Här går jag omkring strakbent efter en hysterisk baskethelg med så mycket basket att jag dels vill klaga lite, dels inte på några villkor kan klaga eftersom det ju handlade om basketspel.
– Gamla människan – spela basket en hel helg?
– Jupp, så blev det.
Dock kan jag med gott samvete klaga på en kinesisk duschkabin som var så infernaliskt svår att skruva ihop att till och med den inkallade rörmokaren svor eder och förbannelse.
Men vi tar det från början. För när vi flyttade in i vårt fula hus 1999, var det fuskrenoverat med rea-plastmattor och knottriga vävtapeter från ungefär 1982.
– Vi blir nog rika snart och får massa pengar.
– Ja! Nobelpris and what not.
– Så vi står väl ut med allt fult tills kosingen rullar in?
– Jahadå!
Sa vi och så rullade inte alls kosingen in, utan bara massa barn och illa betalda uppdrag. Åren gick och duschrummet blev läbbigare och läbbigare.
Bild från 2006. Den bruna plastmattan är kvar, men den gula, knottriga tapeten har målats vit. Handikapptoans fiffiga handtag funkar perfekt som pall för de minsta. Den snygga 50-talsspegeln och den lilla basketbollen distraherar kanske lite?
När den gamla duschkabinen sprack och toan slutade spola, fick jag nog och bestämde att det skulle ätas lök och potatis tills vi hade råd att köpa en begagnad toa, färg, rödsprit och den billigaste – men ändå snygga – duschkabinen.
Så skred jag till verket och slängde allt som slängas kunde och sparkade sönder duschkabinen som vore jag Bruce Willis.
Finfina fynd under den numera slängda duschkabinen.Den gamla larmknappen for all världens väg – till de numera vuxna barnens stora besvikelse.
I två veckor kämpade jag, målade in mig i hörn blev yr av rödspritsångor, spacklade och kletade och hade mig. Ibland pekade jag med hela handen och lät den tillfälligt hemmaboende Tjugofyraåringen skrapa och gnugga han också. En morgon överraskades vi dock av …
… detta sabotage! Någon hade brutit sig ut ur väggen!
Denna någon presenterades för grannens katt.
Mums.
Gamla tapetprover klistrades på hyllplan och ovanför handfatet, den gulnade plasten på strömbrytaren lackerades svart, ett auktionsfynd som skräpade i källaren sattes med stor möda upp på väggen – och plötsligt kunde jag se framtiden an med tillförsikt!
Före–efter.
Men så var det den förnicklade duschkabinen: billig och snygg samt obegriplig. Jag kommunicerade med säljföretaget och bad om instruktioner eftersom den medföljande bruksanvisningen var så otydlig. De skickade samma bruksanvisning via mejl.
Men till slut bände och vred och vände vi så att allt nästan passade!
Före–efter. (Den lilla svarta lådan på den vita pallen är en snillrik musfälla som inte alls ska vara där.)
Nu ska jag bara gå ner i källaren och ta upp nåt skåp, en annan spegel kanske och en gammal skolplansch eller två? Kan man dölja de fula rören under handfatet med nåt kul? Ett paraplyställ? Hm.
För att nu knyta ihop bloggsäcken som jag inledde med några klagomål; jag ska verkligen inte klaga. Vi har det bra trots snuva, knävlar, aprilväder, vattenläcka på vinden, möss i källaren, trasig bil och skoskav.
(Ha, jag klagade genom att säga att jag inte ska klaga. Typisk aprilfeeling.)
– Hur kommer corona att förändra bostadsbyggandet framöver? sa jag med rynkad panna. Och finns det verkligen ett samband mellan D-vitaminbrist och covid-19?
Tyvärr var jag helt ensam i rummet, så jag fick inga svar. Dessutom satt jag och tentade en arkitekturhistoriekurs digitalt under tidspress, och skulle inte alls fundera i sådana banor. Jag skulle istället komma ihåg 1800-talets byggnadslagar och stadgar och hur nytillkomna lagar vissa år påverkade ditten datten.
(Jag mindes varken någon lag eller årtal och fick 0 poäng på den frågan.)
TBC-arkitekturen kunde jag däremot mer om! För si, lungsoten, spanska sjukan och andra farsoter spreds till stor del pga. den bedrövliga bostadsstandarden som vi hade i Sverige vid förra sekelskiftet. Ett exempel: en sexbarnsfamilj i en tvårummare ansågs ha så gott om plats att de faktiskt kunde ha tre hyresgäster.
Vilken kakofoni av snarkningar det måste ha varit här! (Sådana där täcken hade mina farföräldrar. Tunga och röda var de.)
Obeskrivligt trångt var det alltså inomhus med våra moderna mått mätt – och dessutom trångt utomhus. Se här på de bebyggda innergårdarna; det är liksom kvarter inne i kvarter.
Så här trångt är det fortfarande i kvarteret Eldaren i Vasastan (Stockholm). Fem till sex våningar höga är husen, och mörkt och fuktigt var det. Tänk att springa ner och gå på utedasset där nere … (Kvarteret på bilden är förstås uppsnofsat och moderniserat idag.)
