerlöf och bildkonsten”, 1989
Nu har jag övergivit Ture Sventon och börjat läsa Nils H. Där stöter man strax på ordet ’smäck’ och då ville jag göra en liten kommentar till det. Gogglade på ’smäck’ och hittade där en länk till – Lottens blogg, november 2014! Och si, där hade jag kommenterat just ordet smäck. Så nu behöver jag inte skriva ner en kommentar; jag kopierade min gamla. Här är den:
“Sitter som en smäck”, vanligt uttryck. Men den ursprungliga smäcken var inte en mössa vilken som helst. Den sorgdräkt som bars av kungliga damer bestod av lång, svart klänning med vita batistförkläden samt smäck och gravor. Smäck var en liten vit hätta med snibb som gick ned i pannan och baktill på smäcken var en sorgslöja, gravor, fäst. (Jag VISSTE att jag hade utrett detta i nåt sammanhang men orkade inte börja rota i mina egna arkiv; gogglade i stället och återfann upplysningen i min egen kommentar hos Bloggblad i ett inlägg om Frälsningsarméns bahytter. Jojo, man är med, ska ja säja.)
Måste tyvärr hålla med Båsmor. Satir är SVÅRT.
Testar lite
[i] Kursiv[/i] [b] Fet [/b]
Nu tror jag att Litterturbanken inte har läst in bildmaterial från de två ursprungsutgåvor de tagit texterna ur.
Såg för övrigt en uppgift om att Bertil Lübeck gjorde sina Holgerssonillustrationer 1931.
Nähä 🙁
Jodå!
Ett ord jag inte kände till påträffade jag i Nils H-texten: grissla. Det betyder brödspade som man har till hjälp för att sätta in bröd i ugnen.
Skogsgurra: Av nån mysko anledning måste man sedan ungefär 2017 göra kursiver med em, alltså
hake em hake
Fetstil gör man dock på vanligt sätt med
hake b hake
Och hakke är inte inblandad.
Ni som väntar på tischor: Skogsgurra, Dina och Zkop! Den kommer! Jag är bara oerhört seg i kolan och äventyret att ta sig till posten är på nåt sätt oöverstigligt.
Ni som inte heter Skogsgurra, Dina och Zkop och ändå längtar efter en tischa: mejla mig! lotten@bergman.com
Jättekul att ni allihop läser boken som beskriver min underbara resa genom Sverige. Jag har ju upplevt så många spännande och intressanta grejer längs vägen. Hur går det för er? Eller har ni kanske redan börjat er egna resa genom landet?
Funderingarna om min resa hittas även här: http://www.nilsholgersson.sahav.net/resa/
Jag tappade styrfart efter halva boken, men ska kliva på gåsryggen igen i höst!
Jag tror att jag förstår vad du menar. Trevligast är kanske att läsa boken parallell med sin egen resa. Eller så klart när den mörka årstiden är tillbaka…
Nu är det verkligen dags att läsa boken som beskriver min underbara resa, eller?