Inte bara fattigdom utan även trångboddheten och bostadsbristen bidrog till utvandringen till Amerikat. Men nu var det det här med TBC, som ju faktiskt kunde vädras ut och självläka. Via brainstormingar och arkitekttävlingar och massa utställningar kom man i början av 1930-talet på något som heter smalhusen – såpass smala är de att en liten tvårumslägenhet har fönster i två diametralt motsatta väderstreck. Perfekt för tvärdrag så att alla baciller och all fukt far all världens väg!
Smalhus i Göteborg! Kök, badrum och gemensam tvättstuga var nyfunnen lyx. (Jag gillar idén, men det ser blåsigt och omysigt ut och jösses, baaarnen, där är ju baaaarnen! Vem vaktar baaarnen?)
Som synes på bilden ovan, var smalhusområdena inte helt optimala för di små. Man vill väl som förälder ha dem inom synhåll i säkerhet på en någorlunda omgärdad gård? Javisst, sa arkitekterna och tog fram trolldegen och lekte fram stjärnhusen. (Kanske gick det inte till exakt så.)
Smalhus, fast som stjärnor och med innergårdar. Där längst ut kan man banne mig ha utsikt i tre väderstreck!
Den här kursen som jag går är absolut jobbigast av alla jag har gått sedan våren 2020. Det är så mycket litteratur och så många termer och så många gubbar, vars namn jag måste banka in med våld: Tony Garnier, Clarence Perry, Lawrence Mumford, Patrick Abercrombie, Sven Markelius, Backström & Reinius, Ebenezer Howard, Albert Lindhagen (Lindhagensplan!) P-O Hallman (som är Sveriges Camillo Sitte, jahadå), Hausmann, Walter Gropius, Le Corbusier, Mies van der Rohe, Carl Bergsten, William Morris, Ferdinand Boberg och Robert Dickson.
(Om ni är som jag, känner ni möjligtvis till Le Corbusier och William Morris i namnsörjan ovan.)
Men jösses, så intressant det är och vad mycket jag lär mig. Jag hade ingen aning om att miljonprogrammet (alltså att en miljon bostäder skulle byggas på tio år) ägde rum exakt 1965–74 och att det inte alls bara är jättekolosser till fula höghus. Fördelningen är
60 % trevåningshus
30 % radhus och villor
10 % jättekolosser till fula höghus.
Va? Man baxnar! Och häpnar! Sedan lugnar man ner sig och läser vidare.
Och så avslutar vi med en köksinteriör från 1930-talet. Vad tror ni att det står på de små lådorna bakom kvinnan?
Men, förresten, hur är det nu? Kommer corona att på något sätt förändra bostadsbyggandet framöver? ”Coronarummet” kanske är jobbahemifrånanpassningen i nybyggda huskomplex?
Igår skrev Andrew Walden: ”… jag brukar undvika allvaret när jag är rädd”.
Jag kontrar med: ”Jag brukar undvika allvaret.” För det finns överallt. Coronan har satt världen i brand och så ställer Prutt-Putin till det som lök på laxen. Jamen självklart gäller det väl då att fokusera på (tadaaa) automatiska textmaskiner som ljuger, fabulerar och hittar på?
Detta kallas på engelska ”automated content services” och funkar perfekt – även på svenska – med ett givet material inom t.ex. sport, mäkleri, börsnyheter samt trafik- och väderrapporter. Vi människor lägger inte märke till detta för att texterna ju (håll i er nu) är språkligt korrekta.
Sannolikt skrev en automat denna text efter att en meteorolog matade in parametrar.
Visst är det skönt att läsa en korrekt text? Datorn får instruktioner om hur den ska hantera informationen och inga faktafel kan uppstå om människan levererar korrekt ingångsdata.
Men den mänskliga känslan och språkliga krumelurerna är väl ändå roligare? Eller?
Så här kan en text se ut när den är skriven av en människa som förvisso kan stava, men …
Språkpolis Bergman ser fram emot att läsa korrekta, opersonliga, trista texter och slippa ta sig åt hjärtat när en butik skriver:
Eller … blir allt trist och platt?
Robotjournalistiken började bli användbar 2015. (Människor som skriver som robotar har funnits längre.) En textrobot är alltså datorprogrammet som genererar text. (Den har ingen hjärna, så den är lite klantig, men jag återkommer till det.) Roligast är de som baseras på GPT-3 från Open AI – ett Musk-relaterat, ideellt forskningsbolag. De har samlat in texter på engelska och liksom lärt sig hur texter brukar se ut. Alltså hur människor vanligtvis uttrycker sig i skrift.
Eftersom ”människor vanligtvis” tenderar uttrycka sig ganska banalt och med stavfel samt grammatiska horrörer, undrar man ju hur den sållande kvalitetskontrollen ser ut, men … den verkar funka! Insamlingsmaskinen kanske känner av stavfel och ratar texter med sådana? Textautomaten kan bl.a.
skapa konversationer – alltså dialoger
redigera
manipulera texter
svamla och skriva ren rappakalja.
Ni förstår väl att jag är särskilt intresserad av den sista punkten? I sina bästa stunder är textautomaten helt fantastisk – den kan till och med skriva (till synes) originella rader med högt litterärt värde. Men faktum är att den ljuger oförblommerat, chansar och hävdar saker som inte är sanna. Jag har testat och lärt mig att
Västerås ligger i Danmark
Chopin är kompis med Clapton
Elizabeth II har haft ett intimt förhållande med Mark Hamill
det krävs att man är bra på att åka skateboard om man ska söka till en kockutbildning.
Nu ska ni få se hur det kan funka!
Jag skriver tre inledande meningar på Anyword – meningar som inte riktigt hänger ihop logiskt sett. (De som står i kursiv stil nedan.) Sedan fyller automaten glatt på med vad som känns bra för den.
My grandmother told me that I should focus more on school. So I did. Little did I know that it would be my profession later in life. After high school, I went on to study English and Literature at university (fun fact: Dickens is one of my favorite authors). Then, after a few years working in finance as an assistant analyst, an opportunity presented itself to work as a professional proofreader/editor—and what better way to thank my grandmother for pushing me towards academics than giving her a job when she retired? Anyway, that’s not what we’re here for.
Dickens, jahaja. Jag testar ett annat ämne, som jag sätter en bra rubrik på: Clark Gable and Greta Garbo once met on a train.
Garbo och Gable i ”Susan Lenox (Her Fall and Rise)” 1931. Kanske möttes de även på ett tåg?
Texten ska innehålla love, cooking och anger, säger jag spontant till automaten. Till min stora förtjusning presenterar den då fyra textstycken med de finurliga underrubrikerna
Ingredients
Equipment
Method
Serving
Jättekul ju! Att beskriva hur Gable och Garbo möts som vore storyn ett recept! Men … tyvärr glömmer textautomaten bort denna fiffighet och bluddrar bara på. Men det är intressant bludder!
Ingredients
Clark Gable swept into first class, a black valise in hand and clearly annoyed about something. The train pulled out of Paris and began its journey across Europe towards London. He sat down beside her, staring straight ahead at nothing with that determined frown of his when he wasn’t gracing us with one of those luminous Hollywood smiles he wore so well.
Japp, här har vi helt klart ett ”luminous Hollywood smile”.
Naturligtvis måste vi kolla hur mötet fortsatte – enligt den fabulerande textautomaten. Oj, jädrar, det eskalerade snabbt!
Equipment
When Greta Garbo’s suitcase all of a sudden fell to the floor, their eyes met and they laughed hysterically. Each was quite impressed with what they saw before them. Garbo, who was never without her movie-star make-up, had showered that day so she did not look like herself; she looked like someone completely different. Clark Gable stared at her for what seemed like an eternity but in actuality was only about 15 seconds. Then he said, I love you. She responded by saying: I love food. They both burst out laughing again. Then Gable said, My name is Clark Gable. To which Garbo replied: I know. I am Greta Garbo.
Just then, from behind came Fred Astaire holding a glass of scotch and William Powell holding a porterhouse steak: Who wants what? he asked playfully as his arms stretched over each other’s shoulders.
Jag är inte riktigt säker på hur armarna sträcktes över varandras axlar, men det var ju imponerande att både Fred Astaire och William Powell var på samma tåg!
Fred Astaire och William Powell arbetade tillsammans en gång – i ”Ziegfeld Follies” (1945).
(Fortsättningen på tågstoryn finns i kommentatorsbåset.)
Vad säger ni? Låt oss hoppas att skillnaden mellan robotskriven text och människoskriven text blir att de riktigt skickliga skribenterna står ut i mängden och att de som faktiskt inte kan skriva och inte vill skriva, slipper det.
Det finns oerhört många företag som arbetar med textautomater, men jag har inte hittat någon som man kan testa på svenska. De flesta kräver lite krångel med inloggning, men det var det värt! Testa Anyword, vetja!
Sedan våren 2020 har jag läst tre små universitetskurser per år. Poängen ramlar in, frustrationen sprutar ur alla tänkbara håll när jag (sittande på höga hästar) anser att pedagogiken eller sajten eller dokumentationen eller presentationerna är undermåliga. Men ibland är det kul!
Nu läser jag en kurs som heter ”Praktisk arkitekturhistoria – bebyggelseutvecklingen från 1800-talet till idag”. Uppgiften denna vecka är att i något lera-liknande modellera fram ett givet bostadsområde. Jag väljer att arbeta med trolldeg, för att
namnet är kul
det är allmänt roligt när det vankas trolldeg
jag är ju himla van vid trolldeg
man nog kan hitta på så mycket kul med de 20 flaskorna med karamellfärg som sedan barnen var små står i skåpen.
Jag skred till verket. Noggrant läste jag universitetsinstruktionerna och insåg strax att det hade varit bättre med en keramiklera som de fakto håller formen som en elitidrottare och inte säckar ihop och ger efter som … eh, trolldeg. Men jag är inte den som ger upp i första taget!
trots att jag är van vid trolldeg ändå lyckades stoppa en bit i munnen
all karamellfärg av någon förnuftig människa hade rensats ut.
Efter väldigt lång tid hade jag inte kommit längre än till att de 35 husen på förlagan hade pluppats ut. Dock var de mer formade som Ahlgrens bilar än som hus. Jag testade pincetter, saxar, svampknivar och en borr, men allt var ändå fult.
Trååååkfult! Mina fingrar var klumpiga och ovana vid småpysslet. Fly mig ett träd som ska fällas istället!
En stund senare hade jag fått ut alla bilgarage i form av foliebitar.
Korven längst till vänster HÖGER uppvisar ett misslyckat försök att måla alla hustak svarta. Snabbt rev jag det huset och tillverkade en ny Ahlgrens bil.
Jag försökte envis som en liten gris att få till taklutning, även om området byggdes på 1960- och 70-talen när man föredrog nästintill platta tak. Jag försökte markera vägarna med kniv, med sporre, med tång, med gaffel och med svordomar. Allt blev fult.
Ninja-Malin i kommentatorsbåset har kört buss i den där långa svängen, som förmodligen borde ha varit brantare än på min platta modell. Ninja beskriver:
”Området ligger högst upp på en bergklack och den enda tillfartsvägen går i en brant sväng, vilket gör att minsta snöflinga såpar backen och populasen får bruka fortkomstledamöterna.”
På datorn ser ni förlagan: Nya Sörskogen i Huddinge. (De tre småförråden som ser ut att halka ur bild till höger lösgjorde sig när jag pustade högt och ljudligt.)
Efter sju primalskrik och femton suckar som hördes till andra våningen, beslöt jag mig för att krydda den bleka anrättningen med persilja.
Grönskan är ju så trevligt dominerande i detta område! Jag hade dock inte mer persilja än så här, och funderade ett bra tag på att offra även basilikan. Men nej.
När ni ser den stökiga bilden ovan, ska ni vet att jag med en liten pincett har plockat bort persiljeblad som hade hamnat på tak, stigar, vägar och i vändplatserna. Okej, det märks nog inte. Men ännu ett av husen fick faktiskt rivas för att det blev totalt persiljekontaminerat.
Men … återbruk är ju så modernt!
Det huset ligger därför i ett hörn och stirrar på invånarna som en Dune-kusin.Dune-kusinen.
Puh. Man må fundera över varför man på en universitetskurs inte skriver långa uppsatser och avhandlingar istället för att kladda med trolldeg. Men det här är en praktisk kurs. Det kommer säkert fler roliga projekt!
I Sverige är vi ju vana vid att höra klagomål om hur erbarmligt krångligt det är att få tag i en läkare – men samtidigt öser vi beröm över akutvården.
– När det är allvar, då funkar sjukvården perfekt! säger de lyckliga överlevande.
Nu ska jag berätta om vad pappa har varit med om. (Liten repetition: han är en pingisspelande kemist med alzheimerdiagnos, glad och nöjd med allt utom hur det svenska språket misshandlas. Nej, äpplet föll inte så långt här.) Han drabbades igår av ohyggliga smärtor i bålen (”och samarinet hjälpte inte!”) och forslades med ambulans till Danderyds sjukhus, dit han anlände kl 16.30.
”Traditionellt” var ett intressant ordval!
Timmarna gick. Vi visste ingenting. Nada. Zero, zilch, zip, nothing. Timmarna gick (igen!) och jag blev allt oroligare. Vi beskrev symtomen för en sjuksköterska som vi känner och hon sa ”hm, det skulle kunna vara kärlkramp”. Jag ringde och ringde till sjukhuset (det enda sättet att faktiskt ta kontakt), men personalen är ju för böveln upptagen med att vårda akut sjuka människor; de borde faktiskt slippa prata med mig.
Här kommer en snygg telefon som pausbild.
När de äntligen svarade, fick jag veta att pappa
låg inne i ett akutrum
led av njursvikt
hade arytmi
hade sagt att han spelar pingis.
Jag hade inte den blekaste aning om att han led av njursvikt och hade arytmi, så det var ju bra. Men gammal info.
Plötsligt fick vi kontakt med pappa via sms! Kortfattat: han var less på sjukhuset. Vi föreslog Wordfeud som tröst.
Vad som sedan hände är en gåta. Pappa minns inte mer än att han har
gått ut
tagit en buss
åkt tunnelbana
åkt Roslagsbana
tagit taxi hem till Täby.
Utan plånbok. Och faktiskt tyckte han att det ju var riktigt spännande – men inte som förr när han orienterade och hade bättre lokalsinne. Sa han.
Orientering förr.
Men det här stämmer förstås inte. Han minns ju inte. En hjärtsjuk, senildement man på 84 vårar släpps inte utan plånbok ut blott fem timmar efter att ha anlänt med ambulans. Eller …?
Nu på förmiddagen försöker vi pussla ihop informationen från Danderyds sjukhus och pappas historia med hur vi och pappas fru – som vi kan kalla Britta – upplevde det hela.
Pappa skrevs ut, en sjuksköterska ringde till Britta och sa ”nu kommer Per hem”. En stund senare ringde samma sjuksköterska igen och frågade ”har Per kommit hem?”. Det hade han inte, så Britta beställde en taxi och satte igång en digital skallgång samtidigt som hon kommunicerade med taxichauffören. Hon hittade till slut sin make – på väg ner till tunnelbanan.
Efter otalet telefonsamtal och sms lyckades hon få stopp på honom och dirigera taxichaffisen rätt. Pappa kördes hem, Britta betalade, gav dricks och en påse med frukt till taxichauffören och så var det äventyret slut.
Såååå … Danderyds sjukhus släppte verkligen iväg en hjärtsjuk, senildement man utan plånbok ensam i natten blott fem timmar efter att ha anlänt med ambulans?
Danderyds sjukhus:
– Tyvärr, det står inget nytt i journalen. Men ibland tar det tid efter att läkaren har läst in. Det enda nya här är att en sjuktransport beställdes till kl 22 igår kväll. Jag:
– JAHA! Och när denna sjuktransport inte hittade patienten gick inget larm eller så? Danderyds sjukhus:
– Eh, nej. Jag:
– Och brukar ni skicka hem patienterna med EKG-klisterlapparna kvar på kroppen? Danderyds sjukhus:
– Eh. Nej …
Det här är förstås inte pappa. För han har inte hår på bröstet. Men sådana här hade han med sig hem. (Foto: Emil Langvad.)
Och vad gjorde pappa för att fira detta? Jo, han spelade Wordfeud mot sina döttrar – hela natten!
Här kan man se kl 08 i morse hur pappa lade RAJD vid midnatt och SPEX fem timmar senare …
”Nämen asså Ukraina, Brasilien och Sverige har ju gulblåa matchkläder.”
På den nivån kunde jag prata om Ukraina för kanske 20 år sedan. Sedan drabbades den djefla mannen här i huset (aka DDM) av djup och innerlig kärlek till just detta land. Han åkte dit, han fick kompisar, han lärde känna ukrainare i Sverige och så handlade det inte längre om matchställen i eventuella fotbollslandskamper. Ibland handlade det till och med om Eurovision Song Contest.
Sedan dess har det hänt en hel del.
När nu Putin och hans eventuella bundsförvanter än en gång har använt vakuumet efter ett OS till att kliva in och sabba för andra länder, tog sig DDM åt hjärtat och satte sig att läsa allt om det som händer. Emellanåt kommer han in köket och svär, tar en macka, tittar ut genom de vårsmutsiga fönstren och så väser han mellan tänderna som en inte alldeles kompetent buktalare: ”Jävla Putin.”
(Känsliga läsare ska kanske inte läsa vad vi kallar denna.) Sergels torgs fontänfallos, lämpligt upplyst nu ikväll. (Foto: Staffan Dopping, tagen från FB)
Men vi tar väl och intervjuar DDM?
– Hur kommer det sig att du är så rysligt intresserad av t.ex. Polen, Ukraina och Ryssland? – Det började väl med ett allmänt intresse för den mer dramatiska historien i öst, till exempel Östfronten i andra världskriget. Ämnen som jag varit nyfiken på är till exempel skapandet av Rus och svearnas betydelse i denna process, banden mellan Byzantium och Östeuropa, kosack-kulturen, Polen-Litauens kamp med Tyska orden, Stora Nordiska kriget och Peter den Stores förnyelse av Ryssland, Gammalsvenskby, östfronten av första världskriget, inbördeskriget efter revolutionen, Holodomor, östfronten i andra världskriget, Polens omdaning 1945–47, Sovjetåren, Tjernobyl och så vidare. Eh. Lotten?
– Oj, förlåt, jag satt här och tänkte på kosackdans. Men varför just historien i öst?
– Den har så mycket mer en karaktär av ödesdrama än den i väst – mer fängslande, mer tragisk.
– Har du kontakt med några av dina ukrainare nu?
– Jag har faktiskt inte hört av mig så mycket – mer än lite hälsningar. Jag känner att de har nog av stundens allvar, och att jag inte har mycket att erbjuda dem än en massa västerländska floskler.
– Eftersom jag är rädd för krig, rädd att få lidande människor på näthinnan, ber jag ju dig rapportera. Kan du ge några exempel på historier som har framkommit om hur Ukraina står emot de ryska krafterna?
Det finns en enorm mängd av förstahandsrapportering från hela Ukraina i sociala medier – trovärdiga för att de ger en väldigt samstämmig bild av läget. Jag har aldrig tidigare sett ett folk som har mobiliserat mot en fiende på detta vis, så beslutsamt, så hängivet och med en så svart humor. Något som också är slående är lugnet hos soldaterna och kombattanterna. Vi ser män och kvinnor som jobbar tillsammans med att gräva, fylla sandsäckar och förbereda molotovcocktails. Det sistnämnda gör mig lite betänksam eftersom gatustrider med civila kommer att leda till att alla vuxna civila betraktas som potentiella kombattanter.
– Ja, du visade ju några klipp som var som scener ur en film!
Här sätter sig DDM med rynkad panna under tystnad och läser någon ny nyhet. Jag tänker att han ju borde bära slipover och röka pipa. Äsch, det är bättre att jag listar det jag kommer ihåg:
• Civilister går ut och ställer sig helt sonika i vägbanan så att de ryska stridsvagnarna inte kommer fram.
• Övermålade vägskyltar med de nya ortnamnen ”Åt helvete”.
• En kille med cigg i mungipan bär undan en rysk stridsvagnsmina och lägger den i en skogsdunge.
– Men du mumlar lite om att ryssarna inte är så väl förberedda som de borde? – Kartan över erövringarna har inte ändrats mycket sedan första dagen. Samordningen av den militära aktiviteten är godtycklig och förvirrad. Mängder av kolonner med fordon har slagits ut och står utbrända på vägarna. Det finns tydliga tecken på att mat och drivmedel tar slut – ryska soldater plundrar butiker och fordon blir stående med bensinstopp ute på vischan.
– Det låter ju också som scener ur en apokalyptisk film. – Men. Var är Rysslands överlägsna flygvapen? Var är deras supervapen som de har skrutit om i åratal? Var är putsen, studsen och klockverks-koordinationen? Det är förbluffande att en sådan militärstat som Ryssland presterar så dåligt i skarpt läge. När den här krisen har blåst förbi (vilket den förhoppningsvis gör) kommer Ryssland kanske inte att betraktas som ett militärt hot mot väst över huvud taget … så länge det handlar om konventionella vapen.
– Tack Olle Bergman. Ska vi stretcha ljumskarna med lite kosackdans? – Mmmm, kanske ska jag lära mig spela bandura …
Därefter följde en förvirrad diskussion om likheter och olikheter mellan bandura och Hoola Bandoola. Och har vi inte slutat, så håller vi väl på än.
Banduran med den stökiga frisyren ser ut att vara lite på lyran.
För drygt tolv år sedan brann det i huset. Och nu har vi en spännande vattenläcka!
Det började med att den hemmavarande (och arbetssökande, hallå alla som vill ha en speldesigner) Tjugofyraåringen hörde ett plippetiploppande som inte riktigt stämde med de vanliga ljuden i huset. Vinden ven utomhus, det snöade på tvärsen i 11 m/s (nästan som när man kör i 40 km/h) och på nedanvåningen spelade den djefla mannen elgitarr.
Det rum som for mest illa när det brann i november 2009 var ”stora barnrummet”, där vi numera kör Zoomföreläsningar och manglar lakan samt bäddar ner barnfamiljer på besök. Tjugofyraåringen klev in i just detta rum och lyssnade.
Här sitter den dåvarande Nioåringen dagen efter branden 2009.
Plippetiplopp. Plopp. Plipp. Tjugofyraåringen stod stilla … var det en mus som låg och sorterade lego eller … stod upp och kissade? Men så såg han (inte musen) att det droppade från taket och rann längs väggarna. Han gick ner och rapporterade för elgitarristen.
Olle (den djefla mannen får ha sitt dopnamn nu för att förenkla) sprang upp till barnrummet, öppnade vindsluckan, såg dagsljus trots att vi inte har något vindsfönster, sprang ner och ut och tillsammans baxade han och den jättestarka sonen i snöstormen en stege på rätt plats – och så klättrade Olle upp på taket.
Utan cykelhjälm! Katastrof! Man måste ju ha cykelhjälm på taket! Som förresten ser ut så här enligt Googles kartor.
Pilen pekar på en taklucka. Den blåa droppen indikerar bara att luckan sitter på ett hus och är alls inte ett vattenomen.
På taket såg Olle omedelbart vad som hade hänt: den sedan säkert tio år med ett rejält lås jättestängda luckan hade bänts upp av snöstormen! Vidöppen välkomnade den vädret rakt in på vinden!
Tur i oturen var att plippetiploppandet väckte Tjugofyraåringens nyfikenhet; luckan hade förmodligen inte stått öppen i mer än några timmar. Efter att luckan raskt hade spikats igen, klättrade den nu rejält frusne Olle ner igen och sedan upp på vinden inifrån stora barnrummet. Vinden har mycket lågt i tak och är välisolerad och mörk samt var, såg han när han kom upp, nu pyntad med en liten snödriva. Han lade sig ner och gjorde snöbollar som han kastade ner i takluckan som vore han basketspelare. Alla snöbollar ramlade ner på en väldigt vacker teakmöbel, som måste ha blivit sådär förvånad som man ju blir när man får snö i nacken.
Kaoset nu. (Bakom teakmöbeln hänger ett bokstavsdraperi som sedan snart två år är bakgrund till vårt Zoomande.)
Nu har vi rivit ut massa isolering och samlat ihop all snö samt satt igång en fläkt på vinden och en fläkt på översta hyllplanet under själva plippetiploppstället. Böcker och pyssellådor, serietidningar och gosedjur ligger överallt. Ja, precis som när barnen var små.
Visst ser det ut som om vi bor i ett ödehus nu? (Men huuu, kolla på ventilationsgrejen i taket: den måste jag rengöra!)Den blöta isoleringen, handdukar, en bytta med f.d. snöbollar och vatten och smuts. Stök och bröt!
Och jag då? Vad var min roll i sammanhanget? Var jag blott hantlangare och påhejare?
[konstpaus]
Nä! Jag var inget! Jag var ju på MDU och jobbade och hade ingen aning om vad som hände! Jag – som älskar katastrofer och undantagstillstånd, snöstormar och översvämningar samt bensinransoneringen 1974 – tackar min lyckliga stjärna för att jag om en vecka återgår till frilanslivet så att jag kan vara hemma och uppleva katastroferna på riktigt. Puh.
I augusti klev jag in på Mälardalens högskola för att vikariera som adjunkt i ett halvår. När jag om nio arbetsdagar kliver ut efter att oerhört noggrant ha lämnat tillbaka dator och passerkort, är det genom Mälardalens universitets dörrar.
Det har varit SÅ kul – se här vad jag får lära ut utan att någon protesterar.
Förvandlingen från högskola till universitet kom plötsligt och osynligt. Besparingskraven är desamma, studenterna likadana och lärarna identiska. Inte ens mejladresserna har ändrats än. Förmodligen händer nåt fint i framtiden, kanske
sätter nån upp sfinxer på taket
delas manchesterkavajer med armbågslappar ut till alla fast anställda
blir professorerna i sandaler fler
kommer det att krylla av forskare i vita labbrockar.
Hur som helst har jag börjat vänja mig lite vid det gamla vanliga egenföretagarlivet redan nu – det som försvann i ett slag i mars 2020. Vi håller lite hårdare i slantarna, skannar av föreläsarförmedlare, plutar med underläppen när vi inser att det kommer att bli tufft – och så gläds jag ofantligt åt att slippa gå upp i ottan och kunna jobba till efter midnatt. Men plötsligt är jag inte hemmablind som en bortapåjobbet-heltidsarbetare utan ser skavanker och förfall på hemmakontoret.
– Min djefla man! Duschrummet måste renoveras!
– Redan?
– Det installerades ju 1978! Vi måste ta banklån!
– Men funkar finf…
– Och vad ääääär det här för en disktrasa?
– Eh. Det är väl din mormors?
Ja, se på fan. Det är det. Mormor levde 1902–91 och virkade kanter på alla sina disktrasor och nu håller de inte ihop längre.
Hejdå, Trazan.
Men vad händer mer? Jo, äldsta sonen har färgat sitt långa, blonda hår blått så att han ser ut som världens sötaste mupp och så har jag fått tillbaka hälseneknastret av basketspelandet. Och söstra mi, Orangeluvan, hon har förvandlats till mordutredaren Agent Orange. Denna fascinerande persona dyker oförhappandes upp så fort vi befinner oss utomhus. För ”utomhus” är ju fullt av oupptäckta mordplatser!
Söstra mi, aka Orangeluvan, och jag fascineras över hur minnet inte funkar. Men nu har vi kommit in på ett nytt område: hur minnet funkar.
Vår pappa har en alzhemierdiagnos, yada yada, ni vet hur det funkar – men kan någon förklara hur det kommer sig att han har stenkoll på allt som gäller bordtennis? Hur kan han hålla räkningen i en hel match fastän man byter serve och blir varm, svettig, trött och törstig och måste böja sig dubbel för att krypa under bordet och hämta bollen hela tiden?
Minnen. Metaminnen.
När vi systrar sitter och jobbar ser det snarlikt ut vad gäller fragmenteringen eftersom arbetssjoken påminner om pyttipanna med
tio mejlkonversationer med utbroderade trädförgreningar
inplingande sms
messengerchattplingeliplong
tre pågående presentationer för fem olika målgrupper
Zoom-möten
fysisk undervisning.
Orangeluvan skriver:
”Jag lämnar ett mejl mitt i en mening för ett telefonsamtal, men hittar det igen när jag ska skapa ett nytt mejl till någon annan och fortsätter då på ursprungsmejlet. Jag går in för att ställa en fråga i en chatt och ser att jag inte svarat klart på en annan konversation och fortsätter på den innan jag tar itu med frågan jag egentligen hade. I slutet av dagen så hänger ändå allt ihop hyfsat; det är mycket sällan något helt faller ur minnet eller inte görs, konstigt nog.”
Men nu till pudelns kärna och pricken över i i detta fokusorkens tidevarv: copy–paste-minnet fallerar aldrig.
Aldrig någonsin glömmer korttidsminnet uppgiften ”klistra in” när vi har kopierat något men inte har klistrat in det där det hör hemma.
”Klistra in.”
Alla avbrott, nya tankar, plötsliga idéer och kaffepauser må få oss på nya tankespår, men i copy–paste-hörnet i hjärnan lyser flitens lampa.
Orangeluvan igen:
”Det är som att jag knutit ett snöre runt fingret, eller satt en klädnypa på örat. Jag kopierar något, blir avbruten, gör något annat, men inom ett par minuter tänker jag ALLTID: jag kopierade något, vad var det nu igen? Och så får jag klistra in det och placera det på rätt ställe.”
Mina tankar går:
– Det är nåt som skaver, det suger i magtrakten.
– Är jag månne orolig eller nervös, vad är det som händer?
– Håller jag på att bli sjuk?
– Nej, jag har ju glömt att klistra in det där, vad det nu var.
Jaaa hörni. Så mycket dumt man minns och viktigt som man inte kommer ihåg. Här kommer nu en bild som en påminnelse till mig själv att jag ju har lovat mig själv att plugga kungalängderna.
I min norrländska släkt har på ena sidan vi rejäla människor som rallare och veterinärer. På andra sidan finns en miljard rejäla prostar och namn som Klockhoff, Wattrangius, Sternelius, Trankil, von Essen, Terserus, Hernodius, Futhie, Plantin, Gyllenspets, Hornaeus, Rålamb, Bryngelsson, Klefberg, Krapp, Renhorn, Steuch [stök], Blanch och Eurenius.
Min mormors farfar – prosten Jakob Albert (1823–1914) i kalott – håller här litterär soaré för domprosten Wester (stående), pastor Lundblad (sittande bakom kakfatet), deras hustrur och två av von Essen-kusinerna, varav en hette Siri.
Med andra ord är jag av finfint genvirke. (Egen tolkning, finns inga vetenskapliga bevis för detta mitt påstående.) Jag är en norrländsk huldra med breda axlar, stora tänder och bedrövliga knäskrällen.
Men hur har vi det med legenderna då?
Min farfar sov 1918 ihjäl en mus, när han insjuknade i spanska sjukan på en resa mot Norge med 10 000 kronor i innerfickan.
En gammal släkting sades ha dött av ett kobett, när han i själva verket sedan flera decennier led av syfilis.
En annan släkting pantsatte sin moders silverbestick och rymde till Tyskland.
Min mormors syster uppträdde på cirkus genom att köra motorcykel på väggar.
Knäskrällena har jag ärvt av min farmor, som är gifter sig med farfar 1918 – strax efter musdöden och tillfrisknandet.
Åtskilliga är historierna om ond, bråd död, bedragare, skilsmässor när man inte hade skilsmässor, stöld och lögner samt det allra bästa receptet på palt. Men vi saknar (än så länge) de riktigt smaskiga släktberättelserna. Vi må vara rejäla, men inte särskilt våghalsiga. Förutom mormors syster, förstås.
Men i kommentatorsbåset är det bättre! Jag bad om några spännande släktingar och fick två förtjusande bidrag:
Ninja i Klockrike: Då anmäler jag studsmedelbums min farfar, ’Krigarn’ kallad enär han var en stor, stark jävel som aldrig drog sig för att klå upp folk. En gång spöade han upp en dragon från Skånes dragonregemente, så farfar själv trodde att han tagit dragonen av daga. Då drog farfar sin färde och begav sig ut på fotvandring till Stockholm, i akt och mening att undkomma lagens långa arm. Det lyckades, mest för att dragonen kom sig och inte alls var avdagatagen. På vägen försörjde sig farfar genom att göra cigarrer, ty detta var hans yrke, och av detta hampade det sig att blev han en av förebilderna till Bolle i ’Vägen till Klockrike’.
I Stockholm blev han far till ett par tvillingpojkar, Nils och Per. Nils blev bara dryga två år och strax efter honom dog också pojkarnas mor. Farfar, sålunda lämnad ensam med Per, träffade min farmor Ebon, som också hade en överlevande tvilling, dottern Elsa.
Sen fick farmor och farfar en skrälldus ungar till, varav två tvillingpar till. Det sista paret var Sven och Gunnar, och Sven, se det var Fassan, det.
Karin: Till de mer originella släktingarna hör en sappör som sattes på fästning och fråntogs medborgerligt förtroende i åtta år, samt en elak baronessa, eller som sondottern uttryckte saken ”en ovanligt le kärring”. Sappören gick från att vara dräng till att nästa vecka bli sappör vid Helsinge regemente, vilket får mig att undra lite över utbildningen till till yrket. Han var en våldsam typ som slog min mormorsmor halvt fördärvad. Sedan gick han alltså direkt till fängelse, utan att passera gå.
På farfarssidan kan jag bidra med en vacker vallon från Stjärnsund (”Ingen var så grann som Pierrou”), en krutbrännare samt diverse släktingar med tillnamn som Halvöre, Rus och Drucken.
Tack!
Som ni förstår måste vi nu omedelbums samla fler släktberättelser och skriva en kioskvältare som ger oss försörjning livet ut. Fyll kommentatorsbåset!
Det här är Ernst-Lothar von Knorr, som gifte sig med min pappas kusin Britt-Gun, även kallad Grutt-Bin. Hans kompositioner grävdes ner i en trädgård under andra världskriget – och klarade sig och kunde grävas upp igen!
